Annons

Ett A till syv-utredningen

Relaterat

Den utredning om studie- och yrkesvägledningen som presenterades förra veckan är ett typiskt exempel på en väldigt viktig utredning – men som inte kommer att ge förstasidesrubriker i våra tidningar.

Studie- och yrkesvägledning är inte politisk och inte sexigt. Det finns inte i politikernas sökarljus. Men ändå är det en så oerhört viktig fråga.

Det är också ännu en sida av skolsystemet som i den svenska decentraliseringen, målstyrningen och marknadiseringen försämrats i Sverige. Det fanns en genomtänkt anledning till att de tjänster som före kommunaliseringen var statliga var lärare, rektorer och SYO-konsulenter (i dag studie- och yrkesvägledare).

I den skolan som då hade byggts upp insåg man att elevers stöd i de valprocesser som en utbildning innehåller, är avgörande för att de ska kunna göra kloka val. Inte minst om de ska göra val som innebär brott mot familjetraditioner och eller klasstillhörighet.

Det är oerhört skönt att läsa att utredningen sätter ner foten och menar att det ska finnas i skolan timplaner, tidplan och att tillgång till utbildad personal ska tydligare skrivas in i skollagen. SKL:s Per-Arne Andersson reagerar naturligtvis direkt med arbetsgivarnas förutsägbara reaktion. Det blir dyrt och de personerna finns inte utbildade.

Nehej? Men – det är ju precis därför vi behöver de här kraven. För att de som är ansvariga för skolan inte har gjort sitt jobb. Det är faktiskt de som skapat den här situationen. Och då ska man ändå hålla i minnet att det verkligen inte har varit kommunerna som varit sämst på detta.

Per-Arne Anderssons ryggmärgsreaktion sätter fingret på det resonemang i utredningen som jag tycker är svagt. Det är ett argument som jag också hört många gånger förut, speciellt från arbetsgivarsidan inom skolan, så fort regleringar kommer på tal.

Utredningen skriver: ”Ett sådant alternativ är införandet av en garanterad miniminivå i form av ett lägsta antal tillfällen per elev för individuell vägledning. En miniminivå skulle visserligen säkra tillgången till just det antalet tillfällen men det finns också en risk att miniminivån blir normen och att de elever som är i behov av fler tillfällen inte skulle få det.”

Det här är ett sådant där standardargument som upprepas utan att någon synar det. För det första bygger det på ett misstänkliggörande av adressaten, ett misstänkliggörande som om det är välgrundat faktiskt är ett argument för en sådan miniminivå. Om de inte vill ge elever studievägledning, vad är då chansen att de gör det utan att man sätter en ribba? Den här typen av normlöshet i det svenska systemet är något som ofta förvånar utländska analytiker som tittar på Sverige. Vår rädsla att sätta ner foten som ger möjlighet till en helt oönskad variation i utfallet.

För det andra: vad är det som säger att staten, det vill säga det allmänna, måste stipulera en miniminivå? Vi kan väl bestämma en nivå som vi tycker är bra?

En annan liten detalj i utredningen är att man vill byta namn på funktionen från syv till karriärvägledare. Bland annat med hänvisning till internationell praxis. Jag är tveksam till den sortens kosmetiska förändringar. Syv är ett i svenskt språkbruk väldigt väl etablerat begrepp. Att hänvisa till att man använder något annat i engelskspråkig litteratur i frågan är inte riktigt relevant. Detta är en petitess men jag tycker man ska vara försiktig med sådant här eftersom språkliga förändringar ofta skapar mer otydlighet än den tydlighet man tror sig skapa.

I övrigt får utredningen betyget A och jag hoppas att deras förslag snabbt kan leda till lagändringar och att det innebär att alla unga människor får en bra vägledning inför studie- och yrkesval.

Relaterat

Reagera på inlägget:

Facebook kommentarer