Annons

Gymnasieutredningen föreslår en utredning – det är faktiskt klokt

Jag arbetade som lärare i gymnasieskolan när Gy2007 skulle genomföras. Jag kan fortfarande minnas den märkliga känslan när vi förstod att efter år av förberedelser skulle inte reformen bli av. Jan Björklund hade precis tillträtt och nu skulle det så att säga bli andra bullar. I stället fick vi vänta några år på gy11 som jag själv dessutom var med och arbetade med på Skolverket.

En av de saker som jag såg fram emot mest med Gy2007 som lärare var att man tänkte införa ämnesbetyg. Samtidigt så var jag orolig för konsekvenserna. För ett system med ämnesbetyg är inte lätt när det införs på ett kursbaserat gymnasium. Vem skulle våga läsa en till, och svårare, kurs om man riskerade att tappa ett högt betyg, till exempel.

Nu har gymnasieutredningen under ledning av Helen Ängmo precis presenterat sitt betänkande. På flera punkter ger utredningen bakläxa åt Björklunds gymnasiereform. Det ena är att utredningen konstaterar att de individuella programmen inte fungerar så bra och ett annat att utredningen föreslår att alla program ska ge högskolebehörighet. Det ena är något som är ytterst allvarligt och som snabbt behöver åtgärdas. Det är de mest utsatta ungdomarna vi pratar om och de med sämst framtidsutsikter.

Att alla utbildningar ska ge högskolebehörighet är ett bra förslag som kanske kan vända den vikande trenden för yrkesutbildningarna. Dessa är oerhört viktiga för arbetsmarknaden och för vårt lands utveckling. De är inga avlastningsplatser för skoltrötta ungdomar som retoriken ibland lät från Jan Björklund. Men det förslag som gläder mig mest i gymnasieutredningen är det som handlar om ämnesbetyg. Det fanns nog en och annan som hade hoppats att utredningen skulle innehålla ett skarpt förslag. Men jag tycker de i stället landar i en mycket klokare bedömning. De skriver:

”Vi bedömer att följande förutsättningar är viktiga för att ämnesbetyg ska kunna införas.

– Ett utvecklingsarbete mot ämnesbetyg bör göras långsiktigt och tillräcklig tid måste avsättas för detta.

– Utredningen har analyserat dels en modell med ämnesbetyg som avgränsas till vissa ämnen, dels en modell som innebär ämnesbetyg genomgående i alla ämnen. En modell som är genomgående och gäller för alla ämnen bedömer utredningen som tydligare, mer stabil och mer likvärdig för yrkesprogram och högskoleförberedande program.

Utredningen bedömer att ett helt ämnesbetygssystem är att föredra och att det bör bygga på en ämnesutformad gymnasieskola.

En utredning bör tillsättas för att ta fram nödvändiga författningsförslag och belysa ytterligare konsekvenser. Skolverket bör vidare ges i uppdrag att anpassa ämnen och program.”

En utredning föreslår en utredning… Det låter kanske inte så upphetsande men är faktiskt klokt. Att göra om gymnasiet så att man kan använda ämnesbetyg är ett större arbete än vad den nuvarande utredningen kan göra. Men en sådan ny utredning bör tillsättas snabbt så att ett skarpt förslag inte dröjer för länge. En ämnesbaserad gymnasieskola är mycket bättre för lärares och elevers möjlighet att arbeta långsiktigt med kunskapsutveckling.

Reagera på inlägget:

”Vi måste premiera skickliga lärare”

På senare tid har jag flera gånger stött på lärare och ombud inom LR som vill återgå till ett system med tarifflöner. Det vill säga att lönen istället för att vara individuell, och därmed baseras på kompetens och utfört arbete, istället ska baseras på hur många år man har i yrket. Lönen skulle då vara samma för alla med  lika många tjänsteår och sedan höjas gradvis utifrån en i förväg bestämd trappa. Anledningen till att många, främst erfarna lärare om man ska vara krass, vill ha ett sådant lönesystem är för att man anser att den individuella lönesättningen är orättvis och för att det inte premieras att ha lång erfarenhet i ett yrke. Ibland kan det ju faktiskt vara så att en nyexaminerad lärare får en lön som nyanställd som är högre än den som lärare med många års erfarenhet har.

