Annons

Att lappa är inte alltid att laga

Relaterat

Liberalerna går nu ut med ett förslag som innebär att skolor i utanförskapsområden ska tas över av staten samtidigt som de ska tillföras 30 000 kronor per elev och år. Förslaget väcker en stor mängd frågor och känns inte riktigt genomtänkt. 

Låt mig först ändå säga att jag tycker att ambitionen är god. Man vill göra något åt det faktum att det finns många skolor i Sverige där eleverna inte får den undervisning de enligt skollag har rätt till. Och staten måste göra något åt det. Staten kan inte, för att citera kommunaliseringsutredningen, abdikera från sitt ansvar för skolväsendet och dess demokratiska fundament.

Men vad händer om vi ovanpå ett dels kommunaliserat system och dels friskolesystem lägger på ännu en nivå, en statlig. Då kommer vi att få friskolor med de väletablerades barn, kommunala skolor med lite av varje, och så får vi statliga skolor för invandrare och arbetarklass. Det skulle för det första innebära en total institutionalisering av det parallellskolesystem som redan genom världens mest neoliberala skolsystem har utvecklats till. 

Innebär detta att Liberalerna nu överger sitt krav på att återföra skolväsendet till staten?

Problemet i vissa skolor uppstår ju dels på grund av att kommunerna inte tagit ansvar för vissa skolor, dels på grund av marknadsmodellen i skolan där frånval skapar segregation (ovanpå den bostadssegregation som ingen verkar vilja ta tag i). Att staten tar över vissa skolor löser inte detta problem – det bara cementerar segregation och utanförskap. 

En av anledningarna till att kommunerna inte tar ansvar är ju att de vet att varje krona de lägger på elever på skolor som behöver stöd ska matchas med samma pengar som ska gå till de privata skolornas aktieägare i vinst. Varje krona till elever som behöver det blir ytterligare en, men en som försvinner ut ur systemet.

Förslaget som det ser ut skapar också en hel mängd gränsdragningsproblem. Vilka skolor ska bli utvalda till att bli övertagna? Vad är bra nog för att staten inte ska ta över? Vad händer när man vänt på resultaten? Försvinner staten och pengarna då? På vilket sätt raderar det här grundproblematiken. 

Jag ser det här mest som ett förslag för att försöka komma bort från de allvarligaste konsekvenserna av en kommunaliserad marknadsskola utan att behöva ta tag i de svåra frågorna om likvärdighet och segregation på allvar (och inte behöva stöta sig med friskolekoncernerna och priviligierade föräldrar). 

Staten har ett ansvar för hela skolsystemet. Det är dags att staten tar hela det ansvaret (i samverkan med kommunerna). Jag välkomnar ändå förslaget i och med att det är en offensiv kommentar som visar på behovet av mer statlig styrning och vi kan heller inte sitta och se på när barn inte får sin lagliga rätt till likvärdig utbildning.

Relaterat

Reagera på inlägget:

Ett år med Anna Ekström – vad har hon åstadkommit?

Anna Ekström har nu varit utbildningsminister i ett år. Jonas Fond här på Skolvärlden bad mig skriva något om detta. Vilket jag gärna gör. Men jag måste varna läsaren redan från början att jag inte kommer att vara helt opartisk. 

Jag gillar Anna Ekström, som person och som skolminister, helt enkelt. Jag ska först förklara varför men också försöka göra en mer opartisk bedömning av hennes första år som minister. Den första tanke som slår mig är att det känns konstigt att det bara är ett år som hon varit minister. Det känns längre.

När jag skriver detta sitter jag på Zaventem, Bryssels flygplats. Jag har precis lämnat ett möte där jag bland annat har fått se en film där Anna Ekström sade något väldigt klokt om vikten av undervisning som verkligen når alla. 

Detta får mig att minnas att vi möttes på Arlanda, en gång för nästan ett år sedan när hon var ny som minister. Vi var då båda på väg till Bryssel till samma konferens. Jag såg henne och gick fram, hon lösgjorde sig från sitt sällskap (och Säpo som såg lite stressade ut) för att ge mig en kram och sedan en high-five för hon hade då precis släppt nyheten att utreda ämnesbetyg i gymnasiet. Något hon visste jag skulle gilla.

