Annons

Hur *#@%# kan detta vara ett bra sätt att bedriva politik på?

Relaterat

Det finns ännu mer att lära av Chile än vad jag beskrev i mitt förra blogginlägg.

En sak är att inte ens Pinochet genomförde förändringar i skolsystemet på ett så kuppartat sätt som Carl Bildt gjorde. Pinochet tillsatte en kommission som arbetade i fem år med att ta fram lagstiftningen. Och det finns mängder av dokumentation av deras arbete och samtal med experter som de kallade in, och om den oenighet och strider som förekom i detta arbete.

I Sverige har vi några månaders arbete av Anders Hultin som då arbetade på Utbildningsdepartementet och totalt 20 sidors skriftlig dokumentation i form av den färdiga propositionen. Anders Hultin gick sedan vidare och tjänade mycket pengar på den reform han skrivit fram, bland annat inom Kunskapsskolan men också som egenföretagare på skol-”marknaden”. (Det var han som lade upp en dyr vinflaska på internet och texten ”Because I’m worth it” när han ställde tusentals elever på gatan i JB-konkursen).

Jag undrar ärligt hur f-n någon kan påstå att detta är ett bra sätt att bedriva politik på!

En annan sak är att Chile nu avkommunaliserar det offentliga skolsystemet. Kommunaliseringen var ett sätt för Pinochet att försvaga det offentliga skolsystemet och förbereda det för en marknad. I Chile, som har nationell skolpeng, tillsätts nu en regional myndighetsstruktur med 70 regionala kontor som tar över kontroll och utveckling av skolor.

En tredje för Sverige intressant sak är att Chile, vad gäller den lärarreform som jag nämnde i förra inlägget, har både ett karriärsystem OCH belöning för tjänsteår. Och det i system som är oberoende av rektorers godtycke. I någon mening avprivatiserar de också den stora privata sektorn inom skola genom att på tio års sikt kräva att alla skolor som tar emot skolpeng från staten ska ingå i karriärsystemet.

Vi borde kunna begära mycket mer än så i Sverige.

Relaterat

Reagera på inlägget:

Vi har mycket att lära av Chile om det fria skolvalet

Relaterat

Att åka till Chile och prata om skolreformer är verkligen som att åka till ett spegelland till Sverige. Systemet och de politiska diskussionerna är så oerhört lika.

Men så var Chile också det enda land som tillsammans med oss på allvar testade Rose och Milton Friedmans idéer om skola som en marknad med vinstintressen.

I Chiles fall var det eftersom amerikanska ekonomer efter den USA-stödda alliansen fick tillgång till en experimentverkstad för sina idéer (som professor Allejandro Carrusco uttryckte det för oss när vi träffades här i Chile). I Sverige skedde det tio år senare av en av samma ideologi och USA inspirerad ung Carl Bildt och hans regering.

Skillnaden är nu att Chile har ändrat riktning. Detta efter att konsekvenserna blev tydliga genom forskning och efter en folklig opinion med två stora vågor av studentprotester 2006 och 2011.

Forskningen och protesterna gav den förre presidenten Michelle Bachelet det stöd hon behövde för att göra en del förändringar i systemet. Man införde en lag som i korthet (och förenklat) innebär:

  • Förbud mot vinster i skolsystemet. Den skola som ville ha tillgång till den statliga skolpengen måste visa att pengarna går till verksamheten på skolan och inget annat. Det vill säga det är inget förbjud mot att gå med vinst, men ett förbud att ta ut pengarna ur verksamheten. Man begär också att skolan ska äga sina egna lokaler så att man inte hämtar ut pengar ur verksamheten genom hyror. På sikt tar man också bort möjligheten till skolavgifter genom att staten långsamt höjer skolpengen.
  • Ändringar i skolvalssystemet. Istället för att alla föräldrar gick till den skola där man ville ha sitt barn och dessa i sin tur kunde välja de elever man ville infördes en central antagning där alla hade samma rätt och tillgång till alla skolor. Platser fördelades sedan efter de preferenser man angivit med olika förtursregler för syskon med mera. Systemet användes förra året i hela Chile utom i Santiago och införs i år också där. (Santiago har 6 av Chiles 18 miljoner invånare).
  • Förändringar i villkor för lärare på de offentliga skolorna. En 30-procentig löneförhöjning, garanterad fortbildning och begränsad undervisningsplikt.

