Annons

Håller något på att ske?

Häromdagen var jag på ett möte anordnat av EU-kommissionen. På mötet delade en tjänsteman från Skolinspektionen med sig lite av det som kommer att komma i deras första sammanfattande femårsrapport på torsdag den här veckan. En av de saker han meddelade var att 9 av 10 inspekterade huvudmän inte har ett fungerande kvalitetsarbete och inte styr resurser dit där de behövs.

9 av 10.

Det innebär att det bara är 29 av landets 290 kommuner och bara 50 av landets drygt 500 fristående aktörer som gör det som skollagen ålägger dem att göra – nämligen upprätthålla likvärdigheten i landet genom att ha ett systematiskt kvalitetsarbete och fördela resurser till de skolor som behöver det. Skolinspektionens generaldirektör har i en intervju till tidningen Skolledaren utifrån rapporten sagt att hon ”blir tokig” på alla huvudmän som inte tar sitt ansvar.

Lägg ovanpå det Thullbergs utredning om att staten inte följer upp sina reformer och SNS-rapporten om bristen på förtroende mellan rektorer och nämnder/styrelser och de uppenbara brister som Skolverksrapporter, andra Skolinspektionsrapporter, Talis och Pisa pekar på. Vi har ett skolsystem som läcker som ett såll.

Och det är inte lärarnas fel.

En sida av det här som upprör mig mycket är att under tiden som skolsystemet har kollapsat har lärare och rektorer utpekats som bovarna i dramat. Det är de som inte undervisar tillräckligt bra, de som inte rättar nationella prov tillräckligt bra, de som inte sätter betyg tillräckligt bra.

De har blivit utsatta för olika ”lyft”. Lärar-”lyftet”, matematik-”lyftet” osv. Det är inte kanske satsningarna i sig, även om de bara är symtom på att systemet inte fungerat så staten har fått kliva in mer och mer, som upprör mig. Utan den signal och värdering som ligger i ordvalet ”lyft”.

Men när 9 av 10 huvudmän inte har gjort vad de ska. Vem är det då egentligen som borde ha ett lyft? När kommer huvudmanna-”lyftet” och obligatorisk utbildning av politiker och styrelseledamöter i skollagstiftning, läro-, kurs- och ämnesplaner?

TCO var också representerade på mötet genom en utredare. Jag tyckte det var så befriande med en person som också lade ett annat perspektiv på frågan om skolsegregering via skolval. Att det faktiskt också handlar om att vi måste bestämma oss för vilken typ av samhälle vi vill ha. Att det handlar om skolan som en mötesplats mellan människor – inte bara som individers självförverkligandeprojekt. Det handlar heller inte om Pisa-ranking eller om mätbara kunskapskvalitéer utan om vårt gemensamma samhälle och värderingar. Värderingar som inte finns på en höger-vänsterskala utan som är gemensamma för de flesta av våra ideologier och för de flesta bildade människor oavsett partifärg. Den förenklande och fördummande politiska debatt där skolval definieras som borgerlig politik och allt motstånd mot det är kommunism, måste faktiskt ifrågasättas och begravas. Det goda samhället är inte ett vänsterprojekt. Vem har lurat i alla kloka borgerliga väljare det? Så ser det inte ut utanför Sveriges gränser.

OECD lade i veckan fram en rapport om det svenska skolsystemet som borde få uppmärksamhet. Den heter: ”Shifting Responsibilities - 20 Years of Education Devolution in Sweden”. Titeln är en ordlek med engelskans devolution som kan betyda både delegering och nedbrytning. Rapporten beskriver problemen som följt på grundval av kommunaliseringen och den därpå snabbt följande friskolereformen. Man skriver (min översättning):

”Svårigheter i samband med denna förändring (kommunaliseringen) märktes tidigt och har sedan bekräftats av de internationella undersökningar, särskilt Pisa, som visade att elevernas prestationer försämrades och att gapet ökat mellan och topp- och bottenpresterande elever. Viktiga delar i detta är bland annat att decentraliseringen skedde utan tillräckligt stöd från de centrala myndigheterna, kommunerna (i synnerhet mindre) saknade den lokala förmågan att hantera sina nya ansvarsområden, och att reformen har lett till en obalans mellan det centrala ansvaret och de faktiska befogenheterna hos de olika aktörerna. Staten som försöker styra utbildningen på armlängds avstånd, har få verktyg för efterlevnad av nationella mål. På kommunal nivå finns ekonomiska resurser som ofta fördelas på grundval av tradition och lokal politik snarare än faktiska behov.”

