Min tillvaro består av en mängd möten och en mängd texter. Ena dagen pratar jag med någon i Bryssel en annan någon i Rinkeby. Ena dagen läser jag en text om skolutveckling andra dagen en statlig utredning. Ibland, men bara ibland, tittar jag in i den märkliga värld som Twitter erbjuder. Inte så sällan blir jag frustrerad.

En anledning är att jag hela tiden möter människor som är trötta på den svenska marknadsskolan. Jag stöter på det bland skolchefer, rektorer, lärare och elever oavsett om de själva befinner sig på en privatskola eller inte.

De enda jag hör som inte delar denna trötthet är huvudsakligen av tre kategorier: Vissa välbärgade föräldrar som tycker att det är bra att de har kunnat välja bort skolor de själva inte gillar, de som tjänar ohemula pengar på systemet samt slutligen företrädare för vissa politiska partier.

Det typiska för den första gruppen är egoismen de ger uttryck för och inte skäms för. Detsamma gäller egentligen den andra gruppen. Men där tillkommer ett element; nämligen att man tar fram enstaka rapporter som man menar visar hur bra man är och man har en välsmord lobbyapparat.

Men man bryr sig inte om den oerhörda mängd rapporter som visar på baksidan. Man vill visa en fasad till det rämnade bygget. Och det är enkelt att förstå. Man har miljoner skäl för det. Man vill tjäna pengar, och det är också så att de enligt lag måste tjäna pengar.

”De som oroar mig mest är den tredje gruppen”

Det är ju kärnpunkten i den före detta moderata riksdagspolitikern och nationalekonomen Ann-Marie Pålssons kritik mot att vi tillåter aktiebolag i skolan. Hela konstruktionen med aktiebolag bygger på att aktieägarna enligt lag kan kräva att styrelsen och vd-n i första hand ser till att man förmerar kapitalet i bolaget. Vd ska inte ta några andra hänsyn.

De som oroar mig mest är den tredje gruppen: Den mängd politiker som inte tar till sig vad OECD, utredare, forskare och skolans professioner säger. De som liksom strutsen begraver huvudet i sanden. Där nere i sanden läser de helst bara de rapporter som friskolekoncernernas lobbyister tagit fram.

  • De förmår sig inte ens se att kösystem till friskolor är djupt orättvist.
  • De verkar inte kunna ta till sig att det är fel att friskolor i efterhand får mer pengar eftersom deras etablering har höjt kommunens snittkostnad för skola.
  • De som inte ens kan inse att det finns ett grundläggande fel i att finansiera skola på individnivå och på löpande räkning?
  • De som i alla andra sammanhang envist hävdar det kommunala självstyret men absolut inte när det gäller etablering av friskolor.

Det finns så många ologiska och omdömeslösa förhållningssätt i detta att de liberaler och socialdemokrater och bondeförbundare som en gång byggde det svenska skolsystemet, skulle vrida sig i sin grav om de fick uppleva vad vi nu ser. Det börjar synas lite sprickor att några borgerliga politiker och ledarsidor så smått börjar kunna tänka sig att det eventuellt finns någon liten detalj som kanske, eventuellt, behöver förändras (notera en cynisk och retorisk överdrift).

I allt detta är det då så underbart att då och då får prata med till exempel en lärare i Rinkeby som på sin 49:e termin i skolan ibland tycker det är fantastiskt att hen får betalt för att ha så roligt på jobbet!

Men det är en annan historia som jag ska berätta en annan gång.

Kommentera

Diane Ravitch är en av världens mest kända skolmänniskor. Hon är känd för sitt starka försvar av det offentliga skolsystemet i USA och för att ha gjort en helomvändning från sitt stöd för olika typer av friskolelösningar som hon stödde när hon jobbade med utbildningsfrågor för amerikanska presidenter. Hon har en av världens mest lästa skolbloggar.

Diane Ravitch.

Idag uppmärksammade hennes blogg mig på en artikel i Washington Post där Nancy MacLean, som är professor i historia and public policy på Duke Universitetet i USA, skriver om vad som drev skolvals- och friskoleförespråkarna i USA.