Bakgrunden till detta var en oerhört tydlig socioekonomisk segregation i skolsystemet. På grund av det extrema systemet (= som i Sverige) har segregationen i Chile också genererat viktiga resultat för den internationella forskarvärlden om effekterna av skolval och olika styrningsmekanismer.

Det här med forskning och dess ställning i samhället är ett perspektiv som är intressant när man är här i Chile. Det är uppenbart att forskare under de senaste åren har fått spela en stor roll både i medias rapportering, politisk debatt och i det politiska hantverket.

Forskare blir regelbundet inbjudna att genomföra hearings och informera i parlament och motsvarande, och media frågar dem om deras åsikter. De har också direkta ekonomiska incitament inbyggda i finansieringen av forskningsinstitut att de ska delta i både debatt och ge underlag för politiska beslut.

Vi har något att lära (eller snarare att lära om) här. Så var situationen mycket mer under den tid som grundskolan byggdes upp under andra mitten av förra seklet i Sverige.

Spegel förresten? Det var nästan skrattretande att se en bild från den nuvarande presidentens kampanj. Där anklagades det nya skolvalssystemet för att ersätta skolvalet med en tombola. Och i hans kampanj visades en bild på ett barn fastspänt på ett stort tombolahjul (Scrolla ner på den här hemsidan så får du se den. Det är en direkt parallell till Jan Björklunds vilseledande tweet natten innan den svenska Skolkommissionen offentliggjorde sin rapport 2017. Väl medveten om vad han gjorde fick han mediasverige att köpa hans spinn att Skolkommissionen föreslog lottning till skolor i Sverige.

Men vad kommissionen föreslog var lottning som en sista urvalsgrund till översökta skolor. Detta som ett sätt att göra antagningen mer rättvis. Men rättvisa blev lotteri i Björklunds medvetna missuppfattning. Vad den chilenske presidentkandidaten gjorde kallade en amerikansk forskare vi träffade här i Chile för ”fake news”, och det var det också när Björklund försökte punktera Skolkommissionens balanserade och rättvisa förslag.

Jag tycker inte det är så vi ska fatta beslut om sådana här saker i Sverige. Just nu har vi mycket att lära av Chile. Ett land som med så mycket tuffare förutsättningar agerar mer rationellt än vad vi gör.

Relaterat

Reagera på inlägget:

Det fanns all anledning för regeringen Bildt att gömma OECD-rapporten

Relaterat

I mitt förra blogginlägg förvånades jag över att OECD:s senaste rapport inte fick genomslag i svensk media och skoldebatt. Man kan på samma sätt bli förvånad över att inte 2015 års rapport från OECD fick något större genomslag. I Sverige reagerar man knappt ens på att OECD:s chef för utbildningsfrågor sa: ”Det verkar som om det svenska skolsystemet förlorat sin själ”. Ingenting verkar bita på den svenska skoldebatten. Och allra minst fakta.

Nu visar en nyåterupptäckt rapport att OECD redan 1992 mycket kraftfullt varnade den dåvarande svenska regeringen från att genomföra marknadsreformer på det sätt man hade för avsikt att göra. Detta är en rapport som inte ens diarefördes i Sverige. Det kanske inte är en glömd, utan en faktiskt en gömd rapport? Det fanns i alla fall all anledning för regeringen Bildt att gömma den. Jag har aldrig läst en sådan sågning av en regering i någon officiell rapport någonsin.

