Annons

Obligatoriskt gymnasium, förstatligande och min situation

Obligatoriskt gymnasium
I dagarna meddelade (S) och (MP) att de var överens om bland annat obligatoriskt gymnasium upp till 18 år. Det och löftet om mindre klasser gjorde mig faktiskt lite nedslagen. Jag hade hoppats att man kunde ha utnyttjat det knepiga parlamentariska läget inte till att göra snabba utspel, utan till att utreda, förankra och konsolidera en bra utbildningspolitik utifrån de utmaningar som Sverige har.

Obligatoriskt gymnasium är en tveksam modell om man vill titta framåt. Det känns inte, som en borgerlig kommentator sa, som ett typiskt vänster-tvångsargument, utan snarare som en fortsättning på den linje vi haft i åtta år med hårdare tag och mer kontroll.

Det svensk skola behöver är inte att vi tvingar barn som inte vill gå i gymnasiet att gå i gymnasiet. Problemet är att det är allt för många elever som på grund av hur skolsystemet nu är riggat inte kan komma in på gymnasiet. Det vi behöver är inte mer tvång, utan mer kvalitet och mer likvärdighet i grundskolan.

Det man vill komma åt är naturligtvis att allt för många har för låg utbildningsnivå i Sverige. Men det är i två andra ändar (förutom kvalitet och likvärdighet i grundskolan) man borde betrakta problemet. Det ena är, som också Ulf Blossing skrev i en tweet, att vi måste se till att alla barn och ungdomar får en bra studievägledning. Det finns en studie från Skolinspektionen som visar på stora brister vad gäller studievägledning generellt och specifikt i de granskade friskolorna.

Vi har skapat en enorm valfrihet för elever efter nyliberal ideologi men har glömt att de som ska göra alla val inte vet vad valen innebär eller leder till. Ungdomar är kloka nog att fatta kloka beslut, men de måste få information att bygga sina val på. Studievägledning bör skrivas in i svenska timplaner.

En annan aspekt som regeringen borde titta på och utvärdera är det förändrade uppdraget till kommunerna när det gäller ungdomar som varken går i gymnasiet eller är i yrkeslivet. Det behövs inte ett generellt tvång för alla elever, utan en träffsäker och uppsökande verksamhet mot de ungdomar som är på väg att hamna helt snett i livet.

Förstatligande
Både LO-basen och Göran Persson har uttalat sig på intressanta sätt vad gäller ett förstatligande av skolan. Ska man tolka det som att socialdemokratin rör på sig? Jag tycker man skulle diskutera ett överförande av de kommunala grundskolorna till statlig regi. Det skulle ge möjligheter för staten att påverka läraryrkets status, hur de arbetar och ge en likvärdig finansiering av skolor. Den statliga skolan skulle också ge friskolekoncernerna en riktig match. För det är ju konkurrens deras förespråkare vill ha, är det inte?

Min situation
Det är många som har visat omsorg om mig under allt det som hänt i förhållande till Upplands Väsby kommun. Det som har hänt var både tråkigt och onödigt. Men nu har vi, efter att Arbetsdomstolen upphävde avskedandet, fått till en förlikning som innebär att jag har tid på mig att fundera över vad jag vill göra härnäst.

Reagera på inlägget:

Det är inte lärarnas fel

Häromdagen avslutades ett för Sverige ovanligt symposium. Det var den Kungliga Vetenskapsakademin som tillsammans med Wenner-Gren stiftelserna arrangerade en forskarkonferens om lärarprofessionen. Vad var det som var ovanligt? Dels är det ovanligt med den typen av konferenser i Sverige dit världens ledande forskare inom utbildningsområdet är inbjudna, dels är det egentligen lite märkligt att det var på Vetenskapsakademins och Wenner-Gren stiftelsernas initiativ. Båda institutionerna arbetar egentligen mycket mer med naturvetenskaplig forskning.

Bakgrunden till akademins intresse för skolforskning är ett arbete inom dess skolkommitté och framförallt inom en arbetsgrupp inom kommittén som heter Framtidens skola. Kommittén har redan tidigare bjudit in till några forskningsseminarier som blivit omtalade, om till exempel marknadsreformernas påverkan på det svenska skolsystemet eller som i våras kring nationella prov och betyg.