Hon menar att det inte finns något som helst tvivel om att valfrihetsrörelsen i USA startade för att vita familjer ville undkomma de integrationsförsök som gjordes i den amerikanska södern. Själva grunden för önskan att införa skolval och skolpeng i USA var alltså rasism.

Sedan menar hon att framstående libertarianer (de neoliberala ekonomerna) utnyttjade denna idé och att de såg den inte bara som ett sätt att tillhandahålla privata alternativ, utan också som ett verktyg i deras korståg för att helt demontera det offentliga skolsystemet. Hon menar att historien avslöjar att snarare än att ge familjer fler skolalternativ, blev skolval ett verktyg som var avsett att ge de flesta familjer mycket färre i slutändan.

Detta alltså precis som i Sverige. Skolval och fri etableringsrätt för skolor såldes in till svenska folket som en möjlighet till alternativ. Men de som skrev regeringspropositionen och lagförslagen (som aldrig utreddes utan bara klubbades!) såg till att också öppna en dörr för privat ägande och vinstintressen – vilket har lett till att de pedagogiska alternativen i svensk skola inte blivit fler – utan istället har vi koncernskolor med ingen utmärkande pedagogik och ingen egentlig annan mening och affärsidé än att de segregerar elever (Läs Lina Axelsson Kihlbloms tankar om detta!).

Nancy MacLean.

MacLeans artikel är extra intressant eftersom den ganska tydligt beskriver vad Milton Friedman hade för mål med sina idéer om skolval och skolmarknad. Detta är intressant för oss i Sverige eftersom alla bedömare är ense om att det var hans idéer som Bildtregeringens friskolepropositionen 1992 byggde på (och också motsvarande reformer i Chile under Pinohet tio år tidigare).

Nancy MacLean skriver om hur Milton Friedman var intresserad av mycket mer än skolval. Han och hans neoliberala allierade såg skolpeng som ett tillfälligt första steg på vägen till skolprivatisering.

Han tänkte inte att regeringar skulle subventionera privat utbildning för alltid. Snarare, när de offentliga skolorna var borta, såg Friedman framför sig att föräldrar skulle ta hela kostnaden för sina barns skolgång utan omvägen via skattsedeln. Endast i vissa ”välgörenhetsfall” skulle regeringar fortfarande tillhandahålla finansiering för undervisning. Friedman formulerade först denna uppfattning i ett manifest 1955, men han höll fast vid den i ett halvt sekel, enligt MacLean, och förklarade 2004:

”I min idealvärld skulle regeringen inte vara ansvarig för att tillhandahålla utbildning mer än för mat och kläder.”

Fyra månader före sin död 2006, när han talade till ett möte i det konservativa American Legislative Exchange Council (ALEC), var han särskilt uppriktig, enligt MacLean. Friedman talade om hur de ska ge föräldrar kontroll över sina barns utbildning och sa:

”Det bästa sättet är att avskaffa det offentliga skolsystemet och eliminera alla skatter som betalar för det.”

På den ideologiska grunden byggdes den svenska marknadsskolan.

Kommentera

Dagarna är oändliga och juni-natten ”blir inte av”, för att låna Harry Martinssons ord. Det kanske är dags för en kort sommarbetraktelse detta pandemins år 2021.

Jag ska inte stanna vid pandemin utan bara kort nämna att jag är full av beundran för allt det arbete som lagts ner i skolan det här året. Detta trots vad jag ser som försumlig och icke tillfredsställande hantering från olika myndigheter. Det är som lärare numera helt betraktas som försumliga i systemet. Lite ”collateral damage” (indirekta skador, fri övers) bland dem är inte så viktigt.

Medan det ju faktiskt är så att skolsystemet står och faller med våra lärare. Något som redan Fridtjuv Berg skrev 1883. Om vi bara får rätt ungdomar att välja läraryrket så har vi kommit långt på vägen menade han. Och det är en sanning som står sig.

  • Infantilisera inte läraryrket!

