Annons

Lärarkåren måste vara på tårna och fråga: Vilken vetenskap?

Precis innan jag skulle gå och lägga mig häromdagen så var det som om min telefon hade fått ett eget liv. Det ramlade in Twittermeddelanden. Jag hade inte koll på att jag medverkade i P1s Skolministeriet och bland annat pratade om neuromyter. Det stora intresset för programmet gör att jag känner att det kanske är på sin plats att redovisa varför jag sade som jag sade.

Självklart är det inte så att allt vi gör i skolan bygger på vetenskap och beprövad erfarenhet. Det finns helt enkelt inte forskning kring allt vi gör och en massa saker gör vi därför att det ingår i vår kultur eller för att vi har det som tradition. Så är det och så kommer det alltid att vara och det är heller inget problem. Det är däremot ett problem om vi gör saker som det finns bevis för inte fungerar och om vi gör sådana saker i tron att det är vetenskapligt.

Problemet är inte alltid att det vi gör är skadligt utan att det tar energi och tid från det vi skulle kunna göra och som eleverna skulle ha mycket mer nytta av. I vissa fall kan också ovetenskapliga ”sanningar” faktiskt göra skada för elevers självbild eller ge dem en falsk verklighetsuppfattning.

Det finns ett helt område av ovetenskaplighet som spritt sig i skolans värld, både i Sverige och internationellt, och som vi behöver en kritisk diskussion kring och det är de så kallade neuromyterna. Dessa är föreställningar kring hur vår hjärna fungerar, eller hur barn lär sig, som ofta säljs in med argument som om de vore vetenskapligt bevisade. I själva verket är det påfallande ofta påståenden som många gånger har motbevisats av kritisk forskning. Till dessa så kallade neuromyter brukar man räkna följande påståenden:

  • Hjärnan är bara plastisk och mottaglig för viss sorts inlärning under begränsade tider av sin utveckling
  • “Berikade” miljöer ökar hjärnans kapacitet för inlärning
  • Det finns olika sorters lärande såsom taktil, auditiv eller visuell
  • Vi använder bara 10 procent av vår hjärna
  • Myten om den högra och vänstra hjärnhalvan
  • Det finns stora skillnader mellan en kvinnlig och manlig hjärna
  • Den fantastiska effekten av så kallade brain games

För den som är intresserad av att tränga djupare in i sådana här frågor kan jag rekommendera OECD-organisationen CERIs hemsida i ämnet där man går igenom några av de vanligaste myterna och varför de är felaktiga. Jag kommer också lite ytligt gå igenom några av de vanligaste myterna. De flesta är väldigt enkla att visa problemen med, medan någon kräver ett något mer utvecklat resonemang.

En av de mest märkliga sakerna med de här myterna är hur vitt spridda de är i hela världen och hur lätt de verkar få fäste och hur de nästan återkommer med jämna mellanrum. Det finns faktiskt forskning som studerar just hur och varför neuromyter har ett så starkt fäste hos lärare i olika länder[1].

Och de finns verkligen runtom oss. Jag har ett bonusbarn som går på en välrenommerad skola i det akademiska Uppsala. Hon kom hem en dag och berättade att hon hade fått gå igenom ett test för att bestämma vilken lärstil hon hade, hon hade fått lära sig att massage utanpå huvudet kunde aktivera delar av hjärnan som hon inte använde, samt att hon genom att stå på vänster ben kunde stärka höger hjärnhalva …

En av de neuromyter som jag tycker är allra allvarligast och som nog är den som är mest utbredd är den som handlar om att barn har olika lärstilar. I sin mest extrema form sprids den av personer som på sina hemsidor hävdar att deras föreställningar har vetenskapligt stöd och de säljer kurser och material som jag skulle vilja säga passerar gränsen där de inte längre är ofarliga.