Själv tycker jag inte tarifflön är ett bra system för något så komplext som läraryrket. Ett individuellt lönesystem premierar i högre grad skickliga lärare. Det finns säkert många som inte håller med om det och som menar att det istället är den som är bäst på att snacka för sig eller som är bästis med rektorn som får högst lön. Ja så kan det vara, men det är inte systemets fel. Systemet är inte tänkt att fungera så och gör det ändå det är det i ledarskapet bristen finns. Tarifflöner finns bland annat inom transport- och sjöfartssektorn, och verkar där ha stöd av de anställda. Man menar att eftersom arbetsuppgifter och ansvar är väldigt lika så fungerar det bra. I en skola kan du dock på pappret ha samma anställning som kollegan men i verkligheten ha en mycket tyngre tjänstefördelning, tajtare schema eller fler elever i behov av särskilt stöd.

Man måste också komma ihåg att alla lärare inte är lika skickliga. Det behöver man inte skriva en doktorsavhandling om för att veta, det räcker med att ha gått i skolan. Så ur den synpunkten skulle ett tariffsystem inte heller vara rättvist. Ett tariffsystem skulle inte heller motivera lärare att göra sitt bästa eller att kompetensutveckla sig. Oavsett vad du gör i ett sådant system så kommer din lön inte påverkas. Du får inte mer än kollegan som glider genom arbetsdagen för att du sitter hela kvällen och rättar prov, och inte heller kan du nå upp till den erfarne kollegans lön genom att kompetensutveckla dig inom bedömning trots att denne fortfarande kanske bedömer utifrån det relativa betygssystemet. Eller ska vi fortfarande förutsätta att alla lärare är eldsjälar?

Det är inte konstigt att man vill ha högre lön om man har lång erfarenhet eftersom man anser att man då blivit mycket skickligare, men det är ju meningen att det individuella lönesystemet ska premiera det. Det är inte automatiskt så att man lärt sig mer eller blivit skickligare av att jobba 20 år som lärare än fem. Är det inte troligt att man blir skickligare om man under fem år arbetar i en tuff skola där man ständigt kompetensutvecklar sig och arbetar formativt för att förändra sin undervisning än om man under 20 år bara gör samma sak utan reflektion?

Ytterligare ett problem med ett tariffsystem är att det inte tar hänsyn till annan erfarenhet än den i yrket. Lärare som alltså doktorerat och under lång tid forskat i ett ämne för att sedan läsa in lärarbehörigheten (KPU) skulle med andra ord starta på samma lönenivå som nyexaminerade som gått direkt till lärarutbildningen från gymnasiet. Detta trots att de troligtvis har väldigt olika kunskaper.

Sen har vi också problemet med de skiftande antagningspoängen till lärarutbildningen. I dagsläget läser toppstudenter och studenter som knappt klarat godkänt på gymnasiet samma utbildning. I vissa fall kanske deras kunskaper är likvärdiga när de tar examen men jag tror det är väldigt ovanligt. Av egen erfarenhet vet jag att det är stor variation i lärarstudenters kunskaper (och även ambition, intresse och flit). Hur många toppstudenter skulle acceptera att få samma lön som den som knappt klarade av att ta examen? Skulle det locka fler till läraryrket?

Man kan tycka att jag är naiv som tror att ett individuellt lönesystem alltid baseras på lärares skicklighet och arbete, men så är inte fallet. Jag är mycket väl medveten om orättvisor, ojämställdhet och dålig användning av systemet. Det är inte heller så att den mest arbetsamma läraren får högst lön. Men jag ser hellre att man utvecklar systemet till att bli mer precist och ställer högre krav på att det faktiskt används som det ska istället för att återgå till ett stelt system som endast gynnar den som ”sitter av tiden”. Vi måste premiera skickliga lärare och det måste vara ett system som även gynnar den som utvecklas inom yrket. Det är rimligt att erfarna lärare har högre lön, men då ska det vara för att de är skickligare än de nya lärarna och inte för att de arbetat längst.

