Annons

Barns ambitioner begränsas av könsstereotyper

När ska beslutsfattare, huvudmän och chefer förstå vikten av ett tidigt, systematiskt och kontinuerligt arbete med skola-arbetsliv? Många studier visar på att ungas yrkesaspirationer begränsas av inte minst könsstereotyper och socioekonomisk bakgrund utan även av att barn redan i tidig ålder gör avgränsningar i sina yrkesambitioner. En ny rapport från OECD visar att barns yrkesaspirationer grundar sig i könsstereotyper. Utöver det står det även att läsa i rapporten att föräldrar är en stor påverkansfaktor för barnen i deras yrkesaspirationer.

I den internationella studien "Drawing the future" uppger mindre än 1% av barnen som deltog att de hört talas om det jobb de drömmer om att arbeta med, genom en yrkesverksam som besökt skolan. Studien, som också kommer fram till att barn redan vid sju års ålder gör begränsningar i sina framtida yrkesval, visar tydligt på vikten av tidig studie- och yrkesvägledning. Vikten av att barn får möjlighet att träffa yrkesverksamma under sin skoltid, för att bredda deras handlingshorisonter, blir väsentlig. Unga personer behöver bekanta sig med och få mer information om fler yrken och branscher. Därför är det viktigt att man börjar arbetet med skola-arbetsliv redan i grundskolans lägre årskurser och att arbetet är kontinuerligt och systematiskt, vilket även Skolinspektionen trycker på.

Studien fastställer också att det är först under de senaste åren som beslutsfattare faktiskt tagit barns tidiga yrkesaspirationer och karriärföreställningar på allvar. Men det är inte direkt några nya slutsatser att barn redan i tidig ålder gör begränsningar i sina yrkesaspirationer och att barns uppfattningar om vissa yrken och karriärer kan cementeras i ung ålder. En vägledningsteori, som den amerikanska professorn i pedagogisk psykologi vid University of Delaware, Linda Gottfredson, står bakom visar på att barn vid 6-8 års ålder blir medvetna om arbetsroller och att de tilldelar dessa kön. Flertalet studier har under de senaste decennierna kommit fram liknande slutsatser.

Studierna har betonat att barns ambitioner ofta formas och begränsas av könsstereotyper, socioekonomisk bakgrund och framför allt vad och vilka yrken de känner till. Ny forskning visar också på att flickor vid sex års ålder börjar associera smarthet med män. Detta kan på sikt påverka ungas motivation och ansträngningar i skolan.

I skollagen står det väldigt tydligt att alla elever i alla skolformer utom förskolan och förskoleklass ska ha tillgång till vägledning (Skollag 2010:800 2 kap. 29 §). I läroplanen för grundskolan framhävs det också att skolan ska arbeta för att motverka att elevernas studie- och yrkesval begränsas av kön, social eller kulturell bakgrund är det viktigt att vi börjar arbeta tidigt med skola-arbetsliv, med andra ord studie- och yrkesvägledning.

Hur många studier och rapporter ska det krävas innan beslutsfattare, huvudmän och chefer inser vikten av tidig vägledning och skapar förutsättningar och arenor för att detta ska bli genomförbart? Ett systematiskt och kontinuerligt skola-arbetslivsarbete som börjar redan i årskurs ett, för att säkerställa en verksamhet där både skollagen och de riktlinjer som finns i de nationella styrdokumenten kan följas.

Reagera på inlägget:

Tid för kollegialt lärande – så kan du komma igång

Relaterat

Förra inlägget handlade om vad kollegialt lärande är och vad det kan få för betydelse för lärandet på din skola, så länge ni undviker vissa fallgropar. Nu är det dags att staka ut konkreta vägar framåt för att göra kollegialt lärande till en positiv del av skolvardagen. Vi tittar på det utifrån två perspektiv:

  • Du
  • Du och alla andra

Du:

1. Bestäm dig för om du tror att du blir en bättre lärare med genom att på riktigt jobba med andra eller genom att köra ditt eget race. Om samarbete är din väg, bestäm dig då för att det verkligen går att få till ett positivt kollegialt lärande på din skola. Hur klyschigt det än låter är en förutsättning för att lyckas att du känner dig genuint engagerade och tror på det här.  