Till exempel finns det en svensk hemsida där en av företrädarna för en ganska extrem tolkning av myten säljer olika test som lärare ska använda för att bestämma vilken lärstil barnen har. I paketet ingår också käcka bilder som man ska sätta upp i klassrummet för att inget barn någonsin ska glömma vilken etikett de har fått och det ingår till och med knappar som barnen ska sätta på sig där det står "jag är visuell” eller ”jag är taktil” och så vidare.

Som tur är, är barn ganska robusta och det är svårt att ta ifrån dem deras inneboende nyfikenhet och medfödda bredd i talanger och förmågor, men man kan fundera på vad som händer med ett barn som istället för hjälp med läsinlärningen får höra att det är auditivt. Eller det barn med mycket energi som får höra att det är ett barn som bara lär sig genom att röra på sig och därför ska hoppa runt, istället för att försöka knäcka läskoden. Det är viktigt att inse att påståendet om att barn har speciella intelligenser eller lärstilar är ungefär lika vetenskapligt som frenelogi eller astrologi och på samma sätt som sådana ovetenskapliga läror skapar de en falsk förenkling av verkligheten.

Vad säger forskningen då? Låt oss börja med John Hattie som när det gäller lärstilar hänvisar bland annat till en studie med en mycket noggrann genomgång av fenomenet[2] och säger att de fann få studier om var välgjorda och framförde mycket kritik, till exempel om överdrifter av resultat, försumbar effekt på lärande och samtidigt att studier visade mycket stöd för kommersiella syften. Hattie avslutar med: ”Inlärningsstilar? Nej”.

I den stora antologin International Guide to Student Achievement finns ett kapitel[3] om lärstilar som går igenom forskningsläget. Författaren Steve Higgins menar att bevisen för att det är felaktigt att elever skulle lära sig mer om man anpassar undervisningen efter deras lärstil har funnits i decennier, men att myten hela tiden verkar dyka upp igen i nya skepnader. I några av de försök som har gjorts blev resultaten sämre i de grupper som blev utsatta för sådan pedagogik. Detta är mycket ovanligt i utbildningsforskning eftersom insatser oftast ger en positiv effekt på grund av de inblandade lärarnas entusiasm för och nyfikenhet kring nya metoder.

Den negativa effekten verkar dessutom vara störst för lågpresterande elever. Det är väldigt troligt att dessa får etiketter på sig som förstärker deras identitet felaktigt och ger läraren en anledning att inte undervisa dem på det varierade sätt som de antagligen behöver. Steve Higgins menar att forskningsbilden är tydlig: Lärstilar ger ingen positiv effekt, kan ge en skadlig effekt och det finns inget i forskningen som rättfärdigar att man använder sådana metoder i skolan.

Han skriver också att det heller inte finns någon logik i att man som lärare skulle, om hypotesen om lärstilar ens var sann, vilja utveckla bara en elevs starka sidor. En av skolans viktigaste uppgifter är att förbereda eleverna genom att träna dem mångsidigt. Det är också mångsidig och varierad undervisning som verkligen lär elever att lära sig.

Också de mer sofistikerade varianterna av teorierna om lärstilar, till exempel Howard Gardners multipla intelligenser, hittar inget stöd i bredare och mer kritisk forskning som man kan läsa om i till exempel Lynn Waterhouses artikel Multiple Intelligences, the Mozart Effect, and Emotional Intelligence: A Critical Review[4].

Forskaren John Geake får avsluta med följande översättning av sammanfattningen av hans artikel om neuromyter[5]:

De viktigaste argumenten (mot neuromyter) är följande: Vi använder det mesta av våra hjärnor hela tiden, inte 10 procent. Detta beror på att olika delar av våra hjärnor är tätt sammankopplade, och vi utnyttjar dessa kopplingar för att genom våra primitivt utvecklade primathjärnor leva i den moderna människans komplexa värld. Även om hjärnavbildning visar områden med högre (och lägre) aktivering som svar på särskilda uppgifter, innebär tänkande en samordnad sammankoppling av båda sidor av hjärnan. Det handlar inte om att vänster eller höger hjärnhalva tänker separat. Hög intelligens kräver högre nivåer av samverkan mellan hjärnhalvor och andra typer av kopplingar mellan olika delar av hjärnan.