Det är LO-utredaren Mattias Samuelsson som har hittat rapporten. Han fick be OECD om den eftersom den som sagt inte diarieförts i Sverige. Han har skrivit om den här. Mats Wingborg på Arena har också bloggat om den här. Man kan verkligen fråga sig varför detta med den glömda (gömda?) rapporten bara var en nyhet för två bloggare och Studio ett i P1, men inte för våra stora tidningsdrakar?

Det som framkommer i rapporten bekräftar mina värsta farhågor. Det är inte bara det att de uttrycker oro. De anklagar den svenska regeringen för att medvetet inta en okunnig hållning till utbildningsfrågor, styrning av system och regerande.

Jag skrev boken ”Barnexperimentet” (Leopard förlag 2013) eftersom jag upplevde att man hade genomfört ett gigantiskt experiment med den svenska skolan. Jag beskrev i den det hafsiga reformarbetet som föregick framförallt friskolereformen 1992 och att redan då fick man mothugg av forskare som undrade vad man stödde sig på för evidens.

Men jag kände inte till OECD:s rapport. Att att nu få läsa den och se de frågor och uttalanden som OECD gör är nästan kusligt. Det här var alltså något som Carl Bildt och de andra i den regeringen kände till. Ändå valde man att genomföra reformer på det sätt man gjorde. Ingen kan efter detta hävda att man inte visste vad man gjorde eller vad som skulle kunna hända. Kanske är det också därför man så konsekvent försöker förneka kunskap om detta?

Det är en enorm skandal som borde leda till att en hel del borgerliga politiker och tyckare borde omvärdera en hel del av både sin historieskrivning men också sin syn på sakfrågor.

I korthet beskriver OECD att Sverige innan dessa reformer var ett föregångsland vad gäller utbildning och också vad gäller utvecklingsarbete inom området. Man beskriver tidigare regeringars mödosamma arbete med att skapa konsensus, göra försöksverksamheter och seriöst utreda både vad man vill och dess konsekvenser, som världsunikt både i omfång och kvalitet. Det är med den utgångspunkten man ställde sig främmande till de genomgripande förändringar som Sverige nu hade för avsikt att genomföra. Man kan inte se evidens för att politiken på något sätt är genomtänkt bortom ideologi.

Man pekar speciellt ut valfrihets- och marknadsreformerna. Man är väldigt tydlig med att de internationella erfarenheter som då redan fanns visar att man måste genomföra sådana reformer med stor försiktighet eftersom de där de hade provats, bland annat i Australien och USA, hade lett till segregation och olikvärdighet mellan skolor.

Detta är allvarligt nog. Men det allvarligaste ligger nog egentligen i kritiken av hur man regerade ”…the style of policy-making”.

Redan i början av rapporten uttrycker man förvåning över avståndet mellan regeringens ambitioner och de som skulle genomföra dem. OECD beskriver att beslut istället fattades på politisk och ideologisk nivå utan att man gjort sin hemläxa, ”home-work”, för att underbygga sina beslut. Istället för försöksverksamheter skulle man nu förändra hela systemet och det snabbt.

Man identifierar i rapporten en hel mängd frågetecken. Man säger samtidigt att man inte kan veta hur det kommer att bli eftersom systemet befinner sig i förändring.

Men man lyfter oro för saker som vi alla som jobbar i skolan känner igen. Ansvarslösheten. Vem ska egentligen styra? Vad menas med kvalitet? På flera ställen beskriver OECD den dåvarande regeringen som att de ”valt att vara okunniga om problemen” (…chosen to remain agnostic …).

Inte minst pekar OECD på den osäkerhet som också kommunaliseringen innebar. Vad händer när inte staten längre är med i löneförhandlingar kring lärare – vad kommer det att innebära för likvärdigheten i landet? frågar man. Det stycket är intressant också för att den visar att Bildt-regeringen såg sig som att de byggde vidare på kommunaliseringens decentralisering. Det är som om Socialdemokraterna lade grunden för det som skulle komma. Just om läraryrket skriver OECD ”I detta, som i andra områden, verkar medvetet odlad osäkerhet var den dominerande egenskapen i det politiska beslutsfattandet”. Herregud! Vi pratar om ett skolsystem!

