Annons

Sluta prata om elever som ”kunder”

Jag satt härförleden i en kommun och tittade på deras interna kvalitetsarbete. Det var bestämt från kommunens ledning att fyra perspektiv skulle genomsyra all verksamhet. Ett av dem var ”kundperspektiv”.

På mötet jag satt på var det uppenbart att det inte föll i så god jord hos de skolmänniskor som deltog. Man hanterade det och menade att man får förhålla sig till det och tolka det så positivt man kan, men att det självklart var elever som skolan är centrerad runt.

Jag skulle vilja kommentera det. Det finns flera anledningar till att det är problematiskt om man i en skolverksamhet menar att elever är ”kunder”. Det handlar för det första om kommunikation och förmåga att entusiasmera och leda sina medarbetare, för det andra om ett missförstånd av en kommuns myndighetsroll och sist men inte minst ett visst (omedvetet?) förakt mot det demokratiska styrsystem som skolverksamheten faktiskt befinner sig i.

Hårda ord? Ja, kanske, men så här tänker jag:

När det gäller att använda kundbegreppet mot sina medarbetare är det problematiskt eftersom den verklighet som lärare och rektorer lever i är styrd av lag, förordningar och andra styrdokument. I dessa nämns aldrig någon kund. I dessa är förhållandet mellan skola, elev och vårdnadshavare juridiskt reglerat. Problemet är att när ägarna till skolorna, i det här fallet en kommun, börjar prata om kunder alienerar man sig från sin verksamhet och det språk man där pratar.

Varför man väljer att inte bry sig om den verksamhet som i en kommun inte sällan är mer än halva budgeten är konstigt. Men är kanske ett symptom på hur styvmoderligt skolverksamheten har behandlats. När man säger kund istället för elev skapar man ett avstånd mellan sig och skolans medarbetare och man missar chansen att kommunicera med skolan på dessas villkor och verklighet. Det är helt enkelt inte bra ledarskap.

Det andra problemet är att i de flesta fall kommer vi i kontakt med en kommun som medborgare. Den kontakten är speciell eftersom det inte sällan är myndighetsbeslut som blir följden av kontakten. Det är i väldigt få fall som man kan hävda att man är en kund i förhållande till en kommun. Om jag söker bygglov är det inte en affärsöverenskommelse utan jag som medborgare som ber en myndighet om ett ojävigt beslut i linje med gällande lagar. Ibland har kommuner rätt att ta betalt för sådana tjänster. Grundskoleelever har däremot inget val. De måste gå i skolan och de går inte bara i skolan för att de ska ”köpa” sig kunskaper i matematik och engelska. Det är väldigt tydligt i alla styrdokument att skolan också till exempel ska fostra demokratiska värderingar och förbereda för ett samhällsdeltagande. Det vill säga förhållandet skola/samhälle och individ är mycket mer komplicerat än en kund-säljare-relation.

Det tredje och sista problemet är att det faktiskt uttrycker ett visst förakt för gällande lagstiftning. Om det finns någon kund-säljare-relation i skolans värld ligger den faktiskt mellan stat och kommun. Det vill säga att staten köper en bra utbildning till alla medborgare och kommunerna är säljare av denna. I det arbetet har de att uppfylla mycket specifika åtaganden som är reglerade i lag, förordningar, läroplaner samt kurs-/ämnesplaner. I alla dessa dokument använder regleringen begreppen vårdnadshavare och elev och aldrig kund. Att helt lämna den regleringen och istället börja använda sig av ett begrepp som inte alls finns i skolans reglering är, om jag uttrycker det milt, inte helt oproblematiskt. Det ställer frågor om hur myndigheten kommunen egentligen förhåller sig till de nationella styrdokumenten.

Med detta sagt tycker jag egentligen att den sämsta sidan av detta är den första. För den innebär att man bryter samtalet genom styrkedjan innan det ens hunnit komma igång. Man bör kanske oftare börja tvärtom – prata med de som arbetar i skolan om hur målen för verksamheten ska se ut, givet skolans i lag reglerade uppgifter?

Reagera på inlägget:

Vi behöver relatera för att känna motivation

I våras åkte historielärarna på min skola på en guidad tur ut mot Umeås kust. Förutom Åland och Torneå var även Umeå en av de fronter som Ryssland drog in på under Finska kriget. För historielärare i Umeå blir detta krig ganska centralt. Vi kan med enkelhet åka till det som en gång var slagfält, känna historiens vingslag. Och såklart arbeta med historiebruk.

