Annons

Hur förklara att de undervisas av en mycket sämre värderad lärare

Nu vill väl alla prata om tidiga betyg (som jag tycker är en ickefråga) och bedömningsstöd i årskurs ett (som jag tycker är jättebra) men låt oss istället dröja en stund vid en annan för professionen väldigt viktig fråga: den svenska lönebildningsmodellen.

Svensk skola är ju unik på så många sätt nu. Vi är det land som fallit mest av alla länder i alla Pisa-mätningar. Vi har ett unikt decentraliserat skolsystem, där vi också snart är helt ensamma i vår combo med fritt skolval, nästan fri etableringsrätt, vinstintressen och skolpengssystem. Vi är också det land där flest lärare vill byta jobb och där lärare anser att deras yrke har lägst status i undersökningen Talis.

En annan sak vi är unika på, men som inte diskuteras så mycket, är vår lönebildningsmodell för lärare. Jag nämnde den lite kort här i bloggen den 8/8.

Jag är inte helt säker på att det jag skriver nu kommer att ha lämna några som helst spår hos dig som läser det. Vissa saker är en läsekrets helt enkelt inte mogen för. Och det är inte menat på något sätt nedsättande, det är bara kognitionspsykologi. När man presenteras för något vars referensramar ligger långt utanför ens vardag är det inte lätt att ta till sig det.

(Det är det som även gör att ingen hör när någon person tidigt i ett möte säger en bra lösning på ett problem. När hela gruppen har vänt och vridit på problemet ett tag så är det inte sällan någon annan som säger samma sak och alla tycker det är bra och den sistnämnda får äran av att kommit på en bra idé. Det finns en kvinnlig näringslivschef som har beskrivit hur hon, när hon tidigt i möten får en bra idé, sjunger tyst för sig själv: ”Lilla snigel akta dig, akta dig…”. Detta för att påminna sig om att vara tyst till dess hennes (manliga) kollegor är mogna för hennes lösning... Men detta var en utvikning från ämnet… :) Tillbaka!)

Jag var häromdagen på ett seminarium med Johan Wennström som handlade om hur läraryrkets status underminerats både från vänster och höger. Jag kan rekommendera hans lilla bok När vänstern och högern kidnappade lärarprofessionen.

En av de saker jag reagerade starkast på var inte det han sade om läraryrkets status, utan när han i början av seminariet lyfte frågan om vilken signal samhället skickar ut när man har individuell och prestationsbaserad lönesättning av lärare.

I dag kan tack vara förstelärareformen den situationen uppstå att i klass A sitter en skara elever och undervisas av en lärare vars undervisning av skolledning (och huvudman) anses vara värd 25 000 kronor i månaden. I klass B undervisas en annan skara elever av en lärare vars undervisning värderas till 40 000 kronor i månaden.

Hur i all sina dar förklarar huvudman och rektor för föräldrarna i klass A att de ska undervisas av en så mycket sämre värderad lärare? Om vi översätter det till kirurger. Om man ger dem betalt efter hur lyckade operationer de gör. Vem ska opereras av kirurg A och vem av kirurg B?

Att det ska vara så här verkar fackföreningar och hela samhället köpt utan en verklig diskussion kring vad det innebär för lärarkåren och för likvärdigheten i skolan. Det är fascinerande att så här ser man inte på de här frågorna i alla andra länder. För Sverige är unikt med sin modell med individuell lokal lönesättning i allmänhet och inom läraryrket i synnerhet.

OECD ser också problem med den svenska modellen. De skriver i en rapport (OECD Reviews of Evaluation and Assessment in Education: SWEDEN, 2011) bland annat att avsaknaden av en mer formellt konstruerad karriärstege gör att skolledare inte gärna använder sig av verktyget som det är tänkt att fungera. De skriver också:

"Det verkar inte finnas en karriärväg för effektiva lärare. Rollen som arbetslagsledare betraktas inte som ett stort steg i karriären och inga andra sådana finns. Det finns ingen karriärstruktur på nationell nivå och det finns få möjligheter till befordran, större erkännande och mer ansvar.

…En annan risk är att lärarna värderas enligt lokala bestämmelser och har individuella karriärer och löner som är helt beroende av lokala beslut. Lärarna är därför helt beroende av den lokala förmågan och viljan för att få en meningsfull karriär som innebär att de ges möjlighet att förbättra sin praktik, där deras professionella utveckling erkänns och kan få större ansvar samtidigt som de utvecklas i yrket. Villkor för karriärutveckling varierar avsevärt mellan skolor och kommuner. Lärarna saknar även möjlighet att få extern eller oberoende validering av deras undervisningskompetens och att denna validering används i skolans förhandlingar om löneökningar. Bristen på extern validering kan också göra lärares rörlighet över kommuner och skolor svårare."

