Det här inlägget rör en positiv sak och en kraftfullt negativ.

Arbetet på utbildningsdepartementet tuffar ju på trots pandemin. Det senaste utspelet är att man inför ett nytt statsbidrag som ska göra det möjligt för lärare och förskollärare med en examen på forskarnivå att ägna en del av sin arbetstid till praktiknära skolforskning. Det här tycker jag är jättebra.

Man kan tycka att – ojdå – blev det ett nytt statsbidrag när alla pratar om att det finns för många. Men jag kan faktiskt inte förstå hur regeringen annars ska kunna påverka vad som sker på lärarsidan i Sverige. Ska vi ha en regering och riksdag som ska kunna göra något så måste det finnas system för det. I det här fallet kan statsbidraget göra så att det många har velat länge – se fler forskande lärare – kanske till sist blir av. Det har funnits många vackra ord om det men det brukar nästan alltid stupa på finansiering.

Så – en jättebra reform!

Min enda invändning är att man följer den tradition som har byggt upp att staten bara betalar hälften. Detta har blivit en standardlösning för många av statens ingripanden. Man vill skapa ansvarstagande också hos huvudmännen. Men effekten blir ju egentligen bara att de stora rika huvudmännen kommer att nappa. Det är ett sätt att skapa en förstärkt Matteuseffekt i skolan.

Så till det negativa.

Den 8 februari lade jag upp på min Facebooksida en kommentar till den då avstannande smittspridningen i Sverige. Jag hade först svårt att förstå den men sedan när jag insåg att den troligen var en effekt av en ökande smitta av muterade virus ramlade polletten ner. Dvs kurvan skapas av att en nedåtgående trend för den tidigare virusstammen ersätts av en ny för de muterade stammarna. Då skulle vi få den kurva vi nu ser.

Jag har sedan dess sett den tredje vågen jag då förutspådde växa fram. Jag har skrivit om det märkliga att munskydd fortfarande är tabu i Sverige trots all evidens. Och så i mitt näst senaste blogginlägg innan detta inlägg kommenterade jag det faktum att man bestämmer sig för att öppna skolor i Sverige i det här läget med starkt stigande smitta av muterat virus.

Det är huvudlöst. Nu är läget svårt inom IVA-vården och man flyger, enligt Socialstyrelsen, dagligen svårt sjuka patienter från kliniker som har fyllt sina tillgängliga platser.

Som jag skrev i mitt förra inlägg finns det oerhört tydliga signaler om att smittskyddet på landets skolor inte är tillfredsställande.

Idag nåddes jag av det här från en kompis. Han är en av tio som blev smittade i sitt arbetslag. Han var sjuk i tre månader då. En kollega till honom skriver nu angående en artikel i Uppsala Nya Tidning där det står att det nu vårdas 131 patienter med covid-19 i Uppsala. Hen skriver (namnet borttaget):

”En av dem är min XXXX. Jag smittade hen och med den allra största sannolikhet blev jag smittad på min arbetsplats. Hen kämpar med sin andning och jag kämpar här hemma med att bli frisk. Detta är inte att leka med. Håll avstånd och stanna hemma när ni har symtom. Jag skiter i att ni inte får åka vart ni vill, att ert sociala liv blir lidande eller att ni inte får hänga med kompisarna i skolan. Vad är ett liv värt?”

Min kompis kommentar är: ”Fasiken att lärarna ska behöva offra sig själva och familj”.

Ja, det är fasiken. Det är för jävligt och det är inte okej.

I Danmark öppnar man igen eftersom man fått ner smittan. Ett av verktygen har varit skolstängningar. I Finland är man svagt positiv igen och ett av de verktyg man använt är skolstängningar. Vi som har mångtiofaldigt fler smittade per dag öppnar.

Men i Sverige är inte stoppa smitta vad vi gör. Bara vi håller kurvan under vårdens absoluta toppkapacitet gör det inget om den kurvan består av lärare och deras familjer – om man cyniskt ska hårdra den kommunikation som når oss.