Historisk mark och minnesplatser

Med på turen var professor Martin Hårdstedt, som med visade oss minnesplatser och med inlevelse berättade om olika drabbningar och slag. Bussen åkte ut mot kusten och gruppen stod bland surrande mygg på historisk mark. I och med dessa minnesplatser blir det tydligt vem som berättar historia. Det blir också tydligt att historia kan berättas på olika sätt. Vad som hänt blir alltid underkastat en subjektiv redogörelse. Det är således en enorm makt att ha möjligheten att få vara den som håller i pennan. Att få privilegiet att återge vad som hände.

Minnesmärke över slaget vid Sävar. Även kallad ”Kannibalmonumentet”. Rest 1874. Bild: Umeå kommunJag tycker det är viktigt med minnesplatser över historiska händelser. Jag ser hellre minnesplatser som berättar en något ensidig historia, än inga minnesplatser alls. Men för mig som historielärare blir dessa minnesplatser inte intressanta enbart för den historia som berättas, utan även för hur denna historia berättas.

Krig – mer än fronten

Jag har skrivit förut att krig ofta beskrivs ur ett perspektiv där tydliga slag och starka aktörer lyfts fram. Manliga aktörer. Trots massor med kvinnor både på fronten och i hemmen. Faktum är dock att krig inte enbart utkämpas på fronten. Krig utkämpas av alla som blir påverkade och drabbade. Krig är ransoneringar, stängda skolor och fabriker. Krig är svält och fattigdom. Städer och byar bombas och invaderas. Krig är barn som tvingas bli vuxna. Barn som tvingas bli soldater. Krig är att förlora hela eller delar av sin familj. Att förlora förmågan till försörjning. Krig är sexuellt våld. Krig är förödelse och återuppbyggelse, flykt, epidemier och massgravar. Krig må vara något som för många enbart gestaltas i film och på TV och som det står om i tidningen. Det är, för många, kanske abstrakt och långt borta. Men för de som upplever krig är det nära. Såväl för soldaterna som för alla andra som drabbas.   

Krig äger rum på så många nivåer. Det är så väldigt mycket mer än bara det som händer manliga och kvinnliga soldater emellan på fronten. Krig är mer än den krigande kungen och hans befälhavare. Mer än soldater. Om man bara berättar om dessa kommer också människor att tro att detta är kriget. Fast det inte stämmer.

Minnesplats utanför Sävar

Åter till minnesplatserna. Speciellt en av dem stack ut. Många av platserna visade förvisso en något förskönad bild av livet vid fronten med tjusiga uniformer och spänstiga herrar, och således är de förstås lite tveksamma ur ett historieskrivningsperspektiv. Men vid en rastplats utanför Sävar stannade vi upp lite extra. Här finns en uppbyggd minnesplats, alldeles intill marken där ett av slagen ägde rum.

Här står vi historielärare vid en minnesplats. Guidar gör professor Martin Hårdstedt. Bild: Privat

På väggarna kan man se livfulla avbildningar av olika personer som deltog vid fronten. En kvinna, som klädde ut sig till man, finns också avbildad. Krigets förlopp berättas i text under bilderna. Vilken trupp som gick vart och hur krigsstrategierna fungerade. Slaget är viktigt, eftersom det är det hitintills sista som har ägt rum på svensk mark. Samtidigt slår det mig hur oerhört liten del av kriget vi får förstå genom detta minnesmärke. Vi står ändå på historisk mark; här ägde slaget rum. Jag blir oerhört nyfiken på hur lokalbefolkningen drabbades. Tio tusen soldater var på plats, en tiondel stupade. Det säg vara det blodigaste slaget under Finska kriget. Sävar var vid det här laget inte en öde plats. Redan i mitten av 1700-talet hade orten industrialiserats genom sågverkets etablering.

Vad hände – egentligen?