Hjärnans sammankoppling omfattar också sinnena, särskilt syn och hörsel. Vi lär oss inte med bara ett sinne, varför teorier om lärstilar inte återspeglar hur våra hjärnor faktiskt lär sig, och inte heller de individuella skillnader vi ser i klassrum. Neuroradiologiska studier stöder inte multipla intelligenser; i själva verket är det tvärtom. Genom verksamheten i frontallobens hjärnbark, bland andra områden, verkar den mänskliga hjärnan arbeta med en allmän intelligens, som tillämpas på flera områden när vi ska göra olika saker. Studier av effektivitet när man tillämpar lärstilar har misslyckats med att hitta några pedagogiska fördelar.

Slutsatser: De viktigaste slutsatserna som följer av detta är att lärare bör söka oberoende vetenskaplig validering innan de antar ”hjärnforskning” i sina klassrum. En mer skeptisk inställning till universalmedel inom utbildning kan bidra till en förbättrad professionalism inom fältet.

Neuromyter sprids genom en kombination av att man söker förenkling och användbara metoder för att hjälpa elever men man får heller inte blunda för att det i spridningen av flera av dessa, inte minst vad gäller till exempel datorbaserade hjärnövningsspel, ligger ekonomiska intressen.

Som alltid måste lärarkåren vara på tårna och vara beredda att fråga: Vilken vetenskap? Vad finns det för kritisk forskning? Om det är för bra för att vara sant är det ofta inte sant är också en bra tumregel i förändringskonsulternas och neuromyterna värld. Men de är ett bra exempel på vad skollagens skrivning av vetenskap och beprövad erfarenhet också kan innebära: en kritisk granskning som gör att man slutar med sådant som inte har någon effekt. Och sådana resonemang kan på sikt utveckla lärarkårens professionalitet.

[1] Dekker et al. (2012) Neuromyths in education: Prevalence and predictors of misconceptions among teachers. Front. Psychol., 18 October 2012. 

[2] Coffield, F. m.fl. (2004) Learning styles and pedagogy: A systematic and critical review. London: Learning and Skills  Research Council. Citerad i: Hattie J. (2014) Synligt lärande. Natur & Kultur s. 263-267.

[3] Higgins, S. (2013) Matching style of Learning. I: Hattie & Anderman (red.) (2013) International Guide to Student Achievement. Routledge.

[4] Lynn Waterhouse (2006) Multiple Intelligences, the Mozart Effect, and Emotional Intelligence: A Critical Review, Educational Psychologist, 41:4, 207-225.

[5] Geake (2008) Neuromythologies in Education. Educational Research. Vol. 50, No. 2, June 2008, 123–133.

Reagera på inlägget:

Inspektionens rapport borde påverka hela skolsystemet

Skolinspektionens senaste rapport Återkommande brister i den lokala styrningen av skolan är en sammanfattning av fem års inspektioner (jag hänvisade till redan i ett tidigare inlägg). Rapporten är en mycket sorglig läsning som jag ändå lämnar med en viss positiv känsla.

Det kan verka märkligt eftersom den faktiskt visar att 6 av 10 skolor och 9 av 10 huvudmän inte har ett fungerande kvalitetsarbete och att hälften av alla huvudmän inte flyttar resurser på ett sådant sätt att skollagens krav på likvärdighet kan uppfyllas!

Men allt det där visste vi redan egentligen och det finns ett par andra dimensioner som jag verkligen gillar med rapporten:

1. Inspektionen tar ett samlat grepp och använder all sin erfarenhet. Att de borde göra så har bland annat Riksrevisionen påpekat och de verkar ha lyssnat. Det Skolinspektionen har idag som ingen annan myndighet eller organisation är erfarenheten av tusentals skolbesök. Medan inspektionerna av dessa skolor ibland har varit ibland allt för formell, pennalistisk till sin form och stelbent så har myndigheten, över tid, genom dessa byggt en enorm kunskaps- och erfarenhetsbas och den kommer till uttryck i rapporten.

