Annons

Äntligen får lärarstudenter kombinera studier med arbete som lärare

Nu vill regeringen att fler och fler ska arbeta och studera samtidigt. Regeringen satsar 30 miljoner kronor fördelat på elva lärosäten, för att lärarstudenter ska kunna kombinera studier till lärare med lärararbete. Det är fler och fler som både arbetar och studerar samtidigt för att teoretiskt utveckla sina kompetenser samtidigt som de får praktisk yrkeserfarenhet.

Att öppet tillåta kombinationen studier på lärarutbildningen med lärararbete är ett trendbrott när det gäller lärarutbildningen. Lärarstudenter har egentligen alltid arbetat som lärare i det tysta vid sidan om utbildningen i olika stor utsträckning. Det har dock inte alltid varit tillåtet.

Såväl lärarutbildare som utbildningsledning har ägnat mycket tid och kraft åt att utgjuta sig över lärarstudenters lärararbete och framför allt har de ägnat tid och kraft åt att förhindra detta. På årliga utbildningsledarkonferenser 1979-1989 för lärarutbildningarna diskuterades kontinuerligt det olämpliga i att arbeta och studera samtidigt. 

Lärarstudenterna skulle satsa helhjärtat på sin teoretiska utbildning på lärosätet och absolut inte arbeta som lärare vid sidan om studierna. Visserligen fanns ett tillfälligt arbete som lärare inbyggt i klasslärarutbildningens praktikanttjänstgöring under lärarhögskoletiden 1968-1977.

Lärarstudenterna var då anställda på en 50-procentig lärartjänst och fick då lön under sin praktiktermin som varade i 20 veckor. Det var i mitt tycke den allra bästa formen för praktikanttjänstgöring och lärarutbildningen blev kvalitativt bättre genom detta. Detta smarta system räddade dessutom Sverige från lärarbrist 1968-1977. 

De fackliga organisationerna motsatte sig också lärararbete under lärarutbildningen. Utbildning kräver handledning, inget vikariat under lärarutbildningens praktik. Jag minns många diskussioner med våra fackliga företrädare om det olämpliga i att lärarstudenterna arbetade. Så här har det alltså varit om man gör en tillbakablick på tiden från 1950-talet och fram till idag.

Nu har trenden brutits, för hoppningsvis för gott, och nu är det arbetsintegrerad lärarutbildning som gäller. Regeringen lyfter nu också fram den så kallade Dalamodellen och ger Högskolan Dalarna hela 5 miljoner kronor. Högskolan Dalarna var det lärosäte som startade ett sådant projekt för en tid sedan som syftade till att förse regionen med lärare. 

Dalamodellen, konceptet med studier på lärarutbildningen i kombination med lärararbete, spreds till andra lärosäten och dessa arbetsintegrerade lärarutbildningar fick ett högt söktryck. Då beslöt regeringen att satsa medel, för det handlar naturligtvis nu om att försöka komma tillrätta med den stora lärarbristen. Det fanns också en arbetsintegrerad lärarutbildning vid Malmö Universitet. Nu är det alltså både tillåtet och önskvärt att studera på en arbetsintegrerad lärarutbildning. Lärararbete och studier på lärarprogrammet är önskvärt till och med.

Arbetsintegrerad utbildning är mycket vanligt i dagens konkurrensutsatta arbetsmarknad, det vill säga betyder det att fler och fler studerande arbetar och studerar samtidigt. Det handlar om att utveckla sina kompetenser samtidigt som man får praktisk yrkeserfarenhet. Med rätt inställning, en tidsplanering och stöd är det absolut möjligt att utveckla sina färdigheter utan att sätta resten av livet på spel. Det finns goda exempel på hur andra yrken tillämpat arbetsintegrerade studiemodeller, exempelvis utbildningen till sjuksköterska. 

Hur tänkte vi egentligen om lärande när lärarutbildningarna förbjöd arbete som lärare under studietiden? Jag minns inte att vi över huvud taget funderade över detta. Det är alldeles klart att man lär sig läraryrket på ett bra sätt genom att integrera lärararbete med studier på lärarprogrammet. Det har varit min uppfattning sedan länge, men jag har naturligtvis solidariserat mig med rikstäckande beslut.