Tyvärr var inte det senaste symposiet öppet för alla som var intresserade. Formatet för dessa symposier är att förutom de inbjudna talarna så är det bara speciellt inbjudna gäster som kan komma och lokalen är liten så det blir inte så många inbjudningar. Men symposiet hade en imponerande bredd bland deltagarna. Där fanns representanter för såväl fackföreningar som myndigheter förutom, naturligtvis, forskare inom fältet. Akademin hoppas att de ska kunna göra något av det som sades under dagarna tillgängligt och känt, för det som sades var viktigt och skulle kunna ha stor betydelse för svensk skola.

Jag ska inte här föregripa vad som kommer ut från akademin om innehållet (Det finns lite bildklipp och annat under #kvateachers på Twitter). Men jag vill redan nu dela ett av de genomgående teman som många av de internationella forskarna kom tillbaka till åter och åter. En fungerande skola bygger på en lärarkår som ges stöd att mer och mer utveckla sin professionella kunskap och sin autonomi och betydelsen av att inte se på lärarkåren som ett problem och en brist.

Ingen gav bättre uttryck för detta än Professor Oon-Seng Tan från Singapore som inte nöjde sig med att bara säga det utan också ledde de församlade forskarna (och en generaldirektör) i allsång utifrån melodin från ABBAs I have a dream.

Jag tycker den här sången borde ersätta de klipp som snurrade runt i sociala media förra året med temat Det är lärarnas fel. Ni kan själva höra forskare med flera sjunga sången här.

Och här är originalet om ni tycker det gnisslar för mycket i öronen.

Och så texten så klart:

I have a dream

A song to sing
To help us cope with anything
If you see the wonder
of a teacher’s role
You can take the future
what’er the learning curve
We believe in teachers
Something good in everything
we see
We believe in teachers
And we”’ll bring humanity with
us
We’ll cross the stream – we
have a dream

I have a dream
A hope to see
To help us through reality
And our destination makes it
worth the while
Children of our future
Youth that rise to serve
We believe in teachers
Something good in everything
we see
We believe in teachers
And we’ll bring humanity with
us
We’ll cross the stream – we
have a dream

Reagera på inlägget:

Ordinationsrätt skulle kunna innebära en reell maktförskjutning i skolan

Man kan fundera över hur svensk skola hade sett ut om inte kommunaliseringen hade skett, eller om reformen hade rivits upp 1991.

De borgerliga partierna var ju klart emot – ändå rörde de inte vid beslutet när de kom till makten. Antagligen för att de var så upptagna med sin egen friskolereform. Men hur hade det sett ut om vi hade haft en statlig skola + en friskolereform? Om inte det offentliga skolsystemet hade varit utspritt i 290 kommuner? Jag tror faktiskt att det hade haft en mycket mildrande effekt på de negativa förändringarna i skolsystemet. Det är viktigt var makten i skolan finns någonstans.

Bengt Göransson var skolminister innan Göran Persson. Han var uppenbarligen orolig för konsekvenserna av en kommunalisering och bromsade reformen. Det är troligt att Göran Persson blev handplockad av Ingvar Carlsson för att – kosta vad det kosta ville – genomföra reformen. Bengt Göransson har uttryckt att det mest olyckliga med kommunaliseringen var att makten inte hamnade där de hade tänkt.

De hade tänkt att makten skulle komma närmare medborgarna men framförallt att skolans rektorer och lärare skulle få mer makt över skolan. Men så blev det inte. För makt kommer inte av fromma förhoppningar, makt kommer av var beslut kommer att fattas, vem som har rätt att fatta dem, och i det här fallet hamnade den makten i kommunledningarna.

Tidigare hade beslut visserligen fattats långt från lärarna, men då i en regelstyrd och professionell skolorganisation. Nu hamnade beslutsmakten i händerna på människor som i många fall inte visste mycket varken om skolans nationella uppdrag eller brydde sig om det.

Samtidigt togs det regelverk bort som de professionella i skolan kunde ha använt för att freda sin profession. Det ersattes med målstyrning och förändrade arbetstidsavtal med mera. Nu kunde inte längre en lärare säga att hen inte skulle undervisa fler elever eller att eleverna hade rätt till halvklasslaborationer eller vad det nu kunde vara. Makten att definiera vad lärarna skulle göra och förutsättningarna för det hamnade helt på en nivå utanför skolans professionella organisation.

