Annons

Det är dags att lyfta debatten om New Public Management

Efter att Pisa 2015 presenterats har likvärdigheten seglat upp och odiskutabelt hamnat i fokus i den svenska skoldebatten. Där borde den ha varit hela tiden. För de svenska problemen i skolan har hela tiden i första hand varit ett symtom på likvärdighetsproblem.

I Pisa 2012 sjönk alla elevers resultat men i de föregående mätningarna var det egentligen bara de sämre eleverna som sjönk vilket var en tydlig indikation på likvärdighetsförändringar. Nu 2015 ser det ut som att de högpresterande eleverna på de bra skolorna svarat på Jan Björklunds högre krav, medan gruppen lågpresterande är lika stor som tidigare och skillnaderna mellan skolor fortsätter att öka.  

Men det är bra att likvärdigheten kommer i fokus.

Inte minst var det fallet när OECD:s Andreas Schleicher var på besök i Stockholm den här veckan. Regeringskansliet anordnade då ett seminarium där han presenterade olika data från Pisa-systemet och uttryckte behovet av åtgärder för den svenska skolan.

Det var framförallt två saker som fastnade hos mig.

För det första sade han att om man vill ha stor frihet och självbestämmande på lokal nivå måste man ha en väldigt stark överbyggnad. Det var en tydlig signal om behovet av en starkare statlig reglering och styrning av skolan i Sverige.

Sedan sade han lite ”en passant” en annan sak som fastnade i huvudet på mig. Inte för att det är någon nyhet, utan för att när han som en internationell gäst säger det blir det så tydligt hur långt från det normala vi befinner oss. Det var under den efterföljande frågestunden som han lite i förbigående sade:

”Föräldrar ska inte välja mellan kvalitet, de ska välja mellan profiler och inriktningar”.

Precis. Alla skolor ska vara bra. Det är skolsystemets roll att se till att så är fallet och föräldrar kan sedan möjligen önska, men då positiva val mellan olika skolors olikheter i andra avseenden än kvalitet i undervisningen.

Vi – vi gör precis tvärtom. Vi bygger lokala och nationella databaser där föräldrar ska försöka välja kvalitet och får ångest över dessa val. Vi verkar, i vår politiska profilering och positionering, ha tappat bort den grundläggande idén bakom skola i ett demokratiskt samhälle.

Ett kanske ännu tyngre inlägg i kom veckan innan dess när Finansdepartementets expertgrupp för studier i offentlig ekonomi, ESO, presenterade en rapport skriven av Per Molander. Den rapporten lade inte fingrarna emellan överhuvudtaget i sin starka kritik mot marknadsmodellerna i svensk välfärd och måste ha kommit som en veritabel chock för de decentraliserings- och marknadsvänliga politiska och ekonomiska krafterna i Sverige. Det var också påtagligt tyst om den från de flesta dagstidningars ledarsidor. Utredaren slår helt enkelt fast att:

”När de nya styrmetoderna, så småningom samlade under rubriken new public management (NPM), började spridas under 1980- och 1990-talen, skedde det med löften om ökad effektivitet, bättre anpassning till efterfrågan, kontroll över budgetutvecklingen och ytterligare fördelar. Med några decenniers erfarenheter kan man konstatera att dessa löften generellt inte har infriats”.

Jag rekommenderar rapporten varmt till alla skolintresserade. Det är dags att lyfta debatten om skolan till en debatt om New Public Management och hur vi kan ersätta den styrningsmodellen med något som håller vad det lovar. Det är ingen lätt sak eftersom vi med marknadskrafterna också har släppt loss pengarnas kraft i välfärden. Jag observerar därför nästan lite roat hur Svenskt näringsliv nu (i en debattartikel i DN) försöker distansera sina ekonomiska guldägg – de riskkapitalägda och börsnoterade skolkoncernerna – från de icke vinstdrivande friskolorna. Det är ganska lustigt. Nu är det de stora koncernerna vi ska måna om, inte de små alternativen. Den politiska grunden för det svenska marknadssystemet ser ut att vittra sönder på ett nästan påtagligt sätt.

Som vanligt när svenskt näringsliv är ute i debatten måste man inse att det är en aktör som agerar för de ekonomiska intressen som står på spel. Och att de använder mycket pengar för sin lobbyverksamhet.