Kopplingen teori och praktik som alltid varit svår i lärarutbildningen, underlättas genom arbetsintegrerat lärande. Praktiskt arbetande lärarstudenter kan ställa andra och mer relevanta krav på lärarutbildningen. De kan ställa tydligare krav på sin lärarutbildning när de vet mera om vad det behöver som yrkesverksamma. 

Samtidigt kan det finnas vissa risker med att kombinera arbete och studier. Lärarstudenterna kan förlora sig i prestationshets. Ingen kommer någonsin att tacka de lärarstudenter som tar på sig mer lärararbete än vad de egentligen orkar. Lärarutbildarna får hjälpa dem att ta några steg tillbaka och titta på hur duktiga de är som klarar av att både arbeta och studera samtidigt.  Om lärarstudenterna är noga med att både planera och lyssna på sin kropp, kommer de att lära sig mycket om sig själva, få nya värdefulla yrkeserfarenheter och dessutom ett tillskott i plånboken.

Reagera på inlägget:

Likvärdighet kräver statlig skola

Det är mycket glädjande att svenska 15-åringar nu presterar över OECD-genomsnittet inom alla tre ämnesområden som Pisa undersöker, men den bristande likvärdigheten fortsätter dessvärre att vara ett stort och allvarligt problem.

Kritik mot den svenska skolans bristande likvärdighet har återkommit i ett flertal tunga OECD-rapporter de senaste åren. En av dem, ”Equity in education” (Likvärdighet inom utbildning), visade i fjol att bristande likvärdighet är ett problem för skolsystem runt hela världen men att Sverige ligger sämre till än genomsnittet. OECD:s utbildningschef Andreas Schleicher skrev då i förordet att ”postnummer är alltjämt det bästa underlaget för att förutspå kvaliteten på en elevs framtida utbildning.” En dystrare sanning får man leta efter.

Det är ett oerhört stort nederlag för Sverige att vi inte lyckas kompensera för elevers olika socioekonomiska bakgrund. Resultatskillnaderna ökar. Även OECD antyder att vi måste ta tag i detta, annars är vi illa ute.  

Den 8 december för exakt 30 år sedan tog Sveriges riksdag, trots intensiva protester, ett beslut som startade en utveckling som inte gynnat svensk skola. Kommunaliseringen av skolan i kombination med ett skolvalssystem som förstärker boendesegregationen har gjort att Sverige har hamnat i en svår situation. Och det är svårt att stoppa tillbaka anden i flaskan när man väl har släppt ut den. 

Vi i Lärarnas Riksförbund vet att en mer likvärdig skola kräver statlig finansiering och statligt ansvarstagande. Det lokala ledarskapet räcker inte för nationell likvärdighet. Vi har länge varit ensamma om att kämpa för det, men januariavtalets punkt om att ta fram ett beslutsunderlag för statlig skola visar att det börjar röra på sig.

Men i väntan på detta börjar jag bli otålig. För just nu hotas skolan av nedskärningar i ett stort antal kommuner. Tre av fyra kommunala skolchefer uppger till Sveriges Radio att det blir besparingar på skolan nästa år. Så här kan det inte fortgå.

När jag åker runt i landet berättar medlemmar och ombud om konsekvenserna, både för den egna arbetsmiljön och för elevernas möjligheter att få en god och kompensatorisk skolgång. Nedskärningarna måste stoppas! I väntan på statlig skola måste staten skjuta till mer resurser till kommunerna. Därför har vi bland annat krävt att en statlig skolakut ska inrättas.

Skolvärlden presenterar en undersökning om tystnadskultur, alltså när lärare undviker att kritisera sin arbetsgivare eftersom de är rädda för repressalier. Det visar sig att varannan lärare upplever att det råder en tystnadskultur på den egna skolan. Åtta av tio lärare är rädda för att eventuell kritik ska påverka deras lön. Mer än fyra av tio lärare har faktiskt upplevt att de blivit straffade för att de kritiserade verksamheten. Det är fullkomligt oacceptabelt! Det borde vara självklart att man har rätt att berätta om vilka förutsättningar man ges att göra sitt jobb. 

I grunden handlar även detta om ett politiskt misslyckande. Återigen kommer vi in på det faktum att en dysfunktionell styrning av skolan, där kraven ökar parallellt med att resurserna minskar, skapar rädda organisationer. Uppdrag och förutsättningar måste gå hand i hand för att skolan ska lyckas med sitt viktiga uppdrag.