2. Gå inte och vänta på att du ska bli engagerad, utan välj att engagera dig. Hur många gånger har du inte suttit med människor som i teorin vet hur saker och ting ska gå till, men sällan agerar. Ta själv de första stegen till förändring. Formulera dina mål med det kollegiala lärandet, skriv ner målen och berätta om dem för någon. Ta det från tanke, till uttalat till aktion. När? Du kanske tänker att det bästa tillfället redan varit, men i så fall är det näst bästa nu, inte nästa läsår. 

3. Läs gärna på mer om den här lärandeformen. För när du möter motstånd, och det kommer du att göra, har du en trygghet i att veta vilka du har på din sida, även sådana som inte är med er i rummet. 

För oss komvuxlärare finns det lika mycket att läsa om kollegialt lärande, men väldigt lite om dess utfall i en komvuxmiljö. Jag tror att behovet av det är stort eftersom det har skett en del successiva förändringar, till exempel mot mer distansundervisning och kortare kurser. Vilka nya krav ställer det på kollegiets pedagogiska kunnande?

Du och alla andra:

1. Det kan vara lättast att börja i liten skala med en eller några likasinnade kollegor. Du samarbetar säkert med flera redan. Skulle det finnas utrymme för ökad systematik, uppföljning och återkoppling? Auskulterar ni hos varandra?

2. Få med alla andra. Prata med fler kollegor och även skolledningen om att du ser ett behov av ökat kollegialt lärande. Gör det till en mötespunkt där du ger ditt perspektiv och idéer, och låt alla dela med sig av sina. Ha också några konkreta exempel från det kollegiala lärande som du redan testat i liten skala. Ser kollegiet samma behov? Kan det testas inom något pedagogiskt utvecklingsområde som redan är igång? 

3. Få tid och utrymme att faktiskt genomföra det. Det är något som flera av er läsare har påtalat att jag måste ta upp. Om kollegialt lärande inte ska kännas som en pålaga eller stressfaktor måste det avsättas tid. Här är därför några konkreta sätt att få tid och utrymme till kollegialt lärande:

  • Se det som kompetensutveckling. Istället för att gå på olika föreläsningar kan skolan satsa på studiedagar där man aktiverar det kunnande som faktiskt redan finns på skolan. Ska personer utifrån komma in till er kompetensutveckling, får det vara tydligt kopplat till det ni har sett ett behov lära mer kring. På min skola bjöd vi till exempel in personer från Stockholms universitet som delade med sig av sitt eget arbete och material kring auskultationer, inför att vi själva skulle börja besöka varandras klassrum. 
  • En annan sak som vi gjorde var att under två terminer kunde lärare ta ut komptid för genomförda auskultationer. Det skapade visserligen inte mer tid för det, men man fick ändå tillbaka av den tid man lade ner. Kan ni göra något liknande?
  • Har ni någon handledare inom enheten eller kan ta in en extern handledare för det kollegiala arbetet? Det kan hjälpa med att få till effektiva processer när ni ska komma igång (M. Lindqvist, Kollegialt lärande - Att handleda i skolans värld, 2019). 
  • Ta vara på den gemensamma mötestid som finns. Är era möten effektiva och med fokus på det som verkligen är viktigast för er? Finns det information som skulle kunna skickas på mejl istället för att förmedlas på möten? Möten kan i vissa fall behöva bli mer skapande och mindre berättande.

***

I nästa inlägg ska vi tackla just effektiva möten. Det vill säga varför möten för många lärare kan kännas ineffektiva och meningslösa. Som att de inte främjar arbetet med det vi är på skolan för - att ha riktigt bra undervisning med våra elever. Känner du igen dig? Kan vi göra något åt det? Några steg på vägen till bättre möten kommer i nästa inlägg.

Men innan dess vill jag få en bättre uppfattning om läsarnas erfarenheter kring möten på skolan. Klicka på länken och svara på frågan genom att välja den bild som bäst beskriver din känsla under möten. 