I en annan rapport  (OECD Reviews of Evaluation and Assessment in Education Synergies for Better Learning – an International Perspective on Evaluation and Assessment, 2013) skriver de:

"I ett antal länder undergräver avsaknaden av karriärmöjligheter för effektiva lärare den rollen som lärarutvärdering skulle kunna ha. Skolor och lärare kommer sannolikt att gynnas av en karriärstruktur för lärare, vilket bör omfatta ett antal viktiga steg. De olika stegen i karriären bör knytas till tydliga roller och ansvar i skolan i samband med fastställda nivåer av expertis. Tillträdet till var och en av de viktiga stegen skulle kunna förknippas med formella processer av bedömning genom ett system av lärarcertifiering."

OECD pekar alltså på avsaknaden av formella nationella meritsteg i Sverige som gör den professionen mer oberoende av en enskild rektors godtycke. Och en karriärstege som bygger på regler som professionen varit med om att bestämma och som bygger på nya roller för den som kliver uppåt i stegen. Så här gör man i de flesta länder och så gjorde vi en gång i Sverige.

Det går nämligen till exempel mycket lättare att motivera för föräldern i klass A att läraren i klass B har 15 000 kronor mer för den läraren har ansvar för att se till att all undervisning håller hög klass och är aktiv i ämnets och undervisningens utveckling för alla på skolan.

Nu har vi haft individuell lönesättning av lärare i ett par decennier och jag tror de flesta är eniga om att det inte har gett vad de som införde systemet önskade. När det nu inte har gjort det verkar mantrat ändå fortsättningsvis vara att ”lönespridningen inte är stor nog”. Det är lite som den övervintrade 68-vänsterns mantra om att den sanna socialismen inte var realiserad ännu.

Det är ett konstigt argument. Jag har skrivit om det tidigare. Det finns inga evidens för att prestationsbaserad lön skapar bättre lärande. Men för att göra det här NPM-inspirerade systemet ännu mer prestationsbaserat skapade svenska staten nyss ännu större belöningspott för lärare i förstelärarreformen. Det intressanta med den är att den inte innehåller några formella kriterier eller förändrade arbetsuppgifter utan bara denna skrivning:

"Legitimerad lärare enligt 2 kap. 16 § skollagen (2010:800), enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av 2 kap. 16 b § andra stycket skollagen eller enligt 27 kap. 4 § skollagen, genom dokumentation kan redovisa minst fyra års väl vitsordat arbete med undervisning inom ramen för en eller flera anställningar inom skolväsendet, har visat särskilt god förmåga att förbättra elevernas studieresultat och ett starkt intresse för att utveckla undervisningen, och
även i övrigt av huvudmannen bedöms som särskilt kvalificerad för undervisning och uppgifter som hör till undervisningen."

Det handlar alltså om att belöna duktiga lärare. Och reformen innehåller inget av det som OECD efterlyser. Det finns heller inget system för att säkerställa att de lärare som i ett sådant här system tydligt utpekas som ”andrelärare” har en möjlighet att förbättra sig och vad som krävs för det.

Och då kommer vi tillbaka till det exempel som Johan Wennström gav. Vad är det för likvärdighet i ett system där våra barn undervisas av lärare som på grund av en bedömning av lärarskicklighet belönas 15 000 kronor i månaden olika? Tyder inte det på en mycket allvarlig brist i ett skolsystem?

Kanske vi också här någonstans hittar en delförklaring till den brist som vi också hittar i Talis att svenska lärares kompetensutveckling och möjlighet till kollegial utveckling och återkoppling ligger i botten? (jag skrev om detta här)

I Sverige har vi inte valt vägen att höja kompetensen, här tror vi istället på (lokalt godtyckligt fastställda) ekonomiska incitament?

Jag menar inte att man inte kan ha en individuell lönesättning på marginalen. Om det roar rektorer att belöna, om de tror att de har en makt genom dessa små löneförändringar så ok. Jag vet också att det finns huvudmän som skapat system för försteärare som liknar ett steg i en karriärstrappa av den sort OECD efterlyser (jag har skrivit om förstelärare här bland annat).

Men detta bör om inte ersättas så åtminstone kompletteras (där detta blir den huvudsakliga komponenten!) med en ordentlig nationellt bestämd lönetrappa; en trappa med flera steg som bygger på gemensamma, tillsammans med professionen framtagna, kriterier. Kriterier med tydligt fokus på formella meriter och där varje steg innebär ett större ansvar. Det skulle stärka kåren.

