Annons

Statsmakten måste ta ansvar för människors liv i en pandemi

Relaterat

Anna Ekströms presskonferens idag om att inte stänga gymnasieskolor var både bra och dålig. Låt mig först säga: Det är ett svårt uppdrag hon har och att jag har full förståelse för det och medkänsla med de avvägningar man försöker göra.

Det som var bra är hennes betoning på att skola är viktig. Hon sade att vi är varandras förebilder och om vi följer rekommendationerna så går det här bra. Skola är viktig. Det vet vi alla. Gymnasieundervisning borde också kunna bedrivas om man är försiktig, om lokalerna är tillräckligt stora och så vidare. Det vill säga om man kan följa det som gäller på andra arbetsplatser.

Det var också bra att hon menar att man i gymnasieskolan på allvar ska ta hänsyn till pandemin och undvika trängsel. Men hon gjorde samtidigt en tydlig markering av att man i första hand ska hålla igång undervisningen på plats.

Problemet med att på detta sätt skjuta ifrån sig ansvaret är att det bygger på att varenda lärare, och framförallt varenda rektor och varenda chef på högre nivå själva nu ska vara sina egna epidemiologer och inse vad som behöver göras. Men både lärare och elever har vittnat om att så inte har varit fallet.

Det är inte alls säkert att en lärare ute på en gymnasieskola kommer ha chefer som kommer att hantera detta på ett sätt så att de och deras elever kan gå tryggt till sin skola. Och vi pratar om många gymnasieskolor som är väldigt stora.

Frågan är hur ska elever och lärare få det inflytande som behövs för att de ska kunna varna för den trängsel som i alla fall fram till nu har funnits? För Anna Ekström sade att de skulle ta ansvar. Men ansvar utan makt – när finns det Anna? Hur ska elever kunna göra något åt de scheman de fått?

I min familj har vi en vuxen kvinna som går till en skola med 1 000 elever och vet att hon på grund av det inte kan träffa sin mormor i jul. Hon berättar om trängsel i såväl klassrum som korridorer. Hon vill ju inte vara den som smittar. På en nära väns arbetsplats är de lite färre eftersom en av dem har blivit Covid smittad av sin fru som är lärare. Vägvalen att hålla gymnasieskolan öppen påverkar hela samhället på många sätt.

Och det måste sägas att detta är en chansning.

Jag hoppas innerligen man gör rätt. Men min åsikt är fortfarande att i det läge vi nu har med 180 IVA-vårdade fall och en kurva över dödsfall som pekar uppåt för varje dag, behöver vi nog bryta smittan med mer bestämda och gemensamma åtgärder än detta. Jag tycker inte att det är att begära för mycket när man önskar sig kraftfullare åtgärder. Att lägga ut ansvaret på befolkningen är ett konstigt sätt att hantera en pandemi.

Vi är snart återigen i en situation där fler personer dör per vecka i Sverige än vad som dött i Finland under hela pandemin. En av anledningarna till att vi fick så många döda i våras var de jämförelsevisa milda restriktioner vi införde jämfört med många andra länder och en av anledningarna till att vi startade hösten med liten smitta var att det var i slutet på ett långt sommarlov.

Jag tror därför fortfarande att om man väger ihop riskerna vore det bättre i det här läget att stänga ner några veckor. Statsmakten måste ta ansvar för människors liv i en pandemi. Man kan inte skjuta ut det ansvaret till lärare och elever som inte har makt över sina arbetsvillkor.

Det har också varit oerhört hattigt i höst med lättnader i restriktioner hela hösten, med dåliga prognoser kopplade till prat om att vi inte skulle få en andra våg (sic!) – och så plötsligt när man senfärdigt ser en andra våg dundra in, då rullas det ut en bombmatta av lokala restriktioner och regeringen tilltalar sin befolkning med förmaningar om ansvar blandat med budskap om att vi är dåliga på att följa dem.

Jag kan förstå deras panik, men det ger dem inte rätt att agera så. Om detta inte fungerar, kommer man då att skylla på oss igen? Är det då lärarnas fel när det gäller skolan?

