Annons

Fem kännetecken för en bra skola

Relaterat

Jag minns när Nossebroskolan för några år sedan helt plötsligt kom i rampljuset. Jag läste om dem och var där och besökte dem. Det var spännande. Det var också uppenbart att de egentligen inte visste vad de hade gjort. I sin strävan efter att förändra situationen för sina elever hade de gjort allt möjligt. En del av det hade uppenbart varit jättebra.

Jag kunde också se att mycket av det de hade gjort stämde väl med den forskning om skolutveckling jag hade läst. Problemet för dem var bara att de utvecklades så snabbt och de fick hela Sveriges strålkastare på sig. Minst ett hundratal kommuner dånade in i lilla Nossebro och ville veta vad de gjort. De hade det inte lätt. Intresset för dem visade om inte annat hur vilse skolsverige var då.

Jag tänker på detta när jag läser om Vårbyskolan i Huddinge. Återigen är det en skola vars resultat förändrats, inte minst vad gäller pojkars resultat. Men det finns några skillnader. Det ena är att i det här fallet är det en skola som arbetat målmedvetet länge. Det är också uppenbart att de vet precis vad de gör.

Den stora likheten med Nossebro ligger i att återigen kan jag ticka av samma boxar, saker jag känner igen från skolforskning, som de har:

  • Arbetat långsiktigt (samma rektor har i tio år drivit utvecklingen).
  • De har fokus på undervisningen och hur den kan utvecklas.
  • De bygger relationer.
  • De arbetar kollegialt. Inte minst gäller detta specialfunktioner som elevhälsan.
  • Man arbetar utifrån analyser av resultat.

Det här är precis de saker som också Maria Jarl m.fl. fann i sin studie och som finns beskrivet i boken ”Att organisera för skolframgång”.

Men det allra viktigaste är kanske något annat än de faktorer jag räknat upp ovan. Det viktigaste tror jag ligger i ansvarstagande och i deras moralisk drivkraft. Rektor Lena Sjögren säger till DN:  

”När jag blev rektor för tio år sedan fanns det en attityd som gick ut på att det redan var kört för våra elever. Det var deras och deras föräldrars problem om de inte klarade av skolan. Men tänk om det istället var fel på undervisningen – om det i själva verket var vi på skolan som inte lyckades?

Detta är något som Kaser & Halbert lyfter i sin bok ”Leadership mindsets”. De menar att denna moraliska grund är det viktigaste kännetecknet på skolledare som leder skolor som utvecklas positivt. Jag lät deras lista vara grunden för kapitelindelningen i en av mina böcker eftersom jag tycker att vad de säger är så viktigt.

Om man bestämmer sig för att göra skillnad på riktigt och inte ger upp så kommer man att till slut lyckas. Det intressanta är att det då är väldigt sannolikt att man i den processen kommer att landa i de fem kännetecknen för en bra skola som finns i listan ovan.

De är alltså inte bara medel, utan också i någon mån resultatet av en moralisk övertygelse om skolans betydelse för varje barns möjligheter i livet. Kommuner runt om i landet borde börja fundera i banor som: ”Vad ska till för att våra rektorer ska stanna tio år på våra skolor”.

Till sist: Hatten av för Vårbyskolans rektor och lärare. De förtjänar en eloge för sitt arbete.

Relaterat

Reagera på inlägget:

Beatrice Ask, flumpedagogiken och marknaden

Relaterat

I vår senaste podd fick jag och Isak Skogstad möjligheten att fråga ut Beatrice Ask. Beatrice Ask var skolminister när friskolereformen genomfördes. Det finns två saker som jag tar med mig ur det samtalet. Det ena är att det som ibland kallas flumpedagogik inte alls är placerat till vänster. Ask stod fast vid den beskrivning hon gav på 1990-talet om att lust var det viktigaste i skolan. Om ett barn bara vill lära sig om myror men inget om Gustav Vasa så är det något vi får ”svälja” (som hon uttryckte det i Aftonbladet 1993).

Jonas Linderoth har skrivit om just detta i sin ”Lärarens återkomst” liksom Thomas Wedin i sin avhandling ”The The Aporia of Equality”; hur den här typen av ”progressiv” pedagogik var det som gjorde friskolesystemet möjligt. Fokus flyttades från skolan som samhällsbärare till individuellt lycksökande (på alla plan).