Men två andra minnen är egentligen viktigare för mig och det är dels hennes framtoning som generaldirektör på Skolverket samt hur hon en gång reagerade på det som hände mig när jag arbetade i en förortskommun till Stockholm. Båda de minnena handlar om en person, med stora kunskaper och integritet som samtidigt både kan och vågar vara empatisk. Det är en ovanlig kombination. Och en kombination som gör att jag skulle vilja utnämna henne till Sveriges mest kompetenta skolminister på lång, lång tid. 

Men nog smörat – vad har hon åstadkommit? Och nu blir det ju knepigt. Inte beroende av brist på ambition eller idéer hos henne, utan på det märkliga politiska läge vi befinner oss i. Vi har en minoritetsregering som har att förhålla sig till ett hastigt framdiskuterat regeringsunderlag med två andra partier som själva inte ville bära själva hundhuvudet av beslutsfattandet. Men som ställer högljudda krav så fort det gnisslar. 

Det jag pratar om är naturligtvis den så kallade januariöverenskommelsen som både är en hämsko och en möjliggörare i svensk politik just nu.

Om man utgår från denna begränsning måste jag ge Anna Ekström godkänt än så länge. Det finns beslut som har fattats och som har haft stor betydelse för många ute i Skolsverige. Där de viktigaste är vårdandet av en del av de initiala förslagen från Skolkommissionen. 

Jag tänker speciellt på likvärdighetsmiljarderna. Jag ser varje vecka spår av vad de möjliggör ute hos svenska huvudmän. Av de punkter som handlar om skolan i januariöverenskommelsen är del påbörjade, och hon, och regeringen, har satt igång en serie av utredningar som kan komma att ha stor betydelse för skolan. 

Det är de rena skolutredningarna, som till exempel U 2017:07 Utredningen om elevers möjligheter att nå kunskapskraven; U 2018:01 Utredningen om planering och dimensionering av komvux och gymnasieskola; U 2018:03 Betygsutredningen 2018; samt Björn Åstrands U 2018:05 Utredning om en mer likvärdig skola, och nu senast U 2019:04 om stärkta skolbibliotek och läromedel (se alla här). 

Förutom dessa har också den så kallade Likvärdighetskommissionen tillsatts. Dess ordförande Per Molander har gjort tydligt att den ser skolan som ett viktigt område för sin verksamhet. Inom ramen för den finns det nu tre bakgrundsrapporter om skolan (varav en är skriven av mig). 

I den som är skriven av Maria Jarl skrivs statlig skola fram som ett naturligt nästa steg givet vad vi sett i forskning, utredningar, utvärderingar och den politiska debatten. Detta är ju också en av januariöverenskommelsens viktigaste punkter, att ett beslutsunderlag för ett förstatligande ska tas fram. Kan Anna Ekström leverera på den kommer hon skriva in sig i historieböckerna på riktigt – och bli ihågkommen av lärare och rektorer som den som till sist lyssnade på vad de försökt säga i nu snart 30 år. 

Vilket för mig till min avslutande punkt. Kommer hon att leverera detta? 

Jag måste vara ärlig. Jag tycker jättemycket om Gustav Fridolin som person. Som skolminister blev han dock en besvikelse. Inte för att han saknade kunskap eller visioner. Inte för att han inte satte igång bra utredningar. Utan för att han inte levererade de beslut som svensk skola faktiskt behöver. 

Frågan är nu – kommer Anna Ekström att kunna/vilja/våga leverera? Och vad kommer hon att kunna leverera givet det parlamentariska läget? Det är för tidigt att svara på det. Hon har (förvånande nog) suttit i ett år bara. Och jag är glad att hon inte började som Jan Björklund en gång gjorde, med att riva upp en reform bara för att ersätta den med en ännu mindre genomtänkt (jag tänker på den gymnasiereform som aldrig blev av och den som sedan blev).

I alla fall är det så att här i Bryssel där jag är, här har hon gjort avtryck. En intelligent minister med stora språkkunskaper och förståelse av politikens spel kan göra stor nytta här och det verkar som om hon gjort det också. Och det är inte oviktigt.

