Annons

Inspektionens rapport borde påverka hela skolsystemet

Skolinspektionens senaste rapport Återkommande brister i den lokala styrningen av skolan är en sammanfattning av fem års inspektioner (jag hänvisade till redan i ett tidigare inlägg). Rapporten är en mycket sorglig läsning som jag ändå lämnar med en viss positiv känsla.

Det kan verka märkligt eftersom den faktiskt visar att 6 av 10 skolor och 9 av 10 huvudmän inte har ett fungerande kvalitetsarbete och att hälften av alla huvudmän inte flyttar resurser på ett sådant sätt att skollagens krav på likvärdighet kan uppfyllas!

Men allt det där visste vi redan egentligen och det finns ett par andra dimensioner som jag verkligen gillar med rapporten:

1. Inspektionen tar ett samlat grepp och använder all sin erfarenhet. Att de borde göra så har bland annat Riksrevisionen påpekat och de verkar ha lyssnat. Det Skolinspektionen har idag som ingen annan myndighet eller organisation är erfarenheten av tusentals skolbesök. Medan inspektionerna av dessa skolor ibland har varit ibland allt för formell, pennalistisk till sin form och stelbent så har myndigheten, över tid, genom dessa byggt en enorm kunskaps- och erfarenhetsbas och den kommer till uttryck i rapporten.

2. När de tar detta samlade grepp har de beslutat sig för att fokusera på och utgå ifrån vad som händer i klassrummet, i undervisningen. Med det som lins betraktar de sedan hela styrkedjan och de gör det riktigt bra. Det är bara med det perspektivet på skolan som skolan verkligen kan bli bättre. 

3. Det samlade greppet innebär också att deras rapport blir en kommentar till hur skolsystemet fungerar och en återkoppling till den statliga nivån. 

Av deras hemsida framgår också att Skolinspektionen från och med nästa år kommer att lägga om sin verksamhet. Också det är mycket positivt. Det finns ingen anledning att på grund av någon sorts rättviseaspekt åka runt och inspektera skolor och huvudmän som i huvudsak gör ett riktigt bra jobb. Istället ska inspektionerna nu fokuseras på skolor och huvudmän som har mest behov av förbättring och Skolinspektionen kommer enligt uppgift att stanna längre på varje plats. Men deras nya uppdrag väcker några frågor. Varför har det inte varit en öppen diskussion om deras nya uppdrag? Det innebär ju faktiskt en ganska stor omställning.

Det bör innebära att regeringen har omvärderat det uppdrag som regeringen gav myndigheten tidigare. Jag tror att många skolor och huvudmän skulle uppskatta att myndigheten eller dess uppdragsgivare presenterade en tydlig analys om varför man gör som man gör. Det skulle kunna för många lärare och rektorer och andra dels ge en sorts upprättelse men också en förståelse för och acceptans av både myndighetens agerande och hur den statliga styrningen ser ut och fungerar.

En annan fråga är om de nu ska syssla mer med stöd och skolutvecklande insatser? Den senaste rapporten pekar mot detta i och med att man lyfter olika modeller för lärares kollegiala utvecklingsarbete och rektorers pedagogiska ledarskap till exempel. Men vad blir då relationen mellan Skolverket och Skolinspektionen och egentligen SPSM?

Varför har vi så många skolmyndigheter överhuvudtaget? Initialt demonterades Skolöverstyrelsen och Skolverket byggdes upp för att politiker tyckte att skolan inte förändrades tillräckligt snabbt. Det kanske är dags för staten att sluta härska genom söndring och bygga en stor och stark skolmyndighet. Kanske har skolan de senaste decennierna nu utvecklats tillräckligt snabbt så att vi kan återinföra en stark och professionell samlad skolmyndighet?

Den enda kritik jag egentligen har mot rapporten är att jag tycker att de i sin analys av friskolor blundar för grundläggande statistik som visar på den tydliga segregation som dessa innebär i grundskolan. Jag har skrivit om detta i ett tidigare inlägg. Om man tar hänsyn till dessa skillnader skulle troligen ett par av de positiva skillnaderna so friskolor har införhållande till kommunala försvinna precis som de gör när det gäller resultat.