Jag har inte tagit upp grundskolan. Detta eftersom vi vet, precis som Anna Ekström sade att barns sjukdom och smitta avtar med sjunkande ålder. Det är dock ändå så att man borde utifrån forskningsresultat föra en diskussion om högstadiet. Vlachos m. fl. visar ju tydligt att färre gymnasielärare än högstadielärare blev allvarligt sjuka i Covid i våras. Detta eftersom gymnasierna var stängda.

När vi summerar den här hösten kommer vi alltså med stor sannolikhet se att också fler gymnasielärare har blivit svårt sjuka. Så diskussioner borde föras om hur högstadielärare kan skyddas. Vilket också är slutsasen i Vlachos m. fl. rapport.

Men detta är alltså en övervägning som regeringen gör: Dessa lärares sjukdom och eventuella död är mindre viktig än de negativa effekterna av en skolstängning.

Detta måste man vara tydlig med. Och jag tycker att lärare bör ha det avgörande inflytandet över om man accepterar den risken.

Vad det gäller universiteten berättade Matilda Ernkrans att många Campus är stängda, att majoriteten av undervisningen sker digitalt. Detta är också min bild. Därför har jag heller inte skrivit något om det. Det vill säga lärosätena verkar ha tagit det här ansvaret mer seriöst än vad många gymnasieverksamheter gjort.

Kanske på grund av att det är färre huvudmän, kanske för att de många gånger har tillgång till medicinsk expertis? Jag vet inte men, det är intressant att fundera över. Hade vi till exempel med en statlig skola haft möjlighet att införa tvingande smittskyddsregler på ett annat sätt än vi har nu?

Jag vet också att det finns många universitetsinstitutioner som har infört regler om munskydd i situationer där de behöver genomföra undervisning på plats som vid praktiska moment. Och därför undrar jag (liksom en mängd människor som kan mycket mer om detta än jag): När kommer det att finnas information på Folkhälsomyndighetens hemsida om hur man kan använda munskydd och den evidens som finns som stödjer detta?

Utöver detta tycker jag att alla ska läsa det Filippa Mannerheim skrev i Expressen.

Relaterat

Reagera på inlägget:

Stäng gymnasieskolorna nu, Anna Ekström!

Relaterat

När jag skriver det här har Sveriges statsminister gått ut med ett budskap som jag aldrig trodde jag skulle höra i Sverige: Mer än åtta personer får inte samlas i Sverige. Stefan Löfvens budskap var att inte umgås med vänner, gå inte på gymmet – att nu var det allvar.

Bakgrunden är en okontrollerad exponentiell smittspridning som gör att vi med all sannolikhet går in i en situation som blir minst lika allvarlig som den i våras. Det här julfirandet ser nu ut att bli det dystraste och hemskaste på länge i Sverige – om vi inte alla gör vad vi kan. Smittan är jämfört med i våras mycket mer spridd i hela Sverige och alla regioner utom en har skärpta råd (som uppenbarligen inte heller räcker till).

Det blir inte bättre av att hundratusentals unga vuxna inte kommer att kunna träffa sina mor- och farföräldrar i jul. För denna regel, om inte mer än åtta personer och rekommendationer om hemarbete, gäller ju inte dem. De får inte jobba hemifrån och så heller inte deras lärare. De förväntas ta sig tvärsöver våra städer, ofta hänvisade till kollektivtrafik (om de inte har föräldrar som har tid och möjlighet att skjutsa dem). Och väl framme gäller inte åttapersonersregeln för dem.

Nej, då pratar vi 800 eller fler – plus lärare. För precis som Anna Ekström själv säger: Våra gymnasieskolor är inte byggda för en pandemi.

Jag upprepar: Våra gymnasieskolor är inte byggda för en pandemi. Ska jag ta det igen? Vad är då konsekvensen om man har en pandemi?

Och förutom risken att sprida smitta mellan sig och till sina lärare innebär det att de kommer att vara en riskfaktor för sina familjer i jul.