Jag vill vända åter till Per Molanders rapport. ESO-rapporten är en tillnyktring och en påminnelse om att skolan inte är i första hand en marknad utan en samhällsinstitution. Han skriver att staten därför:  

”… bör återta det fulla ansvaret för hela skolsystemet för att de nationella intressena knutna till utbildningssystemet ska kunna tillgodoses på ett adekvat sätt. Den fria etableringsrätten och de privata skolorna bör avvecklas. Skolvalet avvecklas och ersätts med en möjlighet att uttrycka rangordnade önskemål om skoltillhörighet som stäms av mot samhälleliga mål om likvärdighet och integration.”

Väl talat.

Reagera på inlägget:

Tydligare måldokument skulle underlätta for skolan

Ibland undrar jag om inte den svenska skollagstiftningen är onödigt belastad med överdrivet goda och alltomfattande världsförbättrarambitioner i stället för att vara ett styrdokument för skolan.

Jag har de senaste åren tillbringat det mesta av min tid med att prata, skriva och läsa om skolutveckling. Jag har föreläst för och pratat med lärare, rektorer, tjänstemän och politiker på alla plan och inom en mängd olika organisationer. Oftast har de samtalen rört sig om hur man med någon form av forskningsbakgrund kan arbeta med utveckling av skola och av skolans kärnverksamhet.

Jag kan inte låta bli att känna det som om vi ofta tappar bort vad det är vi egentligen håller på med, speciellt när vi ska formulera måldokument. Jag har till exempel den senaste tiden funderat över följande skrivning i skollagen som ska ”reglera” det systematiska kvalitetsarbetet. Där står under rubriken ”Varje skolas utveckling”:

Skolans verksamhet måste utvecklas så att den svarar mot de nationella målen. Huvudmannen har ett givet ansvar för att så sker. 

Den dagliga pedagogiska ledningen av skolan och lärarnas professionella ansvar är förutsättningar för att skolan utvecklas kvalitativt. 

Detta kräver att verksamheten ständigt prövas, resultaten följs upp och utvärderas och att nya metoder prövas och utvecklas. 

Ett sådant arbete måste ske i ett aktivt samspel mellan skolans personal och elever och i nära kontakt med såväl hemmen som med det omgivande samhället.

Men det här är ger väldigt lite styrning och vägledning. Det är så vittomfattande och så generellt så att det faktiskt inte är konstigt att Skolinspektionen för några år sedan rapporterade att de hade svårt att hitta bra kvalitetsarbete. Allt ska bli bättre och alla ska involveras. Och på något sätt blir det ju i en sådan skrivning svårt att peka ut var ansvaret egentligen ligger.

Jag tycker att den här typen av poesi borde bytas mot sakprosa med en tydligare mottagare. Det är klart att det är bra och föredömligt att involvera föräldrar och barn/ungdomar men det viktigaste är ju ändå att de som har skola som jobb tar sitt ansvar för det som de både är utbildade för och är förvaltare av. Hur mycket man involverar dessa måste vara beroende av den pedagogiska situationen.

Jag tycker att en sådan här alltomfattande text i stället borde vara riktad direkt till en profession. Så här, till exempel, under den fiktiva rubriken ”Varje lektions utveckling”:

Undervisningen måste utvecklas så att den svarar mot de nationella målen. Lärarna har ett ansvar för att så sker. 

Den dagliga undervisningen och lärarnas professionella ansvar för utvecklingen av den är förutsättningar för att skolan utvecklas kvalitativt. 

Detta kräver att undervisningen ständigt prövas, resultaten följs upp och utvärderas och att nya metoder prövas och utvecklas. 

Ett sådant arbete måste ske i ett aktivt samspel mellan lärarna, skolledning och huvudman.

En sådan här skrivning skulle också göra det möjligt för till exempel en Skolinspektion att fråga lärarna: ”Utvecklar ni er undervisning och hur?”.

Det blir en styrning med en mottagare. På samma sätt bör det finnas en tydligare skrivning som pekar på rektors ansvar och huvudmannens ansvar. Det är sedan givet utifrån professionens uppdrag att man i ett sådant kvalitetsarbete på olika sätt kommer att involvera elever och kanske också vårdnadshavare beroende på situation.

Reagera på inlägget:

Vi måste våga vara stolta över vår profession

När man träffar nya människor är en av de första frågorna ”Vad jobbar du med?” Mitt svar är förstås: ”Jag är lärare.” Ibland möts jag av positiv beundrande nyfikenhet, men oftare är det som att man nästan tycker synd om mig och undrar hur jag egentligen orkar …

Kontrasterna kanske är en aning överdrivet beskrivna. Men de är också en anledning till att jag i dag kämpar med skolfrågor som ordförande för Lärarnas Riksförbund. 