2. När de tar detta samlade grepp har de beslutat sig för att fokusera på och utgå ifrån vad som händer i klassrummet, i undervisningen. Med det som lins betraktar de sedan hela styrkedjan och de gör det riktigt bra. Det är bara med det perspektivet på skolan som skolan verkligen kan bli bättre. 

3. Det samlade greppet innebär också att deras rapport blir en kommentar till hur skolsystemet fungerar och en återkoppling till den statliga nivån. 

Av deras hemsida framgår också att Skolinspektionen från och med nästa år kommer att lägga om sin verksamhet. Också det är mycket positivt. Det finns ingen anledning att på grund av någon sorts rättviseaspekt åka runt och inspektera skolor och huvudmän som i huvudsak gör ett riktigt bra jobb. Istället ska inspektionerna nu fokuseras på skolor och huvudmän som har mest behov av förbättring och Skolinspektionen kommer enligt uppgift att stanna längre på varje plats. Men deras nya uppdrag väcker några frågor. Varför har det inte varit en öppen diskussion om deras nya uppdrag? Det innebär ju faktiskt en ganska stor omställning.

Det bör innebära att regeringen har omvärderat det uppdrag som regeringen gav myndigheten tidigare. Jag tror att många skolor och huvudmän skulle uppskatta att myndigheten eller dess uppdragsgivare presenterade en tydlig analys om varför man gör som man gör. Det skulle kunna för många lärare och rektorer och andra dels ge en sorts upprättelse men också en förståelse för och acceptans av både myndighetens agerande och hur den statliga styrningen ser ut och fungerar.

En annan fråga är om de nu ska syssla mer med stöd och skolutvecklande insatser? Den senaste rapporten pekar mot detta i och med att man lyfter olika modeller för lärares kollegiala utvecklingsarbete och rektorers pedagogiska ledarskap till exempel. Men vad blir då relationen mellan Skolverket och Skolinspektionen och egentligen SPSM?

Varför har vi så många skolmyndigheter överhuvudtaget? Initialt demonterades Skolöverstyrelsen och Skolverket byggdes upp för att politiker tyckte att skolan inte förändrades tillräckligt snabbt. Det kanske är dags för staten att sluta härska genom söndring och bygga en stor och stark skolmyndighet. Kanske har skolan de senaste decennierna nu utvecklats tillräckligt snabbt så att vi kan återinföra en stark och professionell samlad skolmyndighet?

Den enda kritik jag egentligen har mot rapporten är att jag tycker att de i sin analys av friskolor blundar för grundläggande statistik som visar på den tydliga segregation som dessa innebär i grundskolan. Jag har skrivit om detta i ett tidigare inlägg. Om man tar hänsyn till dessa skillnader skulle troligen ett par av de positiva skillnaderna so friskolor har införhållande till kommunala försvinna precis som de gör när det gäller resultat.

En sammanfattande tanke är att optimisten i mig tänker sig att nu när det finns så oerhört tydliga signaler från PISA, TALIS, TIMSS, Skolverket, Ernst & Young med flera och nu också Skolinspektionen så kan inte längre de inblandade blunda för behovet av att se över skolsystemet och hur styrkedjan fungerar i realiteten.

Fast det har jag trott många gånger nu.

Jag hoppas verkligen att rapporten läses, blir spridd och att den får stark påverkan på hela skolsystemet. Frågan är bara om så kommer att ske. De strukturer som gör att nio av tio huvudmän inte har ett systematiskt kvalitetsarbete är nog tyvärr uppbyggda på ett sätt som gör att de som är ansvariga för det inte bryr sig så mycket om vad olika skolmyndigheter säger. För dem är nog SKLs rankingar och upparbetad praxis mycket viktigare grunder för beslut.

Tyvärr.

För övrigt behöver jag kanske inte längre på samma sätt trycka på att det behövs en riktig svensk skolkommission, nu när en sådan finns inskriven i budgetpropositionen. Men inte heller där verkar det som om den ska få syssla med viktiga och politiskt känsliga strukturfrågor.