En av de delar i den svenska strategin som troligen hjälpte till att hålla tillbaka smittan i våras var att gymnasieskolorna och universiteten undervisade på distans. När det gäller huruvida lärare är smittade använder Folkhälsomyndigheten en av forskare starkt kritiserad rapport om detta som argument för att de ska kunna vara öppna. Med det trackreckord myndigheten har i sina studier skulle jag lita mer på forskarna. Regeringen behöver använda en försiktighetsprincip här.

Forskarnas bild av verkligheten stämmer nämligen bättre med vad vi vet och vad lärare och rektorer runtom i landet kan vittna om. Vi vet till exempel från data att det var de unga som drog igång smittan i Sverige och det är också i de åldrarna som smittspridningen är som störst. De blir inte sjuka men de kommer sprida smittan vidare.

Nu i detta allvarliga läge måste Anna Ekström göra det självklara: Stäng gymnasierna så att i alla fall dess ungdomar och unga vuxna kan vara hemma, isolera sig, slippa sprida smitta och kanske en del av dem då också kan få fira jul?

Detta förutom att vi slutar sprida smittan den vägen. Det är inte något som kan vänta tills fler dör. Det är nu smittvägarna måste brytas.

En annan sak vore att regeringen kanske borde lyssna på den enade smittskyddsexpertis i världen som rekommenderar munskydd i sådana miljöer som skolor är. Miljöer där avstånd inte kan upprätthållas.

Detta är som mycket i pandemin en så typisk klassfråga. Håll avstånd är mantrat. Ja men det är inte alla som kan det. Det är väl känt i hela världen att den här pandemin är värre för de som tillhör samhällets ”lägre” skikt. De har inte lyxen att jobba hemifrån, de har inte lyxen att åka bil till jobb där social distansering är möjlig, de har inte lyxen att hålla avstånd vare sig i jobbet eller på vägen dit.

Att de då inte ens av samhället rekommenderas något som alla andra smittskyddsmyndigheter i Europa tycker är självklart är helt enkelt inte riktigt klokt.

Myndigheter och en regering med socialdemokrater i måste kliva ut från sin bild av svensken som en villaboende, välsituerad akademiker.

Relaterat

Reagera på inlägget:

Argumentation med köpt forskning

Relaterat

Jag har vid ett par tillfällen tidigare tagit upp den snedvridning av debatten som sker på grund av olika lobbyorganisationers arbete inom den svenska skolan (se till exempel detta). Jag tycker man måste skilja mellan de som agerar utifrån en politisk övertygelse och de som faktiskt är drivna av ett intresse att tjäna pengar.

Det senare – att påverka för att tjäna pengar – var något som inte fanns i det svenska skolsystemet före 1992. Innan dess fördes debatten om skolan av dem som ville barn eller samhället väl; av människor med olika ideologiska övertygelser. Men i en stigande grad har skola blivit en marknad där det finns stora pengar att hämta och då har det tillkommit en annan typ av aktörer – de som vill påverka för att de vill tjäna pengar.

Problemet är att vårt demokratiska system inte riktigt är byggt för det. För det som händer är att de som tjänar pengar har mer pengar att spendera på påverkansarbete. Det blir en obalans i systemet. Att så här är fallet är väl känt och också väl beforskat, till exempel av forskargrupper både från Uppsala och Göteborg i Sverige, och det finns också en stor mängd internationell forskning om fenomenet.

Och vi är påfallande naiva gentemot det i Sverige (och annorstädes). De som driver sådant påverkansarbete idag använder sig av alla kanaler de kan. Man uppvaktar politiker direkt och ger dem inte bara sin bild av saken utan också färdiga förslag att driva.

Men ett av de mest försåtliga sätten är att klä sin argumentation i lånta forskarkläder. Att detta är effektivt visste redan de stora tobaksbolagen i USA som på 1960-talet finansierade ”forskning” om cancer som skulle visa att rökning var ofarligt.