Mitt mål är att läraryrket även i Sverige ska vara ett ”högstatusyrke” och att lärare ska känna yrkesstolthet efter sin universitetsutbildning. Jag vill verka för att läraryrket ska vara attraktivt, och att lärare ska få tid att vara lärare och att utbildningen ska löna sig.

Det kräver att vi lärare blir ”kaxigare”. Men då måste vi få en ökad tillit till professionen från skolhuvudmännens sida, samt stöd och uppbackning från kompetenta och lärarutbildade rektorer. 

Bland annat behöver vi försvara tiden till för- och efterarbete. Det är den som ger kvalitet i undervisningen. Som gör det möjligt att se varje elev och att individualisera undervisningen. Som gör det möjligt att skapa förtroendefulla relationer mellan lärare och elev och som bidrar till att minska stressen för eleverna genom att det finns tid att förklara, lyssna och tydliggöra.

Lärare ska stå upp för sin professionalitet och ta ansvar för sitt arbete. Lärare ska bli lyssnade på när vi uttalar oss om vad vi behöver för att kunna utöva vårt yrke: när det finns behov av särskilt stöd, schemaförutsättningar, gruppstorlekar, läromedelsbehov osv. Lärare ska sätta gränser för eleverna och vara en del av fostransuppdraget. Lärare ska stå upp för demokrati, jämställdhet och alla människors lika värde, både här hemma och ute i världen. Läs mer om lärares viktiga insats i Syriens flyktingläger i Skolvärlden.

Skolan har en särställning i samhället. Det är både en rättighet och en skyldighet att gå i grundskolan. Sveriges regering har bestämt att alla barn måste gå i skolan och att skolan och dess personal ska ta ställning och stå upp för demokratiska värderingar. 

Detta gäller så klart även för studie- och yrkesvägledare. En kvalificerad studie- och yrkesvägledning är en viktig förutsättning för att ge eleverna de verktyg de behöver för att göra val för och i framtiden. Ett självklart krav från LR:s sida är därför att det ska krävas en studie- och yrkesvägledarexamen för att få anställning.

Vi ska, som lärare och studie- och yrkesvägledare, vara sakliga och allsidiga men vi måste stå upp för vissa värderingar. Det är alltså inte så att man kan avsäga sig detta som elev eller förälder. Här skiljer sig skolan från övriga delar av välfärden där det går att välja olika och att välja bort.

Och till sist, jag är väldigt stolt över att vara lärare. Världens roligaste jobb! För oavsett hur djup svenska skolans kris är och hur lång tid det tar att laga det som är trasigt så måste vi våga vara stolta över vår profession.

Åsa Fahlén, ordförande Lärarnas Riksförbund
Ledare i Skolvärlden #3 2017

Reagera på inlägget:

Ska skolan få sparka ut föräldrarna?

Samverkan mellan skolan och hemmet har varit och är alltjämt av stor betydelse. Det är vi troligen överens om. Samverkan är också fastlagd i alla styrdokument för skolan. Föräldrainflytandet är viktigt. Studerar man skolans och förskolans styrdokument dyker formuleringar upp om en fungerande sam­verkan mellan skolan och hemmet på flera ställen. Förutom att det är ett viktigt uttryck för ett demokratiskt samhälle, är föräldra­inflytandet ett stöd för barnens utveckling och deras lärande. Det finns forskning som visar att föräldrarnas engagemang och deras förväntningar på barnet spelar stor roll för elevens skolframgångar.

Om jag gör en snabb tillbakablick kan jag se att föräldrarnas inflytande över skolan länge var starkt begränsat. Det var nog först i mitten av 1900-talet, då det fanns en strävan efter likvärdighet, jämlikhet och en samman­hållande grundskola, som skolans dörrar öppnades på vid gavel för föräldrarna. Men fortfarande fanns då en tydlig gräns mellan hem och skola som byggde på att lärarna hävdade sin profession och sitt läraruppdrag. Föräldrasamverkan har inte prioriterats på lärar­utbildningen. Det har inte behövts. Men då infördes det fria skolvalet och för­äldrarnas rätt till inflytande skrevs in i alla styr­dokument. I förskolans läroplan står det till och med att: ”Föräldrarna ska ha möjlighet att inom ramen för målen vara med och påverka verksamheten i förskolan”. I stort sett samtidigt sker en teknisk utveckling som gör det möjligt för föräldrar att kommunicera helt obegränsat med lärare och rektorer via epost, sms, bloggar och via sociala medier.