>>> Hur brukar du känna dig under möten på jobbet? <<<

Relaterat

Reagera på inlägget:

Våndan av att vilja växa

Grattis! Du fyller 177 år i år. Det blir tårtfika på APT i dag. Jag pratar om min arbetsplats – den obligatoriska allmänna skolan. I mitt fall högstadiet.

Den skola som ska visa vägen mot framtiden, men som är klädd i rester av en 177 år gammal struktur.

Först – några utgångspunkter så att du inte får en felaktig bild av mig och var jag står i debatten. Det är så lätt att slira fel i dessa debatt-tider. Särskilt när vi kommer till skolan.

  • Jag älskar mitt jobb. Att vara lärare är något av det mest meningsskapande jag gjort i mitt drygt 30-åriga arbetsliv, med ett flertal professioner på min lista. Jag har arbetat som lärare i högstadiet i drygt två år.
  • Jag hyser en enorm respekt för de elever, lärare, annan personal och skolledare som jobbar så hårt varje dag för att de unga ska få en bra framtid.
  • Jag är för en lärarledd, som jag kallar, instruktionell, undervisning.
  • Läraren är den viktigaste kunskapsförmedlaren och ledaren i klassrummet.
  • Skolan ska lära ut rena faktakunskaper som grund för resten av lärandet.
  • Skola kan i grunden vara en ganska fungerande institution för lärande.

Men den här listan är bara en grundutgångspunkt. Ett slags hygiennivå för lärarskap. Nu till vad jag egentligen vill prata om. Framtidens lärande.

Utanför mitt dagliga lärarliv umgås och jobbar jag i kretsar där människorna genom sina jobb har förmånen att ägna hela sin arbetstid åt och därmed vara helt fokuserade på hur Sverige och de som växer upp nu ska förberedas för ett samhälle som präglas av stor komplexitet, som drivs av innovation och kreativitet och som är rörligt och snabbt föränderligt.

Här är också signalerna tydliga från Sveriges regering. Sverige ska stärkas i den globala konkurrensen genom ökad innovationskraft. Grön omställning och digitalisering ska skapa nya sätt att göra affärer, producera, resa, bo och kommunicera. Kompetensförsörjning och livslångt lärande är i fokus. Så beskriver regeringen innehållet i fyra samverkansprogram för 2019–2022, och som ingår som en del i januariavtalet.

”Sverige står inför stora utmaningar i en snabbt föränderlig värld”, säger Sveriges näringsminister Ibrahim Baylan (S) i en kommentar.

Min skolvardag krockar här med den tydliga inriktning som lärvisionärer och Sveriges ledare pekar på. Men läroplanen pekar väl ut en tydlig inriktning, kanske vän av ordning invänder. Javisst, det gör den. Där finns tydliga skrivningar om hur vi som lärare ska ansvara för att varje elev när hen går ut nian kan lösa problem, lära (enskilt och tillsammans med andra), omsätta idéer i handling på ett kreativt sätt, kunna använda och skapa med digitala verktyg, tänka kritiskt, utforska, tro på sig själv.

Riktningen ligger klar. Det finns ingen tvekan om hur jag ska jobba och varför. Vad är det som saknas?

Är det jag som sitter fast i gamla strukturer – formad som jag är i en värld som byggde en ridå av järn genom Europa, där rött var rött och blått var blått, jag som är född samma år som Tage Erlander (S) slutade som statsminister efter 23 (!) år som statsminister OCH partiledare, och jag som liten satt och väntade på att barnprogrammen skulle starta 17.30, efter språkan på serbokroatiska. Under den tid där det uppstod riktiga konflikter kring huruvida Ica eller Coop var rätt affär, eller om man skulle köpa Aftonbladet eller Expressen. Nej, det är inte jag. Tester jag har gjort inför olika jobbansökningar genom åren visar att jag är extremt kreativ, naturligt normbrytande och har svårt att acceptera strukturer bara för att dom är angivna. Jag drivs och motiveras av mina inre drivkrafter, mindre av de yttre.