/Per

Reagera på inlägget:

Kan man luta sig mot Pisa?

I ett nummer av Policy Futures in Education finns ett öppet brev till Pisa-generalen Andreas Schleicher. Det är skrivet av Heinz Dieter-Meyer och Katie Zahedi och är undertecknat av ett stort antal forskare från hela världen. Brevet innehåller en ganska kraftfull kritik mot den särställning och det genomslag som Pisa har fått, inte minst på politisk och lagstiftande nivå, i hela världen.

Jag tycker att deras kritik är viktig men inte alltid helt rättvis och att Andreas Schleichers svar i samma nummer i många stycken är bra. Ett stort problem för oss i Sverige och en anledning till att Pisa är viktigt för oss ligger ju i det enkla faktum att vi inte har några egna instrument för att mäta vad som sker i skolsystemet. Våra nationella prov är inte uppbyggda så att de mäter trender, och de snabba växlingarna i betygssystem och läroplaner tillsammans med betygsinflation gör inte betygen användbara heller. Pisa, Timss, Pirls och Talis har gett oss helt avgörande information om trender i skolsystemet och om hur resurser fördelas allt mer olikvärdigt och om lärarkårens svåra situation med mera.

Men det finns ett inlägg i den debatt som speglas i numret som är högst intressant för oss och som pekar på något som är anledningen till att jag fortsätter att tjata om hur viktigt det är med en riktig svensk skolkommission med ett brett och öppet mandat.

Martin Thrupp från Nya Zealand (som för övrigt har skrivit en väldigt bra artikel[1] om konsekvenserna av Nya Zealands experiment med skolval på tidigt nittiotal) beskriver i en annan artikel hur Pisa-data och Andreas Schleicher själv kan användas i politiska syften. Han beskriver hur Pisa-data 2013 användes för att förminska betydelsen av socioekonomiska bakgrundsfaktorer av regeringen på Nya Zealand och också hur Schleicher själv, kanske ovetande, lät sig användas i dessa syften.

Det intressanta är att här har vi en direkt parallell i den svenska debatten. I våras gick både Fredrik Reinfeldt och Jan Björklund ut och förnekade att det förekommer segregation på grund av skolval och att det sker snabba förändringar i likvärdigheten i den svenska skolan. Båda stödde sig dels på Andreas Schleichers muntliga uttalanden utifrån Pisa-data och också en rapport som på uppdrag av svenska regeringen snabbt sattes ihop av OECD. Deras uttalanden skedde stick i stäv mot den mycket mer gedigna statistik som Skolverket har till sitt förfogande och som de redovisat tydligt till exempel i sin lägesbedömning 2013 till regeringen. Detta fick Skolverket att lägga upp en liten lektion i statistik på sin hemsida.

Jag vill inte föregripa OECD:s "skolkommission” men det som artikeln av Thrupp visar på är ett argument till varför en utifrån kommande kommission inte på kort tid kan säga något vettigt om ett lands skolsystem.

I veckan kom Kungliga Vetenskapsakademin ut med en debattartikel där arbetsgruppen Framtidens skola bland annat rekommenderade utbildningsministern att tillsätta en skolkommission, något som också finns nämnt i budgeten. Låt oss nu hoppas att en sådan verkligen kommer till stånd som ministern lovar.

Detta inte minst på grund av de risker som numret av Policy Futures in Education visar på.

[1] Waslander & Thrupp (1995). Choice, competition and segregation: an empirical analysis of a New Zealand secondary school market, 1990‐93. Journal of Education Policy. Vol. 10, Iss. 1. Det som hände finns också mycket väl beskrivet i boken Vital Connections – Why We Neeed More Than Self-Managing Schools. Skriven av Cathy Wylie.

Reagera på inlägget:

Håller något på att ske?