Något okomplicerat ämne är inte relationen föräldrar – skola. Att vara förälder är det svåraste och viktigaste uppdrag någon av oss har och vi vill alla tro att vi sköter det uppdraget väl. Det här är också – i likhet med läraryrket – ett uppdrag alla har synpunkter på. Det finns mängder av skriverier om föräldrar och skolan: ”Föräldrar curlar sina barn i stället för att uppfostra dem”. ”Föräldrar beter sig som krävande och påstridiga kunder och slukar både lärare och rektorer. ”Mer särskilt stöd om föräldrarna trycker på”. ”Föräldrar hotar med Skolinspektionen”. ”Föräldrar vill slippa läxor, för de ger dålig stämning i familjen”. Det är några rubriker som exempel.

Samtidigt talar precis lika många rubriker om att rätt föräldrar är den viktigaste framgångsfaktorn i svensk skola. Viktigare än läraren, viktigare än begåvning, viktigare än skolval – ja, egentligen viktigare än allt. Hur går allt det här ihop? Kan vi styra föräldrarollen i skolan så att den blir en ren framgångsfaktor? Eller borde vi sparka ut föräldrarna helt och hållet från skolan?

När jag gick i skolan hade föräldrar en högst perifer roll, och deras roll var helt på skolans villkor. De skulle bara skriva under anmärkningar och betyg och dessutom ta sina barn i örat, så snart det var påkallat. Det var vad som förväntades innan det var dags att ställa sig på skolgården med blommor och presenter. Om en lärare ringde hem, eller om en förälder blev kallad på möte hos rektor – ja, då var man som elev alltid riktigt illa ute. Inte sällan även föräldern. Det var ju deras uppdrag att inpränta dygder som punktlighet, hövlighet, flit och renlighet hos sina barn. Och när föräldrarna inte mäktade med, ja, då gav skolan litet extra. En extra örfil, en extra läxa eller en extra vänlighet beroende på lärare.

När jag kom ut som lärare hade skolan så kallade åhörardagar då föräldrar, syskon och mor- och farföräldrar var välkomna till skolan för att delta en dag i verksamheten. Sedan avvecklades de särskilda åhörardagarna och byttes till ett slags öppet hus året runt. Det hade sina fördelar att föräldrar kunde komma till skolan, när de hade tid och möjlighet. Det kom inte så många åt gången. Det fungerade någorlunda bra. Attityderna till skolan från föräldrahåll förr var övervägande positiva. Eller också vågade man inte framföra negativ kritik? Det fanns också en Hem och Skola-rörelse som stöttade positivt.

I början på 2000-talet började de nyblivna lärarna känna rädsla och osäkerhet i samarbetet med föräldrarna. De nyblivna lärarna kände sig oförberedda från lärarutbildningen att möta föräldrarna. Det är alltjämt så. Artikeln i DN, ”Skola har skapat regler för föräldrar”, visar också på nödvändigheten av att styra upp samarbetet med hemmet. I reglerna som omtalas i artikeln finns egentligen mest självklarheter, men det är säkert bra att de finns nedskrivna. Kanske blir regler nödvändiga i framtiden? Egentligen handlar det bara om vanligt folkvett, men fungerar det inte är regler en utväg.

En sak som har förändrats över tid är föräldrars attityder mot skolan. Förr hade många föräldrar respekt för skolan och skolans lärare. Föräldrar frågade, men ifrågasatte inte. Det var faktiskt sällsynt med öppen kritik. Idag är det dessvärre mera regel än undantag. Det kan finnas många anledningar till att synen på skolan har förändrats. Den mörka mediebilden av skolan som målats upp de senaste åren till exempel är en anledning.  

Jag arbetar som coach till nya lärare. Det har blivit allt vanligare med uppdrag att stötta nya lärare som utsätts på olika sätt av föräldragrupper. Det är främst nya lärare som arbetar i socioekonomiskt starka miljöer, ofta med högutbildade föräldrar, som behöver stöd och hjälp. En lärare kontaktade mig efter juluppehållet i samband med ett skolbyte.  Under hennes allra första arbetsvecka på den nya skolan hade hon en föräldragrupp i klassrummet som sade sig studera om hon kunde sitt arbete. Det var väldigt påfrestande, tyckte hon. Jag rådde henne att kontakta rektor och det löste sig omgående. Rektor meddelade föräldragruppen att deras studier av lärarens kompetens omedelbart skulle avbrytas. Han hjälpte också till med ett snabbt föräldramöte, där han själv medverkade. 