Den andra tanken är hur kuppartat det genomfördes. Något som styrktes under intervjun. I den rapport från OECD 1992 som Ask viftar bort med ”De var ju emot allt” skriver de just hur det verkar som om regeringen utnyttjar det faktum att det inte fanns någon Skolöverstyrelse kvar och att det nya Skolverket ännu inte var uppbyggt. Det fanns inga kunniga människor eller formella strukturer som hindrade regeringen från att vända upp och ner på allt. Och de hade bråttom. Så bråttom att de inte hann med att utreda konsekvenser.

De var troende och troende har aldrig behövt fakta.

I övrigt har jag funderat en del på det som Majsa Allelin skriver om i sin avhandling ”Skola för lönsamhet. Om elevers marknadsanpassade villkor och vardag”. En bit in i avhandlingens syntes noterar hon: ”Dels framhölls att det nya betygssystemet skapat ett mindre svängrum i bedömningsakten – att deras [lärarnas] professionella autonomi upplevdes vara beskuren – dels framhölls svårigheter med att förmedla kunskapskraven på ett för elevernas del tillfredsställande sätt, varför en stor del av det pedagogiska förmedlingsarbetet ägnades åt kriterieförmedling.”

Bättre har jag inte sett ett dåligt, NPM-inspirerat betygssystems inverkan på lärares praktik beskrivas. När lärare slutar undervisa för att skapa förståelse och istället mest ägnar sig åt att informera barn och unga om hur de ska visa sina förmågor – då ska vi inte förvånas över att unga börjar må dåligt.

Relaterat

Reagera på inlägget:

Centerns förslag om obehöriga lärare är en rysare

Centern gick i DN ut och presenterade vad de menar är deras nya utbildningspolitiska program. Det är indelat i fyra punkter och de säger sig med detta vilja åtgärda svensk skolas stora problem, som de glädjande nog erkänner är den minskade likvärdigheten och lärarbristen. Glädjande i så måtto att om man inte erkänner vad som är fel är det väldigt svårt att göra något åt ett problem.

Dock nämner de inte med ett enda ord den starkt ökande skolsegregationen och inga av deras förslag är riktade mot detta. De nämner januariöverenskommelsen men skriver inget om det beslutsunderlag om förstatligande av skolan som finns med där.

Vad är det då de föreslår och är det bra?

1) En lärarutbildning med stark vetenskaplig koppling. Jag tror egentligen inte att de tror att utbildningen på våra högskolor inte har det. Annars menar de att alla de universitet och högskolor som bedriver lärarutbildning är renons på vetenskaplighet. Det blir lite tokigt i så fall. Men vad de faktiskt menar – och som jag helt och hållet ställer mig bakom – och det på en bas av mycket forskning är att vi bör ha en lärarutbildning som tydligare är inriktad på läraryrkets praktik. På hur man undervisar, med bra handledd praktik etcetera.

Det finns en lite rolig paradox i detta. För det man då efterfrågar är egentligen en utbildning som bygger lite mindre på studiet av vetenskapliga teorier och mer på beprövad erfarenhet. Jag håller alltså med dem i sak men tycker att de formulerar sig lite slarvigt. Låt säga att de till övervägande del får godkänt på det här betygssteget. I dagens svenska skola är vi ju mer intresserade av att elever resonerar än hur bra.

2) Bättre stöd för obehöriga lärare för mer likvärdig undervisning. Detta är en riktig rysare. Bara för att man säger likvärdig betyder det inte att det är vad det blir. Vad de egentligen säger är att vi ska permanenta en situation där inte utbildad personal utför lärares arbete. Och att de lärare som är utbildade inte ska vara i närheten av dessa klassrum. Detta är en ambitionssänkning gentemot nu, som sänker kraven på systemet att åtgärda lärarbristen och som bara kommer att permanenta olikvärdigheten. Här vill Centerpartiet nog bara vara snälla mot sina förtroendevalda ute i kommunpolitiken som inte ser någon lösning på det staten skapat genom kommunalisering, avreglering och marknadsreformer. Klart underkänt på den här punkten.