Detta är ett viktigt steg för att återställa lärarprofessionen. Jag tror också att vi till slut kommer att landa där när våra svulstiga experiment med New Public Management har tagit slut (det finns tecken på det) och när tron på ekonomiska incitament (typ gamla ackordsarbeten) för professioner med egentligen hög etisk standard har bedarrat och när konsekvenserna av en oreglerad skola har blivit uppenbar också för de som bestämmer.

Men jag är fullt medveten om att jag troligtvis inte kommer att bli lyssnad på, eller sannspådd förrän om kanske tio år eller så… Det känns lite jobbigt för professionen behöver åtgärder snabbt. Men de åtgärderna behöver till skillnad från tidigare regeringars reformfyrverkeri diskuteras och utredas.

Skolpolitik har i Sverige nu för mycket varit som en båtfärd med en ideologiskt förinställd kompass, där vad man kan se, professionellas varningar och sjökortet har ignorerats.

Därför anser jag att vi behöver en verklig svensk skolkommission – och att en sådan bör tillsättas ASAP. 

Reagera på inlägget:

Vad vilar svensk skolas insatser för dessa utsatta barn på egentligen?

Den 13 augusti kom en mycket oroande rapport från SBU. SBU betyder Statens beredning för medicinsk utvärdering och de har i uppdrag att utvärdera metoder som används i vården.

Det är i sig anmärkningsvärt att en svensk myndighet har vänt sig till dem för att få en utvärdering av metoder som används på barn med lässvårigheter. SBU kommer fram till att:

  • Om barn med dyslexi får öva kopplingen mellan språkljud (fonem) och bokstäver (grafem) på ett strukturerat sätt, förbättras deras läsförmåga, stavning, läsförståelse, läshastighet och förmåga att uppmärksamma språkets ljudmässiga uppbyggnad (fonologisk medvetenhet).
  • Det går inte att uttala sig om nyttan av andra former av läs- och skrivträning eller av alternativa verktyg (hjälpmedel för att stödja, kompensera och utveckla läsförmåga som t ex appar i mobiltelefonen). Metoderna är otillräckligt utvärderade.
  • Det finns tester som kan förutsäga dyslexi redan innan barnen har fått undervisning i att läsa och skriva i skolan. Brister i fonologisk medvetenhet, snabb automatiserad benämningsförmåga samt bok- stavskännedom har ett samband med dyslexi. Nytta och eventuella risker med sådana tidiga testförfaranden har inte utvärderats i denna rapport. Insatser som riktas mot barn med sådana bristande förmågor innan de får lästräning har inte utvärderats i rapporten.
  • I Sverige används mer än 50 olika tester för att upptäcka och utreda barn med dyslexi. Inget av testerna är vetenskapligt utvärderat dvs det saknas studier som undersöker om de är tillförlitliga och mäter det som avses.

Alltså i korthet: Vi vet väldigt lite om vad som fungerar och de metoder vi använder har vi inte utvärderat. Ingen av de metoder som används i Sverige är heller utvärderade. Man tar sig för pannan. Men det är klart – det är ju så vi också gör med skolreformer som drabbar en miljon barn…

Det vetenskapliga stödet för fonem som är den första punkten i SBUs sammanfattning ovan finns för övrigt tydligt redovisad i John Hatties metastudie för den som är intresserad (som nu finns på svenska). Det är alltså ingen okänd metod. Vill man veta ännu lite mer finns det en utmärkt kort genomgång av Tunmer och Arrow i Hatties och Andermans utmärkta antologi International Guide to Student Achievement. Det är en antologi jag varmt rekommenderar för övrigt!

SBUs granskning är naturligtvis en förfärande läsning. Vad vilar svensk skolas insatser för dessa utsatta barn på egentligen? Vad SBU egentligen säger är att svenska skolor och det svenska skolsystemet håller på med avancerat kvacksalveri i stor skala! Men frågan är inte bara varför den evidensbaserade praktiken inte finns på skolorna. Vem har tillåtit skolsystemet att hamna i den positionen?

Hur kommer det sig att inte Skolverket har haft uppdrag, tid och resurser att arbeta vetenskapligt med detta? Nästa man bör undra över är vad akademin har hållit på med? Var finns den forskning som borde ha varit ett stöd för skolor och beslutsfattare i de här frågorna?

Var finns evidensskapandet överhuvudtaget, det vetenskapliga stöd som skulle kunna vara på plats för skolan i sådana här frågor? Var finns den organisation som skulle kunna se till att alla skolor hade tillgång till den kunskap som man skulle behöva? Vem tar ansvar för att alla lärare får fortbildning i det de verkligen behöver?

