Vi har passerat ett år med pandemin. Nu är vi alla trötta men vi måste fortsätta arbeta oss igenom detta. Jag har ett minne av Tony Blair som dyker upp när jag tänker på detta (och som kan ha bättrats på av mina minnesprocesser). Det var (i min minnesbild) efter en sprängning i Whitehall som gjorde att det regnade glassplitter under ett regeringsmöte. På frågan från en journalist vad man gjorde då svarade engelsmannen: ”Continued the meeting, of course” med en lätt förvånad höjning av ögonbrynen. Och det är det som gäller nu: ”Keep calm and carry on”. Och vi behöver göra det tillsammans. Vaccinationerna hägrar bakom hörnet, men vi är inte där ännu.

Vi kan ha olika åsikter vad gäller hanteringen av pandemin men vi måste ändå ta oss igenom detta tillsammans och jävlar vad vi ska ta igen detta förlorade år när saker normaliseras!

Men jag kan inte blunda för den risktagning det innebär att utöka närundervisningen i det här läget. Den för coronahanteringen ansvarige ministern svarade i ett KU-förhör att Sverige inte haft en strategi för pandemin. Det är ett i sig anmärkningsvärt påstående men som kanske förklarar varför lärare känner sig som att de kastas framför en buss, om och om igen.

Det kanske inte är meningen, det är bara det att man inte riktigt har planerat vad som ska hända och när, varför eller vad det kan leda till. Det är inte konstigt att vi som försöker följa detta inte lyckas förstå vad som pågår eller hur beslut tas. Eftersom beslut inte tas på det sätt vi tänker oss.

Att nu återigen höra representanter för Folkhälsomyndigheten motivera öppna skolor med att barn oftast blir smittade hemma gör mig riktigt bekymrad. Detta eftersom det är en självklarhet och något som inte går att undvika att människor smittar hemma. Det är som att säga att det finns träd i skogen.

Det finns ett kommunikationsmönster hos myndigheten som är problematiskt och som liknar politisk lobbyism. Man är inte så noga med vad data verkligen säger för man är så fokuserad på att kommunicera ett vinnande budskap som man bestämt sig för att sprida.

Vid ett tillfälle tog myndigheten till exempel fram en rapport som enligt dem visade att risken att dö för 70-åringar var hög men för dem 0–69 var nästan noll. Förutom andra svagheter i rapporten: Varför valde man en så orimlig åldersindelning? Menade de verkligen att det fanns en avgörande skillnad mellan 69 och 70 när det gäller dödlighet?

Nej, anledningen var nog att man ville motivera sina vägval att tillåta smitta bland yngre men skydda de som var 70+ (vilket vi vet inte går och som Coronakommissionen nu två gånger kritiserat dem för.

Myndigheten ger ju genom rapporten en felaktig bild av sjukdomens farlighet; vilket de 50–60-åringar som nu fyller våra intensivvårdskliniker vet och som deras familjer som snart ska börja gå på digitala begravningar kommer att erfara. Risken försvinner nämligen inte vid ett magiskt årtal. Tvärtom finns det bra internationella studier som visar att det är en kurva där riktigt unga människor hade noll risk men 50–64 åringar till exempel löper 144 gånger större risk att dö än en genomsnittlig 15-åring. Detta är också en anledning till varför man bör hindra smittan att sprida sig bland lärare och bland familjer i gymnasieåldern där medelåldern är högre.

Om man hårdrar Folkhälsomyndighetens nuvarande resonemang om skola och hem till sin absurda konsekvens säger de att barn och unga vuxna inte smittar när de är tillsammans i samma klassrum i skolan men att de helt plötsligt gör det när de är hemma och på fritiden.

Man kan som myndighet argumentera på olika sätt såklart men man kan inte behandla akademiskt utbildade lärare som om de inte kan tänka och tro att man kan komma undan med det.

En positiv sak är att myndigheten nu följer mitt råd i en tidigare blogg om att införa snabbtester av elever. Men det skulle man haft på plats innan man öppnade. Om man hade haft en strategi vill säga.

Men just det – det hade man ju inte (varje våg kommer ju också som en överraskning för dem och därmed för alla dem ute i regionerna som planerar efter deras scenarier).