En sammanfattande tanke är att optimisten i mig tänker sig att nu när det finns så oerhört tydliga signaler från PISA, TALIS, TIMSS, Skolverket, Ernst & Young med flera och nu också Skolinspektionen så kan inte längre de inblandade blunda för behovet av att se över skolsystemet och hur styrkedjan fungerar i realiteten.

Fast det har jag trott många gånger nu.

Jag hoppas verkligen att rapporten läses, blir spridd och att den får stark påverkan på hela skolsystemet. Frågan är bara om så kommer att ske. De strukturer som gör att nio av tio huvudmän inte har ett systematiskt kvalitetsarbete är nog tyvärr uppbyggda på ett sätt som gör att de som är ansvariga för det inte bryr sig så mycket om vad olika skolmyndigheter säger. För dem är nog SKLs rankingar och upparbetad praxis mycket viktigare grunder för beslut.

Tyvärr.

För övrigt behöver jag kanske inte längre på samma sätt trycka på att det behövs en riktig svensk skolkommission, nu när en sådan finns inskriven i budgetpropositionen. Men inte heller där verkar det som om den ska få syssla med viktiga och politiskt känsliga strukturfrågor.

/Per

Reagera på inlägget:

Kan man luta sig mot Pisa?

I ett nummer av Policy Futures in Education finns ett öppet brev till Pisa-generalen Andreas Schleicher. Det är skrivet av Heinz Dieter-Meyer och Katie Zahedi och är undertecknat av ett stort antal forskare från hela världen. Brevet innehåller en ganska kraftfull kritik mot den särställning och det genomslag som Pisa har fått, inte minst på politisk och lagstiftande nivå, i hela världen.

Jag tycker att deras kritik är viktig men inte alltid helt rättvis och att Andreas Schleichers svar i samma nummer i många stycken är bra. Ett stort problem för oss i Sverige och en anledning till att Pisa är viktigt för oss ligger ju i det enkla faktum att vi inte har några egna instrument för att mäta vad som sker i skolsystemet. Våra nationella prov är inte uppbyggda så att de mäter trender, och de snabba växlingarna i betygssystem och läroplaner tillsammans med betygsinflation gör inte betygen användbara heller. Pisa, Timss, Pirls och Talis har gett oss helt avgörande information om trender i skolsystemet och om hur resurser fördelas allt mer olikvärdigt och om lärarkårens svåra situation med mera.

Men det finns ett inlägg i den debatt som speglas i numret som är högst intressant för oss och som pekar på något som är anledningen till att jag fortsätter att tjata om hur viktigt det är med en riktig svensk skolkommission med ett brett och öppet mandat.

Martin Thrupp från Nya Zealand (som för övrigt har skrivit en väldigt bra artikel[1] om konsekvenserna av Nya Zealands experiment med skolval på tidigt nittiotal) beskriver i en annan artikel hur Pisa-data och Andreas Schleicher själv kan användas i politiska syften. Han beskriver hur Pisa-data 2013 användes för att förminska betydelsen av socioekonomiska bakgrundsfaktorer av regeringen på Nya Zealand och också hur Schleicher själv, kanske ovetande, lät sig användas i dessa syften.

Det intressanta är att här har vi en direkt parallell i den svenska debatten. I våras gick både Fredrik Reinfeldt och Jan Björklund ut och förnekade att det förekommer segregation på grund av skolval och att det sker snabba förändringar i likvärdigheten i den svenska skolan. Båda stödde sig dels på Andreas Schleichers muntliga uttalanden utifrån Pisa-data och också en rapport som på uppdrag av svenska regeringen snabbt sattes ihop av OECD. Deras uttalanden skedde stick i stäv mot den mycket mer gedigna statistik som Skolverket har till sitt förfogande och som de redovisat tydligt till exempel i sin lägesbedömning 2013 till regeringen. Detta fick Skolverket att lägga upp en liten lektion i statistik på sin hemsida.