Professor Stefan Samuelsson säger i DN: ”– Det finns tusentals olika uppfattningar om hur man bäst hjälper barn med läs- och skrivsvårigheter, det är rena vilda västern”.

SKLs Bodil Båvner skriver på bloggen Från 80-100 ”Jag vet inte om ”Vilda Västern” är rätt ord, men klart är att skolorna och lärarna är och har varit utelämnade till sina egna erfarenheter i mångt och mycket. Det gäller inte bara dyslexi, utan generellt i skolan. Det är ett problem. Därför har SKL länge drivit frågan om behovet både av mer praktiknära forskning och ett skolforskningsinstitut som gör den här typen av granskningar som SBU presenterar idag.”

Ja men är det allt som behövs? Bygger det institutet på en verklig analys av behoven i svensk skola? Är det tillräckligt finansierat? Är det mer än ett utspel där man har visat handlingskraft? Vad är sannolikheten att man kommer att lyckas med att ge alla skolor evidensbaserad kunskap om dyslexi OCH alla andra didaktiska och metodiska områden som alla olika lärare behöver stöd i?

Hur ska institutet samarbeta med Skolverket, Skolinspektionen, Specialpedagogiska skolmyndigheten, regeringens skolforskningsråd, Vetenskapsrådet och så vidare? Var det en optimal lösning att skapa ännu en skolmyndighet? Att ännu mer splittra upp ansvaret i Skolsverige?

Kommunaliseringsutredningen pekar ut kommunaliseringen som ett misslyckande. Då lades en professionell organisation ner och länsskolnämnderna försvann över natt. Sett i backspegeln och jämfört med andra länder kan vi tydligt se att frånvaron av en regional medlande och understödjande professionell organisationsnivå i skolsystemet troligtvis har varit en jätteblunder. Frågan är om det inte behövs djupare och vidare tankar kring svensk skola än ett litet forskningsinstitut?

Effekterna av kommunaliseringen på kompetensen i skolans styrkedja underströks väl med all tydlighet i förra veckans UR program. När jag skriver det här ser jag fram emot nästa program om friskolereformen…

För övrigt anser jag att det snabbt behövs tillsättas en riktig svensk skolkommission. 

Reagera på inlägget:

Tre reflektioner – om löner, autonomi och tv om skolan

Den svenska lönesättningen av lärare

Jag har haft anledning att läsa en del jämförande material om europeiska skolsystem. En mening i en rapport fick mig att studsa till lite. I rapporten ”OECD Reviews of Evaluation and Assessment in Education, Sweden” från 2011 står det: ”A unique feature of the teaching profession in Sweden is its individual-based pay system”.

Det är lite intressant hur hemmablind man blir. Hur många svenska lärare vet om att de arbetar inom ett lönesystem som är unikt i Europa? Ett där det inte finns en centralt fastställd lönestege efter fasta meriter eller tjänsteår? Ett där de för sin lönesättning helt är i händerna på en enskild rektor och lönekriterier som sätts upp lokalt?

För någon fackförening någon verklig diskussion om detta? Har man problematiserat lönebildningsmodellen? Har den verkligen utvärderats i jämförelse med vad den gett och en annan skulle ge? Det är ju en drömmodell för en arbetsgivare som vill hålla nere lönerna eftersom varje lön blir individuell och effekterna blir i någon mån oöverskådliga.

I samma OECD rapport skriver man: ”The teching profession would benefit from a system of teacher appraisal for registration at key stages in the teaching career to formalise the principle of advancement on merit”. Man rekommenderar alltså ett lönesystem med tydliga formella trappsteg.

Dessa skulle man kunna uppnå mot bakgrund av till exempel formella fortbildningsmeriter och vitsord från kollegor och rektor. Hur mycket säkrare skulle inte det vara för individen och hur mycket tydligare skulle inte lönebildningen bli?

I ett sådant system borde förstelärarreformen kunna bakas in och en hel del av det godtycke som präglar dess utnyttjande kunna byggas bort. Kanske dags att börja diskutera om vi på allvar ska komma åt problemet med lärares löner och status med en annan lönebildningsmodell?

Frånta lärare ämbetsmannarollen?

Linda Skantze skrev en bra artikel i Skolvärlden om det faktum att svenska lärare själva rättar sina nationella prov. Det är som hon skriver ovanligt. Sedan är jag tveksam till slutsatserna som hon drar. Jag håller med henne om att ” …målrelaterade och subjektivt tolkningsbara mål och ett skolsystem med fritt skolval, där konkurrensutsatta skolor slåss om elevpengen, som varit förödande för kunskapsnivån i svensk skola.”. Men är mycket tveksam till om lärarautonomi ska finnas med på den listan. Det måste hon motivera mer för att jag ska köpa det!

