Annons

Skolstart – och leveransdags

Under den senaste veckan har skolorna slagit upp sina portar för ett nytt läsår. Efter en het sommar samlas återigen elever och lärare. Varje läsår är en nystart. Den förväntan som vi lärare och studie- och yrkesvägledare känner när vi möter utvilade elever, utgör en stark stimulans för oss att komma ur startblocken och göra en rivstart på arbetet med att förmedla kunskaper och färdigheter.

Den känsla av nystart som vi lärare känner inför läsårsstarten önskar jag även ska infinna sig i två andra sammanhang, valet och den kommunala avtalsrörelsen. Höstterminen 2018 skulle kunna vara början på en utveckling som gynnar förutsättningarna för en positiv resultatutveckling i den svenska skolan.

Om drygt två veckor kommer vi att gå till valurnorna i Sverige. Skolfrågorna står högt på agendan, precis som 2014. Under det senaste årtiondet har vi dock sett hur skolfrågorna utgjort tillhyggen på det politiska slagfältet i stället för man att utifrån olika utgångspunkter enas om att lösa de problem som måste lösas i den svenska skolan. Därför önskar jag en nystart efter 9 september så att hållbara lösningar på sedan länge kända problem kan arbetas fram i konstruktiva regeringsförhandlingar. Skolan får inte enbart utgöra stoff för plakatpolitik.

Skolkommissionen lämnade förra året ett antal förslag för en mer kvalitativ, hållbar och likvärdig skola. Börja med att göra verklighet av förslagen, så att vi framför allt kan få en finansiering som oavsett huvudman ger likvärdiga förutsättningar för alla.

Inom den kommunala sektorn har vi ännu inget nytt centralt kollektivavtal på plats. De medlare som parterna gemensamt utsett kunde inte lämna något bud före sommaruppehållet. När nu medlingen återupptas förtjänar landets lärarkår en rejäl nystart med ett nytt avtal som med kraftfulla åtgärder leder skolverksamheten i rätt riktning. Den nystartskänsla som infann sig i landets klassrum vid läsårsstarten skulle kunna förstärkas med ett bra avtal.

Ska det nya avtalet lyckas måste det till kraftfulla insatser för att på allvar ta tag i lärares arbetsbelastningsproblem. En skola med positiv resultatutveckling förutsätter att lärarna ges reella förutsättningar för att bedriva kvalitativ undervisning.

Det finns vissa moln på himlen som skymmer framkomligheten i medlingen. Skolan ska tydligen inte fungera på skolans villkor, utan ska i stället vara som alla andra kommunala verksamheter. Det är helt obegripligt att en fråga som turordning vid arbetsbrist får blockera avtalet, om man verkligen vill åstadkomma resultat som gynnar kreativa lösningar. Öppna ögonen och inse att vi står inför en pyramidal lärarbrist. I ett sådant läge är det inte ansvarsfullt att framhärda i att frågor om arbetsbrist ska prioriteras. 

Det finns stora möjligheter att göra läsåret 2018/2019 till något speciellt. Men, det kräver en rejäl nystart i såväl den politiska hanteringen av skolans frågor som i den kommunala avtalsrörelsen. Den gemensamma nämnaren för ett lyckat resultat är att bry sig om skolan, inte använda den för andra syften.

Åsa Fahlén, ordförande Lärarnas Riksförbund
Ledare i Skolvärlden #6 2018

Reagera på inlägget:

Lika lön för lika arbete?

I den senaste säsongen av Fröken Friman synliggörs de spänningar som skapas i och med att många män inte ville låta kvinnorna ta del av den fackliga kampens gemenskap. Vid tiden säsongen utspelar sig finns yrkesarbetade kvinnor, men de arbetar inte på samma villkor som männen.

Detta fick mig att börja tänka på oss lärare. I vårt yrke ser vi skillnad mellan könen vad gäller såväl undervisningsområden som lön, där manliga medlemmar i LR tjänar i genomsnitt cirka 6000 kronor mer per år. Skillnader som är arv från svunna tider. Arv som jag tror vi vill lämna bakom oss.