Reagera på inlägget:

Fortbildning: här är trenderna

Den här är ett av fyra blogginlägg om fortbildning. Genom att ta ett historiskt perspektiv på fortbildning kan mönster synliggöras. Nytt ljus ger nya vyer. Jag började fortbilda inför genomförandet av Lgr 69. Jag arbetar alltjämt med fortbildning eller kompetensutveckling, såväl administrativt som med undervisning och forskning. Syftet är att diskutera dagens kompetensutveckling i ett historiskt perspektiv, inför ett eventuellt förstatligande av lärarfortbildningen. Den första bloggen är en summarisk genomgång av trender.

60-talet - studiedagar

När jag slutade min lärarutbildning 1966, var min fasta övertygelse att jag var färdigutbildad för läraryrket för tid och evighet. Livslångt lärande var inte uppfunnet ännu. Fem studiedagar per läsår, satt vi ”pliktskyldigast” av. En bra studiedag hölls av en duktig föreläsare, ”en expert” från en annan kommun. Kriteriet på en bra studiedag var de tips vi kunde tillämpas i det egna klassrummet dagen efter. Bra om det bjöds på gott kaffe, god mat och möjligheten att träffa kolleger. 60-talets syn innebar att man ansåg att lärare ”enbart lärde sig något”, när de deltog i en s.k.formaliserad fortbildning. Den föreställningen borde var förändrad, men den finns kvar. Idén om det livslånga lärandet introducerades av UNESCO i slutet av 60-talet. Under en kort period fick dessa idéer betydande uppmärksamhet, men de försvann snabbt från utbildningsdebatten. Idag är det livslånga lärandet etablerat.

70-talet - stora statliga fortbildningsinsatser

På 70-talet var vattentäta skott mellan grundutbildning och fortbildning. Det var ”skilda världar” för att använda tv-såpans metafor. Fortbildare arbetade för sig och grundutbildare för sig. LUT 74 lade ett sådant förslag, att man skulle återkomma efter grundutbildningen för en termins utbildning. Detta förslag var mycket före sin tid men förslaget försvann i hanteringen.

Det finns idag koppling mellan grundutbildning och fortbildning. På 70-talet fanns fortbildningskonsulenter på länsskolnämnderna, dvs. ”generalister” med alla möjliga kompetensutvecklingsinsatser i portföljen för länets lärare. De åkte runt på s.k. skolbesök. De höll kurser i de, av staten beslutade, stora fortbildningsinsatserna på ex. övergripande mål, social utveckling i skolan, jämställdhet och internationell förståelse, basfärdigheter och personallagsutbildningen. Skolutveckling var ett okänt begrepp. Idag händer det mesta i en planerad skolutveckling.

 80-talet – högskolorna blir anordnare

Högskolorna skaffade sig en roll i fortbildningen för lärare och gjorde försök med skräddarsydda insatser till skolor och förskolor Det fanns ingen koppling mellan skolväsendets behov och lärarutbildningens mål. De nyutbildade lärare var direkt färdiga för fortbildning när de lämnade grundutbildningen, menade företrädarna för dåtidens tillsynsmyndighet: skolöverstyrelsen. Livslångt lärande kom faktiskt tillbaka i en ny kontext och i en annan form i slutet av 1980-talet. Idag är kritiken densamma. Kompetensutveckling för nyblivna lärare anordnas följaktligen på många ställen. Man är inte färdigutbildad för att man gått en grundutbildning.

90-talet – skolutvecklingsprojekt och regionala centra

På 90-talet arbetade processhandledare med hela skolor/hela rektorsområden, i olika skolutvecklingsprojekt. Högskolan/universitetet blev samarbetspartners i projekt som söktes hos Skolverket av kommuner i samarbete med en högskola. Detta var ett sätt att tvinga kommuner och högskolor att samarbeta. Regionala centra etablerades därför i hela landet för att skapa forum för samverkan mellan skolväsendet och lärarutbildningen. Nu förväntades man på lokal nivå lösa de problem, som inte kunde lösas på central nivå. Högskolans lärare skulle ”ut i verkligheten”, vilket skedde ytterst motvilligt. Ingen högskolelärare ansåg att man skulle bli vare sig rik eller berömd för samverkan. Lärare skulle också in på högskolan och gå fristående kurser i alla möjliga omöjliga ämnen, med lärare som ofta inte hade en aning om verksamheten i skolan och förskolan. Detta var ett led i vetenskapliggörandet av verksamheten i skolan.

