Annons

Argumentation med köpt forskning

Relaterat

Jag har vid ett par tillfällen tidigare tagit upp den snedvridning av debatten som sker på grund av olika lobbyorganisationers arbete inom den svenska skolan (se till exempel detta). Jag tycker man måste skilja mellan de som agerar utifrån en politisk övertygelse och de som faktiskt är drivna av ett intresse att tjäna pengar.

Det senare – att påverka för att tjäna pengar – var något som inte fanns i det svenska skolsystemet före 1992. Innan dess fördes debatten om skolan av dem som ville barn eller samhället väl; av människor med olika ideologiska övertygelser. Men i en stigande grad har skola blivit en marknad där det finns stora pengar att hämta och då har det tillkommit en annan typ av aktörer – de som vill påverka för att de vill tjäna pengar.

Problemet är att vårt demokratiska system inte riktigt är byggt för det. För det som händer är att de som tjänar pengar har mer pengar att spendera på påverkansarbete. Det blir en obalans i systemet. Att så här är fallet är väl känt och också väl beforskat, till exempel av forskargrupper både från Uppsala och Göteborg i Sverige, och det finns också en stor mängd internationell forskning om fenomenet.

Och vi är påfallande naiva gentemot det i Sverige (och annorstädes). De som driver sådant påverkansarbete idag använder sig av alla kanaler de kan. Man uppvaktar politiker direkt och ger dem inte bara sin bild av saken utan också färdiga förslag att driva.

Men ett av de mest försåtliga sätten är att klä sin argumentation i lånta forskarkläder. Att detta är effektivt visste redan de stora tobaksbolagen i USA som på 1960-talet finansierade ”forskning” om cancer som skulle visa att rökning var ofarligt.

Den här typen av påverkan bygger på en metodologi som alltså har gamla rötter. Den var också en viktig del av den strategi som låg till grund för bildandet av organisationen Svenskt näringsliv i Sverige, något jag går igenom i min bok ”Korruption i Sverige”. Jag ska här inte upprepa det men låt mig bara säga att ett led i den strategin (som importerades från USA) var just bildandet av olika tankesmedjor och ”forsknings”-institut. Dessa skulle servera svenska medier och politiker med lämpliga rapporter.

Detta har fortgått och är i dag en högst reell del av det svenska offentliga livet och vi behöver ständigt uppmärksamma det.

Det var därför väldigt viktigt när Johan Enfeldt i dagarna på sin hemsida lade upp information om hur Institutet för Näringslivsforskning betett sig på detta bedrägliga sätt i debatten.

Institutet är finansierat av näringslivet, men ska enligt egen uppgift agera oberoende. Man ska inte enligt deras egen hemsida kunna beställa forskning av dem och forskarna ska alltid agera oberoende. Men som Jenny-Maria Nilsson visat gällde det inte till exempel en aktuell rapport. Man kunde se på Svenskt näringslivs hemsida att det var just vad de hade gjort, de hade beställt en rapport.

När Johan Enfeldt gräver vidare i det här verkar det som om IFN far med kluven tunga. Det går att beställa rapporter ifrån dem. Rapporter som de då kallar ”Policy papers”. Dessa är alltså inte forskningsrapporter, utan rapporter skrivna av människor som kanhända är forskare, men utan att de genomgår sådan kvalitetsgranskning som forskning genomgår.

Men har allt det här någon betydelse? Ja, det har det. I det här fallet handlar det om att näringslivet beställer en rapport av personer som kallar sig forskare för att påverka den politiska debatten kring Björn Åstrands utredning som är tänkt att öka likvärdigheten i den svenska skolan. Följ gärna debatten via Johan Enfeldts hemsida så kan ni se vad det är man försöker göra. Man försöker freda friskolors möjlighet att tjäna pengar i systemet genom att misstänkliggöra utredningsresultat och förslag.