Det som står att läsa vid minnesplatsen är på inget sätt faktafel. Det är tydligt beskrivet och vackert illustrerat. Men jag vill ändå veta vad som egentligen hände. Vad hände bortom dessa soldater, slag och drabbningar. Tänk om man på minnesplatsen även hade kunnat läsa om en familj, hur de drabbades och vad de gjorde under tiden kriget rasade. Kanske hade vi förstått hur krig kommer nära oss. Kanske hade även jag kunnat relatera.

Att kunna relatera

Som lärare så vet vi att det är nästan ett måste för många elever att relatera för att de ska känna motivation. För att deras världsbild ska vidgas. För att bära med sig tankarna ut från lektionssalen och in i livet. För mig är det nog samma sak. Livfulla målningar i all ära. Det är vackert. Slagen är härliga att läsa om. Men jag vill gärna relatera.

Reagera på inlägget:

Fyller föräldramöten ens någon funktion?

Hur många gånger har du som förälder suttit på ett föräldramöte och tänkt: “Jisses, detta kunde de väl ha mailat ut istället?” eller som lärare tänkt: “Jisses, vad ska vi fylla detta föräldramöte med? Måste vi tvinga hit föräldrarna när vi inte har något direkt innehåll?”

Själv har jag varit med om båda delar!

Som förälder känner jag mig tvingad att gå på föräldramöte även om jag vet att det inte direkt kommer ge mig någon ny information. Om man inte går på ett föräldramöte är man väl en oansvarig och dålig förälder, eller? Jag är dock intresserad av att höra om hur klassen fungerar och det är bra att ha ett ansikte på de andra föräldrarna i klassen så jag går dit. Som lärare har det sett olika ut på olika skolor jag varit på. Den skola jag är på nu har “mingel” då föräldrarna ska kunna se hur vi ser ut samt kunna diskutera med oss om de har någon fråga. Utöver det har vi traditionella föräldramöten. De flesta skolledningar verkar anse att föräldramöte som leds av lärarna varje termin är ett måste. I en artikel i Skolvärlden (15/9) kunde vi dock läsa att huvudskyddsombudet för Lärarnas Riksförbund i Lund, Robert Jivegård, menar att det inte står någonstans i skollagen att vi ens ska ha föräldramöten och inte heller att det står att lärare måste hålla i dessa.

Jag anser att föräldramöte för år 1, 4 och 7 är viktiga då det ofta är nya klasser och mycket nytt att ta del av. Dessa möten menar jag ska ledas av ansvarig lärare. I nian är det studie- och yrkesvägledaren (syv) som ska spela huvudrollen tycker jag. Syv har ofta en bortglömd roll, men har en väldigt viktig funktion på skolorna och då främst i samband med gymnasievalet.

Om skolan har en väl uppbyggd lärplattform eller annan digital informationskanal där lärarna regelbundet lägger ut information så har föräldramötet spelat ut sin roll tycker jag. Det krävs dock att vi lärare blir bättre på att få ut information via till exempel Schoolsoft eller Infomentor (lärplattformar) och inte bara skriver in några resultat på ett glosprov. Att eleven haft 12/12 på ett glosprov är ju bra, men säger ingenting kring hur eleven klarar sig mot kunskapskraven och senare mot betygen. Vi behöver regelbundet ge information kring elevens kunskapsutveckling, men även lägga in eventuella läxor och prov. Många föräldrar behöver också se till att intressera sig för sitt barns skolgång och faktiskt logga in i lärplattformen och ta del av dess innehåll.

Sedan menar jag inte att man behöver vara som jag själv och kolla den varje dag, men någon gång i veckan menar jag absolut ingår i föräldraansvaret. Alldeles för många föräldrar har aldrig varit inloggade eller bara inloggade någon gång per termin. Jag menar att om man klarar att facebooka och instagramma så klarar man också att kolla information i en lärplattform. Självklart är det inte lika enkelt om du inte har svenska som modersmål, men då får man söka andra lösningar och kanske be studiehandledarna på skolan om att översätta information och lägga ut.

Om föräldrar vill träffas för att diskutera saker i klassen kan man göra det i alla fall. Vanligt är till exempel att föräldrar skapar en sluten facebookgrupp för sina diskussioner och för att enkelt kunna ta kontakt med varandra.

Jag menar att majoriteten av föräldramöten kan tas bort. Det är min åsikt både ur lärar- och föräldraperspektivet.

Vad tycker du? Har föräldramöten spelat ut sin roll eller har du som förälder varit på ett riktigt toppenbra föräldramöte?