När jag är inne på det så slås jag av hur lärare allt mer ses som lydiga robotar och allt mindre som autonoma professionsutövare. Ett i raden av symtom på det är Skolinspektionens rapport om läromedel.

Jag tycker att det är ett fall framåt att man bryr sig om läromedel. Men det finns en underton i rapporten som, om man inte är försiktig, leder till en infantilisering av lärarkåren.

Att rektor har det övergripande ansvaret på en skola är en självklarhet. Men en lika stor självklarhet är att det är lärarna som individer och kollegium som är utbildade till och arbetar med undervisning inklusive att avgöra vilka arbetsredskap de vill använda. Men denna förminskande inställning till läraryrket går igen i så mycket – från detaljerade betygsmatriser till det fokus på nationella prov som kontrollinstans för lärares påstått försumliga arbete som uppstått.

  • Gör något åt grundproblemen istället!

Det vi borde diskutera är hur läraryrket på allvar kan återställas. En av grundbultarna i det diskuteras väldigt sällan. Och det är en dimension som hör intimt ihop med synen på läraren.

Betygsättning är myndighetsutövning som alla lärare vet. Men betraktas lärare som tjänstemän i det offentliga? En grundläggande fråga – som aldrig utretts i Sverige – är om en sådan myndighetsutövning egentligen kan genomföras inom aktiebolag. Det här låter kanske tekniskt men det är oerhört viktigt. Det är något som utredaren mm Per Molander lyfte på ett seminarium för någon vecka sedan på ABF i Stockholm.

Han fick under seminariet understöd i problemen kring att driva skolor som aktiebolag av Ann-Marie Pålsson, som ju fått i uppdrag av LR att utreda hur aktiebolagsformen skulle kunna tas bort som driftsform i skolan. Hon menar att det finns fler grundläggande krockar mellan aktiebolagslagen och de lagar som offentlig verksamhet lyder under.

En av de viktiga observationerna här är att frågan aldrig har blivit utredd! Vi har ett skolsystem där viktiga lagar som demokratin verkar inom kanske satts ur spel utan att man har brytt sig om att ta reda på om så är fallet.

  • Begränsa etableringsfriheten!

När vi ändå är inne på det spåret: Almega gick i DN-debatt ut och menade att det faktum att skolvalet är uppskattat i utsatta områden är ett bevis för att det är bra med skolval och friskolor. Men det är faktiskt inte så man avgör om ett skolsystem är bra. Några dagar senare kommer också Skolinspektionens beslut (Dnr SI 2019:7842) där ännu en skola stängs på grund av både ekonomiska oegentligheter och koppling till terrorism.

Hur kan vi ha ett skolsystem där också barn, inte minst i utsatta områden, blir ”collateral damage”? Företrädarna för dagens system brukar hävda att de stängda skolorna visar att systemet fungerar. Nej det gör det inte. Det visar att barn far illa! Skolstängningar har kraftfulla negativa effekter på de elever de drabbar.

I Skolinspektionens beslut står:

”Av Säkerhetspolisens uppgifter framgår vidare att nuvarande styrelse direkt eller indirekt har kontakt med personer som är under uppföljning av Säkerhetspolisen utifrån att de anses bidra till tillväxten av den våldsbejakande islamistiska miljön i Örebro. Det är allvarliga uppgifter.”

”Av utredningen i ärendet framgår att det finns en fordran på ett aktiebolag uppgående till ett för Stiftelsen mycket betydande belopp. Aktiebolaget tillhör den s.k. förbjudna kretsen enligt stiftelselagen och Skolinspektionen bedömer att det kan röra sig om ett otillåtet penninglån. Lånet står även i strid med Stiftelsens ändamål som är att bedriva skolverksamhet.”

Vi behöver alltså konstatera att svensk myndighetsutövning och ansvar för barns skolgång och fostran under en, enligt Skolinspektionen, tid bedrevs av ekonomiska brottslingar och terrorister. Hur kan det ens vara möjligt?

Skolinspektionen skriver om deras prövningar att:

”I förarbetena till lagstiftningen om ägar- och ledningsprövning uttrycks att syftet med lagstiftningen är att förhindra oseriösa aktörer att verka inom välfärdssektorn, vilket är viktigt för samhällets förtroende för sektorn.”

