Annons

Tre böcker att läsa just nu

I mitt huvud snurrar just nu innehållet i tre böcker som jag tycker kompletterar varandra på ett väldigt bra sätt. Det är Anette Jahnkes nya bok ”Utveckla utbildning” (Liber), Katz och Ain Dack "Professionsutveckling och kollegialt lärande" (Natur & Kultur), samt Viviane Robinsons ”Förbättring i en förändringstrött skola" (Studentlitteratur).

Jag tror att de tre tillsammans kan ge en fantastisk mental skjuts åt ett förändringsarbete på snart sett vilken skola/förskola som helst. Speciell om man har en liten grund i kollegialt tänkande och modeller som Helen Timperley presenterar i en fjärde bok  ”Det professionella lärandets inneboende kraft”. Det vill säga om man är intresserad av att undersöka och förbättra sin praktik.

Ibland pratar vi så mycket om förändring. Som om förändring var något bra i sig. Men det är det ju inte, det vi vill är ju att något ska bli, om så bara lite, bättre än vad det var innan vi började förändra.

Och det är precis ansatsen i Viviane Robinsons bok. Därefter visar hon på betydelsen av att, på djupet utmana hur man tänker. Inte bara göra förändringar på ytan, och inte bara som ledare argumentera för förändring och förvänta sig att någon ska göra som man säger. Hon visar hur man kan arbeta så att man nyfiket undersöker vad det är som får oss att handla som vi gör, och lyfter betydelsen av att vi konstruerar en mening med förändrings-/förbättringsarbetet tillsammans.

Om man vill ha mer tankar och verktyg kring hur man leder sådana samtal och processer att är Katz och Ain Dacks ”Professionsutveckling och kollegialt lärande” en utmärkt liten bok. Den ger verktyg och fokuserar på hur man genom medvetna ”störningar” skapar rum för nya tankar.

Men så kommer vi till Anette Jahnkes bok. Den är så bra i sammanhanget för den tar ner dessa tankar på golvet. In i den verkliga lärarverkligheten. Där, där inte allt är varken lätt mätbart, eller lätt att beskriva. Där skickliga handlingar avgör vad som blir resultatet av en klassrumssituation. Anette lyfter på ett fantastiskt bra sätt betydelsen av lärares tysta kunskap, den yrkesskicklighet som, likt en hantverkares, sitter både i tanken och i kroppen.

Utan respekt för denna kan man inte närma sig processerna de andra böckerna beskriver. Men också – utan respekt för denna tysta kunskap förstår man inte riktigt vad de andra böckerna handlar om – varför lärare måste både prata med varandra och se varandra agera för att kunna utveckla och förbättra sin praktik.

(Glöm inte lyssna på min och Isak Skogstads podd förresten!)

Reagera på inlägget:

Ett A till syv-utredningen

Relaterat

Den utredning om studie- och yrkesvägledningen som presenterades förra veckan är ett typiskt exempel på en väldigt viktig utredning – men som inte kommer att ge förstasidesrubriker i våra tidningar.

Studie- och yrkesvägledning är inte politisk och inte sexigt. Det finns inte i politikernas sökarljus. Men ändå är det en så oerhört viktig fråga.

Det är också ännu en sida av skolsystemet som i den svenska decentraliseringen, målstyrningen och marknadiseringen försämrats i Sverige. Det fanns en genomtänkt anledning till att de tjänster som före kommunaliseringen var statliga var lärare, rektorer och SYO-konsulenter (i dag studie- och yrkesvägledare).

I den skolan som då hade byggts upp insåg man att elevers stöd i de valprocesser som en utbildning innehåller, är avgörande för att de ska kunna göra kloka val. Inte minst om de ska göra val som innebär brott mot familjetraditioner och eller klasstillhörighet.