Den här typen av påverkan bygger på en metodologi som alltså har gamla rötter. Den var också en viktig del av den strategi som låg till grund för bildandet av organisationen Svenskt näringsliv i Sverige, något jag går igenom i min bok ”Korruption i Sverige”. Jag ska här inte upprepa det men låt mig bara säga att ett led i den strategin (som importerades från USA) var just bildandet av olika tankesmedjor och ”forsknings”-institut. Dessa skulle servera svenska medier och politiker med lämpliga rapporter.

Detta har fortgått och är i dag en högst reell del av det svenska offentliga livet och vi behöver ständigt uppmärksamma det.

Det var därför väldigt viktigt när Johan Enfeldt i dagarna på sin hemsida lade upp information om hur Institutet för Näringslivsforskning betett sig på detta bedrägliga sätt i debatten.

Institutet är finansierat av näringslivet, men ska enligt egen uppgift agera oberoende. Man ska inte enligt deras egen hemsida kunna beställa forskning av dem och forskarna ska alltid agera oberoende. Men som Jenny-Maria Nilsson visat gällde det inte till exempel en aktuell rapport. Man kunde se på Svenskt näringslivs hemsida att det var just vad de hade gjort, de hade beställt en rapport.

När Johan Enfeldt gräver vidare i det här verkar det som om IFN far med kluven tunga. Det går att beställa rapporter ifrån dem. Rapporter som de då kallar ”Policy papers”. Dessa är alltså inte forskningsrapporter, utan rapporter skrivna av människor som kanhända är forskare, men utan att de genomgår sådan kvalitetsgranskning som forskning genomgår.

Men har allt det här någon betydelse? Ja, det har det. I det här fallet handlar det om att näringslivet beställer en rapport av personer som kallar sig forskare för att påverka den politiska debatten kring Björn Åstrands utredning som är tänkt att öka likvärdigheten i den svenska skolan. Följ gärna debatten via Johan Enfeldts hemsida så kan ni se vad det är man försöker göra. Man försöker freda friskolors möjlighet att tjäna pengar i systemet genom att misstänkliggöra utredningsresultat och förslag.

I sak svarar Björn Åstrand och utredningen fullständigt tillintetgörande. Men det spelar ingen roll. Skadan är redan skedd och de politiker som vill gå i den riktningen har fått argument från ”forskning”. På samma sätt som Tobias Krantz som satt i Skolkommissionen läckte innehållet i den så att det kunde startas ett mediedrev innan kommissionens betänkande ens var offentliggjort. Tobias Krantz verkar ju också för övrigt för sin lojalitet belönats med en styrelsepost i Kunskapsskolan.

Här skulle jag vilja lägga in en avslutande kommentar. Jag väntar fortfarande på att näringslivet med stort N ska tröttna på det här sättet att föra kampanjer på. Jag väntar fortfarande på att alla seriösa industrialister och näringsidkare i det här samhället ska se att det för näringslivet är VIKTIGARE MED EN BRA SKOLA FÖR ALLA, än det är med aktievinster i några börsnoterade riskkapitalistägda skolbolag.

För näringslivet i stort är det avgörande att vi har ett skolsystem som fungerar. Men det verkar som om de, liksom alla de borgerliga partierna, ha sprungit bort sig i neoliberalismens sirenrop om valfrihet som lösning på alla problem i tillvaron.

Sveriges skolelever är värda bättre.

Relaterat

Reagera på inlägget:

Är det rimligt att lärare offras?

Relaterat

Medelåldern på gymnasielärare i Sverige är 40 år. Det betyder att en ganska stor andel lärare befinner sig i åldrarna 55–65. Det är den ålder som är den vanligaste bland de över 120 som intensivvårdas för Covid-19 i Sverige idag, en siffra som stiger för varje dag nu. Det finns en bagatelliserande faktoid som sprider sig om att skolor inte är platser där smitta sprids. Jag kommer tillbaka till det. Men bara med en enkel Google-sökning kan man se att gymnasieskolor i Sverige i höst har sett smittspridning:

Det har konstaterats smitta tex på Fredrika Bremer i Haninge, i Jokkmokk, Boden, Luleå, Vänersborg, Trollhättan, på Heleneholmsgymnasiet i Malmö, Östra real i Stockholm, i Karlstad, Kungsbacka, Strängnäs, Sundsvall, Värnamo, Sveg, Västervik, på Borgarskolan i Gävle och minst en gymnasieskola i Uppsala.