Ett av de allra märkligaste ställena är när OECD, utifrån internationella erfarenheter frågar regeringen om vad de ska göra om det visar sig att likvärdigheten försämras på grund av skolval och marknad. ”Det är ingen fara” svarar regeringen enligt OECD, ”det kommer inte svenska folket att acceptera”, men man kunde inte svara på om regeringen hade tänkt ut några sätt att komma tillrätta med det om det skulle ske.

OECD menar att det finns tre grundläggande frågor man måste utreda innan man sätter igång en sådan reform: Vem ska utvärdera effekterna? Mot vilka kriterier ska man utvärdera? Och inom vilka begränsningar ska de verka? Det OECD beskriver är normalt ansvarstagande beslutsfattande. Något som den regeringen Sverige då hade inte överhuvudtaget verkade vara intresserad av.

Jag kan rekommendera alla som är intresserad av skola att läsa rapporten. För att möjliggöra det har jag lagt den här. Egentligen kan man säga att de 26 år som gått varit onödiga. Att kommunaliseringsutredningen, OECDs kommission 2015 och Skolkommissionen var onödiga.

Vi fick redan 1992 reda på vad som var svagheterna i systemet. Och några med makt valde att strunta i det. Detta eftersom man var så ideologiskt trosviss och övertygad. Vi behöver kanske inte någon mer kommission annat än en sanningskommission.

Varför var det så bråttom att man var tvungen att bryta ner ett av väldens då bästa skolsystem? Och överge all rationalitet i beslutsfattandet?

Relaterat

Reagera på inlägget:

Ingen i Sverige verkar lyssna på OECD – och det är allvarligt

Relaterat

Förra veckan lämnade OECD en rapport om den svenska ekonomin. Den här gången tog de speciellt upp skolan i den. Det är verkligen inte första gången OECD kommenterar den svenska skolan, som vi alla vet. Inte minst är deras rapport från 2015 som ju var specialbeställd av svenska staten både läsvärd och intressant.

Man kan undra vad de från sin horisont i Paris tänker om Sverige. De skriver rapport på rapport men ingen i Sverige verkar lyssna. Jag letade förgäves igenom både Dagens Nyheter och Uppsala Nya Tidning efter något omnämnande av deras senaste rapport. Det fanns ingen som helst rapportering av vad OECD säger om den svenska skolan. Jag tycker att det är väldigt intressant. Vad är det som gör att en av de största internationella ekonomiska sammanslutningarnas erkänt skickliga experter inte får nyhetsutrymme i Sverige?

Kan det bero på vad de säger? Trots att det närmast är att betrakta som en marknadsliberal tankesmedja så säger deras experter saker som ”Konkurrens och skolval kan vara kraftfulla verktyg för att förbättra skolkvaliteten, men privata intressen avviker i många fall från samhällets intressen som helhet. Effektiv reglering och styrning måste därför styra privata leverantörer för att leverera till allmänhetens bästa.”

Vi tar det långsamt: De menar att tävling och skolval kan vara bra (vilket närmast är ett ideologiskt uttalande eftersom det inte finns så mycket evidens för det), men sedan säger de att privata intressen kan avvika från samhällets. Det är ett mycket enkelt konstaterande av att möjligheten att tjäna pengar på en verksamhet kan göra att den verksamheten inte gör det vi som samhälle skulle vilja att den gör. Ett aktiebolag t.ex. ska bara tjäna pengar åt sina aktieägare. Men en skola ska uppfostra och förbereda samhällsmedborgare. Det är inte säkert att de två sakerna går ihop. Därför, menar OECD, måste ett skolsystem regleras så att de som agerar i det tvingas uppfylla det samhället vill.