Reagera på inlägget:

Pisa fortsätter luta rätt (och fel)

Relaterat

Sveriges lärare och rektorer kan vara stolta idag när Pisa 2018 presenterats. Utvecklingen fortsätter svagt uppåt sedan trendbrottet i mätningen 2015.

Nu presterar svenska elever över OECD:s genomsnitt inom alla tre mätta ämnesområden, matematik, läsförståelse och naturvetenskap. Ökningen är inte dramatisk och om man bara tittar på de svenska eleverna är den inte statistiskt signifikant från 2015 men trenden ser som sagt ut att hålla i sig.

Utvecklingen kan illustreras med en figur som beskriver utvecklingen i läsförståelse:

Källa: Skolverket

Resultatet borde innebära att svensk skola kan få lite andrum och arbeta med mer långsiktiga reformer. Och då finns det ju ett antal områden man borde arbeta med som också syns tydligt i de data som nu presenteras. Det handlar då framförallt om resursfördelning och hur utbildade lärare fördelas i systemet. Skolverkets generaldirektör Peter Fredriksson kommenterar resultatet med:

”Erfarna och behöriga lärare kan göra stor skillnad på de här skolorna. Svensk skola behöver bli bättre på att kompensera för elevers olika förutsättningar. Pisa bekräftar det vi har sagt många gånger – skolsegregation, lärarbrist och den lokala styrningen av skolan är ödesfrågor som måste hanteras. Skolverket och alla med ansvar för skolan måste fokusera på att sätta in stöd och resurser där det behövs mest.”

Betydelsen av likvärdighetsindikatorer för ett lands resultat syns tydligt i det följande diagrammet där man kan se hur höga genomsnittsresultat samvarierar med hög likvärdighet i ett skolsystem. Vill Sverige klättra mer på Pisa måste vi helt enkelt koncentrera oss på likvärdigheten – något som också utbildningsministern Anna Ekström brukar poängtera.

Källa: Skolverket

Det är intressant att se hur de nordiska ländernas utveckling ser ut. Inte minst hur Finland nu år efter år närmar sig de övriga nordiska länderna i resultat. För mig som är intresserad av pedagogiska frågor är detta väldigt intressant. För en av de saker man har förändrat i det finska skolsystemet är dels att man infört mycket IT, och att konstruktivistiska pedagogiska idéer har haft en framträdande roll i finska utbildningsstyrelsens arbete det senaste decenniet.

Båda dessa är saker som ofta minskar lärarens inflytande över elevers lärande, och därmed också helt enkelt hur mycket elever lär sig:

Källa: Skolverket

Sammanfattningsvis kan vi alltså se att svensk skolas positiva utveckling verkar hålla i sig och att likvärdigheten fortfarande är det största orosmolnet. Här kommer ju också två viktiga utredningar att presenteras nästa år, dels likvärdighetsutredningen som leds av Björn Åstrand och som kommer att lämna förslag om hur likvärdigheten kan ökas genom förändringar i finansiering och skolvalsmekanismer och dels jämlikhetskommissionen som leds av Per Molander.

Men vi måste också vara uppmärksamma på att lärarbristen kommer att bli värre de kommande åren.

Relaterat

Reagera på inlägget:

Skolverket måste sluta vara vetenskapsfientligt

I ett inlägg i februari skrev jag om Skolverkets, som jag menade, något förvirrade hållning visavi vetenskap. Jag menade, tillsammans med andra, att det var en väldigt konstig tolkning de gjorde av begreppet ”vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet” som finns i skollagen.

Nu har myndigheten varit inne och ändrat i den texten. Nu skriver Skolverket:

”Vetenskaplig grund handlar både om kunskapskällor som baseras på resultat från vetenskapliga studier och ett systematiskt utforskande för att sedan kritiskt kunna granska, pröva och sätta resultaten från de vetenskapliga studierna i ett sammanhang.”

Vän av skola och ordning kanske noterar att meningen saknar subjekt. Det anses ju ofta brukligt att man har det. Men det kanske är Skolverket som sätter standard för kreativt skrivande? Kursplanen i svenska för grundskolan säger i alla fall:

”Undervisningen ska också bidra till att eleverna får förståelse för att sättet man kommunicerar på kan få konsekvenser för en själv och för andra människor. Därigenom ska eleverna ges förutsättningar att ta ansvar för det egna språkbruket i olika sammanhang och medier.”