Allt detta bekräftar bara de signaler som blivit allt tydligare de senaste åren och som lärare och skolledare förgäves försökt lyfta. Nu börjar också vårt barnexperiment uppmärksammas internationellt som ett exempel på hur man i ett komplext system genom naiva och ideologiska reformer kan skapa helt oönskade effekter.

Kanske proppen är på väg ur nu? Kanske når vi nu en situation där allt fler börjar säga – jag har aldrig tyckt att det här var riktigt bra? Tillräckligt många för att vi ska få till en verklig översyn av systemet?

OECD avslutar sin rapport med:

”Denna fallstudie ger en inblick i komplexiteten i styrning av utbildning, både när det gäller planering och genomförande av reformer och för konstruktionen av själva styrningen. Komplexa system kännetecknas av flerdimensionalitet, icke-linjäritet, samhörighet, och oförutsägbarhet. Efter en rad djärva och innovativa reformer, upplever Sverige nu utmaningen i att styra sådana flerskiktade system och svårigheten att ändra kurs när reformerna genererar oväntade resultat. Det står nu klart att Sverige står inför en tipping-point, och att tidpunkten är rätt att utnyttja drivkraften för förändring. Vad som återstår att se, är dock om förändringen kan kanaliseras i önskad riktning.”

Låt oss hoppas det. För Sveriges elevers, lärares och skolledares skull.

/Per

Reagera på inlägget:

Skolkommission – det känns väldigt bra!

Jag har avslutat alla mina blogginlägg i Skolvärlden med att jag anser att det behövs en svensk skolkommission. 

Nu läser jag följande på sidorna 164–165 i budgetpropositionen:

Skolkommission
Reformer av skolan ska vara baserade på vetenskap och beprövad erfarenhet samt förankrade bland skolpersonal, elever och avnämare. Som ett led i arbetet med att uppnå detta och därmed förbättra kvaliteten i svensk skola samt för att underlätta övergången från skola till arbete och vidare studier avser regeringen att tillsätta en skolkommission. Kommissionen bör bestå bland annat av svenska skolforskare samt företrädare för profession och arbetsliv. Den bör arbeta i dialog med skolpersonal, elever, företrädare för de politiska partierna i riksdagen samt andra relevanta aktörer. Kommissionen bör ha mandat att utifrån OECD:s fördjupade analys av svensk skola och egna analyser lägga fram väl underbyggda förslag för exempelvis metodutveckling, klassrumsnära forskning, samverkan skola och arbetsliv, stärkt ledarskap, stöd för att minska avhopp och likvärdighet i skolsystemet.”

Det känns väldigt bra. Jag tillhörde dem som tyckte att Jan Björklund försökte sidsteppa kravet på en kommission genom att köpa sig hjälp från OECD och framförde då just den tanke som står i texten ovan; att OECD:s grupp kan vara ett inspel till en riktig kommission. 

Men i det uppdrag som nämns ovan står inget om huvudmannaskap eller roller hos olika aktörer. Likvärdighet finns med vilket är bra, men hur ska man kunna diskutera det utan att diskutera strukturer?

Jag hade i egenskap av ledamot i Kungl. Vetenskapsakademins skolkommitté förmånen att få träffa OECD:s grupp i veckan. Den verkade bra sammansatt och de två forskarna i gruppen verkade uppriktigt förvånade över det fragmentiserade tillståndet i svensk skola. 

Jag ritade följande lilla teckning över problemen i svensk skola som de tyckte var tydlig och bra och tog en bild av…  

Några frågor på det?
/Per

 

Reagera på inlägget:

Första tecken på mer vetande än tro?

I går presenterade vår nya minoritetsregering sina satsningar på skolan. Jag läste dem som hastigast i går kväll och när jag vaknade på morgonen i dag var de det första som fanns i mina tankar. Och det med ett ganska stort mått av tillfredsställelse måste jag säga.