* * *

Positiva skolnyheter mitt i allt detta?

Nya miljoner till skolan – men se då till att de gör skillnad på golvet och inte att de ökar aktieägares vinster och förbättrar kommuners budgetar. Varför inte ge all personal i skolan en bonus som tack för arbetet under året?

En som jag tycker spännande nyhet är att Katrin Stjernfeldt Jammeh ska utreda hur fler elever ska klara skolan. Spännande eftersom hon utan tvekan är en av de mest intressanta politikerna i landet. Det ska bli spännande att följa den utredningen.

Det blir en konstig vår till för oss alla.

Kommentera

Det här inlägget rör en positiv sak och en kraftfullt negativ.

Arbetet på utbildningsdepartementet tuffar ju på trots pandemin. Det senaste utspelet är att man inför ett nytt statsbidrag som ska göra det möjligt för lärare och förskollärare med en examen på forskarnivå att ägna en del av sin arbetstid till praktiknära skolforskning. Det här tycker jag är jättebra.

Man kan tycka att – ojdå – blev det ett nytt statsbidrag när alla pratar om att det finns för många. Men jag kan faktiskt inte förstå hur regeringen annars ska kunna påverka vad som sker på lärarsidan i Sverige. Ska vi ha en regering och riksdag som ska kunna göra något så måste det finnas system för det. I det här fallet kan statsbidraget göra så att det många har velat länge – se fler forskande lärare – kanske till sist blir av. Det har funnits många vackra ord om det men det brukar nästan alltid stupa på finansiering.

Så – en jättebra reform!

Min enda invändning är att man följer den tradition som har byggt upp att staten bara betalar hälften. Detta har blivit en standardlösning för många av statens ingripanden. Man vill skapa ansvarstagande också hos huvudmännen. Men effekten blir ju egentligen bara att de stora rika huvudmännen kommer att nappa. Det är ett sätt att skapa en förstärkt Matteuseffekt i skolan.

Så till det negativa.

Den 8 februari lade jag upp på min Facebooksida en kommentar till den då avstannande smittspridningen i Sverige. Jag hade först svårt att förstå den men sedan när jag insåg att den troligen var en effekt av en ökande smitta av muterade virus ramlade polletten ner. Dvs kurvan skapas av att en nedåtgående trend för den tidigare virusstammen ersätts av en ny för de muterade stammarna. Då skulle vi få den kurva vi nu ser.

Jag har sedan dess sett den tredje vågen jag då förutspådde växa fram. Jag har skrivit om det märkliga att munskydd fortfarande är tabu i Sverige trots all evidens. Och så i mitt näst senaste blogginlägg innan detta inlägg kommenterade jag det faktum att man bestämmer sig för att öppna skolor i Sverige i det här läget med starkt stigande smitta av muterat virus.

Det är huvudlöst. Nu är läget svårt inom IVA-vården och man flyger, enligt Socialstyrelsen, dagligen svårt sjuka patienter från kliniker som har fyllt sina tillgängliga platser.

Som jag skrev i mitt förra inlägg finns det oerhört tydliga signaler om att smittskyddet på landets skolor inte är tillfredsställande.

Idag nåddes jag av det här från en kompis. Han är en av tio som blev smittade i sitt arbetslag. Han var sjuk i tre månader då. En kollega till honom skriver nu angående en artikel i Uppsala Nya Tidning där det står att det nu vårdas 131 patienter med covid-19 i Uppsala. Hen skriver (namnet borttaget):

”En av dem är min XXXX. Jag smittade hen och med den allra största sannolikhet blev jag smittad på min arbetsplats. Hen kämpar med sin andning och jag kämpar här hemma med att bli frisk. Detta är inte att leka med. Håll avstånd och stanna hemma när ni har symtom. Jag skiter i att ni inte får åka vart ni vill, att ert sociala liv blir lidande eller att ni inte får hänga med kompisarna i skolan. Vad är ett liv värt?”

Min kompis kommentar är: ”Fasiken att lärarna ska behöva offra sig själva och familj”.

Ja, det är fasiken. Det är för jävligt och det är inte okej.