Är det verkligen en rimlig slutsats att det är lärarnas rättning som är problemet? Ligger inte problemet i systemet? Varför vill jag problematisera detta - Jo, för att det finns forskning som visar att extern rättning inte löser problem, samt att svenska lärares betygsättning ganska väl förutsäger elevers framgång i vidare studier mm. (I den ovan nämnda OECD-rapporten nämns förresten det svenska systemets tilltro till lärarna som en styrka, men man skriver också om det stöd som lärare behöver för att det ska fungera).

Linda skriver ”De flesta politiker och debattörer i skolfrågor verkar ha skygglappar i frågan om att minska skol- och lärarautonomin i betygsfrågan.” Det är inte alls min bild. Jag tror det finns rätt många aktörer som skulle vilja ha ett annat system. Inte minst finns det företag som gärna skulle ge sig in i en sådan marknad som skulle kunna skapas. Och de inom New Public Management-falangen som vill fortsätta detronisera lärarkåren.

Vad som är risken med Lindas resonemang är en vidare avprofessionalisering av lärarkåren i Sverige. Om de inte ens ska ha ämbetsmannauppdraget att rätta och sätta betyg kvar finns det stor risk för att utvecklingen för lärarkåren fortsätter neråt. Det finns andra vägar att komma åt rättningsproblem till exempel genom organiserad sambedömning och en högre autonomi i och bra fortbildning av lärarkåren. Sedan kanske det vore på sin plats med någon typ av studentexamen av andra skäl.

För problemet är inte lärarna utan faktiskt systemet. I ett system som Linda korrekt beskriver får betyg och nationella provresultat en kraftig high-stakes karaktär. Då kanske det istället är systemet för finansiering som ska ändras och incitamenten för betygsinflation som ska ändras?

För där är vi ju ännu mer unika! Nu när Chile kommer att lägga om sitt skolsystem på grund av de problem de upplevt med segregation (bland annat) kommer Sverige att vara ensamt i världen om att ha en kombination av skolval, skolpeng och offentligt finansierade skolor drivna i vinstintresse. De som hävdar att man inte kan ha friskolor utan dessa incitament har uppenbarligen aldrig varit utanför Sveriges gränser.

Världens bästa skitskola

URs Världens bästa skitskola var ett riktigt bra program. Det säger jag inte bara för att jag fick vara med utan för att jag tycker att det speglade några viktiga problem i svensk skola och det absurda sätt som kommunaliseringen genomfördes på. Sedan fick man verkligen sitta och hålla sig i stolskarmarna när några svenska kommunpolitiker avslöjade sin okunskap och inkompetens. Hur kan det vara att de professionella i skolan i 25 år har lämnats i händerna på ett sådant system?

Redan första programmet satte oss på det sluttande planet och nästa vecka kommer programmet om friskolreformen … Lita på att friskolelobbyister kommer att försöka skademinimera framöver.

Det är svårt att hitta exempel på en så vittgående reform med så stora konsekvenser för en så stor samhällssektor som genomförts på så lite underlag. Och de som skrev reformen var ett litet gäng (då) yngre män, som sedan dess gjorts sig hundratals miljoner i privata förmögenheter på det lagförslag som de totade ihop …

För övrigt anser jag att Sverige behöver en riktig skolkommission.

Reagera på inlägget:

Svårt beskriva den lättnad beskedet innebar för mig och min familj

Jag hade egentligen inte tänkt skriva ett blogginlägg om detta. Men jag har förstått att intresset för vad som händer mellan mig och Upplands Väsby kommun är stort och att många vill veta.

Det senaste som har hänt är att arbetsdomstolen (AD) i ett interimistiskt beslut har underkänt Upplands Väsbys skäl för avsked. AD gör detta med besked och säger att de skäl som kommunen angett inte ens räcker för en uppsägning.

Avsked är nämligen något en arbetsgivare bara får ta till om en medarbetare grovt har åsidosatt sina skyldigheter. Till exempel om man uppsåtligen stulit eller misshandlat kollegor. Avsked innebär att arbetstagaren omedelbart blir av med alla rättigheter såsom lön med mera och sker helt utan övergångsperiod. Det innebär att samma dag som Upplands Väsby beslutade om avsked så stod jag utan lön och utan arbete. Eftersom man bara kan få avsked av ytterst grova skäl försvårar det ju också att få jobb igen.

