Talis: Förhoppningsvis sista spiken i den svenska skolkistan

Den 25 juni, med resultaten från Talis, kom förhoppningsvis den sista spiken i den svenska skolkistan.
Det vill säga den som kanske gör att vi till slut kan få politiker att reagera.

Men detta är bara en i raden av extremt tydliga indikationer på att experimenterandet i den svenska skolan har gett oacceptabla konsekvenser. De signaler vi fått innan har inte lett till en sjukdomsinsikt. Så sent som för några dagar sedan publicerades två debattartiklar i DN om hur bra skolval, vinster och privat läxhjälp är…

Den internationella mätningen av lärares villkor, ”Talis”, är en mycket bekymmersam läsning. Och återigen en rapport som bekräftar det lärare och andra förgäves har försökt få gehör för under lång tid. Villkoren för svenska lärare och rektorer är inte OK.

Egentligen innehåller inte rapporten något som inte alla redan känner till. Redan Niklas Stenlås rapport ”En kår i kläm”, Johanna Ringarps avhandling, Johanssons och Nihlfors SNS-rapport, Lewins utredning och Skolverkets analyser med flera rapporter har redan visat det.

Svenska lärare och rektorers arbetsförhållanden är usla. De arbetar mest, de arbetar dessutom mest med fel saker, de får inte vettig utvärdering av det de gör och för lite kompetensutveckling som är bra.

Men nu har Talis också visat det i en internationell jämförelse. Än en gång visar en internationell undersökning hur oerhört viktiga sådana analyser kan vara för att få syn på problem och brister i ett skolsystem. Egentligen skulle jag inte behöva orda så mycket om rapporten. Skolverkets pressmeddelande gör jobbet utmärkt:

  • Fem procent av de svenska lärarna upplever att deras yrke har hög status i samhället. I Finland är motsvarande siffra 59 procent. Genomsnittet i Talis är 31 procent.
  • Bara drygt varannan svensk lärare uppger att de skulle välja att bli lärare igen och det är den lägsta siffran bland alla länder i undersökningen.
  • Svenska lärare får mindre kompetensutveckling och deltar sällan i introduktions- och mentorskapsverksamheter.
  • Ogiltig frånvaro, sen ankomst och hot och glåpord bland elever är vanligare i Sverige. När det gäller ogiltig frånvaro ligger Sverige i topp tätt följt av Finland.
  • I jämförelse med andra lärare i undersökningen uppger svenska lärare att de arbetar fler timmar i veckan och att de ägnar sig åt undervisning i mindre grad och administration i högre grad.
  • Svenska rektorer har lite tid att vara pedagogiska ledare. Svenska rektorer hör till dem som använder mest tid till administration.
  • Sannolikheten är hälften så stor att svenska lärare med lång yrkeserfarenhet arbetar på en skola med hög andel elever från socioekonomiskt mindre gynnade hem.
  • Svenska lärare får i mindre utsträckning återkoppling på sin undervisning. Fler än genomsnittet uppger att de aldrig fått återkoppling.

Jag vill ändå kommentera två bilder och göra en annan kommentar. Det här är naturligtvis en av rapportens mest tragiska bilder:

| MISSING http://www.skolvarlden.se/sites/default/files/styles/large/public/yrkesval.png?itok=Pdun1w8Z |

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

I inget annat land ångrar lärarna i så hög utsträckning sitt yrkesval.

Vad ska man säga?

Och i vårt land finns det ändå politiker och andra som försöker skylla skolkrisen på att lärarna inte gör vad de ska. Det är INTE lärarna som är problemet.

Problemet är att huvudmännen inte gör/gjort vad de ska. Nämligen ge förutsättningar för lärare och rektorer att göra ett bra jobb.

När huvudmännen nu efter 25 år av kommunalt huvudmannaskap och 20 år av friskoleexperiment inte tagit det ansvaret så kan inte staten längre vara avvaktande. Staten kan, för att låna Lewins ord, inte abdikera från sitt ansvar för detta.

En annan bild som jag tycker är viktig är denna:

| MISSING http://www.skolvarlden.se/sites/default/files/styles/large/public/observera.png?itok=8DQz6ws9 |

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Det är av denna anledning som jag i föreläsningar, i det arbete i den kommun jag arbetade i och i min senaste bok ”Alla i mål” tjatar om några saker – vikten av ge lärare och rektorer rätt förutsättningar och betydelsen av återkoppling och kollegialt lärande.