Jag har funderat lite över om det finns något parti som nu egentligen har tänkt förändra något av den här grundläggande maktstrukturen i skolan. Det är prat om ordningsbetyg, om mindre klasser och om att ”satsa på lärarna”. Det är svårt att urskilja var de olika partierna och blocken skiljer sig åt. Det finns minst två partier som säger sig vilja förstatliga skolan, men det ena av dem har haft stort inflytande i utbildningsdepartementet i åtta år utan att tagit ett enda steg i den riktningen.

Jag tror alla partier är eniga om att läraryrkets status måste höjas (fattas bara annat när den självupplevda statusen är lägst i hela OECD!). Men egentligen finns det bara ett förslag som jag har sett som skulle kunna innebära en riktig och reell maktförskjutning i skolan. Och det är Miljöpartiets förslag om ordinationsrätt för lärare när det gäller särskilt stöd. Det är ett förslag som till exempel Lärarförbundet drivit länge (äras den som äras bör).

Varför är det förslaget kanske både riktigt och viktigt? För det första skulle det innebära en tydlig maktförskjutning i riktning mot de professionella i skolan. Istället för prat om läraryrkets status och vikten av en profession, ges den legitimerade kåren med det ett genuint förtroende och lite verklig makt. Det skulle innebära en oerhört viktig signal från samhället om att den nedmontering av läraryrkets autonomi och status som vi sett under en lång följd av år nu är ett avslutat kapitel.

För det andra skulle det stärka lärarkårens motståndskraft mot otillbörlig påverkan. Det är när man får förtroende som man kan växa och ta ansvar. Detta gäller i hög grad en profession. Det är av vikt att professionen är självständig och stark för att till exempel betygssystemet ska fungera. Lärarkårens etik och ansvarstagande är själva grundpelaren i ett fungerande skolsystem. Med mera makt stärks kårens professionella identitet och vilja till ansvarstagande.

Ett av de viktigaste skälen för ordinationsrätt för lärare är för det tredje att vi nu har en fruktansvärt godtycklig situation där stöd till elever varierar från huvudman till huvudman och från skola till skola. Brister i att ge stöd till elever är också en av de vanligaste anmärkningarna från Skolinspektionen.

Nu är det absurda att den enda som i dag kan överklaga beslut om särskilt stöd är en vårdnadshavare. Denne måste då ha både kunskap och ork nog att överklaga beslut och kan komma att kämpa mot en kommuns välbetalda advokater för att barnet ska få rätt till stöd.

Det är självklart att den person som dagligen ser elevens behov och som också har både utbildning och erfarenhet att avgöra detta också bör ha rätten att ordinera stödundervisning. Det ska sedan vara huvudmannen som ska ha bevisbördan att visa att barnet inte behöver det stöd som läraren uppfattar. I dag har en lärare i en sådan situation ingen som helst makt och kan bara uppmuntra föräldrarna att kämpa. Detta kan utan tvekan vara en anledning till den ökning av diverse diagnoser som vi ser. Föräldrar söker diagnoser för att få stöd (och är ibland påhejade av lärare och rektorer i detta).

De invändningar som finns mot ett ordinationssystem är en oro för att lärare ska skjuta ifrån sig sina egna problem samt en oro för skenande kostnader. Ett system med ordinationsrätt måste naturligtvis byggas upp på ett klokt sätt, men jag är övertygad om att man kan sätta ihop ett sådant system som också fångar upp eventuella problem. (Jag menar – om man kan skruva ihop ett helt extremt system med fri etableringsrätt, skolpeng, skolval och vinster och tro sig kunna hålla ihop det med en Skolinspektion så är detta en baggis…)

Och vad skulle problemet vara om en ”dålig” lärare vill skjuta ifrån sig sitt problem genom att ordinera hjälp istället för att på egen hand förbättra sin undervisning eller metodik? Det är väl i så fall alldeles utmärkt! Om någon signalerar att hen inte klarar av situationen är det en oerhörd fördel. Det är ju eleven som är den viktiga här!