Jag tror att de flesta som har huslån, billån och familj att försörja kan föreställa sig hur det känns att plötsligt stå i en sådan situation och den ångest som det innebar. Jag var då också redan sjukskriven på grund av hur jag mådde efter ett mycket obehagligt och hotfullt möte med två chefer.

Om, som i mitt fall, facket inte tycker avskedandet är sakligt så kan de be arbetsdomstolen ta upp ärendet. Hanteringen från stämning till dess att det blir förhandling kan ta mer än ett år.

Men eftersom avsked har så dramatiska effekter har lagstiftningen gett en möjlighet för arbetstagarens fack att ansöka om att arbetsdomstolen interimistiskt provar den sakliga grunden för det.

Detta är en ovanlig åtgärd men finns till för att förhindra oseriösa arbetsgivare att felaktigt använda sig av avskedandevapnet. Det är alltså ett sådant beslut som jag under sommaren har fått och det innebär att jag nu har fått min anställning tillbaka. Upplands Väsby kommun vill däremot inte att jag ska arbeta för dem, utan jag är arbetsbefriad. Nästa steg är en central förhandling mellan LR och SKL och om man inte når någon förlikning där så tas målet upp i AD senare.

Även om kunniga människor runt om mig sade att utgången var given till min fördel levde jag själv ändå i den verkligheten att jag var avskedad och utan lön. Jag var tvungen att vara beredd på det värsta. Det är svårt att beskriva den lättnad som beskedet innebar för mig och min familj.

Beslutet innebär också en rejäl knäpp på näsan för Upplands Väsby kommun. AD underkänner grundligen Upplands Väsbys agerande. Det i sin tur får mig att verkligen undra över kommunens agerande. Arbetsdomstolens interimistiska beslut visar ju med önskvärd tydlighet att det var kommunen som gjorde fel och inte jag.

Men i Dagens Nyheter gick kommundirektören Björn Eklundh ut och förklarade att han efter ”grundlig utredning” konstaterar att kommunen inte gjort något fel men att jag å min sida ”grovt har åsidosatt min del av anställningsavtalet”. (Av ”respekt” för de inblandades integritet vill han sedan inte kommentera detaljer i ärendet). Hur grundlig kan den utredningen ha varit?

Jag har många frågor kring hur mitt fall har hanterats. Till exempel fick inte medlemmarna i den kommunala styrelse som var ansvarig för den verksamhet som jag arbetade inom, veta skälen till mitt avsked. Detta trots upprepade förfrågningar från oppositionspolitiker i styrelsen. Om styrelsen hade fått information kanske den här fadäsen hade kunnat stoppas i tid? Men istället gömde sig de ansvariga tjänstemännen bakom dimridåer om arbetsrätt och om att ärendet var personligt, detta trots att jag från min sida varit helt öppen med allt som hände.

Dessa tjänstemän har genom sitt agerande åsamkat Upplands Väsby och verksamheten skada genom sitt klumpiga och oetiska agerande. Dessutom får nu kommunen stå för min lön utan att jag utför något arbete. Det är ett meningslöst slöseri med skattemedel. Det har dessutom skapat en ännu större klyfta mellan kommunledningen och de duktiga lärarna och rektorerna i Väsby än vad som fanns redan innan.

Det är för de flesta väldigt uppenbart att min version av verkligheten, som jag redogjorde för i två artiklarDN Kultur, ligger mycket närmare sanningen. Jag blev obekväm för några i den politiska ledningen och för några chefstjänstemän. Man gjorde då som man brukat, men den här gången mot en person som inte reagerade som man var van vid.

Det är också detta som är den egentliga anledningen till att jag var så offentlig med vad som hände. Det fanns i organisationen en stor rädsla. Personer i kommunen berättade för mig när jag började arbeta där att det var personer innan mig som hade fått sparken på konstiga sätt när de ville beskriva konsekvenserna av politiska beslut.

Dessa berättelser gjorde att när jag började bli utsatt för påtryckningar bestämde jag mig för att vara helt offentlig med vad som hände. Och jag såg också, på en advokats inrådan, till att dokumentera några möten. Kommunen visade sig vara minst en så ful spelare som vi misstänkte. Utan den dokumentationen hade jag stått mig slätt när de började pressa mig på allvar. Det är hemskt sorgligt när sådana negativa förutsägelser blir sannspådda.

Det har funnits många tillfällen i den här processen då jag ångrat att jag gjorde som jag gjorde, då jag tvivlade på klokheten i det och då jag förbannade mig själv för att jag är en person som inte kan hålla tyst när människor utnyttjar makt felaktigt. Samtidigt har jag ändå varit stolt över att jag vågade, jag kunde ju faktiskt inte veta hur organisationen skulle reagera.