Det är i dessa svunna tider jag tar avstamp i detta inlägg. Vi börjar dock inte under medeltidens katolska skola, eller 1700-talets revolutionära idéer om jämlikhet. Vi ska börja under den industriella eran.

Kvinnor som arbetskraft

Under 1800-talet kommer en ny arbetsmarknad att efterfråga ny arbetskraft. Den puritanskt präglade synen på kvinnan kommer att luckras upp, nu när hon efterfrågas på arbetsmarknaden, och grunden läggs för ett modernt industriellt samhälle där både män och kvinnor arbetar.

Men även om allt fler kvinnor arbetar, ses de som en tilläggsarbetskraft. En gift kvinna försörjdes av sin man och en ogift kvinna försörjer ingen familj och behöver därför inte ha en hög lön. Lönefrågan leder dock till att kvinnor och män blir konkurrenter där vissa anser att kvinnors närvaro på arbetsmarknaden håller lönerna nere.

Fler kvinnor yrkesarbetar dock, samt deltar i akademiska studier. 1800-talet är en tid då många lagar tillkommer just för att öppna upp akademin, som tidigare varit förbehållen män. 1923 kom dessutom behörighetslagen, något som skulle ge även gifta kvinnor möjlighet att yrkesarbeta på samma villkor som männen.

Sinnessvaga och underutvecklade kvinnor

Erstaviks folkskola med lärarinnan Hanna Lundström och skolklass. Skolan lades ner 1935, byggnaden brann ner 1966. Bilden är från 1902. Bildkälla: wikimedia commons

Att kvinnor gav sig ut i det offentliga livet var nytt och många hade svårt att vänja sig vid tanken. Den tidigare biologistiskt präglade synen på kvinnor menade att hon var av ett svagare psyke. Hennes energi skulle inte heller räcka till att både föda friska barn och studera. En svensk medicinare dokumenterade under tidigt 1900-tal att en småskolelärarinnas sinnessjukdom berodde på en intellektuell överansträngning hon dragit på sig genom deltagande vid seminarier. Många av de lösningar som kommer att presenteras för kvinnor vid denna tid utgår ofta ifrån att hon är svagare än mannen. Enligt många skulle därmed kvinnan särskiljas från mannen, eftersom hon ändå inte kan konkurrera med honom. Hon ska således välja yrken som präglar hennes moderlighet, en egenskap som för övrigt ses som väldigt positiv. 

Kvinnan som aktiv medborgare

Industrialiseringen har tagit plats i Sverige. Kvinnor har med många förbehåll och trots många hinder börjat arbeta och utbilda sig. Demokratin växer fram och kvinnor inser att de kan förändra samhället om de börjar organisera sig. Hon strävar efter rösträtt och den manliga dominansen hotas. Kvinnor kan bli aktiva medborgare.

Denna politiska utveckling går också att koppla till folkskolans införande. Något som inte alls sågs som positivt vid 1800-talets mitt. Den var dyr och det var besvärligt att inte i samma utsträckning kunna använda barn som arbetskraft. För att hantera motståndet instiftas småskolor, vilka ska ligga nära hemmen. På småskolorna arbetade framför allt lågutbildade kvinnliga ungdomar eftersom de var billiga att anställa. Det fanns två vinster med detta: kvinnor fick in en fot i det svenska skolsystemet och motståndet mot skolorna minskade. Kvinnors undervisning av små barn var inget nytt, det fanns en lång tradition av detta. Det nya är titeln lärarinnor, vilket småskolans undervisande kvinnor från år 1887 kommer att få kalla sig. Småskolan blir en succé. Den är både billig och bildande.

Den fattiga lärarinnan föds

Folkskollärarinnan vid Jakobs folkskola, Hilma Bergman, ca 1893. Bildkälla: Wikimedia Commons I och med den nya yrkestiteln händer det något för kvinnor inom lärarbanan. Man vill inte att småskolans personal, som är billig i drift, ska konkurrera ut folkskolans examinerade lärare. Många familjer fortsätter dessutom skicka sina äldre barn till småskolan, eftersom den ligger närmare. Staten sätter tydliga gränser mellan småskolan och folkskolan, där småskolan hamnar i en klart underordnad position.

