Annons

Argumentation med köpt forskning

Relaterat

Jag har vid ett par tillfällen tidigare tagit upp den snedvridning av debatten som sker på grund av olika lobbyorganisationers arbete inom den svenska skolan (se till exempel detta). Jag tycker man måste skilja mellan de som agerar utifrån en politisk övertygelse och de som faktiskt är drivna av ett intresse att tjäna pengar.

Det senare – att påverka för att tjäna pengar – var något som inte fanns i det svenska skolsystemet före 1992. Innan dess fördes debatten om skolan av dem som ville barn eller samhället väl; av människor med olika ideologiska övertygelser. Men i en stigande grad har skola blivit en marknad där det finns stora pengar att hämta och då har det tillkommit en annan typ av aktörer – de som vill påverka för att de vill tjäna pengar.

Problemet är att vårt demokratiska system inte riktigt är byggt för det. För det som händer är att de som tjänar pengar har mer pengar att spendera på påverkansarbete. Det blir en obalans i systemet. Att så här är fallet är väl känt och också väl beforskat, till exempel av forskargrupper både från Uppsala och Göteborg i Sverige, och det finns också en stor mängd internationell forskning om fenomenet.

Och vi är påfallande naiva gentemot det i Sverige (och annorstädes). De som driver sådant påverkansarbete idag använder sig av alla kanaler de kan. Man uppvaktar politiker direkt och ger dem inte bara sin bild av saken utan också färdiga förslag att driva.

Men ett av de mest försåtliga sätten är att klä sin argumentation i lånta forskarkläder. Att detta är effektivt visste redan de stora tobaksbolagen i USA som på 1960-talet finansierade ”forskning” om cancer som skulle visa att rökning var ofarligt.

Den här typen av påverkan bygger på en metodologi som alltså har gamla rötter. Den var också en viktig del av den strategi som låg till grund för bildandet av organisationen Svenskt näringsliv i Sverige, något jag går igenom i min bok ”Korruption i Sverige”. Jag ska här inte upprepa det men låt mig bara säga att ett led i den strategin (som importerades från USA) var just bildandet av olika tankesmedjor och ”forsknings”-institut. Dessa skulle servera svenska medier och politiker med lämpliga rapporter.

Detta har fortgått och är i dag en högst reell del av det svenska offentliga livet och vi behöver ständigt uppmärksamma det.

Det var därför väldigt viktigt när Johan Enfeldt i dagarna på sin hemsida lade upp information om hur Institutet för Näringslivsforskning betett sig på detta bedrägliga sätt i debatten.

Institutet är finansierat av näringslivet, men ska enligt egen uppgift agera oberoende. Man ska inte enligt deras egen hemsida kunna beställa forskning av dem och forskarna ska alltid agera oberoende. Men som Jenny-Maria Nilsson visat gällde det inte till exempel en aktuell rapport. Man kunde se på Svenskt näringslivs hemsida att det var just vad de hade gjort, de hade beställt en rapport.

När Johan Enfeldt gräver vidare i det här verkar det som om IFN far med kluven tunga. Det går att beställa rapporter ifrån dem. Rapporter som de då kallar ”Policy papers”. Dessa är alltså inte forskningsrapporter, utan rapporter skrivna av människor som kanhända är forskare, men utan att de genomgår sådan kvalitetsgranskning som forskning genomgår.

Men har allt det här någon betydelse? Ja, det har det. I det här fallet handlar det om att näringslivet beställer en rapport av personer som kallar sig forskare för att påverka den politiska debatten kring Björn Åstrands utredning som är tänkt att öka likvärdigheten i den svenska skolan. Följ gärna debatten via Johan Enfeldts hemsida så kan ni se vad det är man försöker göra. Man försöker freda friskolors möjlighet att tjäna pengar i systemet genom att misstänkliggöra utredningsresultat och förslag.

I sak svarar Björn Åstrand och utredningen fullständigt tillintetgörande. Men det spelar ingen roll. Skadan är redan skedd och de politiker som vill gå i den riktningen har fått argument från ”forskning”. På samma sätt som Tobias Krantz som satt i Skolkommissionen läckte innehållet i den så att det kunde startas ett mediedrev innan kommissionens betänkande ens var offentliggjort. Tobias Krantz verkar ju också för övrigt för sin lojalitet belönats med en styrelsepost i Kunskapsskolan.

Här skulle jag vilja lägga in en avslutande kommentar. Jag väntar fortfarande på att näringslivet med stort N ska tröttna på det här sättet att föra kampanjer på. Jag väntar fortfarande på att alla seriösa industrialister och näringsidkare i det här samhället ska se att det för näringslivet är VIKTIGARE MED EN BRA SKOLA FÖR ALLA, än det är med aktievinster i några börsnoterade riskkapitalistägda skolbolag.