Idag är jag oerhört lättad och hoppas att det jag har gjort kan göra andra människor inom offentlig verksamhet modigare (och några maktmänniskor lite försiktigare). Vi har en offentlighetslagstiftning som vi ska vara stolta över. Det vore hemskt om den i praktiken inte gjorde någon nytta.

För när sakkunskap tystas inom offentligt finansierad verksamhet av ideologiska skäl eller bara av maktfullkomlighet så är det bara till nackdel för medborgarna. Det leder till sämre vård, sämre skola och sämre verksamhet överlag. Jag har i flera resonemang lyft fram den internationella experten Ray Rist och det han sagt om vad som kännetecknar resultatstyrda organisationer som verkligen når resultat. Det första på hans lista är att de har en låg grad av rädsla och att man välkomnar information om problem.

Låg grad av rädsla mäts inte genom att man skummar igenom floskelfulla broschyrer om medarbetarpolicy eller chefers uttalande i press, utan i om de som kan verksamheten har högt i tak på riktigt och att deras kunskaper verkligen tas till vara. Demokratiska beslut ska naturligtvis alltid genomföras men konsekvenserna av beslut måst lyftas på ett ärligt och öppet sätt, både före och efter att de är tagna.

Jag hoppas att jag genom mitt handlande och genom att jag vågade göra det jag gjorde kan ingjuta mod hos många fler som arbetar i offentligt finansierad verksamhet. Vi behöver det för att kunna möta de utmaningar vi har i vårt gemensamma samhällsbyggande både nu och framöver!

Reagera på inlägget:

Talis: Förhoppningsvis sista spiken i den svenska skolkistan

Den 25 juni, med resultaten från Talis, kom förhoppningsvis den sista spiken i den svenska skolkistan.
Det vill säga den som kanske gör att vi till slut kan få politiker att reagera.

Men detta är bara en i raden av extremt tydliga indikationer på att experimenterandet i den svenska skolan har gett oacceptabla konsekvenser. De signaler vi fått innan har inte lett till en sjukdomsinsikt. Så sent som för några dagar sedan publicerades två debattartiklar i DN om hur bra skolval, vinster och privat läxhjälp är…

Den internationella mätningen av lärares villkor, "Talis", är en mycket bekymmersam läsning. Och återigen en rapport som bekräftar det lärare och andra förgäves har försökt få gehör för under lång tid. Villkoren för svenska lärare och rektorer är inte OK.

Egentligen innehåller inte rapporten något som inte alla redan känner till. Redan Niklas Stenlås rapport "En kår i kläm", Johanna Ringarps avhandling, Johanssons och Nihlfors SNS-rapport, Lewins utredning och Skolverkets analyser med flera rapporter har redan visat det.

Svenska lärare och rektorers arbetsförhållanden är usla. De arbetar mest, de arbetar dessutom mest med fel saker, de får inte vettig utvärdering av det de gör och för lite kompetensutveckling som är bra.

Men nu har Talis också visat det i en internationell jämförelse. Än en gång visar en internationell undersökning hur oerhört viktiga sådana analyser kan vara för att få syn på problem och brister i ett skolsystem. Egentligen skulle jag inte behöva orda så mycket om rapporten. Skolverkets pressmeddelande gör jobbet utmärkt:

  • Fem procent av de svenska lärarna upplever att deras yrke har hög status i samhället. I Finland är motsvarande siffra 59 procent. Genomsnittet i Talis är 31 procent.
  • Bara drygt varannan svensk lärare uppger att de skulle välja att bli lärare igen och det är den lägsta siffran bland alla länder i undersökningen.
  • Svenska lärare får mindre kompetensutveckling och deltar sällan i introduktions- och mentorskapsverksamheter.
  • Ogiltig frånvaro, sen ankomst och hot och glåpord bland elever är vanligare i Sverige. När det gäller ogiltig frånvaro ligger Sverige i topp tätt följt av Finland.
  • I jämförelse med andra lärare i undersökningen uppger svenska lärare att de arbetar fler timmar i veckan och att de ägnar sig åt undervisning i mindre grad och administration i högre grad.
  • Svenska rektorer har lite tid att vara pedagogiska ledare. Svenska rektorer hör till dem som använder mest tid till administration.
  • Sannolikheten är hälften så stor att svenska lärare med lång yrkeserfarenhet arbetar på en skola med hög andel elever från socioekonomiskt mindre gynnade hem.
  • Svenska lärare får i mindre utsträckning återkoppling på sin undervisning. Fler än genomsnittet uppger att de aldrig fått återkoppling.