I sak svarar Björn Åstrand och utredningen fullständigt tillintetgörande. Men det spelar ingen roll. Skadan är redan skedd och de politiker som vill gå i den riktningen har fått argument från ”forskning”. På samma sätt som Tobias Krantz som satt i Skolkommissionen läckte innehållet i den så att det kunde startas ett mediedrev innan kommissionens betänkande ens var offentliggjort. Tobias Krantz verkar ju också för övrigt för sin lojalitet belönats med en styrelsepost i Kunskapsskolan.

Här skulle jag vilja lägga in en avslutande kommentar. Jag väntar fortfarande på att näringslivet med stort N ska tröttna på det här sättet att föra kampanjer på. Jag väntar fortfarande på att alla seriösa industrialister och näringsidkare i det här samhället ska se att det för näringslivet är VIKTIGARE MED EN BRA SKOLA FÖR ALLA, än det är med aktievinster i några börsnoterade riskkapitalistägda skolbolag.

För näringslivet i stort är det avgörande att vi har ett skolsystem som fungerar. Men det verkar som om de, liksom alla de borgerliga partierna, ha sprungit bort sig i neoliberalismens sirenrop om valfrihet som lösning på alla problem i tillvaron.

Sveriges skolelever är värda bättre.

Relaterat

Reagera på inlägget:

Är det rimligt att lärare offras?

Relaterat

Medelåldern på gymnasielärare i Sverige är 40 år. Det betyder att en ganska stor andel lärare befinner sig i åldrarna 55–65. Det är den ålder som är den vanligaste bland de över 120 som intensivvårdas för Covid-19 i Sverige idag, en siffra som stiger för varje dag nu. Det finns en bagatelliserande faktoid som sprider sig om att skolor inte är platser där smitta sprids. Jag kommer tillbaka till det. Men bara med en enkel Google-sökning kan man se att gymnasieskolor i Sverige i höst har sett smittspridning:

Det har konstaterats smitta tex på Fredrika Bremer i Haninge, i Jokkmokk, Boden, Luleå, Vänersborg, Trollhättan, på Heleneholmsgymnasiet i Malmö, Östra real i Stockholm, i Karlstad, Kungsbacka, Strängnäs, Sundsvall, Värnamo, Sveg, Västervik, på Borgarskolan i Gävle och minst en gymnasieskola i Uppsala.

Jonas Vlachos som gjorde en studie över vad som hände i våras säger till Skolvärlden: ”Frågan vi ställer oss är: Vad hade hänt om man stängt högstadiet på samma sätt som gymnasiet. Enligt vår uträkning hade vi fått en betydligt lägre nivå av smittade och svårt sjuka lärare”.

I artikeln står ”Totalt finns det ungefär 40 000 högstadielärare i hela landet, och bland dem återfinns 79 allvarliga fall av covid-19 som krävt inläggning på sjukhus. Enligt forskarnas statistiska modell skulle den siffran ha landat på 46 allvarliga fall om högstadieskolan stängt på samma sätt som gymnasiet gjorde”.

Och Jonas Vlachos säger: ”Vår tolkning är att ur allmän smittspridningssynpunkt på samhällsnivå spelade det inte någon större roll att skolorna var öppna. Men lärarna blir ju påverkade och högstadielärare blev mer smittade än gymnasielärare, det står helt klart”.

De sammanfattar sin forskningsrapport med: ”the results for parents indicate that keeping lower secondary schools open had minor consequences for the transmission of SARS-CoV-2 in society. The results for teachers suggest that measures to protect teachers could be considered.”

Vad de visar är att kommunikationen från Folkhälsomyndigheten om smittsamhet i skolor är starkt förenklad och att den inte stämmer vad gäller äldre barn. När det gäller gymnasieskolan pratar vi inte bara om barn utan också om unga vuxna. Och dessutom om unga vuxna som ofta samlas från ett stort upptagningsområde och på stora skolor.

Nu ser vi en brant uppåtstigande trend vad gäller smitta och de senaste veckorna har antalet IVA-inläggningar och dödsfall börjat spegla den utvecklingen. En andra våg är utan tvekan över oss.

