Nu kan det löna sig för en lärare att utbilda sig

Nu är beslutet om de tre miljarderna till lärare klubbat. Det var väl några år för sent – annars finns det mycket gott att säga om hur själva förslaget är utformat vilket jag återkommer till. Men först en kommentar till en kolumn i Svenska Dagbladet. Jag brukar inte hålla med Inger Enkvist om så mycket. Jag brukar tycka att hon är för enkelspårig och för bombastisk i sin förklaring till den svenska skolans problem. Och så är det också i viss mån i hennes senaste krönika. Men förutom att hon stämmer in i en nyliberal hyllningskör till låga löner (i stället för utbildning) har hon en verklig poäng. Hur kommer det sig att det amerikanska presidentvalets inledande primärvalsturer får större mediauppmärksamhet än de allvarliga problemen med likvärdigheten i svensk skola?

Hon skriver om OECDs senaste rapport utifrån PISA att ”Rapporten nämner att det är negativt för svagpresterande elever att vissa länder har problem med att kunna tillsätta lärartjänster, att lärare är från-varande av olika orsaker och att lärare är lågt motiverade. Denna situation är på väg att bli allt större svenskt problem.”

På väg?

Trots varningssignaler redan på 1990-talet har svenska regeringar och arbetsgivarorganisationer struntat i lärarnas situation, effekterna av decentralisering och skolmarknad, målstyrning m.m. och hur det individuella lönesystemet kollapsat lärares löneutveckling. Resultatet är att vi nu har en prognosticerad lärarbrist på över 90 000 lärare inom fem år. Och där de kommer att saknas allra mest är i matematik, naturvetenskap, teknik och moderna språk. Inger Enkvist skriver ”Rapporten väcker frågor om information och desinformation. OECD upprepar alltså att Sveriges självbild av att vara en kunskapsnation inte stämmer med verkligheten.” Det börjar bli sant. Frågan är om Inger verkligen vill att vi ska bli ett låglöneland istället? Jag tycker inte det utan det vi borde göra är naturligtvis att lägga ett fokus på utbildning och skola och som Skolverket uttrycker det ”hela samhället behöver kraftsamla” kring skola och utbildning.

Inger Enkvists kommentar om lärares arbetssituation och hur man behandlar lärarkåren bottnar i OECDs analyser utifrån PISA och TALIS. Följande bilder är två av de mest kusliga och samtidigt till handling mest förpliktigande av alla resultat från OECDs jämförelser. Den första visar hur det (bland västländer) finns ett kusligt kraftfullt linjärt samband mellan hur lärare uppfattar sin status i samhället och andelen lågpresterande i matematik:

Korrelationen är oerhört stark, men vad är kausaliteten? Antagligen att vi inte får nog med lärare och att de bäst lämpade väljer andra yrken. Men det kusliga är naturligtvis vilka barn som drabbas av detta. Ett sätt att synliggöra det är nästa bild som visar hur Sverige är ett land som är väldigt dåligt på att se till att de barn som bäst behöver erfarna lärare får det.

När de mest utsatta barnen i ett land med lärarbrist allt oftare får outbildade och/eller oerfarna lärare så finns det bara en utgång. Det landet slutar vara en kunskapsnation och blir ett allt mer segregerat samhälle med stora skillnader. Att vi stillatigande har suttit och låtit detta ske är anledningen till att OECDs chef för utbildningsfrågor Andreas Schleicher förra året sade att det svenska skolsystemet har ”förlorat sin själ”. Rapporten han överlämnade till regeringen betonade vikten av 1. Likvärdighet (= kompensatorisk förmåga), 2. Läraryrkets status och 3. Styrningen, för att få fason på svensk skola. Man kan verkligen fråga sig varför OECDs rapport fått så lite täckning i svensk media. Jämför antalet spaltmeter med de amerikanska primärvalen!

Nu tillbaka till lärarlönerna.

Det förslag som nu klubbas innehåller en förändring som i någon mån innebär en total omvälvning i svenska statens förhållande till lärarna i landet. Staten har tillsammans med fack och arbetsgivare varit delaktig i att formulera (visserligen rudimentärt – men ändå) nationella lönekriterier för lärare. För första gången sedan Göran Perssons dagar som skolminister och de avtal som slöts efter kommunaliseringen finns det nu centrala kriterier för vad som ska ge en lärare högre lön. Och det är inte en subjektiv bedömning av ”skicklighet” utan mer konkreta kriterier. Det handlar om vad en lärare gör och också för första gången på decennier kan det löna sig för en lärare att utbilda sig. Kriterierna är skrivna så att den lärare som ska få lönehöjningar har (med mina betoningar i fetstil):

• tagit särskilt ansvar för att utveckla undervisningen genom kollegialt lärande i former som vilar på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet,
• med stöd av formell utbildning på avancerad nivå utöver lärarexamen eller förskollärarexamen förbättrat undervisningens innehåll, metoder och arbetssätt,
• tagit särskilt ansvar för att stödja lärar- eller förskollärarstudenter och kollegor som är nya i yrket eller tagit särskilt ansvar för att utveckla ämnen eller ämnesövergripande områden, eller
• tagit särskilt ansvar för särskilt komplicerade undervisnings- situationer.

Heureka! Det är viktigt vad lärare gör och det ansvar de tar, inte bara att de är ”skickliga”. Förutom att det första kriteriet ovan innehåller en tydlig dimension av att poängtera betydelsen av det kollegiala samspelet finns detta också i den inledande texten där det står:

Läraren, förskolläraren eller fritidspedagogen ska ha visat intresse för och god förmåga till att utveckla undervisningen på egen hand och tillsammans med kolleger och därigenom förbättrat elevernas studieresultat eller måluppfyllelsen i förskolan.

Observera det lilla ordet och i fetstil innan. Det är alltså ett krav. Är det här en liten vindkantring som kan leda till att lärarkåren börjar betraktas som ett kollektiv igen, ett kollektiv om det är en ära att få tillhöra? Jag vet inte. Det får framtiden utvisa. Det är i alla fall ingen tvekan om att det brådskar.