Att runda professionen är inget framgångsrecept

En rubrik i en lärartidning fick mig att fundera: ”Nya skolministern Lotta Edholm … _ så vill hon skapa en ny skola”. Först blev jag så där trött som vi inom skolan ofta blir över alla utspel. ”Vad ska hon nu hitta på”, tänkte jag. Sedan inser jag ju att skolministern inte är ansvarig för rubriksättningen. Men rubriken belyser något.

Det verkar finnas en förväntan i Sverige på att skolministrar ska göra om och förändra hela tiden. Inte minst gäller det betygsystem och kursplaner. Det hade ju varit rimligt om det var riksdagens och regeringens ledamöter och deras kanslier som var bäst lämpade att göra sådana saker. Men det är de ju inte – för det första.

För det andra innebär en sådan ordning eller förväntan att skolpolitik, ända in i små detaljer, blir ryckig och svår för professionerna i skolan att hantera. Och det är ju dessa professioner som i verkligheten kan de här frågorna.

Ta en sådan sak som att det står i Tidöavtalet (och därmed är ett uppdrag till skolministern) att ”Skolledningen ska ha mandat att besluta om ordningsregler (elever ska kunna ge synpunkter och förslag, men rätten att vara med i beslutandet tas bort).” Det vill säga: Vi ska tydligt uttrycka att det är en auktoritär ordning som gäller och för elever är det lyda som gäller.

”De tog fram ordningsregler tillsammans med eleverna”

Det blir en sådan kontrast till när man lyssnar på en framgångsrik rektor med svåra förutsättningar, Raija Ilkonen, på Enbacksskolan i Stockholm. Hon beskriver det som en framgångsfaktor att de tog fram ordningsregler tillsammans med eleverna. Och att de där använde elevernas egna ord. Det var viktigt för att om arbetet med ordning inte vilade på både de vuxna och eleverna blir det inte hållbart.

Hon kan också berätta att de införde regler om bemötande. Men inte för eleverna utan för lärarna. Det är avgörande för hennes och hennes medarbetares elever att de vuxna runt omkring bemöter dem så att de får hopp.

Regler, kursplaner, betygsystem som tas fram långt från skolan och nya vart fjärde år eller oftare är helt enkelt inte ett framgångsrecept. Jag blev så glad över ett samtal som vi hade i podden ”Kornhall & Netz” med den finske statssekreteraren Dan Koivulaakso (kommer snart att läggas ut där poddar finns) där han beskrev att sådana frågor inte beslutas om av riksdag och regering i Finland. Att man tvärtom mycket medvetet har frikopplat den politiska nivån från beslut som rör de professionellas sakområden i skolan. Detta för att undvika sådana problem.

I övrigt gläder jag mig åt att det snart nu bara finns ett lärarfack. Det innebär också att den här bloggen i den här formen snart tar slut. Det här var inlägg nummer 268 så det har blivit ganska många!