I detta läget är beskedet från ansvariga myndigheter att vi alla måste skärpa oss. Och det är naturligtvis sant. Men man måste faktiskt erkänna att vi sedan i våras har gjort stora förändringar i de regler som gäller. Att hålla öppna gymnasieskolor har med all sannolikhet förändrat spelplanen för viruset. Anledningen till att man stängde dessa i våras var dels att de blandar elever från olika håll i en stad, och för att minska smittan i kollektivtrafiken. Detta är nu upphävt.

Nu menar Folkhälsomyndigheten att smittan sprids främst mellan familjemedlemmar. Det är en banal iakttagelse. Så kommer det alltid att vara. Den avgörande frågan ur smittspridningssynvinkel är hur smittan förflyttar sig mellan familjer. Och här är troligen gymnasieskolan en sådan plats. Detta är ett problem ur två synvinklar, dels finns det i skolan många äldre lärare som riskerar svår sjukdom, dels är också föräldrarna äldre än i grundskolan och har därmed också en högre risk att bli svårt sjuka.

Man kan naturligtvis välja att behålla gymnasieskolorna öppna under den andra våg som nu kommer över oss – men då måste alla lärare kunna känna sig trygga med de smittskyddsåtgärder som görs, kunna jobba hemma när det går – och tabut kring munskyddsanvändning i Sverige behöver nog brytas. Man måste kommunicera den risk man tar.

Att inte använda de åtgärder vi använde i våras är ett ytterst farligt spel i det läge som råder. Alla vuxna i samhället uppmanas jobba hemifrån utom gymnasielever och deras lärare. Är det rimligt? Jag själv har arbetat hemifrån sedan i mars. Jag bor i en region med lokala föreskrifter om att jag inte ens ska träffa mina vänner. Och smittalen här fortsätter att öka efter tre veckor med dessa rekommendationer. Men jag förväntas skicka en familjemedlem på en buss till en gymnasieskola med 1 000 elever. Jag får det inte att gå ihop.

Ett vaccin väntar nu bakom dörren enligt den statliga samordnaren. Varför ska just gymnasielärare behöva dö, eller bli långtidssjuka innan dess? Stefan Löfven sade att det är nu vi avgör hur julen kommer se ut. Och ja, Stefan det är sant, men det handlar inte bara om vad jag gör utan om vad du bestämmer dig för att göra som gäller oss alla. Det är din plikt som statschef att skydda din befolkning, och bland dem dina lärare.

För övrigt vill jag säga att det inte är ett år för sent man nu bestämmer sig för att det ska bli ämnesbetyg på gymnasieskolan.

Relaterat

Reagera på inlägget:

Lästips: Så skulle läraryrket kunna återvinnas

Det finns ett antal studier som visar hur lärarkåren i Sverige blivit avprofessionaliserad. Man har då tittat på olika faktorer som lönesättning, hur maktstrukturer förskjutits, på hur New Public Management-ideologins intåg i svensk offentlig förvaltning upplöste professionernas utrymme att vara just professioner. Johanna Ringarp och Niklas Stenlås är exempel på forskare som tittat på detta.

I en ny antologi utkommen på Studentlitteratur, ”Professionalisering av lärarutbildningen – reformer i Sverige och Finland” gör redaktörerna Eva Bejerot och Hans Hasselbladh från Örebro universitet en oerhört intressant historisk och nutida jämförelse mellan villkoren för lärare som profession mellan Sverige och Finland.

Boken är hyperintressant eftersom det ofta är i sådana jämförelser som avgörande skillnader blir synliga. Ena annan aspekt som gör den läsvärd är att den reder lite i den mystik som omgärdar den finska skolan i Sverige. Vad är det egentligen som gör att de inte tappade i Pisa-resultat när vi gjorde det? Vad är det egentligen som gör att de inte alls har någon lärarbrist när vi har en av de värsta i Europa?

Det finns genom åren mängder av anledningar som har lyfts fram. En är absolut att de är bättre på specialpedagogik och på att sätta in insatser i tid. En annan är finska lärares arbetsvillkor och deras tarifflöner. Och andra tror (felaktigt) att det beror på kadaverdisciplin).