Jag vill ändå kommentera två bilder och göra en annan kommentar. Det här är naturligtvis en av rapportens mest tragiska bilder:

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

I inget annat land ångrar lärarna i så hög utsträckning sitt yrkesval.

Vad ska man säga?

Och i vårt land finns det ändå politiker och andra som försöker skylla skolkrisen på att lärarna inte gör vad de ska. Det är INTE lärarna som är problemet.

Problemet är att huvudmännen inte gör/gjort vad de ska. Nämligen ge förutsättningar för lärare och rektorer att göra ett bra jobb.

När huvudmännen nu efter 25 år av kommunalt huvudmannaskap och 20 år av friskoleexperiment inte tagit det ansvaret så kan inte staten längre vara avvaktande. Staten kan, för att låna Lewins ord, inte abdikera från sitt ansvar för detta.

En annan bild som jag tycker är viktig är denna:

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Det är av denna anledning som jag i föreläsningar, i det arbete i den kommun jag arbetade i och i min senaste bok "Alla i mål" tjatar om några saker – vikten av ge lärare och rektorer rätt förutsättningar och betydelsen av återkoppling och kollegialt lärande.

Det visar sig också i Talis att vi är ovanligt dåliga på det. Svenska rektorer besöker också lektioner i låg omfattning och har inte tid med det pedagogiska ledarskapet.

Den tredje jag vill kommentera är det faktum att Talis bekräftar vad Pisa redan visat. Att svenska rektorer och lärare i mer utsatta skolor har mindre utbildning och mindre erfarenhet. Detta är ett svek mot dessa barn och ett brott mot den grundprincip som svenska skolan bygger på.

Det är också detta som jag och Bo Jansson pekade på i vår debattartikel i Aftonbladet häromdagen. Mängder av svenska skolor är helt enkelt olagliga på grund av huvudmännens agerande eller brist på agerande och fler blir det hela tiden.

Om detta ska kunna förändras finns det bara en väg framåt och det är att staten nu mycket tydligt tar hand om situationen och visar svenska lärare och rektorer att det är de som är de viktiga i skolsystemet.

Det viktiga är inte en imaginär valfrihet, ett marknadssystem, inte friskolornas möjligheter till vinster på offentliga medel, inte skolkonkurrens genom nationella provresultat och pennalistisk inspektionskultur utan kloka genomtänkta system där professionella människor vill och kan arbeta med det viktigaste vi har – det uppväxande släktet.

Lärare och rektorer behöver stabila system där förutom resurser att möta elevers behov, också möjlighet till utveckling och kollegialt lärande är deras rättighet. Där det finns ett regelverk som skyddar professionernas möjligheter till ansvarstagande och ger de utsatta barnen lika bra lärare som de som har det bättre förspänt.

Jag tycker man ska återinföra USK men jag tycker att det är minst lika viktigt med en KKUSK, det vill säga en garanterad rätt och skyldighet att arbeta med kollegial kompetensutveckling för alla lärare i alla skolor.

Det är dags för svenska politiker att se hur verkligheten verkligen ser ut. Men kanske de inte vågar.

Makten och den med den medföljande härligheten är kanske viktigare än barnen och deras möjligheter?

S, Mp, V och Fi: Här har ni vid ett maktskifte en verklig uppgift och möjlighet. Ni skulle kunna bli ihågkomna som de som ställde svensk skola på fötter igen. Men då måste ni faktiskt bli mycket modigare!

(Vad gäller alliansen så får ni ursäkta men efter era partikamraters agerande mot mig i Upplands Väsby har jag inte så mycket hopp om att ni vill veta något om verkligheten. Men ni får gärna bevisa att jag har fel.)

/Per

Ett litet PS:
Jag har ofta funderat över vad som skulle kunna vara anledningen till Finlands fallande resultat i Pisa. Med min rätt begränsade kunskap om finska skolan var det inte lätt att ha någon klok tanke om det, men jag hade en misstanke. För i det jag har sett av finsk skola har jag sett ganska lite av pedagogiskt målinriktat ledarskap bland rektorer och fått intrycket av att fortbildningen av lärare inte är särskilt bra. Det verkar som om Talis ger mig rätt i det.

Det räcker inte med en bra lärarutbildning och hög status. Man måste också ha system för kontinuerlig utveckling av klassrumspraktiken. Här har Finland en del att lära av många andra länder och frågan är om inte en del av det som sker i Sverige kring formativ bedömning, learning studies, matematiklyft med mera är något som Finland faktiskt skulle ha nytta av?

Reagera på inlägget:

Sidor