Jag har sett många exempel på hur föräldragrupper bidragit till att ge nya lärare en problematisk arbetsmiljö.  Arbetsmiljöverket har studerat lärare och deras arbetsbelastning. Under tre år inspekterade Arbetsmiljöverket en tredjedel av Sveriges grund- och gymnasieskolor, bland annat för att undersöka deras arbetsmiljöarbete och arbetsbelastning. Projektet avslutades under 2016 och i december hade 1 600 av 2 000 inplanerade inspektioner klarats av. De menar att så kallade jobbiga föräldrar är ett nytt riskområde. Arbetsmiljöverket har exempelvis sett att e-post, sms och telefonsamtal från föräldrar har ökat arbetsbelastningen för såväl lärare som skolledare.

Snarare befinner vi oss mitt i en konflikt mellan ifrågasättande föräldrar som tycker det är okej att göra lite som man vill och en skola som inte har något att sätta emot. Hur blev det så? Vad får det för konsekvenser? Och vad gör vi åt det?

Reagera på inlägget:

Representation i undervisningen räknas

Jag är en vit västerlandskvinna. Det är min erfarenhet som jag kan ta med mig in i undervisningen. Jag är inte från överklassen. Det är också en erfarenhet jag kan ta med mig in i undervisningen. Jag kan arbeta med maktanalyser och representationsproblematik utifrån detta. Det är viktigt för mig och jag är bekväm i det.

Det finns så många perspektiv jag missar. Så många förebilder jag inte låter ta plats i mitt klassrum.

Intersektionalitet

I ett intersektionellt perspektiv betraktas inte kvinnor som en enhet. Intersektionaltet inkluderar även t.ex. klass, ålder, funktion, sexuell läggning och etnicitet. Perspektivet innefattar alltså att kvinnor aldrig enbart ses som kvinnor, eftersom många andra parametrar spelar in. Det är ett synsätt som är ganska vanligt, men som vi i skolan ofta glömmer bort.

I höstas fick jag förfrågan att författa ett lektionscase till ett läromedel med lärarstudenter som målgrupp. Mitt expertområde är kvinnohistoria, men i detta case blev jag ombedd att använda ett intersektionellt perspektiv. På grund av vem jag är och mina erfarenheter är jag inte den som ska skriva ett case till ett läromedel med intersektionellt perspektiv. Jag känner att jag inte behärskar det nog för att göra något bra av det. Så jag tackade nej till uppdraget. Men snälla, jag vill gärna läsa det läromedlet. Låt våra lärarstudenter göra det. Låt dem tänka i termer av representation.

Nu vill jag ha revansch

Jag vet hur jag ska arbeta med kvinnlig representation i undervisningen. Jag kan även arbeta med kvinnlig representation ur ett mer globalt perspektiv, och sträva efter stunder då jag bitvis kan släppa eurocenterismen.

Så långt är jag med. Så långt klarar jag av.

Missförstå mig inte. Jag tycker att det är rimligt att anta ett intersektionellt perspektiv. Jag tycker att bred representation är jätteviktigt. För vissa ungdomars vägval i livet kan det till och med vara helt avgörande. Jag vill vara expert på detta också. Men det är jag inte.

Det blev alltså inget case skrivet av mig. På samma sätt som jag förstår att det måste vara jättesvårt för många att lyfta kvinnliga perspektiv i undervisningen. Men trots att caset uteblev, tänkte jag att jag ändå kan droppa några coola tjejer vi kan ta upp för en bred representation.

Funktionsvariation - Temple Grandin f.1947

Denna urhäftiga kvinna är autismtalangen personifierad. Hon är professor, kämpar för djurskyddsfrågor och en talesperson för personer med autism. Dessutom har hon utvecklat ett välanvänt system för human hantering av kor. Hon har tagit med sig sina egna erfarenheter in i teorierna kring hanteringen av boskap. Om Grandin finns en jättebra och prisbelönt spelfilm.  Se den!