Småskolans lärarinna blev en del av ett lärarproletariat. Hon levde under miserabla förhållanden och saknade ända fram till sekelskiftet såväl minimilön som pension och uppsägningstid. Hon tjänade klart mindre än andra yrkesarbeterskor och behövde ofta ha ett extraarbete.

Inom folkskolan var inte heller kvinnans närvaro ovanlig. Hon ansågs lämplig för undervisning utifrån sin kvinnliga natur och medelklasskvinnan hade dessutom bra moral. Medelklasskvinnan hade sedan länge arbetat som guvernant. År 1856 fastslogs det att kvinnor skulle anställas inom folkskolan, trots att hon då skulle konkurrera mot männen. Hon fick dock inte leda skolan. Ur ett arbetsgivarperspektiv var kvinnans närvaro bra eftersom lönerna hölls nere.

Konflikter mellan män och kvinnor

Spänningarna mellan män och kvinnor inom folkskolan kommer att växa. Konkurrensen och lönefrågan skapar splittringar. Inom småskolan fanns grupper av kvinnor som arbetade organiserat för att uppnå pension, högre lön, arbetsbostad och dylikt. Här var splittringen inte densamma som inom folkskolan. Inom folkskolan uppstod konflikten framför allt mellan kvinnliga och manliga lärare.

Lärarnas arbetsmarknad var könssegregerad. Det ansågs att män och kvinnor var lämpade inom olika ämnesområden utifrån deras könsspecifika egenskaper. Fram till 1890 åtnjöt män och kvinnor inom folkskolan förhållandevis lika förutsättningar. Dock ser man då hur löneskillnaderna började öka och det diskuteras ett giftermålsförbud. Med oro för vidare försämringar kommer nu kvinnorna inom folkskolan att organisera sig. Kvinnor på styrande positioner minskar i antal, trots att antalet kvinnliga folkskollärare ökar. Vidare var också hennes karriärmöjligheter stängda och hon hade inga möjligheter att gå vidare till högre lärartjänster inom skolan.

Samtidigt minskar tillströmningen av manliga lärare, något man vill motverka. Argument från regeringshåll menade att män bygger upp och driver skolan, och därav förtjänade högre lön. Dessutom ansågs det biologiskt betingat att kvinnor orkar mindre. Detta kom att landa i löneregleringsförslaget och skapade en intensiv debatt, inte minst på riksdagsnivå.

Det blev dock inte någon statlig reglering av lönerna just då, även om debatten fick stor genomslagskraft. Det finns också de som menar att särskillnadssynen rörande mäns och kvinnors särart levde kvar längre i skolan än i resten av samhället. Men mot 40-talet beslutades att lönerna skulle vara jämlika.

Mot en jämställd arbetsmarknad

Vi kan dock konstatera att kampen för lika lön och en uppvärdering av kvinnors insatser fortfarande är på agendan. Även om det är på väg åt rätt håll känns det rimligt att fortsätta sträva mot att löneskillnader mellan män och kvinnor ska försvinna helt. Kanske kan vi även hoppas på att den moderna skolan i allt större utsträckning får barn och unga att uppleva att deras könstillhörighet inte styr yrkesvalen. Att alla möjligheter är öppna för alla barn och unga, och att det i sig ger en mer jämställd arbetsmarknad.

Reagera på inlägget:

Pinsamt hur Helene Hellmark Knutsson skyller ifrån sig om lärarlönelyftet

Det är tråkigt att behöva säga: ”vad var det jag sa”.

Redan i boken ”Barnexperimentet” skrev jag att ”en i Sverige och i USA mycket utbredd idé är att lärare ska bli bättre genom att tävla mot varandra. Den har sina rötter i samma marknadsliberala tänkesätt som många av våra skolreformer. Tanken är att möjligheten till högre lön ska sporra lärarna att göra ett allt bättre jobb. Men fungerar det verkligen? Intressant är att föreställningen är så vitt spridd, så lite ifrågasatt och att till och med lärarfacken har fastnat för den.”

I en annan bok ”Alla i mål” citerar jag forskarna Pfeffer och Sutton som skriver: ”Du behöver inte läsa slutsatserna från bokstavligen årtionden av forskning för att upptäcka vad som är problemet med prestationsbaserad lön för lärare. Forskningen visar att försök med prestationsbaserade löner sällan varar längre än fem år och att de inte leder till varaktigt förbättrade elevprestationer.”