Det finns flera riktigt bra signaler i det man presenterade i går. Det här var det jag tyckte var bra och viktigt:

För det första erkänner man läget och har en ny attityd. Kunskapsresultaten faller, läraryrket har låg attraktivitet och ojämlikheten ökar, säger man. Bara i detta finns en signal om att man är beredd att lyssna på den forskning som finns och på en av sina skolmyndigheter. Den förra regeringen försökte skylla kunskapsresultaten på tidigare regeringar och förnekade problemen med likvärdigheten.

Förhoppningsvis finns i detta ett frö till ett bättre förhållande mellan Utbildningsdepartementet och dess myndigheter. Mer av lyssnande och respekt än av att använda myndigheten som de som ska utföra beställningar.

Inte så att jag tycker att det är skolmyndigheterna som ska bestämma. Men med den svenska modellen med ett litet (underbemannat?) departement och stora myndigheter är det viktigt att departement och politiker använder sina myndigheter klokt och visar deras sakkunskap respekt.

Kan detta vara ett första tecken på en skolpolitik som bygger mer på vetande än på tro?

Det man vill göra sammanfattar man i tre punkter:

  1. Höja kunskapsresultaten genom tidiga insatser
  2. Höja attraktiviteten i läraryrket
  3. Öka jämlikheten i skolan

Allt detta är bra och klokt. Frågan är bara hur man ska göra det. När det gäller tidiga insatser skriver man:

  1. Mer personal och mindre barngrupper i förskolan
  2. Anställa fler för att lärare ska få mer tid för sitt arbete och klasserna kan bli mindre i lågstadiet, det handlar om lärare med inriktning F-3, speciallärare, specialpedagoger och fritidshemspersonal
  3. Fler speciallärare och specialpedagoger
  4. Kunskapskrav i läsförståelse i årskurs 1 och läsa-skriva-räkna-garanti i lågstadiet

De två sista punkterna håller jag helt med om. Det vill säga om kunskapskraven används för att framställa diagnoser som professionen använder. Men om det blir någon form av nationella prov som man ska jämföra skolor genom blir det bara lök på laxen och tar fokus från det som är det viktiga: Hur säkerställer vi att barn som behöver stöd får det tidigt?

De två övre punkterna innehåller en stor problematik. Hur ska man i det målstyrda system vi har där det inte får finns regler (vilket i sig är en missuppfattning av hur ett målstyrt system kan byggas) göra detta? Ska man ge mer pengar till de huvudmän som nu för att spara/tjäna pengar har stora klasser? Det vill säga belöna dem som nu har dragit fördel av den frihet som de haft? Det jag försöker säga är att den här typen av förslag behöver utredas! Hur kommer det att slå i praktiken!

Man nämner sedan läraryrket och menar att högre lön, större möjligheter till kompetensutveckling och mer tid för undervisningsuppdraget är vad man vill uppnå. Det känns väldigt bra att regeringen tar läget på allvar och inte bara leker med belöningsreformer à la förstelärarreformen. Också bra att man skickade en tydlig signal om att man vill prata med arbetsmarknadens parter om hur man ska göra detta. Det är återigen en signal om ett lite mindre auktoritärt ledarskap från utbildningsdepartementet.

Men återigen är problemet hur man ska göra detta i det system vi har. Staten har inget egentligt inflytande över varken löner, arbetsförhållanden eller kompetensutveckling i det system vi skapat. Här krävs ordentliga diskussioner och utredningar för hur man kan skapa ett system som verkligen garanterar detta för alla lärare i alla skolor!

När man pratar om kompetensutveckling tycker jag man ska ta till sig det som Bengt Göransson skrev i Helsingborgs Dagblad: ”Jag medger att jag aldrig kom på tanken att kalla detta för "mattelyft". Viktiga politiska åtgärder tycker jag alltjämt ska respekteras med annat än marknadsföringsnamn.”

Det får vara slut med u-hjälpsliknande åtgärder som ska fixa, ”lyfta” och ”förbättra” lärarkåren. De kompetensutvecklingssatsningar som görs ska göras med respekt för professionen och de ska vara permanenta inslag som skolor och lärare kan använda när de har behov av det.