3) Ökat fokus på kunskap och central granskning av läromedel. Här måste jag först foga in en friskrivningsklausul. Som ordförande i Läromedelsförfattarna, SLFF, är jag starkt partisk i frågan om läromedels betydelse. Jag är oerhört glad över att frågan lyfts. Inte ens bra lärare klarar sig utan hjälp av ett bra läromedel. Hur ska icke lärarutbildade personer kunna ta hand om undervisningen i våra klassrum utan hjälp av ett pedagogiskt genomtänkt material och bra lärarhandledningar?

Vi vet från internationell forskning att läromedel har en viktig roll för lärare med inte så mycket didaktisk- eller ämneskunskap. Centerpartiet pekar här på en mycket viktig fråga. Inte minst eftersom vi har haft en mer eller mindre läromedelsfientlig diskurs i decennier. Svenska lärare har fått lära sig att man är en duktig lärare om man inte använder läromedel. Vilket varken är sant eller bra, utom för de som använt detta som budgetregulator.

En läromedelsgranskning skulle nog kunna vara bra för att lyfta läromedelsfrågan, men det är ju inte detta som är det egentliga problemet. Problemet är att lärare ofta inte får köpa de läromedel de vill och att elever inte längre har rätt till gratis läromedel. Så var det faktiskt en gång i den svenska skolan. Så här få Centern ett stort plus i kanten för att de lyfter frågan men ett minus för att de inte ser det problem svenska lärare och elever faktiskt har.

4) Stärkt ledarskap för lärare, rektorn och skolchefer. Förutom att det är konstigt att det bara rektor som är i singularis innehåller texten inget om lärare och en besynnerlig skrivning om rektor. Rektor har ju i svensk skollag redan en oerhört stark ställning och ett väldigt starkt mandat. De är enligt lag ansvariga för sin inre organisation med mera. Jag förstår helt enkelt inte vad Centern menar. Men däremot håller jag med om att rektorer bör ha varit lärare (dvs återgång till hur det var innan 90-talets reformer) och att skolchefer bör ha en utbildning så att våra skickliga rektorer leds av personer med garanterade kunskaper i systemet. Men faktiskt inte bara de utan också utbildningsnämnder i alla kommuner och styrelser i friskolor. För det är faktiskt de som bestämmer.

Som helhet tycker jag alltså att man ganska ofta resonerar i rätt riktning, men att man missar systemfrågorna och är lite luddiga i sina resonemang. Ni vet, det är som en elev som man ser vill men inte når riktigt ända fram. Ska vi säga ett sammanvägt C? Ni vet med om man får göra en sådan fast någon del i matrisen inte är ifylld…

Centern är inne och snuddar vid vad som är pudelns kärna. För om staten utbildar lärare, rektorer och skolchefer – varför är det då inte staten som har ansvar för dessa kategorier? Om huvudmännen ändå inte klarar av det här jobbet kanske det är bättre på många sätt att staten tar tillbaka makten över skolan. Kanske vi då också på allvar kan ge tillbaka läraryrket dess status och återställa, den i skollagen faktiskt centrala, likvärdigheten i skolsystemet?

En mycket gammal devis i svensk lagstiftning är ”Land ska med lag byggas”. Land byggs inte med fromma förhoppningar. Inte med sköna visioner och vädjanden. Man måste faktiskt bestämma. Om Centern menar allvar med läromedels betydelse går det att ordna fort. Man skriver helt enkelt igen in den rätt till gratis läromedel av hög kvalitet som en gång fanns i skolförordningen. Bums har lärare ett verktyg att hävda sina elevers och sin egen rätt till ett bra material att arbeta utifrån. Sedan får dessa gärna vara granskade, men varför då inte också godkända? Vem ska välja de dåliga böckerna? Varför ska någon ha den rätten? För att vi i Sverige inte vågar bestämma något?

Och – om man menar allvar med att man vill göra något åt lärarbristen bör man skriva en lag som säger att staten har ansvaret för lärarkåren och rektorerna, samt att alla kommuner ska ha en statlig skolchef.

Svårare är det inte.

Reagera på inlägget:

Så kan vi bygga den unga generationens lust till ett av samhällets viktigaste yrken

Relaterat

I pocketupplagen av ”Barnexperimentet” (som kom ut 2014) skrev jag:

”Problemet är inte bara att de lärare som finns inte är utbildade. De som har utbildning går nu i rask takt i pension samtidigt som påfyllningen är otillräcklig. I år läser ett knappt trettiotal till grundskolelärare inom NO och teknik på landets lärosäten. Men 350 kommer att gå i pension samma år.