2000-talet - till idag – nyutbildade fortbildas och lärare ska gå forskarutbildning  

Det handlar alltjämt om de nyblivna lärarnas första yrkesverksamma tid. Den tid som är mycket viktig ur professionaliseringsperspektiv. Allehanda kompetensutvecklingsinsatser görs nu för nyutbildade. Skolverket initierar och genomför de s.k. lärarlyften.  I de områden som man anser att det behövs fortbildning i beställer man kurser av högskolorna.  Lärarlegitimationen införs. Lärarlyften används också för att fylla på de kunskapsbehov som bristen på behöriga lärare påvisar. Lärare skall också gå forskarutbildning, forska i sin vardag, och bli lektorer. Några pengar finns inte och det går knackigt. De som skaffar sig forskarutbildning blir lärare i högre utbildning och verksamheten i skolan saknar alltjämt forskarutbildade.  

Reagera på inlägget:

Fortbildning: här är trenderna

Den här är ett av fyra blogginlägg om fortbildning. Genom att ta ett historiskt perspektiv på fortbildning kan mönster synliggöras. Nytt ljus ger nya vyer. Jag började fortbilda inför genomförandet av Lgr 69. Jag arbetar alltjämt med fortbildning eller kompetensutveckling, såväl administrativt som med undervisning och forskning. Syftet är att diskutera dagens kompetensutveckling i ett historiskt perspektiv, inför ett eventuellt förstatligande av lärarfortbildningen. Den första bloggen är en summarisk genomgång av trender.

60-talet - studiedagar

När jag slutade min lärarutbildning 1966, var min fasta övertygelse att jag var färdigutbildad för läraryrket för tid och evighet. Livslångt lärande var inte uppfunnet ännu. Fem studiedagar per läsår, satt vi ”pliktskyldigast” av. En bra studiedag hölls av en duktig föreläsare, ”en expert” från en annan kommun. Kriteriet på en bra studiedag var de tips vi kunde tillämpas i det egna klassrummet dagen efter. Bra om det bjöds på gott kaffe, god mat och möjligheten att träffa kolleger. 60-talets syn innebar att man ansåg att lärare ”enbart lärde sig något”, när de deltog i en s.k.formaliserad fortbildning. Den föreställningen borde var förändrad, men den finns kvar. Idén om det livslånga lärandet introducerades av UNESCO i slutet av 60-talet. Under en kort period fick dessa idéer betydande uppmärksamhet, men de försvann snabbt från utbildningsdebatten. Idag är det livslånga lärandet etablerat.

70-talet - stora statliga fortbildningsinsatser

På 70-talet var vattentäta skott mellan grundutbildning och fortbildning. Det var ”skilda världar” för att använda tv-såpans metafor. Fortbildare arbetade för sig och grundutbildare för sig. LUT 74 lade ett sådant förslag, att man skulle återkomma efter grundutbildningen för en termins utbildning. Detta förslag var mycket före sin tid men förslaget försvann i hanteringen.

Det finns idag koppling mellan grundutbildning och fortbildning. På 70-talet fanns fortbildningskonsulenter på länsskolnämnderna, dvs. ”generalister” med alla möjliga kompetensutvecklingsinsatser i portföljen för länets lärare. De åkte runt på s.k. skolbesök. De höll kurser i de, av staten beslutade, stora fortbildningsinsatserna på ex. övergripande mål, social utveckling i skolan, jämställdhet och internationell förståelse, basfärdigheter och personallagsutbildningen. Skolutveckling var ett okänt begrepp. Idag händer det mesta i en planerad skolutveckling.

 80-talet – högskolorna blir anordnare

Högskolorna skaffade sig en roll i fortbildningen för lärare och gjorde försök med skräddarsydda insatser till skolor och förskolor Det fanns ingen koppling mellan skolväsendets behov och lärarutbildningens mål. De nyutbildade lärare var direkt färdiga för fortbildning när de lämnade grundutbildningen, menade företrädarna för dåtidens tillsynsmyndighet: skolöverstyrelsen. Livslångt lärande kom faktiskt tillbaka i en ny kontext och i en annan form i slutet av 1980-talet. Idag är kritiken densamma. Kompetensutveckling för nyblivna lärare anordnas följaktligen på många ställen. Man är inte färdigutbildad för att man gått en grundutbildning.