Det spelar ingen roll om stödet behövs för att läraren är ”dålig” eller för att elevens behov är så stora. Det är barnets behov som ska styra insatsen från skolan och huvudmannen.

Diskussionen om skenande kostnader kan vi ta när vi ser att ordinationsrätten har gjort att det inte längre är 13 000 barn per år i Sverige som inte får gymnasiebehörighet och när vi ser att svenska barn läser lika bra som barn i andra länder.

Det är väl ingen som tror att återställaren för svensk skola kommer att bli billig?

För övrigt anser jag att Sverige behöver en riktig skolkommission.

Reagera på inlägget:

Hur förklara att de undervisas av en mycket sämre värderad lärare

Nu vill väl alla prata om tidiga betyg (som jag tycker är en ickefråga) och bedömningsstöd i årskurs ett (som jag tycker är jättebra) men låt oss istället dröja en stund vid en annan för professionen väldigt viktig fråga: den svenska lönebildningsmodellen.

Svensk skola är ju unik på så många sätt nu. Vi är det land som fallit mest av alla länder i alla Pisa-mätningar. Vi har ett unikt decentraliserat skolsystem, där vi också snart är helt ensamma i vår combo med fritt skolval, nästan fri etableringsrätt, vinstintressen och skolpengssystem. Vi är också det land där flest lärare vill byta jobb och där lärare anser att deras yrke har lägst status i undersökningen Talis.

En annan sak vi är unika på, men som inte diskuteras så mycket, är vår lönebildningsmodell för lärare. Jag nämnde den lite kort här i bloggen den 8/8.

Jag är inte helt säker på att det jag skriver nu kommer att ha lämna några som helst spår hos dig som läser det. Vissa saker är en läsekrets helt enkelt inte mogen för. Och det är inte menat på något sätt nedsättande, det är bara kognitionspsykologi. När man presenteras för något vars referensramar ligger långt utanför ens vardag är det inte lätt att ta till sig det.

(Det är det som även gör att ingen hör när någon person tidigt i ett möte säger en bra lösning på ett problem. När hela gruppen har vänt och vridit på problemet ett tag så är det inte sällan någon annan som säger samma sak och alla tycker det är bra och den sistnämnda får äran av att kommit på en bra idé. Det finns en kvinnlig näringslivschef som har beskrivit hur hon, när hon tidigt i möten får en bra idé, sjunger tyst för sig själv: ”Lilla snigel akta dig, akta dig…”. Detta för att påminna sig om att vara tyst till dess hennes (manliga) kollegor är mogna för hennes lösning... Men detta var en utvikning från ämnet… :) Tillbaka!)

Jag var häromdagen på ett seminarium med Johan Wennström som handlade om hur läraryrkets status underminerats både från vänster och höger. Jag kan rekommendera hans lilla bok När vänstern och högern kidnappade lärarprofessionen.

En av de saker jag reagerade starkast på var inte det han sade om läraryrkets status, utan när han i början av seminariet lyfte frågan om vilken signal samhället skickar ut när man har individuell och prestationsbaserad lönesättning av lärare.

I dag kan tack vara förstelärareformen den situationen uppstå att i klass A sitter en skara elever och undervisas av en lärare vars undervisning av skolledning (och huvudman) anses vara värd 25 000 kronor i månaden. I klass B undervisas en annan skara elever av en lärare vars undervisning värderas till 40 000 kronor i månaden.

Hur i all sina dar förklarar huvudman och rektor för föräldrarna i klass A att de ska undervisas av en så mycket sämre värderad lärare? Om vi översätter det till kirurger. Om man ger dem betalt efter hur lyckade operationer de gör. Vem ska opereras av kirurg A och vem av kirurg B?

Att det ska vara så här verkar fackföreningar och hela samhället köpt utan en verklig diskussion kring vad det innebär för lärarkåren och för likvärdigheten i skolan. Det är fascinerande att så här ser man inte på de här frågorna i alla andra länder. För Sverige är unikt med sin modell med individuell lokal lönesättning i allmänhet och inom läraryrket i synnerhet.