Men det som är Bejerots och Hasselbladhs boks styrka är att den pekar på en sak som kanske är orsaken till att lärarkårens villkor inte försämrats över tid, och det som kan vara en anledning till att deras specialpedagogik fungerar så bra och varför de finska lärarna är fortsatt stolta, välutbildade och bevisligen skickliga på att lära ut.

Svaret stavas ”oberoende” och ”en bra lärarutbildning som lär ut hur man lär ut”.

I det finska samhället har respekten för det man med munnen ibland i Sverige bekänner sig till, att lärarna är de som kan det här med att undervisa, lett till att mycket av ansvaret för utvecklingen av yrket och undervisningen ligger kvar hos lärarna. Lärarutbildningarna och den pedagogiska forskningen i Finland har aldrig fjärmat sig från klassrummets praktik som i Sverige och inte varit verktyg för klåfingriga samhällsomdanare. Staten har helt enkelt litat på och lämnat professionen och lärarutbildningarna i fred till att utveckla en nära symbios, medan man i Sverige klåfingrigt hela tiden har velat lägga sig i både det ena och det andra.

Jag lämnar detaljerna i detta till dig att läsa i boken men frågan är hur man kan ta sig från där vi är till en annan situation?

Med 30 procent av grundskolans lärare obehöriga och med en prognosticerad fortsatt brist på lärarstudenter behöver läraryrket startas om i Sverige. En sådan startsignal skulle kunna vara att man gav i uppdrag åt lärarfacken att designa delar av sin professions utbildning. Att både stat och högskolor släpper taget i sargkanten och på allvar våga ge lärarkåren det uppdrag de har – att undervisa och utveckla undervisning.

Vi pratar om tillitsstyrning, men tillit kräver faktiskt just det – att man överlåter åt någon annan att bestämma för att man litar på dem.

Med engagerade aktiva lärare i ledningen skulle det bli åka av i lärarutbildningarna!

Reagera på inlägget:

Därför är jag besviken på Skolverkets lägesbedömning

Idag släpptes Skolverkets lägesbedömning 2020. När jag läser den slås jag egentligen av två saker. Det ena är att den hade kunnat skrivas betydligt kortare om den hade befriats från alla fromma förhoppningar, från de nästan rituella snällheterna och uppmaningarna och från de myndighetsinterna säkerhetshängslen (-ängslen?) man sätter på sig i sin kommunikation.

Här är kortversionen:

”Det är ganska bra. Pandemin var inte bra men skolan klarade det bra. Nu måste alla göra lite bättre, fast det är mest några som ska göra det och lärarbristen ska hanteras genom att alla gör det bättre att bli lärare. Den statliga styrningen är för detaljerad men bör flytta närmare huvudmännen och det finns segregation och det är inte bra”.

Att antalet förväntade examinerade högstadielärare förväntas bli en tredjedel av behovet fram till 2033 swishar till exempel förbi i en tabell. Jag har svårt att tro att det finns något annat land i Europa som skulle hantera sin lärarförsörjning så. Att friskolor har betydligt lägre andel behöriga lärare nämns inte (av politiska skäl?).

Man tar lite försiktig ställning för att några av de förslag som förts fram av statliga utredningar, som till exempel ett nationellt kvalitetsuppföljningssystem för skolan (något som förvånar människor storligen utomlands att vi inte har) och en regional statlig myndighetsnärvaro.

Det är svårt att förstå riktigt vad regeringen ska göra med en sådan här rapport. En nationell skolmyndighet måste kunna redovisa mer siffror och mindre allmänt tyckande/snällheter om ansvarstagande på olika nivåer, fromma förhoppningar och plattityder. Det regeringen, och samhället behöver är nog tydlighet.

Det enda ställe där det egentligen bränner till är i den avslutande delen om segregation där man mer tydligt redovisar statistik och tar ställning. Men ändå har man nästan ingen åsikt. Man hänvisar till huvudmännen som säger att de faktiskt inte har några verktyg att göra något åt det.

Och man uppehåller man sig på en helt nationell nivå vilket inte sällan maskerar det som pågår i majoriteten av våra medelstora kommuner, vilket jag och German Bender visade i vår rapport ”Ett söndrat land”.