Är det mina kolleger eller min chef som hindrar mig att jobba tydligare enligt intentionerna i läroplanen? Nej, jag har aldrig fått en synpunkt från en kollega kring att jag skulle träna eleverna för mycket i innovativt tänkande eller att jag lär dem skapa för mycket med hjälp av digitala verktyg. Tvärtom – de uppmuntrar förändring.

Är det eleverna som bromsar? Ibland kan ett fåtal elever visa upp ett motstånd när jag introducerar nya metoder, men det beror snarast på att jag varit för otydlig och ivrig med starten och inte gett dem förutsättningar att förstå varför jag vill att de prövar ett nytt sätt att arbeta eller lära sig på (evidensbaserat:). I det fallet är det ju jag som är ansvarig såklart. De kan också vara vana vid andra sätt att jobba i skolan, och bli förvirrade utifrån det.

Påverkas jag av samhällsdebatten? Ja, när jag tänker efter och reflekterar i och med skrivandet av den här texten så är det nog den starkaste anledningen till att jag ibland kan ställa mig på bromsen, och backa hem till säkra arbetssätt som jag vet aldrig skulle möta kritik. Jag tar den säkra, breda vägen helt enkelt.

När starka röster ropar högt i olika kanaler, att nu behöver vi undervisning på riktigt igen, inget flum, läraren ska lära eleverna. Punkt. Och här igen, evidens. Vad finns det egentligen evidens för? Katederundervisning? Kollaborativt arbetssätt? Utforskande lärande? 

Det kan vi förmodligen battla om. Länge.

Men – ska jag, och mina hundratusentals kollegor i landet, följa den instruktionen, nämligen läroplan och kursplan och signaler från regeringen, så står det ju tydligt att elever måste tränas i förmågor såsom jag beskrev tidigare. Och ingen elev kan bli utforskande utan att öva på att utforska, ingen elev kan lära sig att lära tillsammans med andra utan att öva på att lära tillsammans med andra, ingen elev kan bli kreativ utan att öva kreativitet.

I starten av den här texten står det en rad om att skolan är en gammal struktur, som bryts mot nya samhällskrav, och våndas och har det svårt. Men i grunden är det inget fel på institutionen, och vår arbetsinstruktion är tydlig, så det hänger på oss som jobbar i den, i det här fallet på mig. Det är detta jag reflekterat över.

Så, här är min slutsats. Inget annat än snurriga och mindre verklighetsförankrade debatter i olika typer av kanaler och flöden står i vägen för min fortsatta utveckling som lärare. Låt mig lyssna lite mer till min inre kompass såsom jag i grunden drivs av, och lite mindre till den yttre som mest förvirrar, så kan de kommande åren ju bli riktigt bra för mina elever.

Skolan fyller 177 år. Leve den! Hurra, hurra, hurra, hurra!

Reagera på inlägget:

Jag fick med egna ögon se vad som gjort Vårbyskolan till en så bra skola

Relaterat

Jag beskrev i ett blogginlägg arbetet på Vårbyskolan i Huddinge. Det var då utifrån en tidningsartikel. Men jag ville veta mer och inte minst huruvida jag hade uppfattat dem rätt så jag bad dem om att få komma och besöka dem. Det mötet var så intressant eftersom det blottade en del saker som jag tycker det finns anledning att belysa.

1) Bara behöriga lärare

Det första var att de nu, i förorten, med ett vad som brukar anses tungt upptagningsområde har i princip bara behöriga lärare. De har behöriga lärare som ringer och frågar om det finns plats för dem på Vårby skola. För de vill jobba där.

Som på många andra välfungerande skolor uttryckte man på Vårby en irritation över den svartvita mediebilden av förortens skolor. Min erfarenhet är att skolor som fungerar med tuffare omständigheter är de bästa att arbeta på. Man kan inte vara på en sådan skola utan att utvecklas både som människa och lärare.

2) Finansieringen

Det andra var problemen som uppstår på grund av det statliga och kommunala lapptäcket av finansieringar. Detta beror dels på att huvudmännen inte tar sitt ansvar som det är tänkt, en fullständigt missriktadvälvilja/feghet från våra nationella politiker att ta över finansieringen av skolan och den välvilja som gör att olika statliga bidrag trattas ner genom en kommuns ekonomi.