Det är oerhört skönt att läsa att utredningen sätter ner foten och menar att det ska finnas i skolan timplaner, tidplan och att tillgång till utbildad personal ska tydligare skrivas in i skollagen. SKL:s Per-Arne Andersson reagerar naturligtvis direkt med arbetsgivarnas förutsägbara reaktion. Det blir dyrt och de personerna finns inte utbildade.

Nehej? Men – det är ju precis därför vi behöver de här kraven. För att de som är ansvariga för skolan inte har gjort sitt jobb. Det är faktiskt de som skapat den här situationen. Och då ska man ändå hålla i minnet att det verkligen inte har varit kommunerna som varit sämst på detta.

Per-Arne Anderssons ryggmärgsreaktion sätter fingret på det resonemang i utredningen som jag tycker är svagt. Det är ett argument som jag också hört många gånger förut, speciellt från arbetsgivarsidan inom skolan, så fort regleringar kommer på tal.

Utredningen skriver: ”Ett sådant alternativ är införandet av en garanterad miniminivå i form av ett lägsta antal tillfällen per elev för individuell vägledning. En miniminivå skulle visserligen säkra tillgången till just det antalet tillfällen men det finns också en risk att miniminivån blir normen och att de elever som är i behov av fler tillfällen inte skulle få det.”

Det här är ett sådant där standardargument som upprepas utan att någon synar det. För det första bygger det på ett misstänkliggörande av adressaten, ett misstänkliggörande som om det är välgrundat faktiskt är ett argument för en sådan miniminivå. Om de inte vill ge elever studievägledning, vad är då chansen att de gör det utan att man sätter en ribba? Den här typen av normlöshet i det svenska systemet är något som ofta förvånar utländska analytiker som tittar på Sverige. Vår rädsla att sätta ner foten som ger möjlighet till en helt oönskad variation i utfallet.

För det andra: vad är det som säger att staten, det vill säga det allmänna, måste stipulera en miniminivå? Vi kan väl bestämma en nivå som vi tycker är bra?

En annan liten detalj i utredningen är att man vill byta namn på funktionen från syv till karriärvägledare. Bland annat med hänvisning till internationell praxis. Jag är tveksam till den sortens kosmetiska förändringar. Syv är ett i svenskt språkbruk väldigt väl etablerat begrepp. Att hänvisa till att man använder något annat i engelskspråkig litteratur i frågan är inte riktigt relevant. Detta är en petitess men jag tycker man ska vara försiktig med sådant här eftersom språkliga förändringar ofta skapar mer otydlighet än den tydlighet man tror sig skapa.

I övrigt får utredningen betyget A och jag hoppas att deras förslag snabbt kan leda till lagändringar och att det innebär att alla unga människor får en bra vägledning inför studie- och yrkesval.

Relaterat

Reagera på inlägget:

Läsa på papper?!?

Relaterat

Det finns en mängd studier som visar på problem med digitaliseringen. Ett av de kraftigaste resultaten finns inom Pisa-systemet där OECD slår fast att lite användning av IT är bra för elevers lärande men att mycket användning av IT i skolan är kraftfullt korrelerat med dåliga resultat i Pisa.

En av slutsatserna man drar är att digital teknik tar tid från den för djupare inlärningen avgörande kontakten mellan lärare och elever. Något som styrker detta är naturligtvis också resultaten som visar att lärarledd undervisning är mycket mer effektiv än undersökande pedagogik.

Det finns gott om studier som visar på problematik inom digitalisering. Samtidigt har vi naturligtvis en ofrånkomlig digitalisering av samhälle och skolor. Men om vi då inte bryr oss om den forskning som finns riskerar vi faktiskt att allvarligt skada elevers kunskapsinhämtning.

För några veckor sedan träffade jag en grupp lärare som inte fick köpa några böcker till sin skola, och de var hänvisade till ett digitalt läromedel som de dessutom var missnöjda med. Jag blev faktiskt upprörd. Vem leker på detta sätt med barns och samhällets framtid? Det är en sak att vi ska digitalisera, vi ska lära barn att använda digitala verktyg och vi ska använda dem för undervisning – där de ger ett mervärde. Men att förbjuda böcker? Tänker man inte på vilka signaler man skickar med ett sådant påbud? Det är faktiskt en allvarlig kulturskymning.