OECD ser också problem med den svenska modellen. De skriver i en rapport (OECD Reviews of Evaluation and Assessment in Education: SWEDEN, 2011) bland annat att avsaknaden av en mer formellt konstruerad karriärstege gör att skolledare inte gärna använder sig av verktyget som det är tänkt att fungera. De skriver också:

"Det verkar inte finnas en karriärväg för effektiva lärare. Rollen som arbetslagsledare betraktas inte som ett stort steg i karriären och inga andra sådana finns. Det finns ingen karriärstruktur på nationell nivå och det finns få möjligheter till befordran, större erkännande och mer ansvar.

…En annan risk är att lärarna värderas enligt lokala bestämmelser och har individuella karriärer och löner som är helt beroende av lokala beslut. Lärarna är därför helt beroende av den lokala förmågan och viljan för att få en meningsfull karriär som innebär att de ges möjlighet att förbättra sin praktik, där deras professionella utveckling erkänns och kan få större ansvar samtidigt som de utvecklas i yrket. Villkor för karriärutveckling varierar avsevärt mellan skolor och kommuner. Lärarna saknar även möjlighet att få extern eller oberoende validering av deras undervisningskompetens och att denna validering används i skolans förhandlingar om löneökningar. Bristen på extern validering kan också göra lärares rörlighet över kommuner och skolor svårare."

I en annan rapport  (OECD Reviews of Evaluation and Assessment in Education Synergies for Better Learning – an International Perspective on Evaluation and Assessment, 2013) skriver de:

"I ett antal länder undergräver avsaknaden av karriärmöjligheter för effektiva lärare den rollen som lärarutvärdering skulle kunna ha. Skolor och lärare kommer sannolikt att gynnas av en karriärstruktur för lärare, vilket bör omfatta ett antal viktiga steg. De olika stegen i karriären bör knytas till tydliga roller och ansvar i skolan i samband med fastställda nivåer av expertis. Tillträdet till var och en av de viktiga stegen skulle kunna förknippas med formella processer av bedömning genom ett system av lärarcertifiering."

OECD pekar alltså på avsaknaden av formella nationella meritsteg i Sverige som gör den professionen mer oberoende av en enskild rektors godtycke. Och en karriärstege som bygger på regler som professionen varit med om att bestämma och som bygger på nya roller för den som kliver uppåt i stegen. Så här gör man i de flesta länder och så gjorde vi en gång i Sverige.

Det går nämligen till exempel mycket lättare att motivera för föräldern i klass A att läraren i klass B har 15 000 kronor mer för den läraren har ansvar för att se till att all undervisning håller hög klass och är aktiv i ämnets och undervisningens utveckling för alla på skolan.

Nu har vi haft individuell lönesättning av lärare i ett par decennier och jag tror de flesta är eniga om att det inte har gett vad de som införde systemet önskade. När det nu inte har gjort det verkar mantrat ändå fortsättningsvis vara att ”lönespridningen inte är stor nog”. Det är lite som den övervintrade 68-vänsterns mantra om att den sanna socialismen inte var realiserad ännu.

Det är ett konstigt argument. Jag har skrivit om det tidigare. Det finns inga evidens för att prestationsbaserad lön skapar bättre lärande. Men för att göra det här NPM-inspirerade systemet ännu mer prestationsbaserat skapade svenska staten nyss ännu större belöningspott för lärare i förstelärarreformen. Det intressanta med den är att den inte innehåller några formella kriterier eller förändrade arbetsuppgifter utan bara denna skrivning:

"Legitimerad lärare enligt 2 kap. 16 § skollagen (2010:800), enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av 2 kap. 16 b § andra stycket skollagen eller enligt 27 kap. 4 § skollagen, genom dokumentation kan redovisa minst fyra års väl vitsordat arbete med undervisning inom ramen för en eller flera anställningar inom skolväsendet, har visat särskilt god förmåga att förbättra elevernas studieresultat och ett starkt intresse för att utveckla undervisningen, och
även i övrigt av huvudmannen bedöms som särskilt kvalificerad för undervisning och uppgifter som hör till undervisningen."

Det handlar alltså om att belöna duktiga lärare. Och reformen innehåller inget av det som OECD efterlyser. Det finns heller inget system för att säkerställa att de lärare som i ett sådant här system tydligt utpekas som ”andrelärare” har en möjlighet att förbättra sig och vad som krävs för det.