Häromdagen var jag på ett möte anordnat av EU-kommissionen. På mötet delade en tjänsteman från Skolinspektionen med sig lite av det som kommer att komma i deras första sammanfattande femårsrapport på torsdag den här veckan. En av de saker han meddelade var att 9 av 10 inspekterade huvudmän inte har ett fungerande kvalitetsarbete och inte styr resurser dit där de behövs.

9 av 10.

Det innebär att det bara är 29 av landets 290 kommuner och bara 50 av landets drygt 500 fristående aktörer som gör det som skollagen ålägger dem att göra – nämligen upprätthålla likvärdigheten i landet genom att ha ett systematiskt kvalitetsarbete och fördela resurser till de skolor som behöver det. Skolinspektionens generaldirektör har i en intervju till tidningen Skolledaren utifrån rapporten sagt att hon ”blir tokig” på alla huvudmän som inte tar sitt ansvar.

Lägg ovanpå det Thullbergs utredning om att staten inte följer upp sina reformer och SNS-rapporten om bristen på förtroende mellan rektorer och nämnder/styrelser och de uppenbara brister som Skolverksrapporter, andra Skolinspektionsrapporter, Talis och Pisa pekar på. Vi har ett skolsystem som läcker som ett såll.

Och det är inte lärarnas fel.

En sida av det här som upprör mig mycket är att under tiden som skolsystemet har kollapsat har lärare och rektorer utpekats som bovarna i dramat. Det är de som inte undervisar tillräckligt bra, de som inte rättar nationella prov tillräckligt bra, de som inte sätter betyg tillräckligt bra.

De har blivit utsatta för olika ”lyft”. Lärar-”lyftet”, matematik-”lyftet” osv. Det är inte kanske satsningarna i sig, även om de bara är symtom på att systemet inte fungerat så staten har fått kliva in mer och mer, som upprör mig. Utan den signal och värdering som ligger i ordvalet ”lyft”.

Men när 9 av 10 huvudmän inte har gjort vad de ska. Vem är det då egentligen som borde ha ett lyft? När kommer huvudmanna-”lyftet” och obligatorisk utbildning av politiker och styrelseledamöter i skollagstiftning, läro-, kurs- och ämnesplaner?

TCO var också representerade på mötet genom en utredare. Jag tyckte det var så befriande med en person som också lade ett annat perspektiv på frågan om skolsegregering via skolval. Att det faktiskt också handlar om att vi måste bestämma oss för vilken typ av samhälle vi vill ha. Att det handlar om skolan som en mötesplats mellan människor – inte bara som individers självförverkligandeprojekt. Det handlar heller inte om Pisa-ranking eller om mätbara kunskapskvalitéer utan om vårt gemensamma samhälle och värderingar. Värderingar som inte finns på en höger-vänsterskala utan som är gemensamma för de flesta av våra ideologier och för de flesta bildade människor oavsett partifärg. Den förenklande och fördummande politiska debatt där skolval definieras som borgerlig politik och allt motstånd mot det är kommunism, måste faktiskt ifrågasättas och begravas. Det goda samhället är inte ett vänsterprojekt. Vem har lurat i alla kloka borgerliga väljare det? Så ser det inte ut utanför Sveriges gränser.

OECD lade i veckan fram en rapport om det svenska skolsystemet som borde få uppmärksamhet. Den heter: ”Shifting Responsibilities - 20 Years of Education Devolution in Sweden”. Titeln är en ordlek med engelskans devolution som kan betyda både delegering och nedbrytning. Rapporten beskriver problemen som följt på grundval av kommunaliseringen och den därpå snabbt följande friskolereformen. Man skriver (min översättning):

”Svårigheter i samband med denna förändring (kommunaliseringen) märktes tidigt och har sedan bekräftats av de internationella undersökningar, särskilt Pisa, som visade att elevernas prestationer försämrades och att gapet ökat mellan och topp- och bottenpresterande elever. Viktiga delar i detta är bland annat att decentraliseringen skedde utan tillräckligt stöd från de centrala myndigheterna, kommunerna (i synnerhet mindre) saknade den lokala förmågan att hantera sina nya ansvarsområden, och att reformen har lett till en obalans mellan det centrala ansvaret och de faktiska befogenheterna hos de olika aktörerna. Staten som försöker styra utbildningen på armlängds avstånd, har få verktyg för efterlevnad av nationella mål. På kommunal nivå finns ekonomiska resurser som ofta fördelas på grundval av tradition och lokal politik snarare än faktiska behov.”