Detta tycker jag Skolverket ska ta ad notam angående den här texten. Här försöker alltså Skolverket putsa på en mening efter att man har fått kritik. Men istället för att backa på riktigt gör man en innehållsmässig och språklig halvmesyr.

Min PS (personliga språkcoach = sambo) kommenterade texten med ”Urdåligt skrivet! Typiskt språkbruk bland självgoda halvintelligenta samhällsvetare som föredrar floskler framför tydliga satser med subjekt och predikat.”

Hon försöker sedan snällt tolka vad man vill säga och tilllägger till tolkningen: ”Eventuellt. Det måste du nog kolla med den som har skrivit texten”. Och sedan tillägger hon ytterligare: ”Det är väl inte mellanstadiet det handlar om? Det låter mera som om det handlar om doktorander som ska skaffa sig en fullständig bild av forskningsläget innan de skriver en uppsats.”

Och här har vi kärnan i problemet. Istället för att använda en gängse definition står Skolverket fast vid att skolan inte bara ska använda vetenskapliga resultat utan skolan ska agera som en domare över dem. Man ska ”kritiskt kunna granska, pröva och sätta resultaten från de vetenskapliga studierna i ett sammanhang”. Men det är ju per definition just detta som den vetenskapliga metoden redan gjort. Hur ska lärare som är fullt upptagna med att undervisa kunna kritiskt granska och pröva forskningsresultat? Det är inte bra.

Jag får återigen vända tillbaka till hur SPSM (Specialpedagogiska skolmyndigheten) skrev om detta:

”Skollagen anger att all utbildning ska vila på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet. Vad betyder det? Jo, det betyder att varje lärare förväntas hålla sig uppdaterad och följa den pedagogiska utvecklingen och forskningen inom sina områden. Det betyder också att förskolechefer och huvudmän har ansvar för att personalen får möjlighet att göra detta – att pedagogerna får utveckla sina ämnes- och metodkunskaper och att de får ta del av relevant forskning.”

Lena Adamson som var Skolforskningsinstitutets första chef skrev att det betyder: ”att de ska bedriva undervisning med stöd av vetenskapligt underbyggda metoder och arbetssätt”. Båda dessa är rimliga och i linje med lagstiftarens intentioner.

Vad är då problemet? I februari avslutade jag inlägget med: ”Vi får helt enkelt göra så gott vi kan. Men att då missleda i frågan om begreppen, på det vis Skolverket gör, öppnar för det första för en relativistisk kunskapssyn. Detta samtidigt som man osynliggör lärares påtagliga tysta kunskap. Det är inte ok.”

Och det är fortfarande inte ok. Vad den statliga myndigheten gör är att uppmuntra till en kunskapsrelativism. Vetenskaplig kunskap är den bästa kunskap vi har i samhället. Den är framtagen av experter med en kontrollerande och felfinnande metod.

Att vi som inte är forskare ska döma över vetenskapen är att uppmuntra till tankevurpan att åsikter är lika viktiga som fakta.

Skolverket måste sluta vara vetenskapsfientligt och kunskapsrelativistiskt i de här texterna!

Reagera på inlägget:

En bra skola är ingen slump

Relaterat

Jag sitter med i redaktionskommittén för en europeisk hemsida för skolor, The European Toolkit for Schools. Det är en hemsida som är tänkt som en kvalitetssäkrad databas för den som söker information om olika projekt inom inkluderande undervisning samt hur man motverkar skolk och avhopp.

Med kvalitetssäkrad menas att det så långt som är möjligt ställs krav på att projekt som finns med är utvärderade och helst vetenskapligt så.

Som en del av det arbetet skulle vi ta fram filmer som beskriver olika skolor eller projekt vi tycker var värda att lyfta. Min tanke gick direkt till Malmaskolan i Kolsva. Jag har (på avstånd) följt rektorn Johan Hallberg och hans kollegor och det arbete de har gjort. De blev också utvalda tillsammans med den skola i Barcelona som jag beskrivit i ett tidigare blogginlägg.

Filmerna både från Malmaskolan, Barcelona och en berörande film från Manchester finns nedanför den här texten.