Jonas Vlachos som gjorde en studie över vad som hände i våras säger till Skolvärlden: ”Frågan vi ställer oss är: Vad hade hänt om man stängt högstadiet på samma sätt som gymnasiet. Enligt vår uträkning hade vi fått en betydligt lägre nivå av smittade och svårt sjuka lärare”.

I artikeln står ”Totalt finns det ungefär 40 000 högstadielärare i hela landet, och bland dem återfinns 79 allvarliga fall av covid-19 som krävt inläggning på sjukhus. Enligt forskarnas statistiska modell skulle den siffran ha landat på 46 allvarliga fall om högstadieskolan stängt på samma sätt som gymnasiet gjorde”.

Och Jonas Vlachos säger: ”Vår tolkning är att ur allmän smittspridningssynpunkt på samhällsnivå spelade det inte någon större roll att skolorna var öppna. Men lärarna blir ju påverkade och högstadielärare blev mer smittade än gymnasielärare, det står helt klart”.

De sammanfattar sin forskningsrapport med: ”the results for parents indicate that keeping lower secondary schools open had minor consequences for the transmission of SARS-CoV-2 in society. The results for teachers suggest that measures to protect teachers could be considered.”

Vad de visar är att kommunikationen från Folkhälsomyndigheten om smittsamhet i skolor är starkt förenklad och att den inte stämmer vad gäller äldre barn. När det gäller gymnasieskolan pratar vi inte bara om barn utan också om unga vuxna. Och dessutom om unga vuxna som ofta samlas från ett stort upptagningsområde och på stora skolor.

Nu ser vi en brant uppåtstigande trend vad gäller smitta och de senaste veckorna har antalet IVA-inläggningar och dödsfall börjat spegla den utvecklingen. En andra våg är utan tvekan över oss.

I detta läget är beskedet från ansvariga myndigheter att vi alla måste skärpa oss. Och det är naturligtvis sant. Men man måste faktiskt erkänna att vi sedan i våras har gjort stora förändringar i de regler som gäller. Att hålla öppna gymnasieskolor har med all sannolikhet förändrat spelplanen för viruset. Anledningen till att man stängde dessa i våras var dels att de blandar elever från olika håll i en stad, och för att minska smittan i kollektivtrafiken. Detta är nu upphävt.

Nu menar Folkhälsomyndigheten att smittan sprids främst mellan familjemedlemmar. Det är en banal iakttagelse. Så kommer det alltid att vara. Den avgörande frågan ur smittspridningssynvinkel är hur smittan förflyttar sig mellan familjer. Och här är troligen gymnasieskolan en sådan plats. Detta är ett problem ur två synvinklar, dels finns det i skolan många äldre lärare som riskerar svår sjukdom, dels är också föräldrarna äldre än i grundskolan och har därmed också en högre risk att bli svårt sjuka.

Man kan naturligtvis välja att behålla gymnasieskolorna öppna under den andra våg som nu kommer över oss – men då måste alla lärare kunna känna sig trygga med de smittskyddsåtgärder som görs, kunna jobba hemma när det går – och tabut kring munskyddsanvändning i Sverige behöver nog brytas. Man måste kommunicera den risk man tar.

Att inte använda de åtgärder vi använde i våras är ett ytterst farligt spel i det läge som råder. Alla vuxna i samhället uppmanas jobba hemifrån utom gymnasielever och deras lärare. Är det rimligt? Jag själv har arbetat hemifrån sedan i mars. Jag bor i en region med lokala föreskrifter om att jag inte ens ska träffa mina vänner. Och smittalen här fortsätter att öka efter tre veckor med dessa rekommendationer. Men jag förväntas skicka en familjemedlem på en buss till en gymnasieskola med 1 000 elever. Jag får det inte att gå ihop.