Inte minst blir den typen av påhitt väldigt tveksamma i ljuset av en ny metastudie som jämfört digital läsning med läsning på papper. De använde två olika metoder och sammanställde studier med sammanlagt 170 000 deltagare och fann med båda metoderna en effektstorlek av 0,2 i skillnad till pappersbaserad medias fördel. I sin avslutande kommentar skriver de:

”Sammanfattningsvis är det klart att digital läsning är en oundviklig del av vårt dagliga liv och en integrerad del av utbildningsområdet. Även om våra resultat tyder på att pappersbaserad läsning bör gynnas över digitalbaserad läsning, är det orealistiskt att rekommendera att undvika digitala enheter. Att ignorera bevisen på en robust negativ effekt av läsning på skärmar kan emellertid vilseleda politiska och pedagogiska beslut, och ännu värre kan det hindra läsarna att fullt ut dra nytta av sina läsförståelsförmågor och hindra barn från att utveckla dessa färdigheter i första hand”.

Två saker förtjänar att läsas en gång till: ”våra resultat tyder på att pappersbaserad läsning bör gynnas över digitalbaserad läsning” och ”Att ignorera bevisen på en robust negativ effekt av läsning på skärmar kan emellertid vilseleda politiska och pedagogiska beslut”.

Detta är väldigt relevant i Sverige och idag. Är du lärare på en skola idag ska du kräva att det finns böcker (och digitala verktyg). För utbildningen ska vila på vetenskap och beprövad erfarenhet och inte på floskler och reklamkampanjer.

Relaterat

Reagera på inlägget:

Vad vi borde fokusera på i skolreformer

I ett av mina internationella uppdrag fick jag i uppdrag att på fem minuter formulera vad jag tyckte var det viktigaste att fokusera på i skolreformer. Ett omöjligt uppdrag men ungefär så här tänkte jag:

Jag tog min utgångspunkt från Gert Biestas beskrivning av skolan som att den har tre uppdrag:

  • Kvalificering – att se till att unga människor får de kvalifikationer och kunskaper de behöver för sina framtida yrken.
  • Socialisering – förmedla våra samhälleliga och kulturella traditioner och värden.
  • ”Subjektifiering” – göra individen fristående, omtänksam, trygg…

Var sker det här? Det sker i klassrummet och på våra skolor. Alltså behöver reformer fokusera på att göra mötet mellan lärare och elever (med ett stort omfattande och) bättre. Det vill säga skolreformer bör centreras på undervisningens kvalitet.

När det gäller det vet vi att det är viktigt att skapa en lärarkår som tillsammans och med stöd och utmaningar utifrån utvecklar sin kunskapsbas – undervisningen. Vi behöver både en bra inledande utbildning, men också strukturer så att man tillsammans med sina kollegor kan fortsätta att utveckla undervisningen hela sitt yrkesliv.

Det andra vi behöver styra reformer mot är att få en skola som är lika bra överallt. Eftersom varje klassrum ska vara bra måste varje skola vara bra. Varje barn ska få samma chans.

Detta beror inte på att vi har någon flummig inställning till barn, eller tycker synd om de som har det sämre, utan det är en rationell följd av att vi lever i en demokrati. I våra länder är det en människa – en röst. Människovärdet är exakt lika. En annan anledning är att vi inte har råd som samhälle att mista de talanger vi skulle gå miste om om inte skolan är tillräckligt bra överallt.

Så reformer bör placeras i klassrummet – undervisningen – och för likvärdighet – i skolorna utifrån behov. På det sättet placeras reformer i centrum av vad skolan handlar om så väl rumsligt som värderingsmässigt.