I Danmark öppnar man igen eftersom man fått ner smittan. Ett av verktygen har varit skolstängningar. I Finland är man svagt positiv igen och ett av de verktyg man använt är skolstängningar. Vi som har mångtiofaldigt fler smittade per dag öppnar.

Men i Sverige är inte stoppa smitta vad vi gör. Bara vi håller kurvan under vårdens absoluta toppkapacitet gör det inget om den kurvan består av lärare och deras familjer – om man cyniskt ska hårdra den kommunikation som når oss.

Sveriges lärare bör kräva:

  • Att skyddsombud ska ha veto om huruvida skolor ska vara öppna eller inte – så att huvudmän/rektorer tvingas till adekvata åtgärder.
  • Att elever och lärare på högstadier och uppåt har munskydd.
  • Att alla elever där undervisas i små konstanta grupper.
  • Att snabbtest av elever och lärare införs så man kan ha ett preventivt smittskydd och inte bara en reaktiv statistikinsamlande smittspårning.
  • Att klasser/grupper med smittade snabbt isoleras och deras familjer informeras.
  • Att – om den nuvarande strategin ska gälla – att lärare vaccineras. Nu.

* * *

Jag har fått en reaktion på mitt senaste blogginlägg eftersom en skola kunde känna igen sig. Jag vill poängtera att jag inte med det inlägget ville peka ut någon skola eller kritisera en enskild skolas eller huvudmans arbete. Det var inte alls min avsikt. Jag tror att alla gör så bra de kan. Min poäng var att det nationella reglemente och de rekommendationer de arbetar inom inte håller i det läge vi befinner oss i. Det är detta som skapar en omöjlig situation för de professionella i skolan, inte de som arbetar i skolan och gör så gott de kan.

 

Kommentera

Jag har funderat lite över begreppet ”expertmyndighet” som används i debatten kring Sveriges coronastrategi. I den debatt som var förra våren avfärdades verkliga experter, som till exempel de ”22 forskarna˝, som hobbyepidemiologer. Många av dem var genuina experter inom området med mängder av vetenskapliga publikationer bakom sig. Detta medan termen ”expertmyndighet” på något sätt har fått stå odiskuterat som en beskrivning på en myndighet full med kunniga experter.

Men så är ju långt ifrån fallet. ”Expertmyndighet” innebär bara att de av alla myndigheter är den myndighet som har ett ansvarsområde. Det innebär inte att de som är anställda där är forskningsmässigt djupt kunniga inom området.

Ta till exempel Skolverket när jag arbetade där. Det var ju så klart en expertmyndighet inom skolområdet. Man visste mer om skola på Skolverket än vad man visste om skola på Naturvårdsverket. Men det innebar inte alls att vi som arbetade på Skolverket var ”experter” i meningen att vi hade djupa forskningsbaserade kunskaper om utbildning.

När jag blev anställd var vi till exempel få disputerade på myndigheten och ännu färre som var disputerade inom utbildningsområdet (om det fanns någon). Myndigheten hade heller inga forskningsanslag etc. Tvärtom var det uppenbart för oss som då arbetade på myndigheten att vi var tvungna att ha dialog med vetenskapssamhället, bjuda in dem, ta reda på vad de visste. Men vi hade inte deras expertis (jag vet att det idag är fler disputerade anställda än när jag jobbade där, men man har fortfarande inget uppdrag om att forska).

Så – vad menar både politiker och journalister egentligen när de pratar om expertmyndigheter? Vet de inte då hur myndigheter ser ut och är bemannade?

Det är också i det ljuset jag tycker att det är anmärkningsvärt att de ändrade rekommendationerna för gymnasieskolan kommer under en brant ökande smittspridning där man också på landets infektionskliniker varnar för att allt fler yngre blir svårt sjuka på grund av att de olika mutationerna tar över. Detta beslut verkar också ha tagits utan att man först säkerställer hur det ser ut på de arbetsplatser som drabbas.