Rektorerna ute i landet börjar bli mycket medvetna om situationen. Det fanns hösten 2013 mycket få förstahandssökanden till landets lärarutbildningar för grundskolans högstadium i dessa ämnen. I ämnet kemi var det 12, teknik 16 och fysik 20 sökanden. Våren 2014 finns det till biologi 3 och till matematik 24 förstahandssökanden till lärare i grundskolans högstadium. I vissa ämnen är det så lågt tryck att det inte ges några kurser som i exempelvis kemi, teknik, fysik samt franska och tyska.”

Och:

”Ungdomar har redan nu, precis som de nuvarande lärarna, en mycket positiv inställning till yrket. Det är de professionella ramarna, arbetsförhållandena och lönen, som de inte är nöjda med. Enligt en annan rapport har de studieinriktade studenterna försvunnit från utbildningarna och medelbetygen från gymnasiet sjunkit hos de sökande, vilket beror på sjunkande lönenivåer och på att yrket har fått mer karaktär av omsorg än kunskapsförmedling.”

Och så läser jag nu 2019 i Skolvärlden, alltså fem år efter att jag skrev det ovanstående:

”På andra ämneslärarutbildningar för gymnasiet kan nämnas att Lunds universitet i höst har fem personer intagna på inriktning fysik, Luleå tekniska universitet har tre intagna på matematik/fysik och åtta på svenska/historia, Stockholms universitet har tre intagna på både geografi/religion och svenska/tyska, Mittuniversitetet har sju intagna på svenska/engelska och fem på svenska historia, och så vidare”

Redan 2012 frågade jag en dåvarande statssekreterare om inte situationen var en katastrof. ”Jo” svarade han. Och jag stod där och undrade: ”Men vad gör du då? Hur bör man agera i katastrofsituationer?”.

Jag kan konstatera att svenska regeringar av olika färger och schatteringar inte har kunnat komma åt den lärarbrist som hotar den svenska skolans samhälleliga uppdrag. Vad bör man göra i en katastrofsituation? Jo, då får man lägga sina käpphästar åt sidan och ompröva. Man kan ju börja med att erkänna att det som lett till detta, lärares tidsavtal, kommunalisering och individualisering av lärarlöner, var ett stort misstag.

Och sedan börja därifrån – hur kan man bygga tillbaka en ung generations respekt för och lust till ett av samhällets viktigaste yrken?

Det är enkelt:

  • Inför ett professionsprogram med fasta lönenivåer och belöning för tjänsteår – kanske kopplat till en rörlig mindre individuell del.
  • Återinför undervisningsskyldighet som begrepp för de högre stadierna och gymnasiet.
  • Bygg styrdokument som talar om kunskap och som har en bättre teoretisk förankring.
  • Var tydliga med lärares autonomi i betygsättning och ge dem verktyg professionen kan använda för nivellering av prestationer.

Relaterat

Reagera på inlägget:

Den allvarliga frågan som inte får synas i Almedalen

Relaterat

Två seminarier var ovanligt bra i Almedalen igår. Det var dels Lärarförbundets debatt om hur vi ska få fler lärare och hur man ska kunna minska administrationen. Typiskt för den debatten var dock politikernas tafatthet. En tafatthet som inte beror på bristande varken insikt eller vilja, utan för att den nationella nivån faktiskt inte har något att säga till om.

Man kan på riksnivå tycka hur mycket som helst om detta men det är inte där besluten fattas. Också där bashade framförallt borgerliga politiker statsbidragen i svensk skola. Också där utan att göra någon analys av att de själva är skyldiga till många av dem och att de faktiskt införts eftersom huvudmännen inte gjort vad de ska. Vad är oddsen att huvudmännen nu helt plötsligt ska göra det?

* * *

Den andra debatten som var bra var Lärarnas Riksförbunds stora lansering av ett förslag om statlig finansiering av skolan. Ett beslutsunderlag om förstatligande finns ju i januariöverenskommelsen och ett rimligt utfall av denna borde ju vara just ett förslag om ett sektorsbidrag.