Jag vill inte föregripa OECD:s "skolkommission” men det som artikeln av Thrupp visar på är ett argument till varför en utifrån kommande kommission inte på kort tid kan säga något vettigt om ett lands skolsystem.

I veckan kom Kungliga Vetenskapsakademin ut med en debattartikel där arbetsgruppen Framtidens skola bland annat rekommenderade utbildningsministern att tillsätta en skolkommission, något som också finns nämnt i budgeten. Låt oss nu hoppas att en sådan verkligen kommer till stånd som ministern lovar.

Detta inte minst på grund av de risker som numret av Policy Futures in Education visar på.

[1] Waslander & Thrupp (1995). Choice, competition and segregation: an empirical analysis of a New Zealand secondary school market, 1990‐93. Journal of Education Policy. Vol. 10, Iss. 1. Det som hände finns också mycket väl beskrivet i boken Vital Connections – Why We Neeed More Than Self-Managing Schools. Skriven av Cathy Wylie.

Reagera på inlägget:

Håller något på att ske?

Häromdagen var jag på ett möte anordnat av EU-kommissionen. På mötet delade en tjänsteman från Skolinspektionen med sig lite av det som kommer att komma i deras första sammanfattande femårsrapport på torsdag den här veckan. En av de saker han meddelade var att 9 av 10 inspekterade huvudmän inte har ett fungerande kvalitetsarbete och inte styr resurser dit där de behövs.

9 av 10.

Det innebär att det bara är 29 av landets 290 kommuner och bara 50 av landets drygt 500 fristående aktörer som gör det som skollagen ålägger dem att göra – nämligen upprätthålla likvärdigheten i landet genom att ha ett systematiskt kvalitetsarbete och fördela resurser till de skolor som behöver det. Skolinspektionens generaldirektör har i en intervju till tidningen Skolledaren utifrån rapporten sagt att hon ”blir tokig” på alla huvudmän som inte tar sitt ansvar.

Lägg ovanpå det Thullbergs utredning om att staten inte följer upp sina reformer och SNS-rapporten om bristen på förtroende mellan rektorer och nämnder/styrelser och de uppenbara brister som Skolverksrapporter, andra Skolinspektionsrapporter, Talis och Pisa pekar på. Vi har ett skolsystem som läcker som ett såll.

Och det är inte lärarnas fel.

En sida av det här som upprör mig mycket är att under tiden som skolsystemet har kollapsat har lärare och rektorer utpekats som bovarna i dramat. Det är de som inte undervisar tillräckligt bra, de som inte rättar nationella prov tillräckligt bra, de som inte sätter betyg tillräckligt bra.

De har blivit utsatta för olika ”lyft”. Lärar-”lyftet”, matematik-”lyftet” osv. Det är inte kanske satsningarna i sig, även om de bara är symtom på att systemet inte fungerat så staten har fått kliva in mer och mer, som upprör mig. Utan den signal och värdering som ligger i ordvalet ”lyft”.

Men när 9 av 10 huvudmän inte har gjort vad de ska. Vem är det då egentligen som borde ha ett lyft? När kommer huvudmanna-”lyftet” och obligatorisk utbildning av politiker och styrelseledamöter i skollagstiftning, läro-, kurs- och ämnesplaner?

TCO var också representerade på mötet genom en utredare. Jag tyckte det var så befriande med en person som också lade ett annat perspektiv på frågan om skolsegregering via skolval. Att det faktiskt också handlar om att vi måste bestämma oss för vilken typ av samhälle vi vill ha. Att det handlar om skolan som en mötesplats mellan människor – inte bara som individers självförverkligandeprojekt. Det handlar heller inte om Pisa-ranking eller om mätbara kunskapskvalitéer utan om vårt gemensamma samhälle och värderingar. Värderingar som inte finns på en höger-vänsterskala utan som är gemensamma för de flesta av våra ideologier och för de flesta bildade människor oavsett partifärg. Den förenklande och fördummande politiska debatt där skolval definieras som borgerlig politik och allt motstånd mot det är kommunism, måste faktiskt ifrågasättas och begravas. Det goda samhället är inte ett vänsterprojekt. Vem har lurat i alla kloka borgerliga väljare det? Så ser det inte ut utanför Sveriges gränser.