Jag tycker till exempel att en satsning som matematiklyftet ska permanentas så att skolor kan använda det när de upptäcker att de har behov. På samma sätt bör läslyft också hanteras. De kan användas som modeller för ett kollegialt lärande som alla lärare ska ha tillgång till och som internationella studier (TALIS, McKinsey, PISA, forskning (Timperley, Hattie, Darling-Hammond, Hargreaves; Fullan mfl.)) pekar mot är avgörande för att skapa en positiv utveckling och professionalisering av lärarkåren.

Det finns två meningar i regeringens presentation som jag gillar väldigt mycket och som nog var det som gjorde att jag vaknade med ett litet leende i morse.

Den första är ”En nationell samling för läraryrket”. Den meningen signalerade att man är beredd att samtala, diskutera och förankra det man gör, inte bara beordra. Det är ett hoppfullt tecken och en signal om något där jag hoppas att professionerna i skolan får vara aktivt medverkande!

Men den bästa meningen är ändå ”Alla skolor ska vara bra skolor”. Det är något som jag har pratat och föreläst och skrivit om nu i ett antal år. Det har varit centralt för mig både i boken Barnexperimentet och i Alla i mål (det ”råkar” ju också vara en portalparagraf i skollagstiftningen och något där Sverige helt har klappat igenom).

Men jag blir där återigen orolig för de förslag man lyfter fram. Istället för en utredning om hur det har kunnat blivit som det blivit och en diskussion om systemet så vill man lappa och laga. Alla stora skolreformer, inte minst skolval, elevpengssystemet, den nästan fria etableringsrätten, med mera måste utredas. Beslut måste bygga på kunskap, inte tro och övertygelse.

Återigen finns det, precis som när det gäller lärartäthet och annat en stor risk för att snabba outredda åtgärder skapar effekter som man inte alls hade tänkt sig. Hur ska man välja ut de 200 skolor som ska få statligt stöd till exempel? Slipper deras huvudmän då ansvaret för de skolorna? Vad händer med de skolor som hamnar precis utanför listan? Och om en sådan skola med stöd blir bättre och hamnar utanför listan – tas pengarna bort då? Sådana saker måste tänkas igenom och helst ska man göra det innan man presenterar dem som politiska förslag.

Reagera på inlägget:

Obligatoriskt gymnasium, förstatligande och min situation

Obligatoriskt gymnasium
I dagarna meddelade (S) och (MP) att de var överens om bland annat obligatoriskt gymnasium upp till 18 år. Det och löftet om mindre klasser gjorde mig faktiskt lite nedslagen. Jag hade hoppats att man kunde ha utnyttjat det knepiga parlamentariska läget inte till att göra snabba utspel, utan till att utreda, förankra och konsolidera en bra utbildningspolitik utifrån de utmaningar som Sverige har.

Obligatoriskt gymnasium är en tveksam modell om man vill titta framåt. Det känns inte, som en borgerlig kommentator sa, som ett typiskt vänster-tvångsargument, utan snarare som en fortsättning på den linje vi haft i åtta år med hårdare tag och mer kontroll.

Det svensk skola behöver är inte att vi tvingar barn som inte vill gå i gymnasiet att gå i gymnasiet. Problemet är att det är allt för många elever som på grund av hur skolsystemet nu är riggat inte kan komma in på gymnasiet. Det vi behöver är inte mer tvång, utan mer kvalitet och mer likvärdighet i grundskolan.

Det man vill komma åt är naturligtvis att allt för många har för låg utbildningsnivå i Sverige. Men det är i två andra ändar (förutom kvalitet och likvärdighet i grundskolan) man borde betrakta problemet. Det ena är, som också Ulf Blossing skrev i en tweet, att vi måste se till att alla barn och ungdomar får en bra studievägledning. Det finns en studie från Skolinspektionen som visar på stora brister vad gäller studievägledning generellt och specifikt i de granskade friskolorna.

Vi har skapat en enorm valfrihet för elever efter nyliberal ideologi men har glömt att de som ska göra alla val inte vet vad valen innebär eller leder till. Ungdomar är kloka nog att fatta kloka beslut, men de måste få information att bygga sina val på. Studievägledning bör skrivas in i svenska timplaner.

En annan aspekt som regeringen borde titta på och utvärdera är det förändrade uppdraget till kommunerna när det gäller ungdomar som varken går i gymnasiet eller är i yrkeslivet. Det behövs inte ett generellt tvång för alla elever, utan en träffsäker och uppsökande verksamhet mot de ungdomar som är på väg att hamna helt snett i livet.