90-talet – skolutvecklingsprojekt och regionala centra

På 90-talet arbetade processhandledare med hela skolor/hela rektorsområden, i olika skolutvecklingsprojekt. Högskolan/universitetet blev samarbetspartners i projekt som söktes hos Skolverket av kommuner i samarbete med en högskola. Detta var ett sätt att tvinga kommuner och högskolor att samarbeta. Regionala centra etablerades därför i hela landet för att skapa forum för samverkan mellan skolväsendet och lärarutbildningen. Nu förväntades man på lokal nivå lösa de problem, som inte kunde lösas på central nivå. Högskolans lärare skulle ”ut i verkligheten”, vilket skedde ytterst motvilligt. Ingen högskolelärare ansåg att man skulle bli vare sig rik eller berömd för samverkan. Lärare skulle också in på högskolan och gå fristående kurser i alla möjliga omöjliga ämnen, med lärare som ofta inte hade en aning om verksamheten i skolan och förskolan. Detta var ett led i vetenskapliggörandet av verksamheten i skolan.

2000-talet - till idag – nyutbildade fortbildas och lärare ska gå forskarutbildning  

Det handlar alltjämt om de nyblivna lärarnas första yrkesverksamma tid. Den tid som är mycket viktig ur professionaliseringsperspektiv. Allehanda kompetensutvecklingsinsatser görs nu för nyutbildade. Skolverket initierar och genomför de s.k. lärarlyften.  I de områden som man anser att det behövs fortbildning i beställer man kurser av högskolorna.  Lärarlegitimationen införs. Lärarlyften används också för att fylla på de kunskapsbehov som bristen på behöriga lärare påvisar. Lärare skall också gå forskarutbildning, forska i sin vardag, och bli lektorer. Några pengar finns inte och det går knackigt. De som skaffar sig forskarutbildning blir lärare i högre utbildning och verksamheten i skolan saknar alltjämt forskarutbildade.  

Reagera på inlägget:

En framgång för Sverige – så fasen heller

Pojkarna står i korridoren och stirrar tomt framför sig. En av dem möter mig och säger: Du hjälpa oss? Vad är det?

Pojkarna visar en nyhetsartikel från svt.se om ”Avtal om återsändande av afghaner klart". De pekar på meningen:

”– Det är en framgång för Sverige. Det innebär att takten i återvändandet kommer att kunna öka, säger justitie- och migrationsminister Morgan Johansson (S).” 

Pojkarna fortsätter fråga: “Sara, vad menar han? Vad betyder ordet framgång?” Jag försöker förklara, men orden fastnar i halsen när pojkarna förstår att det verkligen betyder att Sveriges ansvarige minister inte vill att de ska få bo kvar i Sverige och att det är bra att det ska gå snabbare att låta människor återvända till Afghanistan. Pojkarna sjunker ner på golvet i korridoren. Jag sätter mig bredvid dem och där sitter vi sida vid sida. Jag som var på väg hem till fredagsmys med min familj och pojkarna som hjälplöst tittar på mig och säger: “ Vi åka tillbaka nu? Vem åka? Alla? När, vi åka?” Vi kan inte hålla tårarna tillbaka. Där sitter vi mitt i korridoren och tårarna trillar på oss alla tre. “Vem hjälpa oss? Kan du hjälpa oss?” Frustrationen skriker i min kropp. Vad kan jag göra för att hjälpa?

Texten ovan skulle kunna vara hämtad från vilken skola som helst. Nej förresten, inte vilken skola som helst. Vissa kommuner väljer ju att inte ta emot mer än ett fåtal nyanlända och väljer således att inte vara solidariska med övriga kommuner. Förlåt, inte alla skolor alltså, men de som gör det vittnar om liknande berättelser som den jag var med om. Skolan blir den enda tryggheten dessa ungdomar har och vi lärare har ett enormt uppdrag i att finnas där för dem. Det är svårt och tungt uppdrag för oss, men ingenting i jämförelse med vad de ungdomar som avvisas känner.