Det gör finansieringen ryckig och svår. Detta är en generell kritik. För Huddinge kommun var det ändå uppenbart att man hade en strategi som gjorde att skolan hade den finansiering man behövde för att kunna fullfölja sitt uppdrag.

I den här typen av socioekonomiska fördelningsmodeller (som det borde vara en självklarhet att staten antingen tog hand om eller satte upp ramar för) måste man ta höjd för att utmaningarna i en skola inte är linjära med den socioekonomiska bakgrunden utan att en sådan kurva faktiskt ofta är logaritmisk. Det vill säga att graden av utmaningar ökar hastigare med lägre socioekonomisk bakgrund.

Vårbyskolan.

3) Moralisk grund

Det tredje var den tydliga moraliska grund som skolan vilade på. Det var inte frågan om att välja elever. Man hade de elever man hade och alla skulle få en så bra skola som möjligt. Man skulle nu utveckla ett närmare samarbete med socialtjänsten, något som ofta haltar i våra skolor på grund av trångsynta system. Man vägrade också att konkurrera med de privata skolorna med hjälp av enkel marknadsföring som gratis SL-kort och annat. Det var undervisningen som skulle vara bra. Punkt.

Den moraliska grunden visar sig också i det uppföljningssystem man har. Det fanns inte bara till för att följa upp elevernas utveckling så man kunde anpassa undervisning och resurser efter behov utan också för att kunna visa elever som inte nådde målen att de faktiskt hela tiden utvecklades. Alla elever behöver veta att deras ansträngningar är viktiga, även om man på grund av att man är nyanländ inte kan nå fram till kursplanens mål.

4) Minskat utflöde

Det fjärde var den upprördhet jag känner vid varje sådant här skolbesök när man berättar om just hur de privata skolorna lockar till sig de välutbildades barn. Och då inte sällan med "fringe benefits" och en marknadsföring om att de är de bättre skolorna.

Nu ser man på Vårbyskolan dels att utflödet från upptagningsområdet har minskat och man ser också elever som kommer tillbaka när de upptäcker att den andra skolan inte var bättre, tvärtom, även om den hade andra elever. Det är stötande med den segregering som pågår och som skolvalet möjliggör.

5) Lågaffektivt bemötande

Den femte observationen handlar om något som varit väldigt aktuellt på sistone, lågaffektivt bemötande. För Vårbyskolan var detta en naturlig del i den verktygslåda de använde sig av. Och det är det ju. Att inte använda sig av lågaffektivt bemötande vid olika eskalerande situationer i skolan vore ju direkt korkat. Jag blir väldigt oroad när nu skoldebattörer går ut och pratar om ”hårdare tag” i skolan. Det fungerade inte förr och det kommer inte att fungera nu.

Vad som däremot krävs är ett hårt arbete av en samlad vuxenvärld för att sätta normer och etablera skolan som en arbetsplats. På en av de bästa skolor jag vet, Brevik skola på Tyresö som leds av rektor Anna Bandelin-Bittar, har de två regler: ”man ska vara snäll” och ”man får inte skojbrottas”. Men där jobbar också lärarna stenhårt med varje ny grupp och elev för att sätta de normer och den respekt för varandra som en arbetsplats måste innehålla. 

Med det sagt är det lika självklart att lärare i sitt handlande inte ska vara rädda för att staten med hjälp av Skolinspektionen ska förklara dem som brottslingar om det är så att de behöver agera för att skydda sig själva eller andra. Lågaffektivt bemötande är något som man kan undervisa om, inte beordra.

Jag kan inte undanhålla Skolvärldens läsare en underbar beskrivningen av hur det var förr. På en tid när (faktiskt) en del av rutinen i skolan var att barnen fick gå ut och plocka ris till de risknippen som slets sönder.