Åsa Fahlén, ordförande Lärarnas Riksförbund
Ledare i Skolvärlden #10 2019

Reagera på inlägget:

Släpp restriktionerna kring lärarutbildningen

Utbildningsminister Anna Ekström och ministern för högre utbildning och forskning, Matilda Ernkrans, bjöd in alla nyckelaktörer inom skola och högskola för att diskutera hur man kan öka antalet som utbildas till lärare, hur lärarbristen kan åtgärdas och hur läraryrket kan göras mera attraktivt.

Foto: Magnus Glans

Det är i sig ett mycket bra initiativ.

Det första som skulle diskuteras var åtgärder för att minska lärarbristen, samtidigt som prognoserna ändras från att det har behövts 80 000 nya lärare till att det nu ”bara” fattas 45 000. Hoppas att dessa prognoser håller åtminstone en liten tid.

Jag är starkt kritisk till såväl statens dimensionering som statens lokalisering av lärarutbildningen. Det kan inte vara en oöverstigligt svår uppgift att planera för bättre balans i tillgång och efterfrågan.

Vi har tillgång till goda statistiker och vi vet mycket om lärares tjänstgöringsbenägenhet. Jag argumenterar här för bättre och framför allt säkrare underlag för beslut om dimensionering och lokalisering. Jag reflekterar också över möjligheten att helt enkelt släppa all statlig styrning av lärarutbildningen. Det skulle knappast kunna bli sämre.

Lärarbristen anses just nu vara alarmerande hög, och situationen måste nu igen tas på största allvar. Lärarbristen blir troligen ännu större än vad man tidigare trott, visar siffror (SCB).  

År 2025 kommer det (troligen) att saknas över 65 000 behöriga lärare i skolan. Det finns olika antal angivna i olika studier. Statistik (SCB) visar också att det blivit allt svårare att rekrytera lärare, vilket speglar det låga antalet sökande till lärarutbildningar i vissa ämnen sedan lång tid tillbaka.

Från 1960-talet fram till idag har prognoserna svajat betänkligt. Kurvorna över tillgång och efterfrågan har under drygt sextio år sett ut som ett alplandskap, med höga bergstoppar och djupa dalgångar.

Det har också från regeringens sida varit snabba ryck att åtgärda underskott och överskott. Nedläggning av lärarutbildningar exempelvis. Katastrofal brist har ändrats på exempelvis mindre än ett decennium till ett problematiskt överskott.

Vi som arbetat med att administrera lärarutbildning kan aldrig mer lita på några statliga prognoser.

Det går tydligen inte att få balans mellan tillgång och efterfrågan i lärarutbildningen. Det är tydligen så obeskrivligt svårt att prognostisera lärarbehov och dimensionera efter ett någorlunda rättvisande behov. Om man ser till andra akademiska yrkesutbildningar så går prognosarbetet i stort sett utan problem. Vilket annat akademiskt yrke har figurerat i media som lärarutbildningen? Ingenjörer, nej. Ekonomer, nej. Sjuksköterskor, nej.

När jag ser tillbaka så har alla försök till statlig dimensionering misslyckats. Olika myndigheter har dessutom lämnat olika bilder av verkligheten, vilket naturligtvis skapat en nationell förvirring. Det är viktigt att det åtminstone finns en någorlunda samstämmighet i beskrivningen av verkligheten från olika aktörer.   

Mitt förslag till lösning av den här osäkra situationen är följande:

  • Släpp alla restriktioner vad det gäller dimensionering och lokalisering.
  • Överlämna till de lokala lärosätena att på egen hand besluta om dimensioneringen av lärarutbildningen. Det finns kloka lokala lärarutbildare, lokala statistiker, lokala strateger, intresserade kommuner runt lärosätena. Det kan absolut inte bli värre än det är idag.

I mitt minne finns 70-och 80-talet, exempelvis, när dåvarande regeringar lade ned lärarutbildningar på felaktiga prognoser. 1976 lades exempelvis lärarutbildningen i Falun ned, 1986 beslöts att lärarutbildningen i Gävle inte behövdes.

Lärarutbildningen i Falun kom naturligtvis tillbaka, liksom lärarutbildningen i Gävle. Jag var utbildningsledare under nedläggningen i Gävle och vi kunde då efter ett hårt arbete visa regeringen att de statliga prognoserna var felaktiga, genom att samarbeta med kommunerna för att ta fram mera detaljerade prognoser av lärarbehovet.