Och jag citerade också den kände kanadensiske skolforskaren Michael Fullan som uttryckt sig på följande sätt: ”När sunt förnuft säger dig att det inte fungerar, när det inte finns någon forskning som visar att det fungerar – då är det dags att ge upp hjärnspöket om meritbaserad lön för lärare.”

Vid ett seminarium i Stockholm förra året, anordnat av EU-kommissionen, berättade en professor (som jag har glömt namnet på) som hade stort inflytande på reformarbetet inom skolan i Skottland att man aktade sig väldigt noga för att skapa konkurrenssituation bland lärarna. För det man ville uppnå var samarbete kring eleverna och likvärdigheten.

Jag minns tystnaden i rummet när han sade det.

Och nu kommer Riksrevisionen med sin rapport om lärarlönelyftet och de skriver att reformerna gett upphov till att:

”reformerna i kombination med varandra ha skapat en alltför tydlig uppdelning mellan förste-, ”andre”- och ”tredjelärare”, där tredjelärarna inte har tagit del av något statsbidrag. Statsbidragen har genom det sätt de utformats, implementerats, och som utfallet av dem tolkats, skickat en signal om att vissa lärare är kompetenta och andra inte är kompetenta.”

och

”Oavsett vad som orsakat missnöjet så upplever en majoritet av huvudmännen och rektorerna att Lärarlönelyftet, liksom Karriärstegsreformen, har försämrat sammanhållningen mellan lärare. Närmare hälften uppger även att Lärarlönelyftet påverkat arbetet i arbetslag negativt. Det är en stor andel mot bakgrund av att undervisningen och skolans verksamhet i stor utsträckning ska utvecklas av lärarna gemensamt. Det försämrar förutsättningarna för att reformerna ska kunna öka läraryrkets attraktionskraft.”

Ja vad trodde man? Jag tillåter mig parafrasera Michael Fullan igen, han var ju faktiskt arkitekten bakom de hyllade reformerna i Ontario, Kanada, så han kanske man ska lyssna på? Är det inte verkligen dags att ge upp hjärnspöket om meritbaserad lön för lärare? Varför? För att svara på det citerar jag istället Anthony Bryk och hans kollegor som när de ska förklara varför skolreformer i USA så sällan lyckas skriver: ”[man] ignorerade, utan tvekan, det allra viktigaste instrumentet för att få något av detta att fungera: att engagera hjärtana och hjärnorna hos landets lärare och rektorer för den reform man ville genomföra.”

En sak som är verkligt pinsam i sammanhanget är hur den ansvarige ministern Helene Hellmark Knutsson skyller ifrån sig. Hon menar att lönesättningen är en fråga för arbetsmarknadens parter. Det är visserligen sant att hade lärarkårens fackföreningar bättre försvarat sina medlemmars status som profession och yrkeskår, så hade vi kanske sluppit en del av detta. Det är också sant att lärarlönelyftet togs fram i diskussioner mellan parterna. Men ministern har naturligtvis ansvaret. I det här fallet har ju staten mycket tydligt rundat den svenska modellens spelregler för att försöka göra något åt den allvarliga krisen inom läraryrket i Sverige. Det är de och inga andra som formulerat och är ansvariga för statsbidragets utformning. Hon är här en illustration till precis det problem som OECD pekade på i det svenska systemet – att ingen tar ansvar – inte ens de som har det högsta ansvaret. Det är inte ok.

Vi har en situation där det enligt UKÄ kommer att utbildas 8 000 för få lärare varje år inom överskådlig tid samtidigt som vi har ökande elevkullar och stora pensionsavgångar. I det läget valde regeringen inte att ställa sig på lärarkårens och professionsforskarnas sida utan man fortsatte det svenska nyliberala experimentet med konkurrens och tävlan om pengar bland individer som drivkraft i systemet. Något som inte fungerar.