Eller har du som lärare ett kanonupplägg som du vill dela med dig av? Kommentera och dela med i kommentarsfältet här i bloggen eller på Skolvärldens facebooksida!

P.S. Det heter inte föräldraRmöte, vilket syns i många sammanhang. Hälsningar språkfröken. D.S

Reagera på inlägget:

Sätt professionen i centrum för ett bättre skolsystem

Det är hemskt glädjande att regeringen nu har fattat beslut om att agera utifrån en av Skolkommissionens interimistiska förslag, det om ett socioekonomiskt baserat tillägg av finansieringen av skolan. Det är oerhört glädjande och kommer att göra skillnad för förutsättningarna för en mängd lärare och rektorer i de mest utsatta kommunerna i Sverige. Jag hoppas att man utöver det gör en verklig översyn av det korrumperande och ologiska skolpengsystemet som vi har och som alla utländska forskare jag träffar blir så oerhört förvånade och oroade över.

I övrigt hoppas jag mer på en helt annan typ av reformer än de vi har sett de senaste decennierna. Reformer som vågar ge tillbaka makt till lärare och som skapar en forskningsbaserad skol- och undervisnings-utvecklingskultur i den svenska skolan.

Det var i det perspektivet som jag i mitt förra inlägg lyfte Anthony Bryk och hans kollegors utvecklingsidéer. Där nämnde jag att Bryk med fleras modell kanske kan betraktas som kollegialt lärande 2.0.

Jag tänkte att jag kanske behöver utveckla detta lite. Vad menar jag med kollegialt lärande 1.0 i så fall och kanske till och med – vad skulle kunna vara betaversionen kollegialt lärande 0.5?

Jag tror man skulle kunna betrakta matematik-, läs-, specialpedagogik- och så vidare-lyftet som betaversionen kollegialt lärande 0.5. I den här betaversionen lär sig lärare att samarbeta kring undervisning, men de är fortfarande skrivna på näsan av staten vad det är de behöver utveckla. Man kan välja mellan moduler men någon har bestämt vilka moduler som ska utvecklas.

Problemet är bara att mycket forskning om skol- och undervisningsutveckling visar att den här typen av masslösningar eller ”one size fits all-insatser” inte har så stor effekt. I vissa fall råkar de träffa rätt och då utvecklas en lärares undervisningsskicklighet snabbt. Men för andra lärare är modulen för lätt eller för svår eller orelevant och då händer det inte lika mycket. I värsta fall kan det leda till negativa effekter för att en lärare tappar sugen eller får ett förakt för systemet.

Förstå mig rätt. Det är jättebra att vi har börjat jobba tillsammans och har börjat utveckla undervisningen. Det har påverkat svensk skola på djupet. Samtalet om undervisning och fortbildning/professionellt lärande ser helt annorlunda ut i Sverige nu jämfört med för ett par år sedan tack vare de här lyften. Men vi kan ännu bättre.

Kollegialt lärande 1.0 är undervisnings- och skolutveckling av det slag som till exempel Timperley skisserar i sina böcker och artiklar. I hennes modeller utsätts inte lärare för mer eller mindre träffsäkra, men i någon mån slumpmässiga, insatser i syfte att utveckla deras kunskaper. I kollegialt lärande 1.0 undersöker lärare och skolledare tillsammans den undervisning som man håller på med. Vad har man för brister och hur ska man utveckla sig bort från dem? Vad behöver vi för att kunna göra något annorlunda? Vilka andra upplevelser av undervisning ska vi ge eleverna och hur ska vi utvärdera om vi blir bättre på det vi försöker förbättra?

Kollegialt lärande 1.0 är alltså när lärare och skolledning tar ansvar för sin egen professionella utveckling och lärande och arbetar sig fram emot en allt bättre praktik på den skola man arbetar på. Det är en ständigt pågående utvärderad undersökning av sin praktik och den metodik man använder.