Allt detta bekräftar bara de signaler som blivit allt tydligare de senaste åren och som lärare och skolledare förgäves försökt lyfta. Nu börjar också vårt barnexperiment uppmärksammas internationellt som ett exempel på hur man i ett komplext system genom naiva och ideologiska reformer kan skapa helt oönskade effekter.

Kanske proppen är på väg ur nu? Kanske når vi nu en situation där allt fler börjar säga – jag har aldrig tyckt att det här var riktigt bra? Tillräckligt många för att vi ska få till en verklig översyn av systemet?

OECD avslutar sin rapport med:

”Denna fallstudie ger en inblick i komplexiteten i styrning av utbildning, både när det gäller planering och genomförande av reformer och för konstruktionen av själva styrningen. Komplexa system kännetecknas av flerdimensionalitet, icke-linjäritet, samhörighet, och oförutsägbarhet. Efter en rad djärva och innovativa reformer, upplever Sverige nu utmaningen i att styra sådana flerskiktade system och svårigheten att ändra kurs när reformerna genererar oväntade resultat. Det står nu klart att Sverige står inför en tipping-point, och att tidpunkten är rätt att utnyttja drivkraften för förändring. Vad som återstår att se, är dock om förändringen kan kanaliseras i önskad riktning.”

Låt oss hoppas det. För Sveriges elevers, lärares och skolledares skull.

/Per

Reagera på inlägget:

Skolkommission – det känns väldigt bra!

Jag har avslutat alla mina blogginlägg i Skolvärlden med att jag anser att det behövs en svensk skolkommission. 

Nu läser jag följande på sidorna 164–165 i budgetpropositionen:

Skolkommission
Reformer av skolan ska vara baserade på vetenskap och beprövad erfarenhet samt förankrade bland skolpersonal, elever och avnämare. Som ett led i arbetet med att uppnå detta och därmed förbättra kvaliteten i svensk skola samt för att underlätta övergången från skola till arbete och vidare studier avser regeringen att tillsätta en skolkommission. Kommissionen bör bestå bland annat av svenska skolforskare samt företrädare för profession och arbetsliv. Den bör arbeta i dialog med skolpersonal, elever, företrädare för de politiska partierna i riksdagen samt andra relevanta aktörer. Kommissionen bör ha mandat att utifrån OECD:s fördjupade analys av svensk skola och egna analyser lägga fram väl underbyggda förslag för exempelvis metodutveckling, klassrumsnära forskning, samverkan skola och arbetsliv, stärkt ledarskap, stöd för att minska avhopp och likvärdighet i skolsystemet.”

Det känns väldigt bra. Jag tillhörde dem som tyckte att Jan Björklund försökte sidsteppa kravet på en kommission genom att köpa sig hjälp från OECD och framförde då just den tanke som står i texten ovan; att OECD:s grupp kan vara ett inspel till en riktig kommission. 

Men i det uppdrag som nämns ovan står inget om huvudmannaskap eller roller hos olika aktörer. Likvärdighet finns med vilket är bra, men hur ska man kunna diskutera det utan att diskutera strukturer?

Jag hade i egenskap av ledamot i Kungl. Vetenskapsakademins skolkommitté förmånen att få träffa OECD:s grupp i veckan. Den verkade bra sammansatt och de två forskarna i gruppen verkade uppriktigt förvånade över det fragmentiserade tillståndet i svensk skola. 

Jag ritade följande lilla teckning över problemen i svensk skola som de tyckte var tydlig och bra och tog en bild av…  

Några frågor på det?
/Per

 

Reagera på inlägget:

Sidor