Åldersbestämning

Lärare i olika delar av landet berättar också om att de blivit ombedda att hjälpa Migrationsverket med åldersbestämning av eleverna. En del Gode män berättar om samma sak fast då gäller det att de HVB-hem som ungdomarna bor på “hjälper” Migrationsverket med åldersbestämningen genom att uttala sig om hur gamla de tror att ungdomarna är. Enligt Rättsmedicinalverket finns inga säkra medicinska metoder för att åldersbestämma människor däremot finns det en del metoder för att uppskatta ålder:

”Metoder som används i olika länder och sammanhang är till exempel tandmognadsbedömningar och röntgen av skelettdelar i hand, handled och nyckelben”. 

Åldersbestämning kan vara viktigt av olika skäl. För kommunerna blir det en kostnadsfråga då åldern avgör om det är kommunen eller staten som ska stå för kostnaderna och för rättsväsendet spelar det naturligtvis roll om personen är 15, 18 eller 21 år. En principiellt viktig dom har avkunnats av förvaltningsrätten i Härnösand. I domen framgår det att enskilda kommuner inte kan åldersbestämma personer.

Jag förstår absolut vikten av att åldersbestämma människor, men jag tycker att det är totalt vansinnigt att skolor och HVB-hem ens tänker tanken att försöka sig på att göra det. Jag blir så otroligt upprörd över dessa gissningslekar som avgör unga människors liv och framtid. Varken skolor eller HVB-hem ska syssla med att åldersbestämma människor och om chefen tycker ni ska det – tänk själva och vägra.

Nu kommer säkert många läsare ropa att jag är naiv och “hur ska vi kunna hjälpa dessa afghaner när vi inte ens har råd att hjälpa våra gamla på äldreboenden?” ”Klart att de måste skickas tillbaka – vi ser ju tydligt att de är över 18. De har ju skäggväxt”, och så vidare och så vidare…

För mig är det självklart att vi i Sverige kan och ska hjälpa till. Vi har råd och möjlighet om vi prioriterar och prioriterar om våra resurser.

Samtidigt som Migrationsminister Morgan Johansson citeras i media kring att det är  “En stor framgång för Sverige” och att “takten i återvändandet nu kommer att kunna öka” kan man på Utrikesdepartementets hemsida läsa att svenska medborgare avråds från att resa till Afghanistan:

”Svenska medborgare i Afghanistan erinras om den generella risken i hela landet för kidnappningar och andra terrordåd. Risken för sådana dåd bedöms hög.” [..]

”Risk för att drabbas av terrorhandlingar föreligger i hela Afghanistan och för samtliga personer som vistas i landet. Allmänna råd är att vara påläst och medveten om de hot och risker som finns. Man bör vara uppmärksam på sin omgivning och på det som verkar udda eller avvikande i sammanhanget, särskilt på platser med folksamlingar som offentliga platser eller i och omkring offentliga byggnader.”

Tydligen är det en stor framgång för Sverige att skicka tillbaka människor till detta land som svenska medborgare inte ska vistas i. Hur tänkte ministern nu?

Det många inte känner till är att en stor del av de ensamkommande afghanska barnen/ungdomarna tillhör en minoritetsgrupp som kallas Hazarer och som under en längre tid utstått förföljelse av talibanerna och Islamiska Staten (IS). Många av hazarerna från Afghanistan har varit på flykt under en längre tid och bott i till exempel Pakistan eller Iran innan de kom till Sverige. (migrationsverket.se, 21/1 2016) Vilket land tycker ministern att de ska de skickas tillbaka till?

Pojkarna och jag kramar om varandra i korridoren. Försök nu ha en bra helg säger jag i något försök att trösta. Du också, säger de. “Du känna många. Du känna någon som förstår? Finns någon som förstå att vi måste göra kaos nu? För oss fängelse många år bättre än åka tillbaka. Finns någon som förstå?”

Jag svarar pojkarna att vi är många som bryr oss om dem och förstår dem här och nu, men om de som bestämmer förstår vet jag inte.

Jag lovade pojkarna att jag ska göra vad jag kan för att sprida deras ord. Finns det någon som bestämmer som förstår? Finns det någon som bestämmer som kan hjälpa?

/ Sara

Reagera på inlägget:

Sidor