Detta är också min stora frustration i det svenska skolsamhället. Hur kan det komma sig att vi tillåtit politiska ideologier att styra oss bort från denna vår demokratiska tradition?

Den neoliberalism som drabbat svenska skolan är långt, långt ifrån den liberalism som en gång i tiden gav oss ett skolsystem för individens frigörelse.

Reagera på inlägget:

Nytt betygssystem måste bygga på verklig och realistisk kunskapssyn

Jag har varit en stark kritiker till kunskapskravens formulering i kurs- och ämnesplaner ända sedan de togs fram på Skolverket. Då arbetade jag där och jag menade att de togs fram genom en helt undermålig process. Jag har också kritiserat dem i böcker och i artiklar (t ex här).

En del i processen när de togs fram var att man sade sig utgå från Andersons revision av Blooms kunskapstaxonomi. I en form ser denna ut som följer:

Det är alltså en taxonomi där den ena kunskapsformen bygger på den andra i ett hierarkiskt mönster. Detta fångar inte in all kunskapsbildning, som ju är rörigare än så, men den är ett bra stöd för tanken. Man kan till exempel inte förstå, eller analysera något, utan att minnas något om detta, och så vidare.

Skolverkets hantering (eller kanske misshandel) av modellen innebar i korthet att man först tog bort den grundläggande dimensionen ”att minnas”. Man strök sedan också alla kunskapsdimensioner:

Efter detta skapade man nivåer inom de processdimensioner som fanns kvar, där dessutom alla nivåer skulle bedömas på varje betygssteg. Jag menade då, och menar fortfarande, att detta är ett oacceptabelt sätt att skapa ett betygssystem på. Och att detta har gett upphov till väldigt mycket förvirring och stress i skolsystemet. Det är ett system som inte är forskningsförankrat, inte var beprövat och som inte går att egentligen begripa.

Då, när det begav sig, och senare, har jag sagt till Skolverket och andra att det bästa hade varit om man hade skickat ut Blooms reviderade taxonomi i den form som finns på första bilden och sedan gett lärare en 20-gradig betygsskala och bett dem att lösa problemet. Det hade fungerat. Man hade dessutom fått lärarkåren som medarbetare i bedömningspraktiken, som är central för deras professionella kunskapsbas.

Mitt förslag byggde jag helt på min magkänsla; för att jag som lärare känner igen mig i taxonomin. Min erfarenhet av undervisning och elevers lärande sa mig att taxonomin, med sina brister, är ett begripligt och användbart verktyg för att förstå elevers kunskapsutveckling. Man använder också taxonomin väldigt mycket i lärarutbildningar utomlands och i till exempel IB-systemet, har jag förstått. Det finns alltså mycket beprövad erfarenhet kring modellen.

Det roliga, och anledningen till att jag skriver detta nu, är att jag häromdagen träffade på en rektor som provat det som min magkänsla sagt mig. Han och hans kollegor hade, när kunskapskraven var på väg ut, gjort ett litet experiment. De hade låtit lärare bedöma elevexempel utifrån kunskapskraven och utifrån taxonomin. Vad de såg var att lärarnas bedömningar enligt taxonomin var mycket mer samstämmiga än när de använde kunskapskraven. Taxonomin gav alltså större reliabilitet, eller om du så vill: mer likvärdig betygssättning.

Varför? För att den är begriplig och bygger på kunskap om hur kunskap byggs. Något som Skolverkets modell mer eller mindre saknar (tycker jag).

Det här är viktigt eftersom mängder av lärare har försökt hantera kunskapskraven och hitta mening i dem. Vad jag menar är att det inte fanns särskilt mycket mening i dem från början. I sådana lägen måste professionen både lita på sin magkänsla och protestera. Ett nytt betygssystem måste bygga på forskning och beprövad erfarenhet på ett helt annat sätt. Och på en kunskapssyn som är verklig och realistisk.

Reagera på inlägget:

Sidor