Eh – nej. Men det är så friskolesektorn ser det – att det handlar om förtroendet för dem. Men det samhället borde bry sig om är barnen som drabbas. Jag kan bara instämma i Expressens Anna Dahlgrens kommentar: ”Hur många skandaler tål den svenska skolmarknaden? Borgerligheten måste sluta vara så ideologiskt förblindad och ta sitt ansvar att rensa upp bland avarterna.”

  • Till slut:

Skola är långt ifrån elände och mörker. Det är tvärtom. Hur systemet än är riggat går sammanlagt miljoner barn, ungdomar och vuxna till sina arbetsplatser i skolan och det som sker där är fullt av engagemang, av lust och upptäckarglädje. Det finns en inbyggd motor i skolan. Det är helt enkelt roligt att ses, roligt att lära sig och inte minst roligt att undervisa. Mötet med eleverna är det som motiverar och som driver. Nu hoppas vi få tillbaka de mötena överallt när pandemin klingar av.

Om du vill ha lite motivation kring arbete med elever så finns det tre filmer på den här kanalen på Youtube. De är skapade av ett EU-projekt ”European Tool kit for Schools”. En av filmerna är från Malmaskolan i Kolsva!

Glad sommar!

Kommentera

Det var en gång ett land. Landet lagom. Ett land där man trodde på att man kunde styra saker så att det blev bra för medborgarna.

Därför ordnade man så att lärare och rektorer var välutbildade och statliga tjänstemän. Det var viktigt att alla skulle kunna lita på dem och skolan och att alla barn skulle få samma chans till en bra utbildning.

Eftersom alla som arbetade i skolsystemet var tjänstemän så lydde man också lagarna som till exempel betonade att skolor skulle vara lika bra för alla barn. Det gällde även de lokala skolstyrelser som, eftersom lagen sa att de skulle se till att skolan blev jämlik, funderade över var skolor skulle ligga, så att man skulle få en bra blandning på elever till exempel.

Eftersom man trodde på styrning i det lilla landet Lagom fanns det skolstyrelser lokalt och en överstyrelse för skolan. Det var en skola som faktiskt var berömd i hela världen för sin höga och jämna kvalitet. Det var ett land som också var beundrat för sitt rationella beslutsfattande när det gällde skolan eftersom man i landet trodde på forskning och utredningar som metod för beslutsfattande om viktiga saker.

Men så kom det en ny generation politiker som inte trodde på styrning och som tyckte det där med utredningar var tråkigt. De ville att allt skulle få vara vilt och fritt och spännande, och trodde också att man inte kunde göra fel om man bara ville väl. Och de hade kommit på en ny grej: att Marknaden och Näringslivet skulle fixa allt och dessutom göra det mycket bättre. Inte bara världsbäst alltså, utan världsbästelibästast skulle det nu bli!

Utan styrning och tråkig byråkrati skulle skolan ju bli minst lika bra och tillfredsställande som en ny bil!

”Man detroniserade lärarkåren”

Så man tog bort styrelserna, man detroniserade lärarkåren och rektorerna och man gjorde med ett penndrag skolan i landet Lagom till en världsunik tummelplats för internationella riskkapitalister.

(Vilka trodde lärarna de att de var förresten? Bortskämda akademiker som borde veta sin plats. In med dem i den vanliga grottekvarnen. Låt dem tävla med varandra och se till så att de känner sig lika otrygga som alla vi andra på en prekariats-arbetsmarknad).

LÄS MER – LR UTREDER HUR AKTIEBOLAG KAN FASAS UT FRÅN SKOLAN

I landet Lagom fanns det egentligen en allt överskuggande princip som i alla sammanhang inte fick kränkas. Det var det ”heliga kommunala självstyret”. Men eftersom det skulle lägga hinder i vägen för Marknaden och för de som vill tjäna pengar på skattemedel till skolan bestämde man att något lokalt demokratiskt beslutande kunde man inte ha i så viktiga frågor!