För näringslivet i stort är det avgörande att vi har ett skolsystem som fungerar. Men det verkar som om de, liksom alla de borgerliga partierna, ha sprungit bort sig i neoliberalismens sirenrop om valfrihet som lösning på alla problem i tillvaron.

Sveriges skolelever är värda bättre.

Relaterat

Reagera på inlägget:

Är det rimligt att lärare offras?

Relaterat

Medelåldern på gymnasielärare i Sverige är 40 år. Det betyder att en ganska stor andel lärare befinner sig i åldrarna 55–65. Det är den ålder som är den vanligaste bland de över 120 som intensivvårdas för Covid-19 i Sverige idag, en siffra som stiger för varje dag nu. Det finns en bagatelliserande faktoid som sprider sig om att skolor inte är platser där smitta sprids. Jag kommer tillbaka till det. Men bara med en enkel Google-sökning kan man se att gymnasieskolor i Sverige i höst har sett smittspridning:

Det har konstaterats smitta tex på Fredrika Bremer i Haninge, i Jokkmokk, Boden, Luleå, Vänersborg, Trollhättan, på Heleneholmsgymnasiet i Malmö, Östra real i Stockholm, i Karlstad, Kungsbacka, Strängnäs, Sundsvall, Värnamo, Sveg, Västervik, på Borgarskolan i Gävle och minst en gymnasieskola i Uppsala.

Jonas Vlachos som gjorde en studie över vad som hände i våras säger till Skolvärlden: ”Frågan vi ställer oss är: Vad hade hänt om man stängt högstadiet på samma sätt som gymnasiet. Enligt vår uträkning hade vi fått en betydligt lägre nivå av smittade och svårt sjuka lärare”.

I artikeln står ”Totalt finns det ungefär 40 000 högstadielärare i hela landet, och bland dem återfinns 79 allvarliga fall av covid-19 som krävt inläggning på sjukhus. Enligt forskarnas statistiska modell skulle den siffran ha landat på 46 allvarliga fall om högstadieskolan stängt på samma sätt som gymnasiet gjorde”.

Och Jonas Vlachos säger: ”Vår tolkning är att ur allmän smittspridningssynpunkt på samhällsnivå spelade det inte någon större roll att skolorna var öppna. Men lärarna blir ju påverkade och högstadielärare blev mer smittade än gymnasielärare, det står helt klart”.

De sammanfattar sin forskningsrapport med: ”the results for parents indicate that keeping lower secondary schools open had minor consequences for the transmission of SARS-CoV-2 in society. The results for teachers suggest that measures to protect teachers could be considered.”

Vad de visar är att kommunikationen från Folkhälsomyndigheten om smittsamhet i skolor är starkt förenklad och att den inte stämmer vad gäller äldre barn. När det gäller gymnasieskolan pratar vi inte bara om barn utan också om unga vuxna. Och dessutom om unga vuxna som ofta samlas från ett stort upptagningsområde och på stora skolor.

Nu ser vi en brant uppåtstigande trend vad gäller smitta och de senaste veckorna har antalet IVA-inläggningar och dödsfall börjat spegla den utvecklingen. En andra våg är utan tvekan över oss.

I detta läget är beskedet från ansvariga myndigheter att vi alla måste skärpa oss. Och det är naturligtvis sant. Men man måste faktiskt erkänna att vi sedan i våras har gjort stora förändringar i de regler som gäller. Att hålla öppna gymnasieskolor har med all sannolikhet förändrat spelplanen för viruset. Anledningen till att man stängde dessa i våras var dels att de blandar elever från olika håll i en stad, och för att minska smittan i kollektivtrafiken. Detta är nu upphävt.

Nu menar Folkhälsomyndigheten att smittan sprids främst mellan familjemedlemmar. Det är en banal iakttagelse. Så kommer det alltid att vara. Den avgörande frågan ur smittspridningssynvinkel är hur smittan förflyttar sig mellan familjer. Och här är troligen gymnasieskolan en sådan plats. Detta är ett problem ur två synvinklar, dels finns det i skolan många äldre lärare som riskerar svår sjukdom, dels är också föräldrarna äldre än i grundskolan och har därmed också en högre risk att bli svårt sjuka.

Man kan naturligtvis välja att behålla gymnasieskolorna öppna under den andra våg som nu kommer över oss – men då måste alla lärare kunna känna sig trygga med de smittskyddsåtgärder som görs, kunna jobba hemma när det går – och tabut kring munskyddsanvändning i Sverige behöver nog brytas. Man måste kommunicera den risk man tar.