Det här visar sammantaget att staten inte klarar av att styra lärarutbildningens dimensionering. Skolpolitiken idag syns handla om att lappa och laga i befintliga system, när vi i själva verket behöver något helt nytt.

Reagera på inlägget:

Pisa fortsätter luta rätt (och fel)

Relaterat

Sveriges lärare och rektorer kan vara stolta idag när Pisa 2018 presenterats. Utvecklingen fortsätter svagt uppåt sedan trendbrottet i mätningen 2015.

Nu presterar svenska elever över OECD:s genomsnitt inom alla tre mätta ämnesområden, matematik, läsförståelse och naturvetenskap. Ökningen är inte dramatisk och om man bara tittar på de svenska eleverna är den inte statistiskt signifikant från 2015 men trenden ser som sagt ut att hålla i sig.

Utvecklingen kan illustreras med en figur som beskriver utvecklingen i läsförståelse:

Källa: Skolverket

Resultatet borde innebära att svensk skola kan få lite andrum och arbeta med mer långsiktiga reformer. Och då finns det ju ett antal områden man borde arbeta med som också syns tydligt i de data som nu presenteras. Det handlar då framförallt om resursfördelning och hur utbildade lärare fördelas i systemet. Skolverkets generaldirektör Peter Fredriksson kommenterar resultatet med:

”Erfarna och behöriga lärare kan göra stor skillnad på de här skolorna. Svensk skola behöver bli bättre på att kompensera för elevers olika förutsättningar. Pisa bekräftar det vi har sagt många gånger – skolsegregation, lärarbrist och den lokala styrningen av skolan är ödesfrågor som måste hanteras. Skolverket och alla med ansvar för skolan måste fokusera på att sätta in stöd och resurser där det behövs mest.”

Betydelsen av likvärdighetsindikatorer för ett lands resultat syns tydligt i det följande diagrammet där man kan se hur höga genomsnittsresultat samvarierar med hög likvärdighet i ett skolsystem. Vill Sverige klättra mer på Pisa måste vi helt enkelt koncentrera oss på likvärdigheten – något som också utbildningsministern Anna Ekström brukar poängtera.

Källa: Skolverket

Det är intressant att se hur de nordiska ländernas utveckling ser ut. Inte minst hur Finland nu år efter år närmar sig de övriga nordiska länderna i resultat. För mig som är intresserad av pedagogiska frågor är detta väldigt intressant. För en av de saker man har förändrat i det finska skolsystemet är dels att man infört mycket IT, och att konstruktivistiska pedagogiska idéer har haft en framträdande roll i finska utbildningsstyrelsens arbete det senaste decenniet.

Båda dessa är saker som ofta minskar lärarens inflytande över elevers lärande, och därmed också helt enkelt hur mycket elever lär sig:

Källa: Skolverket

Sammanfattningsvis kan vi alltså se att svensk skolas positiva utveckling verkar hålla i sig och att likvärdigheten fortfarande är det största orosmolnet. Här kommer ju också två viktiga utredningar att presenteras nästa år, dels likvärdighetsutredningen som leds av Björn Åstrand och som kommer att lämna förslag om hur likvärdigheten kan ökas genom förändringar i finansiering och skolvalsmekanismer och dels jämlikhetskommissionen som leds av Per Molander.

Men vi måste också vara uppmärksamma på att lärarbristen kommer att bli värre de kommande åren.

Relaterat

Reagera på inlägget:

Kan Gustav Fridolin få ordning på läromedel och skolbibliotek?

Nu har det kommit nya kommittédirektiv igen. Utredningarna duggar tätt från utbildningsdepartementet. Snart finns det inte något område i skolan som inte är satt under lupp. Ambitionerna från utbildningsdepartementet är det sannerligen inget fel på.

En särskilt utsedd utredare ska nu granska och föreslå åtgärder för att stärka skolbiblioteken. Alla elever i förskoleklassen, grundskolan, grundsärskolan, specialskolan, sameskolan, gymnasieskolan och gymnasiesärskolan ska nämligen ha tillgång till skolbibliotek. Allt enligt idén om en likvärdig skola. Skolbiblioteken anses vara av stor vikt för skolans samlade verksamhet.

Hur ser det då egentligen ut med skolbiblioteken?