Här blev de två efterföljande debatterna väldigt intressanta ur någon sorts metaperspektiv. Politikerna var försiktigt avvaktande till förslaget från olika utgångspunkter. Moderaternas Kristina Axén Ohlin mest för att hon var rädd för stora reformer. Men hon diskuterade utifrån ett helt förstatligande och inte utifrån det förslag LR faktiskt lade fram. Jag tycker det vore självklart för moderaterna att se på skolan som en nationell angelägenhet och att det skulle bli mer ordning med en statlig finansiering. Jag vet också att både lärare och rektorer skulle välkomna ett sådant system. Däremot tror jag själv inte på att staten ska ta över det direkta arbetsgivaransvaret – men att den via sektorsbidrag bör utöva mer direkt makt i skolan, över till exempel lärares arbetsförhållanden, är självklart.

Politikerdebatten följdes av att SKL och Friskolornas riksförbund fick säga vad de tyckte om förslaget. Här blir det väldigt konstigt. För dessa två har en form av ohelig allians jag inte förstår.

Jag tror att många kommuner skulle välkomna ett sektorsbidrag. Det framgår också av LR:s undersökning. Det skulle också kunna förenkla och styra upp det kaotiska tillstånd vad gäller skolpeng till friskolor, där det pågår någon sorts katt och råtta-lek mellan kommuner och friskoleföretagen. Där de senare bedriver tusentals rättsärenden för att tvinga kommuner att ge dem mer pengar (som de kan sedan kan ta ut i vinst). Staten är nog en rimligare motpart till Kunskapsskolan, Internationella engelska skolan och Academedia än enskilda kommuner.

* * *

Men den som stack ut mest i den debatten var Friskolornas Riksförbunds vd Ulla Hamilton. Hon argumenterade mot en socioekonomisk fördelning i ett sektorsbidrag. Hon gjorde det genom att hävda att forskning visat att socioekonomi inte spelar lika stor roll som förväntningar för skolresultat.

Det är häpnadsväckande att Friskolornas Riksförbund på detta sätt både argumenterar mot gällande skollag – som stipulerar socioekonomisk fördelning – och samtidigt far med osanning. Det är känt sedan länge att socioekonomiska parametrar spelar en mycket stor roll för elevresultat, och att dessa vida överstiger förväntanseffekter.

Jag kan inte förstå vad friskolesektorn tjänar på att deras främste företrädare far med osanning i debatter. Det gör mig också orolig, för vilka politiker förser de med åsiktsunderlag?

* * *

Apropå friskolor: Varför får de idéburna friskolornas riksförbund aldrig vara med i debatter. Varför hörs inte deras röst? Varför bjuds inte de in? De har en helt annan syn på en hel del frågor och är för de flesta ett mycket smakligare alternativ än vinstkoncernerna. Jag tycker att deras åsikter borde synas mycket mer, även om de är färre.

* * *

I övrigt har jag två observationer till. Den ena är att det är ett sant nöje att lyssna till Anna Ekström i alla dessa sammanhang. Hon är fenomenal på att vara både saklig, djupt kunnig, balansera ministeruppdraget med partipolitik samtidigt som hon är personlig. En ovanlig minister.

Men min avslutande reflektion är mycket allvarligare och samma som andra år. Det finns en fråga som ständigt försvinner i Almedalen. En fråga som liksom bara inte får synas. Och det är segregationsfrågan. I slutet av Lärarförbundets debatt nämnde visserligen Vänsterpartiets representant Ilona Szatmari Waldau den, men det var också den enda gången. Ändå är det den som kanske är svensk skolas allra obehagligaste fenomen.

Jag pratade för några veckor sedan med professor Richard Elmore som varit flera gånger i Sverige för att studera skolan här. Nu senast 2015 som en del av OECD:s expertgrupp. Han sa att det mest obehagliga med det senaste besöket var vad föräldrar sa. De uttryckte tydligt att det som var bra med skolvalet var att de slapp ha sina barn med de där ”andra”. Det var något som överhuvudtaget inte förekom när han var här 1992 till exempel.

Kittet i befolkningen börjar vittra ner. Hur kommer det sig att det som lyser i ögonen på utomstående betraktare osynliggörs av oss?

Vad gör marknadsskolan med oss som medmänniskor och samhällsmedborgare?

Relaterat

Reagera på inlägget:

Sidor