OECD lade i veckan fram en rapport om det svenska skolsystemet som borde få uppmärksamhet. Den heter: ”Shifting Responsibilities - 20 Years of Education Devolution in Sweden”. Titeln är en ordlek med engelskans devolution som kan betyda både delegering och nedbrytning. Rapporten beskriver problemen som följt på grundval av kommunaliseringen och den därpå snabbt följande friskolereformen. Man skriver (min översättning):

”Svårigheter i samband med denna förändring (kommunaliseringen) märktes tidigt och har sedan bekräftats av de internationella undersökningar, särskilt Pisa, som visade att elevernas prestationer försämrades och att gapet ökat mellan och topp- och bottenpresterande elever. Viktiga delar i detta är bland annat att decentraliseringen skedde utan tillräckligt stöd från de centrala myndigheterna, kommunerna (i synnerhet mindre) saknade den lokala förmågan att hantera sina nya ansvarsområden, och att reformen har lett till en obalans mellan det centrala ansvaret och de faktiska befogenheterna hos de olika aktörerna. Staten som försöker styra utbildningen på armlängds avstånd, har få verktyg för efterlevnad av nationella mål. På kommunal nivå finns ekonomiska resurser som ofta fördelas på grundval av tradition och lokal politik snarare än faktiska behov.”

Allt detta bekräftar bara de signaler som blivit allt tydligare de senaste åren och som lärare och skolledare förgäves försökt lyfta. Nu börjar också vårt barnexperiment uppmärksammas internationellt som ett exempel på hur man i ett komplext system genom naiva och ideologiska reformer kan skapa helt oönskade effekter.

Kanske proppen är på väg ur nu? Kanske når vi nu en situation där allt fler börjar säga – jag har aldrig tyckt att det här var riktigt bra? Tillräckligt många för att vi ska få till en verklig översyn av systemet?

OECD avslutar sin rapport med:

”Denna fallstudie ger en inblick i komplexiteten i styrning av utbildning, både när det gäller planering och genomförande av reformer och för konstruktionen av själva styrningen. Komplexa system kännetecknas av flerdimensionalitet, icke-linjäritet, samhörighet, och oförutsägbarhet. Efter en rad djärva och innovativa reformer, upplever Sverige nu utmaningen i att styra sådana flerskiktade system och svårigheten att ändra kurs när reformerna genererar oväntade resultat. Det står nu klart att Sverige står inför en tipping-point, och att tidpunkten är rätt att utnyttja drivkraften för förändring. Vad som återstår att se, är dock om förändringen kan kanaliseras i önskad riktning.”

Låt oss hoppas det. För Sveriges elevers, lärares och skolledares skull.

/Per

Reagera på inlägget:

Skolkommission – det känns väldigt bra!

Jag har avslutat alla mina blogginlägg i Skolvärlden med att jag anser att det behövs en svensk skolkommission. 

Nu läser jag följande på sidorna 164–165 i budgetpropositionen:

Skolkommission
Reformer av skolan ska vara baserade på vetenskap och beprövad erfarenhet samt förankrade bland skolpersonal, elever och avnämare. Som ett led i arbetet med att uppnå detta och därmed förbättra kvaliteten i svensk skola samt för att underlätta övergången från skola till arbete och vidare studier avser regeringen att tillsätta en skolkommission. Kommissionen bör bestå bland annat av svenska skolforskare samt företrädare för profession och arbetsliv. Den bör arbeta i dialog med skolpersonal, elever, företrädare för de politiska partierna i riksdagen samt andra relevanta aktörer. Kommissionen bör ha mandat att utifrån OECD:s fördjupade analys av svensk skola och egna analyser lägga fram väl underbyggda förslag för exempelvis metodutveckling, klassrumsnära forskning, samverkan skola och arbetsliv, stärkt ledarskap, stöd för att minska avhopp och likvärdighet i skolsystemet.”