Som ett icke alls menat allvarligt inlägg i pågående debatt om disciplin i skolan kommer alltså här ett litet utdrag ur Samuel Ödmans "Hågkomster" från Växjö skola och gymnasium från 1780-talet:

”I detta stora rum församlades alla fyra klasserna på en gång, varvid under läsningen ett så förfärligt buller uppstod, att aldrig på någon den stormigaste sockenstämma eller på den liderligaste krog värre oväsen kunde höras. Fyra gossar, som, för att höras under denna symfoni, nödgades skrika med full hals, och fyra kollegor, som rättade med lika dundrande stämma, samt ständig interfoliering med risslag, gråt och mycken skrän, gjorde att den som stod i dörren inte kunde urskilja något ord utan trodde sig vara stadd i en dröm, där allt blandades med jämmer och oreda: latin, katekes, glosor och stryk.” (Ljus klassiker 1957)

Hundra år senare hade skolan förändrats. Då kan vi läsa detta i Tidning för lärarinnor nr 31, 1899:

”Gif icke barnen för långa läxor. De måste ha tid att leka, äta och sova.” 

”Låt icke det du lär barnen övergå deras förstånd. Mycket av hvad barnen höra i skolan kunna de ej fatta och lära följaktligen mycket lite däraf.” 

”Kom ihåg, att det är barnen som skola tänka, icke du som skall tänka för de, att det är dem som du skall förmå tala och icke du som skall tala för dem, att det är de som skola använda sina krafter, då bli icke dina utslitna i förtid.” 

”Försök få en god läroton. En mjuk, vänlig röst är musik i en skolsal.” 

”Öva dina lärjungar i att tala sitt modersmål väl, men avbryt dem inte med dina rättelser under det de tala. När de tystnat skall du komma med dina anmärkningar. Sedan må de omsäga meningen som den bör vara.” 

”Upprepa högst sällan en fråga. Vänj dina lärjungar att höra efter hvad du säger. Uppmärksamhet har en lärarinna rättighet att fordra.” 

”Gif dina tröga lärjungar tid att tänka efter.” 

Det bästa beröm en inspektör gav en lärarinna var: Hon gav sina trögtänkta pojkar tid att fundera ut svaret på sina frågor.

Hårdare tag? Nej, jag tror inte det.

Bestämt vänliga tag och en ansvarstagande vuxenhet? Ja. Precis som det jag såg i Vårby. 

Jag vill avsluta med att tacka Vårbyskolans rektorer och personal för att de tog sig tid att prata med mig.

Relaterat

Reagera på inlägget:

Rör inte våra lärarutbildningar (men gör om dem!)

Relaterat

Förra veckan fick jag en möjlighet att vara med när Anna Ekström besökte Färjestadens skola på Öland. Det kommer lite mer om skolan och besöket längre ner men jag vill börja med diskussionen om lärarutbildningarna.

Jag är den förste att säga att lärarutbildningarna behöver reformeras. Metodik, praktik, utbildningspsykologi etc behöver stärkas. Jag menar också att OECD:s förslag om att samla ihop dem och göra professionsinslaget tydligare är en utmärkt utgångspunkt.

Men jag vill på inga villkor se att utbildningarna flyttas ut från universiteten eller ersätts av någon annan aktör än det allmänna.

När man nu i diskussionen återkommande hör aktörer presentera förslag på fristående lärarutbildningar ska man vara uppmärksam på att det finns de som vill använda lärarkrisen för att åstadkomma något annat.

Den som uppmärksamt läser OECD:s rapport från 1992 (som jag skrivit om här) kan se att samma regering som marknadiserade det allmänna skolväsendet i Sverige då egentligen ville göra detsamma med universitet och högskola. Detta lyckades man inte med. Högskolesektorn var för stark för det. Där var inte myndigheter och expertorganisationer nedmonterade som var fallet med skolan efter Skolöverstyrelsens nedläggning. Men man har inte gett upp.

Att tro att det finns några andra som är bättre på att bedriva lärarutbildning än de som faktiskt har erfarenhet av det skulle vara ett dyrt misstag på många sätt. Om inte för något annat så för att universiteten garanterar en frihet i tanken och en teoretisk grund samt forskningsförankring som en profession måste ha med sig.

Varför detta i en text om en liten skola på Öland? Jo, för att de är en del av en av de många positiva förändringar som faktiskt skett och sker inom lärarutbildningarna.