Lärarförbundet har visat att bara tre av tio fackliga ombud anser att arbetsgivaren har satt in tillräckliga åtgärder mot smittspridning. En av tio menar att elever följer FHM:s rekommendationer, och vart femte ombud menar att vårdnadshavarna respekterar arbetsplatsens covid-regler. Enligt deras studie får var tredje lärare i fritidshem och 45 procent av lärarna i förskolan inte arbeta hemifrån ens när detta är möjligt, en tredjedel av skolledarna upplever att de har svårt att uppfylla sina arbetsmiljöuppgifter under pandemin, och 74 procent upplever att det finns en stor oro bland personalen för att bli smittade på arbetsplatsen.

Lärarnas Riksförbund gjorde en liknande undersökning i maj förra året som visade att så många som en tredjedel av lärarna ansåg att arbetsgivaren inte hade vidtagit nödvändiga åtgärder för att skydda riskgrupper i skolan.

Lyssnade man på facken? Har man tagit in annan expertis som till exempel Tove Fall som pekar på hur man gör i England? Det senare har jag personlig erfarenhet av via en släkting i England. Det genomtänkta sätt som både hon som sjuksköterska och hennes barn testas på i skolan, det systematiska arbete som finns för att begränsa smitta genom ett nationellt regelverk och så vidare, imponerar.

Men i Sverige tror vi ju på att skjuta ut ansvar. Det skjuts ända ut till dem som står med ryggen mot väggen. Och av de som står där, i klassrummen, säger alltså bara tre av tio att arbetsgivare har tagit sitt ansvar. Det måste man fixa först, innan man öppnar skolor!

Jag har en personlig erfarenhet av det. Av 42 vuxna gymnasieelever som befann sig i samma klassrum före påsk är nu tio konstaterat smittade. Ingen har ringt eller hört av sig till de elever som inte testats positivt.

Jag hade, precis som de flesta lärare, kunnat ställa mig positiv till en strategi, om den verkligen fanns.

I övrigt har jag hört bofinkar sjunga, blåsippor blommar vid vårt garage och lärkor fyller luften med extatisk sång. Det är vår och det kommer att bli sommar.

Men just nu ska vi genom en prövningsperiod till. Och jag tror att Sveriges lärare hade mått bra av att någon brydde sig om deras situation.

Kommentera

Vi har ett av de högsta smittalen i Västeuropa. Vi befinner oss mitt i en accelererande tredje våg med snabbt stigande antal smittade per dag och ökade inläggningar på IVA. Och ökningen kommer från en mycket hög nivå om man jämför med våra grannländer.

De mutationer som tagit över i de flesta regioner sprids snabbare och dessutom mer bland unga. Signalen från till exempel infektionsläkare i Uppsala är oroväckande med allt fler yngre som får vård.

Då är beskedet från regeringen att gymnasieskolorna ska öppna mer.

Det är (återigen) ett beslut om lindring av restriktioner som tas under pågående snabbt ökande smittspridning och inläggningstakt på IVA!

LR:s ordförande Åsa Fahlén tror inte gymnasieskolorna kommer att öppnas helt, trots beskedet från Anna Ekström idag.

– Vi är fortfarande inne i en pandemi så jag utgår från att de flesta kommer ha distans, säger hon.

Lärarförbundets ordförande är extremt tydlig och kallar det ett ”aprilskämt”.

Skolledarna säger att de inte förstår logiken och att rektorer berättar om en alltmer omöjlig arbetssituation. Matz Nilson som är ordförande säger: ”Konsekvensen med dagens beslut blir ett ökat tryck mot våra medlemmar, landets skolledare, i en redan mycket pressad situation”.

Jag kan nog inte annat än hålla med. Beslut under en pandemi måste väl ändå på något sätt grunda sig på data som finns om hur situationen utvecklar sig och hur de arbetsplatser ser ut som besluten gäller?

Kommentera

Två saker i dagens blogg. Det första gäller den utredning som idag presenterades.

Idag presenterade utredningen om elevers möjligheter att nå kunskapskraven sina resultat. Man föreslår bland annat att Skolverket ska ta fram kunskapssammanställningar inom elevhälsa; att ett krav på tillgång till speciallärare eller specialpedagog inom elevhälsan ska införas och att det ska vara obligatoriskt för skolans huvudmän att redovisa tillgång till skolläkare, skolsköterska, psykolog och kurator på skolenhetsnivå. Det är så klart bra men den viktigaste delen och största föreslagna förändringen  ligger i att man föreslår att en ”numerär reglering” av tillgång till elevhälsan ska införas. Man menar att det ska uttryckas explicit att skolläkare får ansvara för högst 7 000 elever, en skolsköterska för högst 430 elever, en psykolog för högst 1 000 elever och en kurator för högst 400 elever.