För att tala klartext: OECD menar att vi måste skapa ett regelverk som tvingar friskolorna att fungera för samhällets bästa.

I rapporten illustrerar man detta med att friskolorna bara plockar russinen ur kakan:

När det gäller segregation har för övrigt min och German Benders segragtionsrapport nu översatts och finns här. Och man visar att också att konkurrens (competition) och vinstintresse (for profit) är negativt korrelerat med elevers resultat (konkurrens är inte signifikant men vinstintresse är det):

Lägg märke till att lärartäthet inte spelar någon roll i deras data, att Stockholm uppenbarligen har en bra skolorganisation, att det spelar roll om man har utbildade lärare och att man anpassar undervisningen efter sin elever. Lärarsituationen för oss till en av rapportens tråkigaste bilder:

Den här bilden som ju kommer från OECD:s mätning av lärares arbetsvillkor mm TALIS är ju så oerhört skrämmande för ett land. Och borde leda till en ordentlig självrannsakan bland politiker över hela fältet. Inte till snabba paniklösningar utan till funderingar kring vad som är centralt för läraryrket, för lärares motivation och arbetsglädje. För det är i mötet, det dagliga mötet, timme ut och timme in, dag efter dag, vecka efter vecka, månad efter månad, år efter år, mellan svenska lärare och barn och ungdomar som vår gemensamma framtid formas.

Vad rekommenderar de då? Jo:

  • En miniminivå av nationell finansiering som styr pengar till de elever som behöver det mest
  • En regionaliserad myndighetsstruktur som arbetar med utveckling, inte minst fortbildning.
  • Ett objektivt nationellt provsystem.
  • Symmetrisk vägning av betyg, och gör det lättare att komma in på gymnasiet.
  • Se till att intag och nya skolor ger en socioekonomisk blandning av elever.
  • Stärk lärarutbildningen så den innehåller mer lärarledd tid, mer praktik och mer forskning.
  • Förstärk kontinuerlig fortbildning och utveckling genom regionalt stöd, systematiskt kollegialt lärande samt, för båda parter gynnsamt, utbyte med universitet och högskolor.

Jag ser fram emot den studie som snart kommer från OECD: André, C., J. Pareliussen and H. Hwang (2019), What drives the performance of Swedish lower secondary schools?, OECD Economics Department Working Papers. Det är alltid intressant att läsa vad de skriver. De har stor integritet, och fast de har ett tydligt marknadsekonomiskt grundperspektiv ramlar de inte ner i de enkla och banala lägen som den svenska skoldebatten så ofta hamnar i.

Om vi ska ha vinstintressen i skolsystemet måste de aktörerna begränsas och tvingas agera så att samhället som helhet får nytta av det. Skola är inte ett verktyg för internationella riskkapitalister att bli rika. Det är ganska självklart och det känns konstigt att behöva säga det.

Relaterat

Reagera på inlägget:

Statligt avtal är vägen ut ur lärarkrisen

I Sverige är politikerna påtagligt valhänta kring den oerhört allvarliga lärarkrisen. Och på det lokala planet försöker man (med budgeten låst av kommunfullmäktiges prioriteringar där inte alltid skolan är det viktigaste) lösa problemet med så billiga lösningar som möjligt.

Vi vet att en av anledningarna till krisen är hur lärarkåren har uppfattat förändringar i regelverket. Förändringar som gjort att läraryrket gått från ett fritt yrke med stort ansvar till ett där man ska uppfylla så många regler som möjligt på kortast möjliga tid.

Men trots västerlandets värsta lärarbrist är det ingen som vågar föreslå något verkligt radikalt. Något som verkligen skulle både glädja de lärare som finns och locka nya ungdomar till yrket. Vad skulle det kunna vara?

Professor Alma Harris har tillsammans med sin forskarkollega Michelle Jones skrivit en artikel i tidskriften School Leadership & Management som vi i Sverige borde läsa och fundera över.