Malmaskolans elevhälsoteam: Ann-Cathrin Jansson, föreståndare Ungdomsgården, Maria Hemström, skolsköterska, Johan Hallberg, rektor, Eva-Lena Arvidsson, specialpedagog, Henrik Zarins, studie- och yrkesvägledare och Josefine Göransson, högstadielärare.

Första gången jag träffade Johan Hallberg tror jag var på en fortbildningsdag anordnad av Skolverket någonstans och för många år sedan. Han beskrev hur man på Malmaskolan arbetat med en modell för elevhälsa som innebar en kontinuerlig och kollegial fortbildning för lärare tillsammans med ett helt team av specialister.

Skolan var enligt Johan Hallberg helt uppbyggd kring elevhälsan dit lärare kom med små såväl som stora problem och de hade som princip att inte skriva ner vad de kom överens om utan göra det.

Johan Hallberg har själv beskrivit att han hamnade i den modellen när han tillsammans med en kollega bestämde sig för att de verkligen ville ta skollagen på allvar; att alla elever verkligen skulle få det stöd de behövde. Detta har bland annat lett till att man vid en tid anställde en socionom som bland annat hade till uppgift att åka och hämta vissa elever till skolan och se till att de fick frukost. Man har under många år lyckats få alla elever som kommer till skolan i mål.

För ett tag sedan fick jag se en effekt av deras arbete men i en helt annan kommun. Jag hade tillfälle att se en fantastisk lektion i ett heterogent mellanstadieklassrum. Med respekt och fantastisk fingertoppskänsla ledde läraren lektionen och engagerade än den ena än den andre eleven i vad som pågick. Klassrummet var helt ordinärt möblerat med undantag för två bänkar som var precis vid läraren. Efteråt frågade jag hur hen tänkte kring det. Svaret blev: ”Ja, de två måste jag kunna röra vid ibland”.

I den efterföljande diskussionen framkom att hon hade jobbat på Malmaskolan. Hon sa att det som var nästan det viktigaste var just att de också hade gått till elevteamet med småsaker. Man fångade upp saker innan det blev stora problem och man hade hela tiden stöd för sina tankar och beslut. Att hon var skicklig var ingen slump eller begåvning, utan resultatet av en lång utvecklingsprocess.

Men hur får man lärare att verkligen komma till ett sådant, också om det är saker som de lärarna tycker att de borde klara av själva? Då kan det krävas lite list i början.  

Gun-Marie Persson och Johan Hallberg, rektorer på malmaskolan.Johan Hallberg och hans rektorskollega Gun-Marie Persson satte upp en regel. Man var tvungen att komma om man hade någon elev som kunde misstänkas inte nå målen i något ämne. Och det gällde ju alla. Det var inte regeln i sig som var det viktiga eller ens målet utan att bryta en ensamhetskultur bland lärarna.

Som alltid kan vi se betydelsen av en klok skolledning och vuxna som arbetar tillsammans och aldrig ger upp. Men botten i detta är en moralisk övertygelse om skolans uppgift, en övertygelse som är så stark att man gör vad som behövs och inte nöjer sig förrän man lyckas.

Med detta vill jag återigen säga: hatten av till alla de som arbetar varje dag med att se till att barn och ungdomar skapar sig en framtid, och speciellt så denna gång till Johan och hans kollegor på Malmaskolan.

* * *

Någon har frågat om skolan jag nämnde i mitt förra blogginlägg, skolan som bara har två (och bra regler). Den skolan är Brevik skola på Tyresö som leds av rektor Anna Bandelin-Bittar.

* * *

Malmaskolan: https://www.youtube.com/watch?v=5bx-6ZeBXAA

Malmaskolan teaser: https://www.youtube.com/watch?v=Tl0xfnTiQi4

Manchester: https://www.youtube.com/watch?v=PB0Akm5yjfc

Manchester teaser: https://www.youtube.com/watch?v=d22wM6RHVFg

Barcelona : https://www.youtube.com/watch?v=yFTI-U2aUCQ

Barcelona teaser: https://www.youtube.com/watch?v=Gqaq0skqKjo   

Relaterat

Reagera på inlägget:

Sidor