Det visar sig också i Talis att vi är ovanligt dåliga på det. Svenska rektorer besöker också lektioner i låg omfattning och har inte tid med det pedagogiska ledarskapet.

Den tredje jag vill kommentera är det faktum att Talis bekräftar vad Pisa redan visat. Att svenska rektorer och lärare i mer utsatta skolor har mindre utbildning och mindre erfarenhet. Detta är ett svek mot dessa barn och ett brott mot den grundprincip som svenska skolan bygger på.

Det är också detta som jag och Bo Jansson pekade på i vår debattartikel i Aftonbladet häromdagen. Mängder av svenska skolor är helt enkelt olagliga på grund av huvudmännens agerande eller brist på agerande och fler blir det hela tiden.

Om detta ska kunna förändras finns det bara en väg framåt och det är att staten nu mycket tydligt tar hand om situationen och visar svenska lärare och rektorer att det är de som är de viktiga i skolsystemet.

Det viktiga är inte en imaginär valfrihet, ett marknadssystem, inte friskolornas möjligheter till vinster på offentliga medel, inte skolkonkurrens genom nationella provresultat och pennalistisk inspektionskultur utan kloka genomtänkta system där professionella människor vill och kan arbeta med det viktigaste vi har – det uppväxande släktet.

Lärare och rektorer behöver stabila system där förutom resurser att möta elevers behov, också möjlighet till utveckling och kollegialt lärande är deras rättighet. Där det finns ett regelverk som skyddar professionernas möjligheter till ansvarstagande och ger de utsatta barnen lika bra lärare som de som har det bättre förspänt.

Jag tycker man ska återinföra USK men jag tycker att det är minst lika viktigt med en KKUSK, det vill säga en garanterad rätt och skyldighet att arbeta med kollegial kompetensutveckling för alla lärare i alla skolor.

Det är dags för svenska politiker att se hur verkligheten verkligen ser ut. Men kanske de inte vågar.

Makten och den med den medföljande härligheten är kanske viktigare än barnen och deras möjligheter?

S, Mp, V och Fi: Här har ni vid ett maktskifte en verklig uppgift och möjlighet. Ni skulle kunna bli ihågkomna som de som ställde svensk skola på fötter igen. Men då måste ni faktiskt bli mycket modigare!

(Vad gäller alliansen så får ni ursäkta men efter era partikamraters agerande mot mig i Upplands Väsby har jag inte så mycket hopp om att ni vill veta något om verkligheten. Men ni får gärna bevisa att jag har fel.)

/Per

Ett litet PS:
Jag har ofta funderat över vad som skulle kunna vara anledningen till Finlands fallande resultat i Pisa. Med min rätt begränsade kunskap om finska skolan var det inte lätt att ha någon klok tanke om det, men jag hade en misstanke. För i det jag har sett av finsk skola har jag sett ganska lite av pedagogiskt målinriktat ledarskap bland rektorer och fått intrycket av att fortbildningen av lärare inte är särskilt bra. Det verkar som om Talis ger mig rätt i det.

Det räcker inte med en bra lärarutbildning och hög status. Man måste också ha system för kontinuerlig utveckling av klassrumspraktiken. Här har Finland en del att lära av många andra länder och frågan är om inte en del av det som sker i Sverige kring formativ bedömning, learning studies, matematiklyft med mera är något som Finland faktiskt skulle ha nytta av?

Kommentera
kornhall_gra2
Per Kornhall

Här bloggar författaren och skolexperten Per Kornhall om skola och skolutveckling.

Per Kornhalls bok ”Barnexperimentet” fick stor uppmärksamhet för sina kritiska slutsatser om utvecklingen av den svenska skolan. Hans senaste böcker är ”Lärare – En handbok”, ”Omstart för skolans digitalisering” samt ”När skolan blev marknad. Trettio år med friskolor”.

LÄRARNAS RIKSFÖRBUND

Box 3529
103 69 Stockholm
Sveavägen 50

SKOLVÄRLDEN

Box 3265
103 65 Stockholm