Och då kommer vi tillbaka till det exempel som Johan Wennström gav. Vad är det för likvärdighet i ett system där våra barn undervisas av lärare som på grund av en bedömning av lärarskicklighet belönas 15 000 kronor i månaden olika? Tyder inte det på en mycket allvarlig brist i ett skolsystem?

Kanske vi också här någonstans hittar en delförklaring till den brist som vi också hittar i Talis att svenska lärares kompetensutveckling och möjlighet till kollegial utveckling och återkoppling ligger i botten? (jag skrev om detta här)

I Sverige har vi inte valt vägen att höja kompetensen, här tror vi istället på (lokalt godtyckligt fastställda) ekonomiska incitament?

Jag menar inte att man inte kan ha en individuell lönesättning på marginalen. Om det roar rektorer att belöna, om de tror att de har en makt genom dessa små löneförändringar så ok. Jag vet också att det finns huvudmän som skapat system för försteärare som liknar ett steg i en karriärstrappa av den sort OECD efterlyser (jag har skrivit om förstelärare här bland annat).

Men detta bör om inte ersättas så åtminstone kompletteras (där detta blir den huvudsakliga komponenten!) med en ordentlig nationellt bestämd lönetrappa; en trappa med flera steg som bygger på gemensamma, tillsammans med professionen framtagna, kriterier. Kriterier med tydligt fokus på formella meriter och där varje steg innebär ett större ansvar. Det skulle stärka kåren.

Detta är ett viktigt steg för att återställa lärarprofessionen. Jag tror också att vi till slut kommer att landa där när våra svulstiga experiment med New Public Management har tagit slut (det finns tecken på det) och när tron på ekonomiska incitament (typ gamla ackordsarbeten) för professioner med egentligen hög etisk standard har bedarrat och när konsekvenserna av en oreglerad skola har blivit uppenbar också för de som bestämmer.

Men jag är fullt medveten om att jag troligtvis inte kommer att bli lyssnad på, eller sannspådd förrän om kanske tio år eller så… Det känns lite jobbigt för professionen behöver åtgärder snabbt. Men de åtgärderna behöver till skillnad från tidigare regeringars reformfyrverkeri diskuteras och utredas.

Skolpolitik har i Sverige nu för mycket varit som en båtfärd med en ideologiskt förinställd kompass, där vad man kan se, professionellas varningar och sjökortet har ignorerats.

Därför anser jag att vi behöver en verklig svensk skolkommission – och att en sådan bör tillsättas ASAP. 

Reagera på inlägget:

Vad vilar svensk skolas insatser för dessa utsatta barn på egentligen?

Den 13 augusti kom en mycket oroande rapport från SBU. SBU betyder Statens beredning för medicinsk utvärdering och de har i uppdrag att utvärdera metoder som används i vården.

Det är i sig anmärkningsvärt att en svensk myndighet har vänt sig till dem för att få en utvärdering av metoder som används på barn med lässvårigheter. SBU kommer fram till att:

  • Om barn med dyslexi får öva kopplingen mellan språkljud (fonem) och bokstäver (grafem) på ett strukturerat sätt, förbättras deras läsförmåga, stavning, läsförståelse, läshastighet och förmåga att uppmärksamma språkets ljudmässiga uppbyggnad (fonologisk medvetenhet).
  • Det går inte att uttala sig om nyttan av andra former av läs- och skrivträning eller av alternativa verktyg (hjälpmedel för att stödja, kompensera och utveckla läsförmåga som t ex appar i mobiltelefonen). Metoderna är otillräckligt utvärderade.
  • Det finns tester som kan förutsäga dyslexi redan innan barnen har fått undervisning i att läsa och skriva i skolan. Brister i fonologisk medvetenhet, snabb automatiserad benämningsförmåga samt bok- stavskännedom har ett samband med dyslexi. Nytta och eventuella risker med sådana tidiga testförfaranden har inte utvärderats i denna rapport. Insatser som riktas mot barn med sådana bristande förmågor innan de får lästräning har inte utvärderats i rapporten.
  • I Sverige används mer än 50 olika tester för att upptäcka och utreda barn med dyslexi. Inget av testerna är vetenskapligt utvärderat dvs det saknas studier som undersöker om de är tillförlitliga och mäter det som avses.

