Annons

De här tre frågorna skulle förändra utbildningspolitiken

Jag väljer att lyfta tre disparata saker i det här inlägget. Det första handlar om lärarlöner, det andra om lärares förlorade makt över undervisningen och det tredje om en bra bok om just undervisning. På ett sätt hänger alla de här ihop och om man tog dem på allvar skulle det innebära stora förändringar i utbildningspolitiken.

Jag blev oerhört imponerad och styrkt av nyheten i Skolvärlden om att en skola tackar nej till statliga lönepengar. Det handlar om introduktionsprogrammet på Tingsholmsgymnasiet. Problemet här är naturligtvis inte att det är pengar till lärarlöner utan det sätt staten har valt att fördela dessa på, med enorma löneförhöjningar till några lärare, skillnader som inte går att motivera utifrån att lärarna arbetar ihop som kollegor.

LR:s ombud säger till Skolvärlden: ” Jo det är alltid bra. Men det måste ske på ett sätt där det inte skadar. I det här fallet så skadar det. Det finns inte på världskartan att man kommer att höja upp de andra lärarnas löner till samma nivå”.

Löneförhöjningar som skadar – smaka på det.

Det är så uppfriskande med ett lärarkollegium och en skola som motsätter sig den svenska nyliberala grundtanken att det är individer som ska belönas. Och att man vågar göra det. Jag har skrivit om det bisarra i det (mycket ovanliga internationellt sett) svenska lönesystemet och dess förlängning i sättet att bygga in felaktigt konstruerade ekonomiska incitament i de så kallade karriärreformerna i skolan i många böcker och inlägg.

Tingsholmsgymnasiet synliggör problemen. Tänk så mycket nytta staten skulle ha gjort om man hade kunnat ge löneförhöjningarna till hela den grupp som arbetar med den svåra uppgift de har på introduktionsprogrammet? Och varit med och stöttat den ”vi-känsla” som är avgörande för att en bra skola ska fungera väl?

Det andra jag vill lyfta är en dimension i en ny rapport som Läromedelsförfattarna har tagit fram tillsammans med båda lärarfacken och som också elevorganisationerna stöttar. I den undersökte vi och kan visa på olikvärdigheten i tillgång till läromedel.

En av de slutsatser vi inom Läromedelsförfattarna (där jag är ordförande) har dragit är att det är konstigt att vi i de diskussioner som nu förs om barns läsning inte drar en av de mest uppenbara slutsatserna. Vi kan visa att uppemot 80 procent av de svenska lärarna vill köpa in mer läromedel men inte får. Det finns alltså ett oerhört enkelt sätt att försäkra sig om att svenska barn kommer i kontakt med mer text: ge lärare mer makt över och budget att köpa in läromedel för.

Men det är inte det jag vill beskriva nu utan ett helt annat förhållande som blev tydligt i undersökningen och det är lärares förlorade makt över läromedelsinköp och därmed över sin undervisning. Det är uppenbart att när det gäller tryckta läromedel så kan lärare, om än de inte kan köpa in vad de tycker sig behöva, i alla fall köpa in de läromedel de tillsammans med sina kollegor vill ha inom sin lilla budget. Men detta gäller inte de digitala läromedlen. Där finns en tydlig förskjutning av makten över inköpen till både rektor och inte sällan huvudmannen.

Det här är en oerhört farlig utveckling som lär spä på läraryrkets avprofessionalisering. Vad är läraren? En fri agent som med professionella bedömningar planerar och undervisar, eller en utförare av föreskrivna handlingar?

Det tredje jag vill ta upp är att jag vill rekommendera en bok. Forskaren Åsa Hirsch har nyligen gett ut boken ”Relationellt ledarskap i klassrummet – så skapas magi”. I den utgår hon från dels forskning om undervisning men framförallt från ett rikt material av elevröster om vad elever tycker utmärker en bra lärare.

Det är inga märkliga hemligheter som avslöjas utan boken är bara ett välskrivet, välformulerat och väl grundat försvarstal för den skicklige, engagerade, empatiska läraren och en beskrivning av vad det är sådana kollegor faktiskt gör och hur deras elever upplever att vara i deras klassrum. Och om hur mycket relationen mellan elev och lärare betyder för elevers lust att lära.

Åsa Hirsch beskriver också den frihet som duktiga lärare tar sig. De hänvisar inte till att de måste göra vad Skolverket säger – de undervisar om det de tycker är viktigt på ett sätt som engagerar.

Om jag då ska göra en syntes: anledningen till att jag lyfte de här tre sakerna är att jag menar att om man tar bara dessa tre utgångspunkter och ponerar att jag har rätt i mina observationer, så hamnar man i ganska långt gående slutsatser som faktiskt skulle kräva en stor omläggning av svensk skolpolitik. Det verkliga och faktiska erkännandet av lärarkåren som en profession skulle innebära mer makt över undervisningen. Mer frihet att gestalta undervisning. Och en betoning på kollektivet och en annan lönestruktur (precis som LR lyft). En tydligt framskriven makt över klassrummet och dess verktyg ställer samtidigt (som Åsa Hirsch pekar mot) höga krav på lärarkåren. Frihet att undervisa som man vill innebär inte att kan göra hur som helst, helt enkelt.

Men ska vi ha ett bildat kunskapssamhälle i framtiden måste vi återställa lärarkårens frihet, ansvar och kollegialitet. Och för att det ska ske måste ett statligt ansvarstagande till. Annars fortsätter bara de destruktiva krafterna i nuvarande system pervertera såväl system som undervisning.

Reagera på inlägget:

Facebook kommentarer