Det känns väldigt bra. Jag tillhörde dem som tyckte att Jan Björklund försökte sidsteppa kravet på en kommission genom att köpa sig hjälp från OECD och framförde då just den tanke som står i texten ovan; att OECD:s grupp kan vara ett inspel till en riktig kommission. 

Men i det uppdrag som nämns ovan står inget om huvudmannaskap eller roller hos olika aktörer. Likvärdighet finns med vilket är bra, men hur ska man kunna diskutera det utan att diskutera strukturer?

Jag hade i egenskap av ledamot i Kungl. Vetenskapsakademins skolkommitté förmånen att få träffa OECD:s grupp i veckan. Den verkade bra sammansatt och de två forskarna i gruppen verkade uppriktigt förvånade över det fragmentiserade tillståndet i svensk skola. 

Jag ritade följande lilla teckning över problemen i svensk skola som de tyckte var tydlig och bra och tog en bild av…  

Några frågor på det?
/Per

 

Reagera på inlägget:

Första tecken på mer vetande än tro?

I går presenterade vår nya minoritetsregering sina satsningar på skolan. Jag läste dem som hastigast i går kväll och när jag vaknade på morgonen i dag var de det första som fanns i mina tankar. Och det med ett ganska stort mått av tillfredsställelse måste jag säga.

Det finns flera riktigt bra signaler i det man presenterade i går. Det här var det jag tyckte var bra och viktigt:

För det första erkänner man läget och har en ny attityd. Kunskapsresultaten faller, läraryrket har låg attraktivitet och ojämlikheten ökar, säger man. Bara i detta finns en signal om att man är beredd att lyssna på den forskning som finns och på en av sina skolmyndigheter. Den förra regeringen försökte skylla kunskapsresultaten på tidigare regeringar och förnekade problemen med likvärdigheten.

Förhoppningsvis finns i detta ett frö till ett bättre förhållande mellan Utbildningsdepartementet och dess myndigheter. Mer av lyssnande och respekt än av att använda myndigheten som de som ska utföra beställningar.

Inte så att jag tycker att det är skolmyndigheterna som ska bestämma. Men med den svenska modellen med ett litet (underbemannat?) departement och stora myndigheter är det viktigt att departement och politiker använder sina myndigheter klokt och visar deras sakkunskap respekt.

Kan detta vara ett första tecken på en skolpolitik som bygger mer på vetande än på tro?

Det man vill göra sammanfattar man i tre punkter:

  1. Höja kunskapsresultaten genom tidiga insatser
  2. Höja attraktiviteten i läraryrket
  3. Öka jämlikheten i skolan

Allt detta är bra och klokt. Frågan är bara hur man ska göra det. När det gäller tidiga insatser skriver man:

  1. Mer personal och mindre barngrupper i förskolan
  2. Anställa fler för att lärare ska få mer tid för sitt arbete och klasserna kan bli mindre i lågstadiet, det handlar om lärare med inriktning F-3, speciallärare, specialpedagoger och fritidshemspersonal
  3. Fler speciallärare och specialpedagoger
  4. Kunskapskrav i läsförståelse i årskurs 1 och läsa-skriva-räkna-garanti i lågstadiet

De två sista punkterna håller jag helt med om. Det vill säga om kunskapskraven används för att framställa diagnoser som professionen använder. Men om det blir någon form av nationella prov som man ska jämföra skolor genom blir det bara lök på laxen och tar fokus från det som är det viktiga: Hur säkerställer vi att barn som behöver stöd får det tidigt?

