Annons

Statligt avtal är vägen ut ur lärarkrisen

I Sverige är politikerna påtagligt valhänta kring den oerhört allvarliga lärarkrisen. Och på det lokala planet försöker man (med budgeten låst av kommunfullmäktiges prioriteringar där inte alltid skolan är det viktigaste) lösa problemet med så billiga lösningar som möjligt.

Vi vet att en av anledningarna till krisen är hur lärarkåren har uppfattat förändringar i regelverket. Förändringar som gjort att läraryrket gått från ett fritt yrke med stort ansvar till ett där man ska uppfylla så många regler som möjligt på kortast möjliga tid.

Men trots västerlandets värsta lärarbrist är det ingen som vågar föreslå något verkligt radikalt. Något som verkligen skulle både glädja de lärare som finns och locka nya ungdomar till yrket. Vad skulle det kunna vara?

Professor Alma Harris har tillsammans med sin forskarkollega Michelle Jones skrivit en artikel i tidskriften School Leadership & Management som vi i Sverige borde läsa och fundera över.

De börjar med: ”Runt om i världen växer en förståelse av att lärarautonomi och professionellt inflytandet är kritiska komponenter i strävan efter skol- och systemförbättring. Möjligheten och potentialen för lärare att leda i reformer är en central fråga inom den internationella diskursen om utbildningsreform och förändring. Denna möjlighet återspeglas i en rad aktuella publikationer som kraftigt hävdar att lärare borde spela en mycket mer central roll i beslutsfattandet och skapande av politik.”

De beskriver sedan de negativa följderna av om lärare bara blir utsatta för olika reformförsök uppifrån. De kontrasterar det mot arbete som har skett i Ontario där man arbetat med lärares ledarskap i det som kallas Teacher Learning and Leadership Program (TLLP) och som har blivit utvärderat.

Slutsatsen är:

”Beviset är tydligt: dessa lärarledare kommer att göra fantastiska saker; De kommer att initiera, innovera, genomföra och dela ett brett sortiment av projekt som kan utveckla kollegialt lärande, förbättra praxis och stödja elevinlärning. De kommer att uppleva framgång i konkreta resultat - till exempel förändringar i praxis för undervisning och bedömning - och också viktigare, i de ibland omätbara fördelarna med att vara bemyndigad, aktiverad och värderad. De kommer att navigera i personliga, interpersonella och praktiska utmaningar, eftersom deras ledarskap testas och växer. De kommer att lära sig att samarbeta och dela för att sprida kunskap om studentinlärning och upprätthålla förbättringar i praktiken. och de kommer att visa det professionella, pedagogiska och ekonomiska värdet av självinriktade, lärarledda innovativa och effektiva metoder ...”

Det här har jag också sett gång på gång i de kretsar jag rör mig i runt om i landet. Vad som händer när lärare både tar initiativ, men där de också får möjlighet att vara med och utveckla och ta ansvar. Det är där den allra bästa skolutvecklingen finns. För den görs av skickliga, välutbildade personer med stor kunskap i de utmaningar de har i sin vardag. De behöver stöttning, visst – och utmaning. Men de behöver framförallt möjlighet och tillåtelse att göra det. Och för det krävs det ett mindre nervöst ledarskap och en visad tillit.

Harris och Jones avslutar med: ”Ser man framåt finns det mycket att lära av TLLP och från andra projekt som det. Att stödja lärare att vara innovativa, kreativa och samarbetande kan göra en varaktig skillnad för lärande och elever. Det politiska samtalet skiftar oupphörligen och politiska prioriteringar förändras men det som ständigt är konstant är lärarens yrkesmässiga vilja, skicklighet och uthållighet. Finansieringen kan försvinna över natten, politiskt stöd kan sänkas, intressenternas intressen kan vara sidospårade, men den enorma styrkan i lärarledarskapet förblir, uppehåller och överlever.”

Här i avslutningen pekar de på något viktigt. Medan politiker fladdrar från den ena dagsländan till den andra är lärarna hela tiden kvar i klassrummet och på sina skolor. De har en lång utbildning och ett starkt intresse för att det ska gå bra för sina elever. Man kan lita på dem.

Den bästa reformen framöver vore kanske att återställa lärares position som yrkeskår genom att ge dem ett enda bra nationellt avtal att arbeta inom, med tydliga gränser för hur mycket man ska undervisa och med garanterad undervisningsutvecklingstid.

Att återställa läraryrket är statens ansvar och något kommunerna borde välkomna (ett sådant avtal ska naturligtvis också innehålla förslag i linje med Björn Åstrands utredning om karriärvägar och professionsprogram).

Vägen framåt går inte genom att lokala politiker och förvaltningar försöker utnyttja de avtal som finns för att klämma ur lärare så mycket som möjligt utan genom att vi nationellt bestämmer vad läraryrket ska vara. Och i det ger lärare stor makt över sin arbetssituation och ett tydligt inflytande vad gäller reformer som rör undervisningen.

Reagera på inlägget:

Facebook kommentarer