Ett vaccin väntar nu bakom dörren enligt den statliga samordnaren. Varför ska just gymnasielärare behöva dö, eller bli långtidssjuka innan dess? Stefan Löfven sade att det är nu vi avgör hur julen kommer se ut. Och ja, Stefan det är sant, men det handlar inte bara om vad jag gör utan om vad du bestämmer dig för att göra som gäller oss alla. Det är din plikt som statschef att skydda din befolkning, och bland dem dina lärare.

För övrigt vill jag säga att det inte är ett år för sent man nu bestämmer sig för att det ska bli ämnesbetyg på gymnasieskolan.

Relaterat

Reagera på inlägget:

Lästips: Så skulle läraryrket kunna återvinnas

Det finns ett antal studier som visar hur lärarkåren i Sverige blivit avprofessionaliserad. Man har då tittat på olika faktorer som lönesättning, hur maktstrukturer förskjutits, på hur New Public Management-ideologins intåg i svensk offentlig förvaltning upplöste professionernas utrymme att vara just professioner. Johanna Ringarp och Niklas Stenlås är exempel på forskare som tittat på detta.

I en ny antologi utkommen på Studentlitteratur, ”Professionalisering av lärarutbildningen – reformer i Sverige och Finland” gör redaktörerna Eva Bejerot och Hans Hasselbladh från Örebro universitet en oerhört intressant historisk och nutida jämförelse mellan villkoren för lärare som profession mellan Sverige och Finland.

Boken är hyperintressant eftersom det ofta är i sådana jämförelser som avgörande skillnader blir synliga. Ena annan aspekt som gör den läsvärd är att den reder lite i den mystik som omgärdar den finska skolan i Sverige. Vad är det egentligen som gör att de inte tappade i Pisa-resultat när vi gjorde det? Vad är det egentligen som gör att de inte alls har någon lärarbrist när vi har en av de värsta i Europa?

Det finns genom åren mängder av anledningar som har lyfts fram. En är absolut att de är bättre på specialpedagogik och på att sätta in insatser i tid. En annan är finska lärares arbetsvillkor och deras tarifflöner. Och andra tror (felaktigt) att det beror på kadaverdisciplin).

Men det som är Bejerots och Hasselbladhs boks styrka är att den pekar på en sak som kanske är orsaken till att lärarkårens villkor inte försämrats över tid, och det som kan vara en anledning till att deras specialpedagogik fungerar så bra och varför de finska lärarna är fortsatt stolta, välutbildade och bevisligen skickliga på att lära ut.

Svaret stavas ”oberoende” och ”en bra lärarutbildning som lär ut hur man lär ut”.

I det finska samhället har respekten för det man med munnen ibland i Sverige bekänner sig till, att lärarna är de som kan det här med att undervisa, lett till att mycket av ansvaret för utvecklingen av yrket och undervisningen ligger kvar hos lärarna. Lärarutbildningarna och den pedagogiska forskningen i Finland har aldrig fjärmat sig från klassrummets praktik som i Sverige och inte varit verktyg för klåfingriga samhällsomdanare. Staten har helt enkelt litat på och lämnat professionen och lärarutbildningarna i fred till att utveckla en nära symbios, medan man i Sverige klåfingrigt hela tiden har velat lägga sig i både det ena och det andra.

Jag lämnar detaljerna i detta till dig att läsa i boken men frågan är hur man kan ta sig från där vi är till en annan situation?

Med 30 procent av grundskolans lärare obehöriga och med en prognosticerad fortsatt brist på lärarstudenter behöver läraryrket startas om i Sverige. En sådan startsignal skulle kunna vara att man gav i uppdrag åt lärarfacken att designa delar av sin professions utbildning. Att både stat och högskolor släpper taget i sargkanten och på allvar våga ge lärarkåren det uppdrag de har – att undervisa och utveckla undervisning.

Vi pratar om tillitsstyrning, men tillit kräver faktiskt just det – att man överlåter åt någon annan att bestämma för att man litar på dem.

Med engagerade aktiva lärare i ledningen skulle det bli åka av i lärarutbildningarna!

Reagera på inlägget:

Sidor