Vad är då 2.0 och vad är det starka i Bryk och hans kollegors vision? Det är att de har en modell för hur kunskapen som man erövrar på varje skola ska kunna spridas i ett helt skolsystem. Det handlar om hur professionernas utvecklingsarbete kan komma i centrum för ett skolsystems utveckling. Det bygger på en väldigt enkel princip. I skolan arbetar omkring 250 000 akademiskt utbildade och tänkande människor. Om vi ger dem en chans och modeller för att utveckla skolan är det svårt att tänka sig att det kan gå fel. Men för att det ska ske krävs att man vågar ge dessa djupt engagerade människor en chans att visa hur duktiga de är. Att man vågar släppa greppet och ge dem möjligheten samtidigt som man bygger upp de stödsystem och nätverk som behöver skapas.

Det här är något som både utbildningsdepartementet, de som utreder skolsystemet och lärarprofessionen just nu behöver tänka på men också något man kan börja med ute hos varje huvudman. Vilken typ av experimenterande sker ute i skolorna? Vilka erfarenheter görs? Hur kan vi skapa möjligheter för lärare och rektorer att dela med sig av sina utvärderade försök?

Men för att det ska ske måste man hos huvudmännen börja bygga nätverk för detta och också att lyssna till sina lärare och inte minst till sina rektorer. Det förvånar mig oupphörligen i kontakter med olika huvudmän i Sverige att man inte tar tillvara den utbildning, den kompetens, den skicklighet och det engagemang som svenska rektorer har.

Reagera på inlägget:

”Kollegialt lärande 2.0” kan vara lösningen för svensk skola

OECD presenterade igår en rapport om utbildning. Det är den så kallade ”Education at a glance” som är precis vad det låter som. Den är tänkt som en kortfattad översikt av olika utbildningssystem och för de olika länderna finns också specifika landsrapporter.

Rapporterna är fulla av jämförande statistik och en guldgruva för den som har tid och intresse för att jämföra olika skolsystem. Man kan jämföra hur mycket man spenderar, på vad och när i skolsystem. Hur många procent som lämnar skolan med betyg med mera.

För svensk del konstaterar man att svensk förskola är väl finansierad och en viktig grund för en bra skolgång men att vi i andra änden i högre grad än många länder misslyckas med att ge ungdomar en gymnasieutbildning. Man nämner också det predikament som vi står inför vad gäller tillgången till lärare och deras lönenivå.

Det var inga nyheter och även om ”Education at a glance” är spännande och kan användas till mycket är det naturligtvis av högsta vikt att vi vänder blicken inåt. Vad är det vi egentligen vill uppnå med vårt skolsystem. Oavsett genomsnittet i OECD – är det genomsnittliga vi vill vara? Vi var inte det en gång. Vi var ett föregångsland. I inget annat land lärde sig så stor andel av barnen läsa, till exempel, fram till 1990-talet.

Vi har kommit långt vad gäller jämställdhet – vill vi vara genomsnittliga där? Läsningen av den svenska rapporten från OECD gör att jag börjar fundera över den svenska situationen.

Jag handleder rektorer i olika sammanhang och pratar mycket om motivation. En fråga jag ställer är vad är det som får lärarna i Finland att arbeta.

Ärligt? De har ingen skolinspektion som jagar dem eller kommer ut och sätter sig i deras klassrum. De har inga nationella prov av det slag vi har i Sverige och de stickprov de gör offentliggörs inte. De har ingen individuell lönesättning av det slag vi tror på i Sverige. Vad har finska lärare för anledning att arbeta egentligen?

Varför jag ställer den här frågan och varför den blir aktuell för mig är för att jag har anledning att läsa om Anthony Bryk och hans kollegors fantastiska bok ”Learning to improve. How Americas schools can get better at being better” (som ska komma ut på svenska på Studentlitteratur i början av nästa år). Anthony Bryk har stora erfarenheter av misslyckade skolreformer i USA.

Det är påfallande hur likt mycket har varit mellan USA och Sverige. Samma typ av storskaliga reformer med inget eller lite forskingstöd och samma alienering av lärarkåren och samma nonchalans inför den verklighet de upplever som vi har sett i Sverige och som har skapat den kris för läraryrket som vi upplever och som syns i OECD:s data.

Det blir nästan underhållande när han beskriver försök i USA med mervärdesmodeller, korta lärarutbildningar för toppelever eller försök med ekonomiska incitament för skolutveckling. Allt det känner vi igen från svensk skoldebatt, där den ena reformatorn efter den andre, drabbad av vad Bryk och hans kollegor kallar ”lösningsfeber”, vill avhjälpa alla skolans problem med sitt magiska reform-trollspö.