Alltså i korthet: Vi vet väldigt lite om vad som fungerar och de metoder vi använder har vi inte utvärderat. Ingen av de metoder som används i Sverige är heller utvärderade. Man tar sig för pannan. Men det är klart – det är ju så vi också gör med skolreformer som drabbar en miljon barn…

Det vetenskapliga stödet för fonem som är den första punkten i SBUs sammanfattning ovan finns för övrigt tydligt redovisad i John Hatties metastudie för den som är intresserad (som nu finns på svenska). Det är alltså ingen okänd metod. Vill man veta ännu lite mer finns det en utmärkt kort genomgång av Tunmer och Arrow i Hatties och Andermans utmärkta antologi International Guide to Student Achievement. Det är en antologi jag varmt rekommenderar för övrigt!

SBUs granskning är naturligtvis en förfärande läsning. Vad vilar svensk skolas insatser för dessa utsatta barn på egentligen? Vad SBU egentligen säger är att svenska skolor och det svenska skolsystemet håller på med avancerat kvacksalveri i stor skala! Men frågan är inte bara varför den evidensbaserade praktiken inte finns på skolorna. Vem har tillåtit skolsystemet att hamna i den positionen?

Hur kommer det sig att inte Skolverket har haft uppdrag, tid och resurser att arbeta vetenskapligt med detta? Nästa man bör undra över är vad akademin har hållit på med? Var finns den forskning som borde ha varit ett stöd för skolor och beslutsfattare i de här frågorna?

Var finns evidensskapandet överhuvudtaget, det vetenskapliga stöd som skulle kunna vara på plats för skolan i sådana här frågor? Var finns den organisation som skulle kunna se till att alla skolor hade tillgång till den kunskap som man skulle behöva? Vem tar ansvar för att alla lärare får fortbildning i det de verkligen behöver?

Professor Stefan Samuelsson säger i DN: ”– Det finns tusentals olika uppfattningar om hur man bäst hjälper barn med läs- och skrivsvårigheter, det är rena vilda västern”.

SKLs Bodil Båvner skriver på bloggen Från 80-100 ”Jag vet inte om ”Vilda Västern” är rätt ord, men klart är att skolorna och lärarna är och har varit utelämnade till sina egna erfarenheter i mångt och mycket. Det gäller inte bara dyslexi, utan generellt i skolan. Det är ett problem. Därför har SKL länge drivit frågan om behovet både av mer praktiknära forskning och ett skolforskningsinstitut som gör den här typen av granskningar som SBU presenterar idag.”

Ja men är det allt som behövs? Bygger det institutet på en verklig analys av behoven i svensk skola? Är det tillräckligt finansierat? Är det mer än ett utspel där man har visat handlingskraft? Vad är sannolikheten att man kommer att lyckas med att ge alla skolor evidensbaserad kunskap om dyslexi OCH alla andra didaktiska och metodiska områden som alla olika lärare behöver stöd i?

Hur ska institutet samarbeta med Skolverket, Skolinspektionen, Specialpedagogiska skolmyndigheten, regeringens skolforskningsråd, Vetenskapsrådet och så vidare? Var det en optimal lösning att skapa ännu en skolmyndighet? Att ännu mer splittra upp ansvaret i Skolsverige?

Kommunaliseringsutredningen pekar ut kommunaliseringen som ett misslyckande. Då lades en professionell organisation ner och länsskolnämnderna försvann över natt. Sett i backspegeln och jämfört med andra länder kan vi tydligt se att frånvaron av en regional medlande och understödjande professionell organisationsnivå i skolsystemet troligtvis har varit en jätteblunder. Frågan är om det inte behövs djupare och vidare tankar kring svensk skola än ett litet forskningsinstitut?

Effekterna av kommunaliseringen på kompetensen i skolans styrkedja underströks väl med all tydlighet i förra veckans UR program. När jag skriver det här ser jag fram emot nästa program om friskolereformen…

För övrigt anser jag att det snabbt behövs tillsättas en riktig svensk skolkommission. 

Reagera på inlägget:

Sidor