Det här är i linje med Skolbiblioteksutredningen som föreslår krav på bemannad skolbibliotek på varje enhet. Vad vi ser här är att utredare efter utredare föreslår en tydligare styrning av skolan. Staten har fördelat uppdraget att driva skola till kommuner och privatskolor. Nu börjar staten ställa krav för att en lägstanivå ska kunna garanteras. Det här är viktiga reformer för skolans professioner. Det här ger ramar som man som profession kan jobba inom.

Det andra ämnet handlar återigen om smittan och svenska skolor. Tyvärr befinner vi oss i en situation där det med stor sannolikhet blir en tredje våg av det muterade viruset innan vi hinner tillräckligt långt med vaccinationerna. Utbildningsministern har gjort tydligt att det är prioritet ett att hålla skolorna öppna. Men då måste också lärare skyddas. Ingen är hjälpt av att riskerna för dem och deras familjer försummas eller nedtonas.

Jonas Vlachos och hans kollegor har i en vetenskapligt granskad artikel studerat hur pandemin har påverkat olika lärargrupper i Sverige. I korthet kan man säga att studien visar att öppna skolor har en mindre effekt på smittspridningen i samhället – men att risken för att lärare ska smittas fördubblas. Dessutom smittades deras partners hemma. Dvs öppna skolor innebär en ökad risk för lärare och deras familjer att bli sjuka. Man menar därför att åtgärder för att skydda lärare bör diskuteras. När man nu från statsmakten begär av lärare att de ska ta den risken för att skolan är så viktigt – vad görs då för att skydda dem?

Statistikern Tom Britton har gjort följande kommentar i en Fb-tråd som jag tycker är viktig i sammanhanget:

”Min slutsats är därför att mars månad blir otroligt viktig. Om vi genom att följa alla rekommendationer bättre, gärna i kombination med förstärkta rekommendationer under denna period, kanske vi i stället kan hålla ned R-talet under 1 hela perioden. Något som skulle underlätta för sjukvården och minska lidandet otroligt mycket.

Effekten av olika preventionsåtgärder råder stor osäkerhet om, och är inte heller inte något jag är expert på. Men jag har tittat lite på studier om effekten av munskydd och där anser jag det vara klarlagt att det finns viss positiv effekt (den nyfikne kan kolla följande ännu ej granskade rapport. Och framför allt, i jämförelse med många andra åtgärder, så som att stänga skolor, köpcentrum, restauranger m.m., är ju uppoffringen av att bära munskydd i princip försumbar. Den första ytterligare preventionsåtgärden som jag skulle föreslå är därför utan tvekan att rekommendera munskydd alltid i publika inomhusmiljöer.”

Skolan är utan tvekan en publik inomhusmiljö där munskyddsanvändning skulle kunna spela en roll för att hålla nere r-talet de här månaderna innan vaccinerna ger skydd i befolkningen. Att Folkhälsomyndigheten fortfarande inte rekommenderar detta är en skandal. Det har gått på tok för mycket prestige i frågan.

PS: För övrigt rekommenderar jag att läsa den här utmärkta understreckaren i Svenska Dagbladet som avslutas med: ”Allt fler börjar känna samma oro som liberalen Fridtjuv Berg gjorde för 140 år sedan, nämligen `att människor, som från sin spädaste ålder, då de djupaste intrycken mottagas, varit skilda i två läger, skola känna sig som främlingar och motståndare. Man kan blunda för detta sakförhållande, men man kan icke genom sitt blundande undanröja det.´”

Kommentera
kornhall_gra2
Per Kornhall

Här bloggar författaren och skolexperten Per Kornhall om skola och skolutveckling.

Per Kornhalls bok ”Barnexperimentet” fick stor uppmärksamhet för sina kritiska slutsatser om utvecklingen av den svenska skolan. Hans senaste böcker är ”Alla i mål – skolutveckling på evidensbaserad grund” och ”Förstelärare – En handbok”.