Ett vinnande koncept för undervisning

Psykologen John Sweller är en av de namnkunnigaste kritikerna av konstruktivistisk pedagogik. Utifrån dels empiriska resultat och dels forskning om arbetsminne, långtidsminne och lärprocesser menar han i korthet att den vurm för så kallad undersökande pedagogik som funnits länge och i hela världen bygger på väldigt lös grund.

I en artikel för ett australiskt institut sammanfattar han sin kritik kortfattat. Han avslutar med:

”Förhoppningsvis kommer kombinationen av att det saknas en teoretisk bas och starka empiriska data från både randomiserade, kontrollerade tester och korrelationsstudier att hjälpa till att vända på inställningen till undersökande pedagogik och de sjunkande resultat sådan leder till.”

Det leder mig till budskapet i en artikel som han hänvisar till i rapporten. Det är en fördjupningsstudie av sex länders resultat i Pisa 2015. Man har där jämfört hur lärarledd undervisning, adaptiv undervisning och undersökande undervisning samvarierar med elevresultat. (Adaptiv undervisning är undervisning där eleverna har uttryckt att läraren tydligt tar hänsyn till deras förkunskaper och ändrar undervisningen om så behövs).

Resultatet i studien är ganska brutalt tydlig men innehåller också några diagram som fick mig att dra lite på smilbanden.

För det första var alltså resultatet ganska entydigt. Både lärarledd och adaptiv undervisning korrelerar starkt med högre resultat och undersökande pedagogik med lägre. De skriver:

” … studenter på de lägre nivåerna av vetenskaplig läskunnighet konsekvent de som rapporterar de lägsta frekvenserna av lärarstyrda aktiviteter i naturvetenskaplig undervisning. För alla sex länder är dessutom studentgrupper som visar de högsta nivåerna av vetenskaplig läskunnighet de som också rapporterar höga nivåer av lärarstyrd undervisning och lärande i sina naturvetenskapliga klassrum.”

Skillnaderna är ganska dramatiska. Här är en bild som illustrerar sambandet mellan andel undersökande undervisning och prestationer. Längst till vänster är de elever med lägst resultat och till höger de med högt och man kan se att ju mindre undersökande pedagogik desto bättre går det för eleverna på testet:

Källa: https://link.springer.com/content/pdf/10.1007/s11165-019-09901-0.pdf

So far soo good. Men det blir bättre. För materialet ger möjlighet till mer upplösta studier och det är här jag börjar le. Låt oss ta sex diagram:

Källa: https://link.springer.com/content/pdf/10.1007/s11165-019-09901-0.pdf

Vad är det vi ser?

  • Längst uppe till vänster: Det verkar inte spela så stor roll för resultaten om elever får förklara sina idéer.
  • Längst uppe till höger: Det är dåligt om man aldrig får göra experiment, men det är heller inte bra om man alltid får det och med högst resultat på ”några lektioner”.
  • Andra raden vänster: Att diskutera om vetenskapliga frågor är inte korrelerat med högre resultat.
  • Andra raden höger: Att aldrig bli tillfrågad att dra slutsatser är dåligt och att alltid bli det är det också med högst resultat i några lektioner.
  • Sista raden vänster: Det är viktigt att läraren förklarar vilken vetenskaplig idé som kan användas på ett fenomen, men inte så bra om det alltid sker.
  • Och slutligen längst ner till höger: Att alltid eller ofta konstruera sina egna experiment är väldigt dåligt medan att få göra det några gånger kan vara bra. Också här stämmer resultaten väldigt bra med Swellers resonemang. Elever behöver oftast instruktion och modellering av en lärare.

Konkret är resultatet en direkt varning mot att använda så kallade ”öppna laborationer” om du inte verkligen, verkligen, vet vad du vill uppnå med dem och elevgruppen är mogen för det.

Men det som roar mig är att den bild som framträder här är precis den som alla skickliga och erfarna lärare i naturvetenskap jag känt alltid har gjort. Man har för det mesta berättat, instruerat, modellerat, gjort demonstrationsexperiment och man har brutit av det med hands-on-erfarenheter för eleverna. Precis det som korrelerar med höga resultat enligt studien.

I den här debatten måste man samtidigt komma ihåg att undersökande pedagogik ofta upplevs som mer inspirerande och att en polarisering mellan lärarledd och undersökande pedagogik är långt från vad dessa resultat pekar på. För som författarna till den här studien säger:

”Enligt vår uppfattning, snarare än en fråga om huruvida en undersökande pedagogik ska användas, kan frågan vara bättre utformad som hur ofta en lärare ska använda sådan undervisning och för vilka ändamål? Precis som i ”Guldlock och de tre björnarna” kan det finnas en användningsnivå som inte är för mycket och inte för lite, men lagom. Att inta en enkel ståndpunkt som förespråkare eller kritiker till undersökande undervisning verkar oklokt och blir i slutändan att man gör en björntjänst för både naturvetenskaplig utbildning och läraryrket.”

Också John Sweller påpekar att undersökande pedagogik inte är dåligt i sig, bara att det ska användas till rätt elever vid rätt tidpunkt. Han menar att undersökande pedagogik kan vara helt överlägset lärarledd undervisning om elevernas förkunskaper är på rätt nivå.

Så vad det handlar om är att det inte finns någon ”One size fits all” men att i genomsnitt är en blandning av lärarledd undervisning med inslag av undersökande pedagogik oftast ett vinnande koncept. Speciellt för nybörjare i ett ämne. Vilket rimligen svenska elever i naturvetenskap bör räknas som upp till och med gymnasiet.

Det vill säga den praktik som många lärare känner igen sig i är den som är bäst. Och den skulle behöva tränas i, och utvecklas, på våra lärarutbildningar, på VFU, på övningsskolorna och i början av yrket.

Kommentera
kornhall_gra2
Per Kornhall

Här bloggar författaren och skolexperten Per Kornhall om skola och skolutveckling.

Per Kornhalls bok ”Barnexperimentet” fick stor uppmärksamhet för sina kritiska slutsatser om utvecklingen av den svenska skolan. Hans senaste böcker är ”Alla i mål – skolutveckling på evidensbaserad grund” och ”Förstelärare – En handbok”.