I klassrummet

Hur ser en normenlig hjälte ut? Hur ser en normenlig skönhet ut? Vem ryms inom ramen? Vad gör vi med de som faller utanför? Personer med funktionsvariationer har länge i historien varit institutionaliserade. Detta gör att det finns enormt få förebilder. På senare år har diskussionen kring representation av människor med funktionsvariationer inom offentliga media blommat upp. Det är uppenbart att människor i rullstol, med downs syndrom eller någon annan variation inte syns i media så mycket, och det är ett problem. Det är något vi kan diskutera med våra elever om. 

Klass - Moa Martinsson f. 1890

Efter en fattig och ganska eländig uppväxt lyckas denna kvinna bli en av våra mest uppskattade författare. Här finns det många böcker att välja mellan när ni ska diskutera Sveriges historia, kvinnors möjligheter och Martinssons författarskap.

I klassrummet

Vilka möjligheter har arbetarklasskvinnorna idag? Vilka sociala och ekonomiska hinder ska de övervinna? Jämför nu och då! Martinsson var bortglömd under stora delar av 1900-talet. Varför?

Jag funderade och funderande. Jag engagerade dessutom alla runt omkring mig. Kvinnor som kommer från arbetarklassen, men lyckats bli historiska genom sina bedrifter lyser med sin frånvaro. Varför är det så? Dessa kvinnor har såklart haft enorma såväl ekonomiska som sociala hinder att övervinna. Att som arbetarklasskvinna i Sverige välja bort barn och fabriksarbete var för de flesta en omöjlighet. Detta är enormt intressant att diskutera med eleverna.

Bessie ”Queen Bess” Coleman f. 1892

Som dotter till två f.d. slavar och sedan uppvuxen med sin ensamstående mamma, var utsikterna för Coleman egentligen inte de bästa. Att både vara afroamerikan och arbetarklass försvårar avsevärt möjligheten att bli en historiskt känd person. Men Bessie Coleman ville bli pilot. För detta var hon tvungen att uthärda rasistiskt våld och grov diskriminering. Tillslut avslutade hon utbildningen i Frankrike och blev den första afroamerikanska personen att ta flygcertifikat. Efter detta försörjde hon sig som konstflygare för att samla in pengar till en flygskola för afroamerikanska kvinnor.    

I klassrummet

Att ta med sig sina erfarenheter är enormt givande. Vilka erfarenheter bär eleverna omkring på? Erfarenheter som kan ombildas till drivkrafter. Diskutera den tidlösa frågan om vad som driver oss. Många skolor kan dessutom ha turen att bedriva utbildning för ungdomar som just kommit till Sverige. Ungdomar med massor av erfarenheter. Samarbeta! Detta är en guldgruva för den nyfikne.  

Sexuell läggning / könsidentitet - Karin Boye f. 1900

Ett utmärkt sätt att både få njuta av underbar poesi och ta del av ett livsöde utöver det vanliga är att studera Karin Boye. Det går att läsa Karin Boye som en historisk gestalt, som berättar mycket om sin samtid. Man kan bara föreställa sig hur mycket mod det måste ha krävts av Boye att avsluta ett äktenskap med en man, för att leva tillsammans med en kvinna. På den tiden var homosexualitet brottsligt.

I klassrummet

Eftersom normbrytande sexuella handlingar länge fallit under strafflagen är mörkertalet stort. Vi hittar enkelt ett antal kvinnor som klätt ut sig till män, det öppnade dörrar. Det är svårare att hitta historiska förebilder som har brutit mot normer för sexuell läggning och könsidentitet för att leva ett liv som t.ex. öppet homosexuell kvinna. Minnen av dessa människor hittas allt för ofta i arkiven för de psykiatriska institutionerna.

Om sig själv skrev Karin Boye ”Dig jag hatar, du mitt usla videväsen, du som flätas, du som vrides, lydande tåligt andras hand" (Moln 1922). Finns det unga som känner så idag? Jämför och prata om när det är extra svårt att vara sig själv? 

SLUTLIGEN

Representation är jätteviktigt. Vi vill alla kunna relatera. Vi vill veta att vi får delta, att vi räknas, att vi också kan vara som hjältarna, att vi också kan lyckas och att vi också kan bli historiska, eller kanske bara få det där jobbet vi gärna vill ha. Saknar vi representation riskerar vi cementeras in i en föreställning om vad vi borde vara. Då vågar vi inte utmana.  Då vågar vi kanske inte någonting.

Reagera på inlägget:

Sidor