Lärare behöver inte motiveras. De vet att de har ett viktigt jobb. De behöver omständigheter som gör att de kan utveckla det jobbet och de behöver varandra. Och läraryrket som sådant behöver ett högt löneläge för att locka ungdomar till yrket. Ungdomar lockas inte till en tombola.

Bryk, A. S. M. fl. (2015) Learning to Improve. How America’s Schools Can Get Better at Getting Better. Cambridge, Massachusetts: Harvard Education Press.

Reagera på inlägget:

2017 är året då det ska hända på allvar

När vi summerar skolan 2016 står två frågor särskilt ut i debatten – Pisa och lärarlönerna. Båda företeelserna beskrivs på samma sätt – nu har det vänt!

Det är förvisso sant. Men, skulle Sverige och lärarna nöja sig med att det vänt? Jag tänker på Winston Churchills ord: This is not the end! It is not even the beginning of the end, it is the end of the beginning.  

Precis så är det både med skolresultaten och lärarlönerna. Den som tror att resten sköts av sig själv när det har vänt, kan inte vara mer fel ute.

De förbättrade skolresultaten som uppmättes i Pisa-undersökningen är resultatet av att fokus sedan ett antal år satts på undervisningen. När lärare och elever ges möjlighet att ägna sin kraft åt undervisning och inlärning ger det resultat. Signalen är tydlig. Låt väl förberedda lärare möta sina elever i klassrummet och elevernas kunskapsutveckling kommer att maximeras.

Under 2016 har regeringen genom lärarlönelyftet tydligt visat att de inte är nöjda med hur skolans huvudmän har tagit ansvar för lärarnas löner. För att komma till rätta med de dåliga lärarlönerna var avsikten att regeringens satsning skulle verka som en katalysator – löneökningarna skulle utges i tusen-lappar och lönespridningen skulle öka. Under en lärares yrkesliv ska reallönen öka med minst 100 procent. Regeringen har visat vägen och nu måste huvudmännen följa. Inte bara 2016, inte bara 2017, utan ett antal år framöver.

Det goda uppsåtet med lärarlönelyftet till trots – satsningen har paradoxalt nog gjort ont i lärarkåren. Förklaringen är enkel. Det är betydligt fler som genom ett hårt och idogt lärararbete fyller regeringens kriterier och som har gjort sig förtjänta av satsningen. Desto större ansvar vilar nu på huvudmännens axlar. Vill ni ha en fungerande skola med legitimerade lärare som kan uträtta pedagogiska stordåd i varje klassrum? Öppna plånboken och betala. I dessa lärarbristens tider gör den kloka huvudmannen det hellre förr än senare.

Det är enbart genom konsekvent agerande som skolans resultat kan lyfta. Det är till stor del genom erfarna och yrkesskickliga lärare som elever stimuleras att anstränga sig och nå toppen av sin förmåga. Detta måste skolans huvudmän inse.

Den kloka arbetsgivaren låter lärarna ta ansvar och ger dem möjligheten att ta detta ansvar genom att erbjuda en god arbetsmiljö. I detta ligger att ge lärarna möjlighet att ha tid för varje elev i stället för att fylla lärarnas tid med mindre meningsfulla saker. Den kloka arbetsgivaren inser att lärare måste betalas väl, annars riskerar lärarbristen att slå till.

Just av dessa skäl är 2017 året som är the end of the beginning! Många år av hårt arbete för att höja elevresultaten och lärarlönerna ligger framför oss.

Åsa Fahlén, ordförande Lärarnas Riksförbund
Ledare Skolvärlden #1 2017

Reagera på inlägget:

”Vi måste premiera skickliga lärare”

På senare tid har jag flera gånger stött på lärare och ombud inom LR som vill återgå till ett system med tarifflöner. Det vill säga att lönen istället för att vara individuell, och därmed baseras på kompetens och utfört arbete, istället ska baseras på hur många år man har i yrket. Lönen skulle då vara samma för alla med  lika många tjänsteår och sedan höjas gradvis utifrån en i förväg bestämd trappa. Anledningen till att många, främst erfarna lärare om man ska vara krass, vill ha ett sådant lönesystem är för att man anser att den individuella lönesättningen är orättvis och för att det inte premieras att ha lång erfarenhet i ett yrke. Ibland kan det ju faktiskt vara så att en nyexaminerad lärare får en lön som nyanställd som är högre än den som lärare med många års erfarenhet har.

