Reflektioner kring skoldebatten – och läget med mig

Svensk skola står utan tvekan mitt i en av sina värsta kriser någonsin. Snabbt genomförda och dåligt utredda reformer har skapat en situation där ingen verkar veta hur långt det ska gå innan vi når ett bottenläge. Samtidigt är både skolsystemet och debatten kring skolan så fragmentiserad att man ibland undrar om debattörerna befinner sig i samma land.

I den här situationen har några inlägg den senaste tiden tilldragit sig mitt intresse. Det ena var från Skolverkets förre generaldirektör Per Thullberg som i en skarp kommentar i Göteborgsposten gav sin bild av behovet av ett återförstatligande. Intressantast i artikeln är kanske hans uppmaning till vänstern att inte se så ensidigt på de pedagogiska frågorna.

Han skriver: ”Att förutsättningslöst se över både ansvar, styrning och finansiering av skolan och det fria skolvalet och friskolesystemet vore en av den kommande mandatperiodens viktigaste skolpolitiska initiativ.”

och: ”LR:s, Vänsterpartiets, Socialdemokraternas och flera inom fackföreningsrörelsens krav på att staten ska ta ett ökat ansvar för skolan är en vänsterståndpunkt. Det handlar – precis som kritiken av friskolesystemet och det fria skolvalet – om jämlikhet och rättvisa. Låt oss nu kliva upp från de skyttegravar och rigida ståndpunkter som har präglat denna diskussion i tjugo år. Låt oss i stället ta ett sakligt samtal om hur en tydligare styrning och finansiering av, samt ansvar för, den svenska skolan kan bidra till att stärka likvärdigheten, höja kunskapsresultaten och förbättra läraryrkets status. Det behövs, för det är allvar nu.”

Jag kan inte annat än hålla med. Men – ett återförstatligande är inte det en för enkel lösning? Är det inte bakåtsträvande? På det kan man svara med varför det?

Om man gör något väldigt fel kan det kanske vara bra just att återvända till där man gick vilse, för att sedan ta ut en ny kurs?

Men där kliver Jan Björklund in på arenan och uttalar sig på ett mycket märkligt sätt i DN den 14/6. Han menar att ett förstatligande bara ska gälla de kommunala skolorna. Man kan förstå att han säger så för hur skulle han som en del av alliansen på något sätt kunna röra vid aktiebolagens skolor? Men motiveringarna han anger? ”…kommunerna fungerar inte som huvudmän, men många friskolor har jättehöga resultat” och ”…men kommunerna har ingen utvecklingskraft”.

Alla utvärderingar visar att friskolor inte har bättre resultat om man tar med föräldrabakgrunden i beräkningarna. Det finns många kommuner och kommunala skolor med både höga resultat och utvecklingskraft. Problemet är olikvärdigheten i systemet och till det bidrar friskolorna och skolvalet. Men det kan han inte av både ideologiska och allianstaktiska skäl varken tycka och ännu mindre säga. Man tar sig för pannan.

(Vilket jag för övrigt gör nästan ännu mer av Lena Anderssons krönika i samma tidning. Istället för att se systembrister och fel verkar hon tycka att skolan ska vara frivillig eftersom alla problem bottnar i elevers attityder och ambitioner. Mamma mia!).

Den först nämnde Per Thullberg har gjort mer på sista tiden än skrivit den där artikeln i GP. Hans slutbetänkande ”Utvärdera för utveckling – om utvärdering av skolpolitiska reformer” är en svidande vidräkning med svensk skolpolitik.

Han visar i den med all tydlighet hur bedrövligt liten omfattning av svenska skolreformer har varit evidensbaserade. Han skriver: ”Sverige saknar vidare en tradition att utvärdera reformer på skolans område, på det sätt vi sett exempel på i vissa andra länder. Så långt bakåt i tiden vi har kunnat överblicka saknas i Sverige exempel på ordentliga reformutvärderingar på skolans område som genomförts på initiativ av regering eller riksdag. De exempel som finns gäller främst utvärderingar som genomförts på initiativ av oberoende forskare. Inte heller för de viktiga reformer som genomförts under de senaste åren, dvs sedan 2007, finns något utvärderingsprogram.”

Jag blir i och för sig inte förvånad för det var själva anledningen till min boktitel Barnexperimentet. Man experimenterar, men till skillnad från riktiga vetenskapliga experiment bryr man sig inte om resultatet. Marknadifieringen har till exempel inte någon utredning och ingen statligt finansierad följeforskning. Man kräver av lärare och rektorer att undervisningen ska vara baseras på vetenskap och beprövad erfarenhet men själv bryr man sig inte om konsekvenserna av det man gör med hela skolsystemet.

Thullberg skriver: ”Det finns behov av att stärka inslaget av evidens i regeringens och Utbildningsdepartementets arbete med att förbereda och genomföra beslut om reformer på skolans område. Utvärderingen av reformer har då en central roll.”

Detta är egentligen en helt enorm skandal och bara den visar behovet av att skapa en ny struktur för svensk skola där beslut bereds och utvärderas på ett helt annat sätt än idag.

För de som undrar vad händer med mig: LR har i dagarna lämnat in en stämningsansökan mot Upplands Väsby kommun. LR vill i den att Arbetsdomstolen interimistiskt ska upphäva beslutet om avsked eftersom det vilar på så svag (läs: obefintlig) grund. Det skulle innebära att jag har lön fram till dess ärendet avgörs i AD. Det vore skönt, men jag vet inte vad sannolikheten är.

LR påpekar också att två av de skäl som kommunen anger som skäl för avsked av mig snarare kan betraktas som ett brottsligt förfarande av kommunen. LR undrar för det första om inte Upplands Väsby kommun, genom att bereda sig tillträde till min outlook-kalender ägnat ”sig åt efterforskning som står i strid med Tryckfrihetsförordningens straffsanktionerade efterforskningsförbud?” Man skriver vidare: ”Upplands Väsby kommuns agerande att lägga en kontakt med en journalist till grund för en negativ arbetsrättslig åtgärd dvs. avskedandet av Per Kornhall torde kunna ses som ett brott mot repressalieförbudet. En myndighet, i detta fall Upplands Väsby kommun, får inte ingripa mot någon som använt sig av sin meddelarfrihet, 3 kap. 4 och 5 §§ Tryckfrihetsförordningen”. Fortsättning följer i AD.

På grund av underlåtenhet från kommunens sida har de heller inte förrän i dagarna skickat ut ett korrekt arbetsgivarintyg och på så sätt gjort att min ansökan till A-kassan har blivit försenad med två veckor. 

/Per