Och lika säkert som amen i kyrkan har de (och kommer de troligen framöver) att misslyckas gång på gång för att de inte närmar sig skolan med respekt för komplexiteten, variationen och de högutbildade, välmotiverade människor som faktiskt arbetar där.

Den förändringsforskning som de utgår från innehåller ett verkligt hopp, ett hopp som bygger på att deras modeller är både beprövade och visat sig fungera.Bryk och hans kollegor menar att vi måste börja tänka annorlunda kring skolreformer och använda oss av all den forskning som finns kring hur man faktiskt utvecklar inom komplexa system och yrken. De menar att alla som arbetar i skolan ska vara engagerade i att förändra sin verksamhet och ha stöd i det av forskare och andra personer och ingå i förändringsnätverk så att det man provar på ett ställe och som man kommer på fungerar bra kan sprida sig till ett annat område. Och att man gör detta med början i den mycket komplexa lokala verklighet man verkligen befinner sig i.

Annars kan skolutveckling vara oerhört frustrerande. I Västerås avslutar man just ett stort projekt inom matematik som på många sätt har varit väldigt bra och utvecklande för kommunen och för dess medarbetare, men de faktiska resultaten i form av mätbara effekter på elever är ganska svaga.

Detsamma gäller matematiklyftet i de studier som hittills är gjorda. Den analys forskare gör i Västerås är att en orsak till det är man beroende på satsningens och forskningens inneboende logik har utsatt alla lärare på alla skolor för samma ”behandling”. För en del lärare har det man fått varit precis det man behövde, det utmanande på precis rätt nivå för att man skulle kunna ta nya steg framåt och för de lärarna och deras elever har satsningen varit väldigt bra. Men för de lärare för vilka projektet var för avancerat eller för grundläggande så innebär det inget – och kan kanske till och med vara skadligt på grund av en alienerande effekt.

Det här kommenterar Bryk och hans kollegor också och menar att man börjar i fel ända. Man bör istället börja i de enskilda skolornas unika samansättning av kompetenser och utmaningar och där börja experimentera med lösningar och insatser och se vad som fungerar. Och i det arbetet finns det inga som är bättre skickade eller lämpliga än de som arbetar där. Det här är något som jag känner igen så väl. Jag har genom åren samlat på mig en bank av fantastiska exempel på utveckling av undervisning. I nästan samtliga dessa fall handlar det om skolledare och lärare som utifrån sin situation har hittat på unika insatser som lösningar på problem de velat komma åt.

Faktiskt stämmer det väl in också på satsningen i Västerås. När man pratar med människor i Västerås kommun om satsningen nämner de en del ingredienser i projektet som extra viktiga. I dessa fall var det saker som lades till i projektet efter de första kontakterna med skolorna. Det vill säga de uppstod ur den lokala kontexten men som en produkt av en dialog mellan forskare och skola.

Nu har många lärare i Sverige erfarenheter att tillsammans jobba med sin undervisning. Nu kanske det börjar bli dags att man på allvar driver undervisningsutveckling och att det man kommer fram till tas till vara i skolsystemet på ett systematiskt sätt?Jag och Bryk, med flera, säger inte med detta alls att man ska lämna skolor och lärare i fred så blir allt bra. För att lokal utveckling ska bli verklighet krävs både utmaningar, ledarskap och kompetenser. Det krävs att någon kommer och hjälper en ut ur ens bekvämlighetszoner och en organisation för det. Och det är här Bryk och hans kollegor erbjuder ett system för hur man kan göra det. Man skulle kunna kalla deras vision för ett kollegialt lärande 2.0.

Jag skulle rekommendera alla skolpolitiker och skoltyckare, såväl som all personal på skolmyndigheterna och utbildningsdepartementet, att läsa Bryk och hans kollegors bok och börja fundera på hur vi kan bygga upp ett sådant system. Vilka institutioner och incitament behöver vi ha för att skapa det? Det är en verklig och dessutom realistisk forskningsbaserad vision de målar upp. Om vi lättvindigt kan importera dåliga idéer som de redan provat i USA kan vi väl kanske ta till oss lite av reflekterad och underbyggd fungerande kunskap och modeller också?

Eller?

Reagera på inlägget:

Sidor