En egenskap i det ”system” som uppstod i landet Lagom är att det inte blev mycket till just system. En ”osynlig hand” är ju inte riktigt detsamma som ett system. Det som uppstod liknar mer sådant man studerar inom cybernetik och kaosteori. Ta skolpengen till exempel. Alla pratar om den men den var aldrig avsikten. Det var en bieffekt av en lagstiftning.

Många som jobbade i skolan i Landet (nu långt från lagom) hade helt enkelt inte längre till uppgift att i första hand lyda skollagen. Det är faktiskt sekundärt jämfört med deras första prioritet som naturligtvis var aktieägarnas intressen. För dem var några offrade elever här och där inget högt pris att betala för ännu en glad promenad till banken.

När nu data presenterades (igen) i landet (nu långt från) Lagom, om andelen obehöriga lärare i aktiebolagens skolor protesterade riskkapitalisternas samarbetsorganisation. Det var enligt dem:

  • 1. fel att påtala detta eftersom det visar att man var fientligt inställd till dem, och problemet var
  • 2. lärarnas fel eftersom de äldre (och då utbildade?) lärarna valde bort friskolorna.

Så det var inte deras fel!

(Jag har läst det ovanstående flera gånger men får inte riktigt ihop det. Jag ska försöka igen).

”Vi lever med ett bisarrt system”

I landet lagom (som ju blev landet så långt från lagom man kan komma) fanns nu ett världsunikt system med riskkapitalistägda privatskolor som tjänar pengar på segregation. Om man kan locka välutbildades barn till sina skolor kan man fylla klasserna, använda billiga personer som ”lärare” och casha in; ”varje barn extra till går direkt till vinst!”.

För att nu övergå till ett mer seriöst språkbruk: Vi lever med ett bisarrt system där de professionellas organisationer vill ha en annan ordning, där elever vill ha en annan ordning, där utredningar vill ha en annan ordning och där utländska bedömare rekommenderar en annan ordning, men där partikanslier leker tysta leken, för det är ju miljarder som står på spel.

”Collateral damage” i form av segregation och försämrade livschanser för de mest sårbara, skolnedläggningar och en trött yrkeskår är inte ett pris värt att betala för vinster åt utländskt riskkapital av svenska skattemedel ämnade att ge barn skolning, bildning och demokratisk fostran.

Jag ser med glädje att Ann-Marie Pålsson fått i uppdrag av Lärarnas Riksförbund att utreda hur vi kan få bort aktiebolagen ur skolan. Låt de där gubbarna för allt i världen finansiera bilfabrikerna!

Det demokratiska samhället är det som ska forma skolan.

Kommentera

Jag har vid ett par tillfällen tidigare tagit upp den snedvridning av debatten som sker på grund av olika lobbyorganisationers arbete inom den svenska skolan (se till exempel detta). Jag tycker man måste skilja mellan de som agerar utifrån en politisk övertygelse och de som faktiskt är drivna av ett intresse att tjäna pengar.

Det senare – att påverka för att tjäna pengar – var något som inte fanns i det svenska skolsystemet före 1992. Innan dess fördes debatten om skolan av dem som ville barn eller samhället väl; av människor med olika ideologiska övertygelser. Men i en stigande grad har skola blivit en marknad där det finns stora pengar att hämta och då har det tillkommit en annan typ av aktörer – de som vill påverka för att de vill tjäna pengar.

Problemet är att vårt demokratiska system inte riktigt är byggt för det. För det som händer är att de som tjänar pengar har mer pengar att spendera på påverkansarbete. Det blir en obalans i systemet. Att så här är fallet är väl känt och också väl beforskat, till exempel av forskargrupper både från Uppsala och Göteborg i Sverige, och det finns också en stor mängd internationell forskning om fenomenet.

Och vi är påfallande naiva gentemot det i Sverige (och annorstädes). De som driver sådant påverkansarbete idag använder sig av alla kanaler de kan. Man uppvaktar politiker direkt och ger dem inte bara sin bild av saken utan också färdiga förslag att driva.