Att inte använda de åtgärder vi använde i våras är ett ytterst farligt spel i det läge som råder. Alla vuxna i samhället uppmanas jobba hemifrån utom gymnasielever och deras lärare. Är det rimligt? Jag själv har arbetat hemifrån sedan i mars. Jag bor i en region med lokala föreskrifter om att jag inte ens ska träffa mina vänner. Och smittalen här fortsätter att öka efter tre veckor med dessa rekommendationer. Men jag förväntas skicka en familjemedlem på en buss till en gymnasieskola med 1 000 elever. Jag får det inte att gå ihop.

Ett vaccin väntar nu bakom dörren enligt den statliga samordnaren. Varför ska just gymnasielärare behöva dö, eller bli långtidssjuka innan dess? Stefan Löfven sade att det är nu vi avgör hur julen kommer se ut. Och ja, Stefan det är sant, men det handlar inte bara om vad jag gör utan om vad du bestämmer dig för att göra som gäller oss alla. Det är din plikt som statschef att skydda din befolkning, och bland dem dina lärare.

För övrigt vill jag säga att det inte är ett år för sent man nu bestämmer sig för att det ska bli ämnesbetyg på gymnasieskolan.

Relaterat

Reagera på inlägget:

Lästips: Så skulle läraryrket kunna återvinnas

Det finns ett antal studier som visar hur lärarkåren i Sverige blivit avprofessionaliserad. Man har då tittat på olika faktorer som lönesättning, hur maktstrukturer förskjutits, på hur New Public Management-ideologins intåg i svensk offentlig förvaltning upplöste professionernas utrymme att vara just professioner. Johanna Ringarp och Niklas Stenlås är exempel på forskare som tittat på detta.

I en ny antologi utkommen på Studentlitteratur, ”Professionalisering av lärarutbildningen – reformer i Sverige och Finland” gör redaktörerna Eva Bejerot och Hans Hasselbladh från Örebro universitet en oerhört intressant historisk och nutida jämförelse mellan villkoren för lärare som profession mellan Sverige och Finland.

Boken är hyperintressant eftersom det ofta är i sådana jämförelser som avgörande skillnader blir synliga. Ena annan aspekt som gör den läsvärd är att den reder lite i den mystik som omgärdar den finska skolan i Sverige. Vad är det egentligen som gör att de inte tappade i Pisa-resultat när vi gjorde det? Vad är det egentligen som gör att de inte alls har någon lärarbrist när vi har en av de värsta i Europa?

Det finns genom åren mängder av anledningar som har lyfts fram. En är absolut att de är bättre på specialpedagogik och på att sätta in insatser i tid. En annan är finska lärares arbetsvillkor och deras tarifflöner. Och andra tror (felaktigt) att det beror på kadaverdisciplin).

Men det som är Bejerots och Hasselbladhs boks styrka är att den pekar på en sak som kanske är orsaken till att lärarkårens villkor inte försämrats över tid, och det som kan vara en anledning till att deras specialpedagogik fungerar så bra och varför de finska lärarna är fortsatt stolta, välutbildade och bevisligen skickliga på att lära ut.

Svaret stavas ”oberoende” och ”en bra lärarutbildning som lär ut hur man lär ut”.

I det finska samhället har respekten för det man med munnen ibland i Sverige bekänner sig till, att lärarna är de som kan det här med att undervisa, lett till att mycket av ansvaret för utvecklingen av yrket och undervisningen ligger kvar hos lärarna. Lärarutbildningarna och den pedagogiska forskningen i Finland har aldrig fjärmat sig från klassrummets praktik som i Sverige och inte varit verktyg för klåfingriga samhällsomdanare. Staten har helt enkelt litat på och lämnat professionen och lärarutbildningarna i fred till att utveckla en nära symbios, medan man i Sverige klåfingrigt hela tiden har velat lägga sig i både det ena och det andra.

Jag lämnar detaljerna i detta till dig att läsa i boken men frågan är hur man kan ta sig från där vi är till en annan situation?

Med 30 procent av grundskolans lärare obehöriga och med en prognosticerad fortsatt brist på lärarstudenter behöver läraryrket startas om i Sverige. En sådan startsignal skulle kunna vara att man gav i uppdrag åt lärarfacken att designa delar av sin professions utbildning. Att både stat och högskolor släpper taget i sargkanten och på allvar våga ge lärarkåren det uppdrag de har – att undervisa och utveckla undervisning.

Vi pratar om tillitsstyrning, men tillit kräver faktiskt just det – att man överlåter åt någon annan att bestämma för att man litar på dem.

Med engagerade aktiva lärare i ledningen skulle det bli åka av i lärarutbildningarna!

Reagera på inlägget:

Sidor