De två övre punkterna innehåller en stor problematik. Hur ska man i det målstyrda system vi har där det inte får finns regler (vilket i sig är en missuppfattning av hur ett målstyrt system kan byggas) göra detta? Ska man ge mer pengar till de huvudmän som nu för att spara/tjäna pengar har stora klasser? Det vill säga belöna dem som nu har dragit fördel av den frihet som de haft? Det jag försöker säga är att den här typen av förslag behöver utredas! Hur kommer det att slå i praktiken!

Man nämner sedan läraryrket och menar att högre lön, större möjligheter till kompetensutveckling och mer tid för undervisningsuppdraget är vad man vill uppnå. Det känns väldigt bra att regeringen tar läget på allvar och inte bara leker med belöningsreformer à la förstelärarreformen. Också bra att man skickade en tydlig signal om att man vill prata med arbetsmarknadens parter om hur man ska göra detta. Det är återigen en signal om ett lite mindre auktoritärt ledarskap från utbildningsdepartementet.

Men återigen är problemet hur man ska göra detta i det system vi har. Staten har inget egentligt inflytande över varken löner, arbetsförhållanden eller kompetensutveckling i det system vi skapat. Här krävs ordentliga diskussioner och utredningar för hur man kan skapa ett system som verkligen garanterar detta för alla lärare i alla skolor!

När man pratar om kompetensutveckling tycker jag man ska ta till sig det som Bengt Göransson skrev i Helsingborgs Dagblad: ”Jag medger att jag aldrig kom på tanken att kalla detta för "mattelyft". Viktiga politiska åtgärder tycker jag alltjämt ska respekteras med annat än marknadsföringsnamn.”

Det får vara slut med u-hjälpsliknande åtgärder som ska fixa, ”lyfta” och ”förbättra” lärarkåren. De kompetensutvecklingssatsningar som görs ska göras med respekt för professionen och de ska vara permanenta inslag som skolor och lärare kan använda när de har behov av det.

Jag tycker till exempel att en satsning som matematiklyftet ska permanentas så att skolor kan använda det när de upptäcker att de har behov. På samma sätt bör läslyft också hanteras. De kan användas som modeller för ett kollegialt lärande som alla lärare ska ha tillgång till och som internationella studier (TALIS, McKinsey, PISA, forskning (Timperley, Hattie, Darling-Hammond, Hargreaves; Fullan mfl.)) pekar mot är avgörande för att skapa en positiv utveckling och professionalisering av lärarkåren.

Det finns två meningar i regeringens presentation som jag gillar väldigt mycket och som nog var det som gjorde att jag vaknade med ett litet leende i morse.

Den första är ”En nationell samling för läraryrket”. Den meningen signalerade att man är beredd att samtala, diskutera och förankra det man gör, inte bara beordra. Det är ett hoppfullt tecken och en signal om något där jag hoppas att professionerna i skolan får vara aktivt medverkande!

Men den bästa meningen är ändå ”Alla skolor ska vara bra skolor”. Det är något som jag har pratat och föreläst och skrivit om nu i ett antal år. Det har varit centralt för mig både i boken Barnexperimentet och i Alla i mål (det ”råkar” ju också vara en portalparagraf i skollagstiftningen och något där Sverige helt har klappat igenom).

Men jag blir där återigen orolig för de förslag man lyfter fram. Istället för en utredning om hur det har kunnat blivit som det blivit och en diskussion om systemet så vill man lappa och laga. Alla stora skolreformer, inte minst skolval, elevpengssystemet, den nästan fria etableringsrätten, med mera måste utredas. Beslut måste bygga på kunskap, inte tro och övertygelse.

Återigen finns det, precis som när det gäller lärartäthet och annat en stor risk för att snabba outredda åtgärder skapar effekter som man inte alls hade tänkt sig. Hur ska man välja ut de 200 skolor som ska få statligt stöd till exempel? Slipper deras huvudmän då ansvaret för de skolorna? Vad händer med de skolor som hamnar precis utanför listan? Och om en sådan skola med stöd blir bättre och hamnar utanför listan – tas pengarna bort då? Sådana saker måste tänkas igenom och helst ska man göra det innan man presenterar dem som politiska förslag.

Reagera på inlägget:

Sidor