Men ett av de mest försåtliga sätten är att klä sin argumentation i lånta forskarkläder. Att detta är effektivt visste redan de stora tobaksbolagen i USA som på 1960-talet finansierade ”forskning” om cancer som skulle visa att rökning var ofarligt.

Den här typen av påverkan bygger på en metodologi som alltså har gamla rötter. Den var också en viktig del av den strategi som låg till grund för bildandet av organisationen Svenskt näringsliv i Sverige, något jag går igenom i min bok ”Korruption i Sverige”. Jag ska här inte upprepa det men låt mig bara säga att ett led i den strategin (som importerades från USA) var just bildandet av olika tankesmedjor och ”forsknings”-institut. Dessa skulle servera svenska medier och politiker med lämpliga rapporter.

Detta har fortgått och är i dag en högst reell del av det svenska offentliga livet och vi behöver ständigt uppmärksamma det.

Det var därför väldigt viktigt när Johan Enfeldt i dagarna på sin hemsida lade upp information om hur Institutet för Näringslivsforskning betett sig på detta bedrägliga sätt i debatten.

Institutet är finansierat av näringslivet, men ska enligt egen uppgift agera oberoende. Man ska inte enligt deras egen hemsida kunna beställa forskning av dem och forskarna ska alltid agera oberoende. Men som Jenny-Maria Nilsson visat gällde det inte till exempel en aktuell rapport. Man kunde se på Svenskt näringslivs hemsida att det var just vad de hade gjort, de hade beställt en rapport.

När Johan Enfeldt gräver vidare i det här verkar det som om IFN far med kluven tunga. Det går att beställa rapporter ifrån dem. Rapporter som de då kallar ”Policy papers”. Dessa är alltså inte forskningsrapporter, utan rapporter skrivna av människor som kanhända är forskare, men utan att de genomgår sådan kvalitetsgranskning som forskning genomgår.

Men har allt det här någon betydelse? Ja, det har det. I det här fallet handlar det om att näringslivet beställer en rapport av personer som kallar sig forskare för att påverka den politiska debatten kring Björn Åstrands utredning som är tänkt att öka likvärdigheten i den svenska skolan. Följ gärna debatten via Johan Enfeldts hemsida så kan ni se vad det är man försöker göra. Man försöker freda friskolors möjlighet att tjäna pengar i systemet genom att misstänkliggöra utredningsresultat och förslag.

I sak svarar Björn Åstrand och utredningen fullständigt tillintetgörande. Men det spelar ingen roll. Skadan är redan skedd och de politiker som vill gå i den riktningen har fått argument från ”forskning”. På samma sätt som Tobias Krantz som satt i Skolkommissionen läckte innehållet i den så att det kunde startas ett mediedrev innan kommissionens betänkande ens var offentliggjort. Tobias Krantz verkar ju också för övrigt för sin lojalitet belönats med en styrelsepost i Kunskapsskolan.

Här skulle jag vilja lägga in en avslutande kommentar. Jag väntar fortfarande på att näringslivet med stort N ska tröttna på det här sättet att föra kampanjer på. Jag väntar fortfarande på att alla seriösa industrialister och näringsidkare i det här samhället ska se att det för näringslivet är VIKTIGARE MED EN BRA SKOLA FÖR ALLA, än det är med aktievinster i några börsnoterade riskkapitalistägda skolbolag.

För näringslivet i stort är det avgörande att vi har ett skolsystem som fungerar. Men det verkar som om de, liksom alla de borgerliga partierna, ha sprungit bort sig i neoliberalismens sirenrop om valfrihet som lösning på alla problem i tillvaron.

Sveriges skolelever är värda bättre.

Kommentera
kornhall_gra2
Per Kornhall

Här bloggar författaren och skolexperten Per Kornhall om skola och skolutveckling.

Per Kornhalls bok ”Barnexperimentet” fick stor uppmärksamhet för sina kritiska slutsatser om utvecklingen av den svenska skolan. Hans senaste böcker är ”Alla i mål – skolutveckling på evidensbaserad grund” och ”Förstelärare – En handbok”.