Skolan i Färjestaden är nämligen en del av den lärarutbildning med VI-profil som genomförs inom ramen för försöksverksamheten med övningsskolor. Detta innebär i korthet att man som student befinner sig på en och samma skola två dagar varannan vecka, samt att man vid ett tillfälle i slutet av utbildningen som studentkollektiv helt tar över skolan en vecka.

Detta ger både skolans lärare att utveckla handledarkunskaper över tid, skolan en kontakt med universitetet och forskning och universitet en nödvändig relation till lärare och klassrum. Högskoleverket skriver om projektet:

”Det genomgående intrycket av försöksverksamheten med övningsskolor vid Linnéuniversitetet, campus Kalmar, är att det är en väl fungerande verksamhet som över tid har utvecklats på ett genomgripande sätt. Intervjuerna visar på ett närmare samarbete mellan övningsskolor, skolhuvudman och lärosätet samt mellan övningsskolorna och de arbetsenheter som ingår i grupperna av övningsskolor. Bedömargruppen ser tydliga tecken på utvecklad professionalisering för VFU-handledare genom samarbeten och handledarutbildning samt tydligare professionsutveckling för studenterna under utbildningen.”

Att det var så vittnade också mina värdar på besöket, rektorerna Lena, Lena och Ulrika, om. Vi behöver utveckla svensk lärarutbildning på universiteten, inte med bombastiska uttalanden som att driva på ett systemskifte ingen har glädje av. I det är övningsskolor ett av de viktigaste elementen (och något svensk skola ska tacka Jan Björklund för).

En sidoeffekt av utvecklingen på skolan och att det är en övningsskola var också att de hade alla tjänster på skolan besatta med behöriga lärare. Och så ska det naturligtvis också vara. Lärarstudenter ska under sin utbildning handledas av skickliga lärare i en extra professionell miljö (precis som i Finland).

Skolan i sig präglades av ett lugn och ett vänligt bemötande (glada stojiga barn på rast också, naturligtvis – vi pratar om en skola, inte ett interneringsläger). I matsalen åt barn tillsammans med glada pensionärer. Mina värdar berättade att skolan inte alltid hade varit som den är nu, utan att det var något de sett växa fram under en följd av år.

Man kunde tydligt bocka av ett av de kännetecken som ofta finns i skolor som går bra: Ett kollektivt ledarskap. Det var tre ledare som tillsammans upplevde ett starkt delat engagemang för skolan. Formellt var det en rektor och två biträdande, men som ledare fungerade de mycket som en enhet. De har också väldigt bra resultat.

Återigen får man bara säga: Hatten av för duktiga chefer och medarbetare – och grattis, Färjestaden

Det var också väldigt roligt att se Anna Ekström i aktion. Men kanske ännu roligare (sorry, Anna!) att se en skicklig lärare, Lilly Nilsson, i aktion.

Lektionen skulle handla om 6:ans tabell och vi fick se en välplanerad lektion med omväxling mellan lärarlett samtal, ramsor och arbete i grupper. Eleverna hade satt upp som mål med lektionen att förutom att öva på 6:ans tabell försöka övertyga utbildningsministern om att matte var roligare än svenska. De hade nämligen hört henne säga på ”Lilla Aktuellt” att svenska var roligare.

Anna Ekström sade att de lyckats med det (men då tror jag faktiskt att hon ljög lite grand).

En sak tänkte jag på i slutet av lektionen. Det slog mig att barn hela tiden var så närvarande och att de pratade så mycket med varandra. Både i klassrum och på andra ställen.

Jag blev tvungen att fråga om en sak: Har ni mobilförbud?

”Ja, vi samlar in telefonerna i början av dagen”.

Om man hade bra skäl fick man ha den med sig men det var undantagsvis. Jag måste säga att jag blir mer och mer övertygad om det kloka i att skolor ofta är mobilfria zoner. Detta för elevernas måendes skull, för koncentration och för träning av medmänskliga relationer.

Tack Lilly, och tack Färjestadens skola, för att jag fick vara med och för intressanta samtal.

(Och tack Anna Ekström för att du inte blev allt för förvånad när jag dök upp som gubben i lådan på skolan.)

Relaterat

Reagera på inlägget:

Sidor