Ja, ni märker att jag är besviken. Ett exempel på hur man skriver:

”…en förutsättning för en likvärdig skola och undervisning av god kvalitet är att alla barn och elever möter kompetenta och behöriga lärare och förskollärare. Att väl fungerande styrning och ledarskap är avgörande för att lärare och förskollärare ska kunna få förutsättningar att bedriva en undervisning med hög kvalitet, liksom för att säkerställa att alla skolor är bra skolor. Detta är sant, inte bara i tider av kris.”

Ja, visst är det så – men Skolverket, det där vet nog regeringen redan. Det man vill veta är vad man kan göra för att det ska bli så på riktigt och överallt. En myndighet måste våga säga vad den tycker ska göras. Det är ju ändå inte de som bestämmer.

Nu skriver de så här när de ska summera sina ”samlade förslag”:

Om styrning och ledarskap:

  • ”Regeringen bör samla skolans aktörer kring tydliga och uppföljningsbara målsättningar för hur skolan ska utvecklas framåt.
  • Regeringen bör skapa förutsättningar för ökad statlig närvaro och ökat statligt ansvarstagande på regional nivå.
  • Huvudmän, skolchefer och rektorer måste säkerställa att utbildningen styrs utifrån en tydlig roll- och ansvarsfördelning samt att det bedrivs ett systematiskt kvalitetsarbete med grund i forskning och beprövad erfarenhet.”

Om lärarförsörjning:

  • ”Regeringen bör säkerställa ett strategiskt och långsiktigt arbete för att säkra lärarförsörjningen.
  • Regeringen, huvudmän och rektorer behöver verka för långsiktiga och goda förutsättningar för kompetensutveckling, behörighetsgivande fortbildning och kollegialt lärande.
  • Huvudmän och rektorer måste ta ett större ansvar för att utveckla organisation och arbetssätt för att möta bristen på behöriga lärare samt för att lärare ges bättre förutsättningar att planera, genomföra och följa upp undervisningen.”

Om Skolsegregation:

  • ”Regeringen bör vidta fortsatta åtgärder för att motverka skolsegregationen.
  • Huvudmän och rektorer måste fördela resurser och i högre utsträckning vidta kompensatoriska åtgärder utifrån elevgruppers, förskolors och skolors olika förutsättningar och behov.
  • Staten, huvudmän och rektorer bör rikta insatser mot det som leder till förändring och förbättringar i klassrummet.”

”Bör säkerställa” för att ”säkra”, ”bör vidta fortsatta” för att ”motverka”…? Jag föreslår att Skolverket nästa gång tar bladet från munnen och jag erbjuder här en mer koncentrerad och uppfordrande version av Skolverkets lista. Det är ju ändå regeringen man pratar med. De tål väl att man är rak? Så här skulle jag vilja att Skolverket skrev om samma saker:

Om styrning och ledarskap:

  • Regeringen bör fastställa tydliga mål för hur skolan ska utvecklas.
  • Regeringen bör öka den statlig närvaron på regional nivå.
  • Regeringen bör avkräva att det bedrivs ett systematiskt kvalitetsarbete på alla skolor.

Om lärarförsörjning:

  • Regeringen bör säkra lärarförsörjningen.
  • Regeringen bör säkra kompetensutveckling, behörighetsgivande fortbildning och kollegialt lärande för alla rektorer och lärare.
  • Regeringen bör ge lärare bättre förutsättningar att undervisa.

Om Skolsegregation:

  • Regeringen bör reglera skolvalen.
  • Regeringen bör säkerställa att resurser och åtgärder tilldelas kompensatoriskt till alla skolor utifrån förskolors och skolors olika förutsättningar och behov.

Hur detta ska gå till är sedan regeringens huvudvärk (i den marknadiserade, decentraliserad och sönderlobbade politiska verklighet vi lever i).