Själv tycker jag inte tarifflön är ett bra system för något så komplext som läraryrket. Ett individuellt lönesystem premierar i högre grad skickliga lärare. Det finns säkert många som inte håller med om det och som menar att det istället är den som är bäst på att snacka för sig eller som är bästis med rektorn som får högst lön. Ja så kan det vara, men det är inte systemets fel. Systemet är inte tänkt att fungera så och gör det ändå det är det i ledarskapet bristen finns. Tarifflöner finns bland annat inom transport- och sjöfartssektorn, och verkar där ha stöd av de anställda. Man menar att eftersom arbetsuppgifter och ansvar är väldigt lika så fungerar det bra. I en skola kan du dock på pappret ha samma anställning som kollegan men i verkligheten ha en mycket tyngre tjänstefördelning, tajtare schema eller fler elever i behov av särskilt stöd.

Man måste också komma ihåg att alla lärare inte är lika skickliga. Det behöver man inte skriva en doktorsavhandling om för att veta, det räcker med att ha gått i skolan. Så ur den synpunkten skulle ett tariffsystem inte heller vara rättvist. Ett tariffsystem skulle inte heller motivera lärare att göra sitt bästa eller att kompetensutveckla sig. Oavsett vad du gör i ett sådant system så kommer din lön inte påverkas. Du får inte mer än kollegan som glider genom arbetsdagen för att du sitter hela kvällen och rättar prov, och inte heller kan du nå upp till den erfarne kollegans lön genom att kompetensutveckla dig inom bedömning trots att denne fortfarande kanske bedömer utifrån det relativa betygssystemet. Eller ska vi fortfarande förutsätta att alla lärare är eldsjälar?

Det är inte konstigt att man vill ha högre lön om man har lång erfarenhet eftersom man anser att man då blivit mycket skickligare, men det är ju meningen att det individuella lönesystemet ska premiera det. Det är inte automatiskt så att man lärt sig mer eller blivit skickligare av att jobba 20 år som lärare än fem. Är det inte troligt att man blir skickligare om man under fem år arbetar i en tuff skola där man ständigt kompetensutvecklar sig och arbetar formativt för att förändra sin undervisning än om man under 20 år bara gör samma sak utan reflektion?

Ytterligare ett problem med ett tariffsystem är att det inte tar hänsyn till annan erfarenhet än den i yrket. Lärare som alltså doktorerat och under lång tid forskat i ett ämne för att sedan läsa in lärarbehörigheten (KPU) skulle med andra ord starta på samma lönenivå som nyexaminerade som gått direkt till lärarutbildningen från gymnasiet. Detta trots att de troligtvis har väldigt olika kunskaper.

Sen har vi också problemet med de skiftande antagningspoängen till lärarutbildningen. I dagsläget läser toppstudenter och studenter som knappt klarat godkänt på gymnasiet samma utbildning. I vissa fall kanske deras kunskaper är likvärdiga när de tar examen men jag tror det är väldigt ovanligt. Av egen erfarenhet vet jag att det är stor variation i lärarstudenters kunskaper (och även ambition, intresse och flit). Hur många toppstudenter skulle acceptera att få samma lön som den som knappt klarade av att ta examen? Skulle det locka fler till läraryrket?

Man kan tycka att jag är naiv som tror att ett individuellt lönesystem alltid baseras på lärares skicklighet och arbete, men så är inte fallet. Jag är mycket väl medveten om orättvisor, ojämställdhet och dålig användning av systemet. Det är inte heller så att den mest arbetsamma läraren får högst lön. Men jag ser hellre att man utvecklar systemet till att bli mer precist och ställer högre krav på att det faktiskt används som det ska istället för att återgå till ett stelt system som endast gynnar den som ”sitter av tiden”. Vi måste premiera skickliga lärare och det måste vara ett system som även gynnar den som utvecklas inom yrket. Det är rimligt att erfarna lärare har högre lön, men då ska det vara för att de är skickligare än de nya lärarna och inte för att de arbetat längst.

Reagera på inlägget:

Sidor