De börjar med: ”Runt om i världen växer en förståelse av att lärarautonomi och professionellt inflytandet är kritiska komponenter i strävan efter skol- och systemförbättring. Möjligheten och potentialen för lärare att leda i reformer är en central fråga inom den internationella diskursen om utbildningsreform och förändring. Denna möjlighet återspeglas i en rad aktuella publikationer som kraftigt hävdar att lärare borde spela en mycket mer central roll i beslutsfattandet och skapande av politik.”

De beskriver sedan de negativa följderna av om lärare bara blir utsatta för olika reformförsök uppifrån. De kontrasterar det mot arbete som har skett i Ontario där man arbetat med lärares ledarskap i det som kallas Teacher Learning and Leadership Program (TLLP) och som har blivit utvärderat.

Slutsatsen är:

”Beviset är tydligt: dessa lärarledare kommer att göra fantastiska saker; De kommer att initiera, innovera, genomföra och dela ett brett sortiment av projekt som kan utveckla kollegialt lärande, förbättra praxis och stödja elevinlärning. De kommer att uppleva framgång i konkreta resultat - till exempel förändringar i praxis för undervisning och bedömning - och också viktigare, i de ibland omätbara fördelarna med att vara bemyndigad, aktiverad och värderad. De kommer att navigera i personliga, interpersonella och praktiska utmaningar, eftersom deras ledarskap testas och växer. De kommer att lära sig att samarbeta och dela för att sprida kunskap om studentinlärning och upprätthålla förbättringar i praktiken. och de kommer att visa det professionella, pedagogiska och ekonomiska värdet av självinriktade, lärarledda innovativa och effektiva metoder ...”

Det här har jag också sett gång på gång i de kretsar jag rör mig i runt om i landet. Vad som händer när lärare både tar initiativ, men där de också får möjlighet att vara med och utveckla och ta ansvar. Det är där den allra bästa skolutvecklingen finns. För den görs av skickliga, välutbildade personer med stor kunskap i de utmaningar de har i sin vardag. De behöver stöttning, visst – och utmaning. Men de behöver framförallt möjlighet och tillåtelse att göra det. Och för det krävs det ett mindre nervöst ledarskap och en visad tillit.

Harris och Jones avslutar med: ”Ser man framåt finns det mycket att lära av TLLP och från andra projekt som det. Att stödja lärare att vara innovativa, kreativa och samarbetande kan göra en varaktig skillnad för lärande och elever. Det politiska samtalet skiftar oupphörligen och politiska prioriteringar förändras men det som ständigt är konstant är lärarens yrkesmässiga vilja, skicklighet och uthållighet. Finansieringen kan försvinna över natten, politiskt stöd kan sänkas, intressenternas intressen kan vara sidospårade, men den enorma styrkan i lärarledarskapet förblir, uppehåller och överlever.”

Här i avslutningen pekar de på något viktigt. Medan politiker fladdrar från den ena dagsländan till den andra är lärarna hela tiden kvar i klassrummet och på sina skolor. De har en lång utbildning och ett starkt intresse för att det ska gå bra för sina elever. Man kan lita på dem.

Den bästa reformen framöver vore kanske att återställa lärares position som yrkeskår genom att ge dem ett enda bra nationellt avtal att arbeta inom, med tydliga gränser för hur mycket man ska undervisa och med garanterad undervisningsutvecklingstid.

Att återställa läraryrket är statens ansvar och något kommunerna borde välkomna (ett sådant avtal ska naturligtvis också innehålla förslag i linje med Björn Åstrands utredning om karriärvägar och professionsprogram).

Vägen framåt går inte genom att lokala politiker och förvaltningar försöker utnyttja de avtal som finns för att klämma ur lärare så mycket som möjligt utan genom att vi nationellt bestämmer vad läraryrket ska vara. Och i det ger lärare stor makt över sin arbetssituation och ett tydligt inflytande vad gäller reformer som rör undervisningen.

Reagera på inlägget:

Sidor