Förstatligande
Både LO-basen och Göran Persson har uttalat sig på intressanta sätt vad gäller ett förstatligande av skolan. Ska man tolka det som att socialdemokratin rör på sig? Jag tycker man skulle diskutera ett överförande av de kommunala grundskolorna till statlig regi. Det skulle ge möjligheter för staten att påverka läraryrkets status, hur de arbetar och ge en likvärdig finansiering av skolor. Den statliga skolan skulle också ge friskolekoncernerna en riktig match. För det är ju konkurrens deras förespråkare vill ha, är det inte?

Min situation
Det är många som har visat omsorg om mig under allt det som hänt i förhållande till Upplands Väsby kommun. Det som har hänt var både tråkigt och onödigt. Men nu har vi, efter att Arbetsdomstolen upphävde avskedandet, fått till en förlikning som innebär att jag har tid på mig att fundera över vad jag vill göra härnäst.

Reagera på inlägget:

Det är inte lärarnas fel

Häromdagen avslutades ett för Sverige ovanligt symposium. Det var den Kungliga Vetenskapsakademin som tillsammans med Wenner-Gren stiftelserna arrangerade en forskarkonferens om lärarprofessionen. Vad var det som var ovanligt? Dels är det ovanligt med den typen av konferenser i Sverige dit världens ledande forskare inom utbildningsområdet är inbjudna, dels är det egentligen lite märkligt att det var på Vetenskapsakademins och Wenner-Gren stiftelsernas initiativ. Båda institutionerna arbetar egentligen mycket mer med naturvetenskaplig forskning.

Bakgrunden till akademins intresse för skolforskning är ett arbete inom dess skolkommitté och framförallt inom en arbetsgrupp inom kommittén som heter Framtidens skola. Kommittén har redan tidigare bjudit in till några forskningsseminarier som blivit omtalade, om till exempel marknadsreformernas påverkan på det svenska skolsystemet eller som i våras kring nationella prov och betyg.

Tyvärr var inte det senaste symposiet öppet för alla som var intresserade. Formatet för dessa symposier är att förutom de inbjudna talarna så är det bara speciellt inbjudna gäster som kan komma och lokalen är liten så det blir inte så många inbjudningar. Men symposiet hade en imponerande bredd bland deltagarna. Där fanns representanter för såväl fackföreningar som myndigheter förutom, naturligtvis, forskare inom fältet. Akademin hoppas att de ska kunna göra något av det som sades under dagarna tillgängligt och känt, för det som sades var viktigt och skulle kunna ha stor betydelse för svensk skola.

Jag ska inte här föregripa vad som kommer ut från akademin om innehållet (Det finns lite bildklipp och annat under #kvateachers på Twitter). Men jag vill redan nu dela ett av de genomgående teman som många av de internationella forskarna kom tillbaka till åter och åter. En fungerande skola bygger på en lärarkår som ges stöd att mer och mer utveckla sin professionella kunskap och sin autonomi och betydelsen av att inte se på lärarkåren som ett problem och en brist.

Ingen gav bättre uttryck för detta än Professor Oon-Seng Tan från Singapore som inte nöjde sig med att bara säga det utan också ledde de församlade forskarna (och en generaldirektör) i allsång utifrån melodin från ABBAs I have a dream.

Jag tycker den här sången borde ersätta de klipp som snurrade runt i sociala media förra året med temat Det är lärarnas fel. Ni kan själva höra forskare med flera sjunga sången här.

Och här är originalet om ni tycker det gnisslar för mycket i öronen.

Och så texten så klart:

I have a dream

A song to sing
To help us cope with anything
If you see the wonder
of a teacher’s role
You can take the future
what’er the learning curve
We believe in teachers
Something good in everything
we see
We believe in teachers
And we”’ll bring humanity with
us
We’ll cross the stream – we
have a dream

I have a dream
A hope to see
To help us through reality
And our destination makes it
worth the while
Children of our future
Youth that rise to serve
We believe in teachers
Something good in everything
we see
We believe in teachers
And we’ll bring humanity with
us
We’ll cross the stream – we
have a dream

Reagera på inlägget:

Sidor