Reagera på inlägget:

Hamid Zafar, skolbibliotek och privatskolor

Debaclet med Hamid Zafar har berört mig djupt. Jag har aldrig träffat honom men jag har tyckt det varit så bra med hans röst, med hans framgång givet hans bakgrund och så visar det sig att han som utbildad religionslärare och rektor har skrivit saker i sociala medier som helt enkelt inte är acceptabelt. Jag känner stor sorg. Förutom det som har hänt behöver redas ut bör detta leda till en diskussion om vi verkligen kan ha det så här i samhället. 

Ibland när man bygger skolor idag undviker man att rita korridorer där ingen kan ha uppsyn. Genom synlighet minskar problem med mobbing och beteende och vuxenvärlden kan kliva in och skapa normer är tanken. Men vi tillåter ett samhälle och en mediestruktur som nu är fullständigt genomborrat av hemliga och dolda korridorer, inte bara någorlunda belysta utan också djupa källargångar där mörkmonster kryper omkring med sina hatiska budskap – och vi låter dem hållas.

Jag har under en längre tid nu inte varit särskilt aktiv på Twitter. Det beror på att jag tyckte att hela plattformen fungerade precis som dåliga skolgårdar där mobbarna och de snabba elakheterna hela tiden tilläts vinna. Det är en plattform som till exempel ger ”The mobster in chief” en direkt tillgång att ljuga för tiotals miljoner följare utan att någon faktakoll eller källkritik utförs. 

Vi tycker våra ungdomar ska lära sig källkritik. Men vi vuxna kanske borde börja med att röja upp i det medieträsk vi har skapat! 

Vi bör också kanske fråga oss vilka det är vi lyfter upp i offentlighetens ljus. Är det de vi verkligen vill premiera? Jag tänker på den intervju jag och Ingela Netz gjorde med Else-Marie Hasselqvist. Hon har inte fått erbjudande om att vara med i ”På spåret”, hon har istället hotats med åtgärder om hon inte håller budget. En budget hon spräckte för att visa på det ohållbara i systemet. Kan vi få se lite ljus på de hjältarna ute i systemet istället? 

En helt annan sak är att jag läste vad Gustav Fridolin säger om sin utredning om skolbibliotek och läromedel i Altinget. Han säger där att delen om läromedel är ett svårt uppdrag och att de diskuterar med utbildningsdepartementet om de kan få förlängd tid. Fridolin säger:

”Läromedel har inte alls samma förhistoria, utan tvärtom, det är väldigt underforskat i Sverige. Det var längesen en statlig utredning tog ett grepp kring det”. 

Han beskriver också den förskjutning av makt som skett från lärarna till upphandlingar på förvaltningsnivå och att vissa lärare inte ens får pengar till att köpa in läromedel och han säger 

”Staten har ett uppdrag att se till att förutsättningarna är de bästa. Då är läromedel en central fråga, men en som staten inte har ägnat sig till på många år”.

Tell me all about it. 

Jag skrev tillsammans med Andreas Ryve och Kirsti Hemmi om den svenska läromedelsfientliga diskursen i en bok 2016. Det är alldeles självklart att regeringen ska ge dem 1. Mer tid, men framförallt 2. ge dem i uppdrag att utreda olikvärdigheten vad gäller läromedel och vad staten ska göra åt den. Vi pratar om lässatsningar men det finns ju en hel lärarkår som inget annat vill än sätta böcker i händerna på sina elever men som inte får beroende på kortsiktiga ekonomiska beslut i det decentraliserade skolsystemet.

Vilket för mig till mitt tredje ämne för den här bloggen: Inom kort är privata, ofta av internationella riskkapitalister ägda privatskolor, de dominerande i Stockholm. Då har vi nått en nivå där ett systemskifte skett som tidigare bara skett i Chile (och med förfärande konsekvenser). Det allmänna offentliga skolsystemet har då övergått i riskkapitalisters ägo för att bedrivas i vinstintresse. Stockholm skolor styrs då av från internationella börshandlares kontor.

Det är dags att vakna och det är dags att omedelbart införa ett etableringsstopp för aktiebolagsdrivna skolor i Sverige tills vi har utrett konsekvenserna av ett sådant systemskifte.

Reagera på inlägget:

Sidor