Annons

Hamid Zafar, skolbibliotek och privatskolor

Debaclet med Hamid Zafar har berört mig djupt. Jag har aldrig träffat honom men jag har tyckt det varit så bra med hans röst, med hans framgång givet hans bakgrund och så visar det sig att han som utbildad religionslärare och rektor har skrivit saker i sociala medier som helt enkelt inte är acceptabelt. Jag känner stor sorg. Förutom det som har hänt behöver redas ut bör detta leda till en diskussion om vi verkligen kan ha det så här i samhället. 

Ibland när man bygger skolor idag undviker man att rita korridorer där ingen kan ha uppsyn. Genom synlighet minskar problem med mobbing och beteende och vuxenvärlden kan kliva in och skapa normer är tanken. Men vi tillåter ett samhälle och en mediestruktur som nu är fullständigt genomborrat av hemliga och dolda korridorer, inte bara någorlunda belysta utan också djupa källargångar där mörkmonster kryper omkring med sina hatiska budskap – och vi låter dem hållas.

Jag har under en längre tid nu inte varit särskilt aktiv på Twitter. Det beror på att jag tyckte att hela plattformen fungerade precis som dåliga skolgårdar där mobbarna och de snabba elakheterna hela tiden tilläts vinna. Det är en plattform som till exempel ger ”The mobster in chief” en direkt tillgång att ljuga för tiotals miljoner följare utan att någon faktakoll eller källkritik utförs. 

Vi tycker våra ungdomar ska lära sig källkritik. Men vi vuxna kanske borde börja med att röja upp i det medieträsk vi har skapat! 

Vi bör också kanske fråga oss vilka det är vi lyfter upp i offentlighetens ljus. Är det de vi verkligen vill premiera? Jag tänker på den intervju jag och Ingela Netz gjorde med Else-Marie Hasselqvist. Hon har inte fått erbjudande om att vara med i ”På spåret”, hon har istället hotats med åtgärder om hon inte håller budget. En budget hon spräckte för att visa på det ohållbara i systemet. Kan vi få se lite ljus på de hjältarna ute i systemet istället? 

En helt annan sak är att jag läste vad Gustav Fridolin säger om sin utredning om skolbibliotek och läromedel i Altinget. Han säger där att delen om läromedel är ett svårt uppdrag och att de diskuterar med utbildningsdepartementet om de kan få förlängd tid. Fridolin säger:

”Läromedel har inte alls samma förhistoria, utan tvärtom, det är väldigt underforskat i Sverige. Det var längesen en statlig utredning tog ett grepp kring det”. 

Han beskriver också den förskjutning av makt som skett från lärarna till upphandlingar på förvaltningsnivå och att vissa lärare inte ens får pengar till att köpa in läromedel och han säger 

”Staten har ett uppdrag att se till att förutsättningarna är de bästa. Då är läromedel en central fråga, men en som staten inte har ägnat sig till på många år”.

Tell me all about it. 

Jag skrev tillsammans med Andreas Ryve och Kirsti Hemmi om den svenska läromedelsfientliga diskursen i en bok 2016. Det är alldeles självklart att regeringen ska ge dem 1. Mer tid, men framförallt 2. ge dem i uppdrag att utreda olikvärdigheten vad gäller läromedel och vad staten ska göra åt den. Vi pratar om lässatsningar men det finns ju en hel lärarkår som inget annat vill än sätta böcker i händerna på sina elever men som inte får beroende på kortsiktiga ekonomiska beslut i det decentraliserade skolsystemet.

Vilket för mig till mitt tredje ämne för den här bloggen: Inom kort är privata, ofta av internationella riskkapitalister ägda privatskolor, de dominerande i Stockholm. Då har vi nått en nivå där ett systemskifte skett som tidigare bara skett i Chile (och med förfärande konsekvenser). Det allmänna offentliga skolsystemet har då övergått i riskkapitalisters ägo för att bedrivas i vinstintresse. Stockholm skolor styrs då av från internationella börshandlares kontor.

Det är dags att vakna och det är dags att omedelbart införa ett etableringsstopp för aktiebolagsdrivna skolor i Sverige tills vi har utrett konsekvenserna av ett sådant systemskifte.

Reagera på inlägget:

Facebook kommentarer