Antalet skolbibliotek i landet syns vara på uppåtgående. 2017 hade 213 av Sveriges 290 kommuner skolbibliotek med minst halvtidsbemanning – en försiktig ökning med 11 kommuner sedan 2016. Det visar den nationella biblioteksstatistiken som Kungliga biblioteket (KB) publicerar årligen.

2018 berättar Sveriges officiella biblioteksstatistik att bara 37 procent av landets elever har tillgång till ett enskilt skolbibliotek, som är bemannat på halvtid eller mer. Det är inte lätt att få en bra bild av hur det egentligen är ställt med skolbiblioteken. Lägesbeskrivningarna syns motstridiga.

Kommunerna förmår ofta inte att investera i skolbiblioteken Det finns stora upprustningsbehov både vad det gäller skolbibliotekens lokaler och sist, men inte minst, övrig utrustning. Jag besöker ofta skolor genom mina uppdrag och försöker alltid titta in på skolbiblioteket. Det ger bra information om skolans status. För mig är skolbiblioteken ett hjärta och ett nav i skolans verksamhet som läsutveckling och litteraturläsning kretsar kring. Numera räcker det inte med böcker i bokhyllor. Det ska också finnas utrustning för digital verksamhet också. Ibland är besöken en helt igenom sorglig upplevelse.

Utredaren ska också undersöka skolbibliotekarierna. Ovanligt många skolor rapporterar att de, av ekonomiska skäl eller svårigheter att rekrytera, absolut inte kan halvtidsbemanna skolbiblioteken. Utredaren ska också föreslå förändringar av utbildningen för skolbibliotekarier. Det är intressant. Vilka utvärderingar har egentligen gjorts av skolbibliotekariernas utbildning? Det är ingen dum idé att skaffa sig en bra bild av hur nuvarande system fungerar först.  

Skolbibliotekarier är helt enkelt en bibliotekarie som arbetar på skolbibliotek. Det förekommer också andra yrkestitlar på skolbiblioteken, exempelvis bibliotekspedagog, biblioteksassistent och skolbiblioteksansvarig. Det kan också vara en lärare som har ett särskilt ansvar för biblioteket. Utredaren ska utreda och föreslå åtgärder för att öka tillgången till skolbibliotek och dessutom med särskilt utbildade och kompetenta skolbibliotekarier.

Utredaren ska också föreslå hur statens roll bör se ut när det gäller läromedel i svensk skola. Staten har liksom tappat greppet om läromedel sedan lång tid tillbaka. Mellan 1931–1993 granskade staten i princip all utgivning av läromedel.

Tillgången på läromedel är det egentligen inte problem med. Idag är det lärare som måste kvalitetsgranska och sedan välja läromedel. Skolmyndigheterna granskar till synes läromedel bara sporadiskt.

Vem ska nu axla detta viktiga och stora uppdrag? Utredaren är redan utsedd och det är Gustav Fridolin, född 10 maj 1983, en svensk miljöpartistisk politiker med erfarenhet som skolminister, författare, folkhögskollärare och tidigare journalist som blir regeringens utredare. 

Vem har då egentligen ansvaret för skolbiblioteken idag? Vem ska få skulden för att det inte fungerar? Huvudmännen har givetvis ett övergripande ansvar vad det gäller ekonomiska ramar. Det är annars skolans rektor som har ansvaret för att skolbiblioteket används i undervisningen för att stärka elevernas språkliga förmåga och digitala kompetens. Allt enligt Skolverkets direktiv.

Det är ett av en mängd uppdrag som vilar på rektors axlar. Rektors uppdrag är alltså att se till att verksamheten i skolbiblioteket organiseras så att den möter alla elevers behov av språk- och kunskapsutveckling, den är en del av skolans verksamhet, bibliotekets personal kan samarbeta med övrig pedagogisk personal, det finns en lokal som gör det möjligt att använda skolbiblioteket i skolans alla ämnen.

Om skolan inte kan ha ett bibliotek i de egna lokalerna eller anställa en bibliotekarie, är ett samarbete med andra skolor eller kommunens folkbibliotek en tänkbar lösning. Den lösningen används också.

För en tid sedan granskades skolbiblioteken och skolinspektionen sammanställde en rapport. Det fanns kritiska synpunkter, som inspektionen menade skulle sporra till utveckling. Om så skett är inte enkelt att bedöma. Det får Gustav Fridolins utredning visa så småningom.

Reagera på inlägget:

Sidor