Ibland vill man bara skriva av sig… om marknadsskolan

Min tillvaro består av en mängd möten och en mängd texter. Ena dagen pratar jag med någon i Bryssel en annan någon i Rinkeby. Ena dagen läser jag en text om skolutveckling andra dagen en statlig utredning. Ibland, men bara ibland, tittar jag in i den märkliga värld som Twitter erbjuder. Inte så sällan blir jag frustrerad.

En anledning är att jag hela tiden möter människor som är trötta på den svenska marknadsskolan. Jag stöter på det bland skolchefer, rektorer, lärare och elever oavsett om de själva befinner sig på en privatskola eller inte.

De enda jag hör som inte delar denna trötthet är huvudsakligen av tre kategorier: Vissa välbärgade föräldrar som tycker att det är bra att de har kunnat välja bort skolor de själva inte gillar, de som tjänar ohemula pengar på systemet samt slutligen företrädare för vissa politiska partier.

Det typiska för den första gruppen är egoismen de ger uttryck för och inte skäms för. Detsamma gäller egentligen den andra gruppen. Men där tillkommer ett element; nämligen att man tar fram enstaka rapporter som man menar visar hur bra man är och man har en välsmord lobbyapparat.

Men man bryr sig inte om den oerhörda mängd rapporter som visar på baksidan. Man vill visa en fasad till det rämnade bygget. Och det är enkelt att förstå. Man har miljoner skäl för det. Man vill tjäna pengar, och det är också så att de enligt lag måste tjäna pengar.

”De som oroar mig mest är den tredje gruppen”

Det är ju kärnpunkten i den före detta moderata riksdagspolitikern och nationalekonomen Ann-Marie Pålssons kritik mot att vi tillåter aktiebolag i skolan. Hela konstruktionen med aktiebolag bygger på att aktieägarna enligt lag kan kräva att styrelsen och vd-n i första hand ser till att man förmerar kapitalet i bolaget. Vd ska inte ta några andra hänsyn.

De som oroar mig mest är den tredje gruppen: Den mängd politiker som inte tar till sig vad OECD, utredare, forskare och skolans professioner säger. De som liksom strutsen begraver huvudet i sanden. Där nere i sanden läser de helst bara de rapporter som friskolekoncernernas lobbyister tagit fram.

• De förmår sig inte ens se att kösystem till friskolor är djupt orättvist.
• De verkar inte kunna ta till sig att det är fel att friskolor i efterhand får mer pengar eftersom deras etablering har höjt kommunens snittkostnad för skola.
• De som inte ens kan inse att det finns ett grundläggande fel i att finansiera skola på individnivå och på löpande räkning?
• De som i alla andra sammanhang envist hävdar det kommunala självstyret men absolut inte när det gäller etablering av friskolor.

Det finns så många ologiska och omdömeslösa förhållningssätt i detta att de liberaler och socialdemokrater och bondeförbundare som en gång byggde det svenska skolsystemet, skulle vrida sig i sin grav om de fick uppleva vad vi nu ser. Det börjar synas lite sprickor att några borgerliga politiker och ledarsidor så smått börjar kunna tänka sig att det eventuellt finns någon liten detalj som kanske, eventuellt, behöver förändras (notera en cynisk och retorisk överdrift).

I allt detta är det då så underbart att då och då får prata med till exempel en lärare i Rinkeby som på sin 49:e termin i skolan ibland tycker det är fantastiskt att hen får betalt för att ha så roligt på jobbet!

Men det är en annan historia som jag ska berätta en annan gång.