Sveriges lärare bör kräva:

  • Att skyddsombud ska ha veto om huruvida skolor ska vara öppna eller inte – så att huvudmän/rektorer tvingas till adekvata åtgärder.
  • Att elever och lärare på högstadier och uppåt har munskydd.
  • Att alla elever där undervisas i små konstanta grupper.
  • Att snabbtest av elever och lärare införs så man kan ha ett preventivt smittskydd och inte bara en reaktiv statistikinsamlande smittspårning.
  • Att klasser/grupper med smittade snabbt isoleras och deras familjer informeras.
  • Att – om den nuvarande strategin ska gälla – att lärare vaccineras. Nu.

* * *

Jag har fått en reaktion på mitt senaste blogginlägg eftersom en skola kunde känna igen sig. Jag vill poängtera att jag inte med det inlägget ville peka ut någon skola eller kritisera en enskild skolas eller huvudmans arbete. Det var inte alls min avsikt. Jag tror att alla gör så bra de kan. Min poäng var att det nationella reglemente och de rekommendationer de arbetar inom inte håller i det läge vi befinner oss i. Det är detta som skapar en omöjlig situation för de professionella i skolan, inte de som arbetar i skolan och gör så gott de kan.

 

Kommentera

Jag har funderat lite över begreppet ”expertmyndighet” som används i debatten kring Sveriges coronastrategi. I den debatt som var förra våren avfärdades verkliga experter, som till exempel de ”22 forskarna˝, som hobbyepidemiologer. Många av dem var genuina experter inom området med mängder av vetenskapliga publikationer bakom sig. Detta medan termen ”expertmyndighet” på något sätt har fått stå odiskuterat som en beskrivning på en myndighet full med kunniga experter.

Men så är ju långt ifrån fallet. ”Expertmyndighet” innebär bara att de av alla myndigheter är den myndighet som har ett ansvarsområde. Det innebär inte att de som är anställda där är forskningsmässigt djupt kunniga inom området.

Ta till exempel Skolverket när jag arbetade där. Det var ju så klart en expertmyndighet inom skolområdet. Man visste mer om skola på Skolverket än vad man visste om skola på Naturvårdsverket. Men det innebar inte alls att vi som arbetade på Skolverket var ”experter” i meningen att vi hade djupa forskningsbaserade kunskaper om utbildning.

När jag blev anställd var vi till exempel få disputerade på myndigheten och ännu färre som var disputerade inom utbildningsområdet (om det fanns någon). Myndigheten hade heller inga forskningsanslag etc. Tvärtom var det uppenbart för oss som då arbetade på myndigheten att vi var tvungna att ha dialog med vetenskapssamhället, bjuda in dem, ta reda på vad de visste. Men vi hade inte deras expertis (jag vet att det idag är fler disputerade anställda än när jag jobbade där, men man har fortfarande inget uppdrag om att forska).

Så – vad menar både politiker och journalister egentligen när de pratar om expertmyndigheter? Vet de inte då hur myndigheter ser ut och är bemannade?

Det är också i det ljuset jag tycker att det är anmärkningsvärt att de ändrade rekommendationerna för gymnasieskolan kommer under en brant ökande smittspridning där man också på landets infektionskliniker varnar för att allt fler yngre blir svårt sjuka på grund av att de olika mutationerna tar över. Detta beslut verkar också ha tagits utan att man först säkerställer hur det ser ut på de arbetsplatser som drabbas.

Lärarförbundet har visat att bara tre av tio fackliga ombud anser att arbetsgivaren har satt in tillräckliga åtgärder mot smittspridning. En av tio menar att elever följer FHM:s rekommendationer, och vart femte ombud menar att vårdnadshavarna respekterar arbetsplatsens covid-regler. Enligt deras studie får var tredje lärare i fritidshem och 45 procent av lärarna i förskolan inte arbeta hemifrån ens när detta är möjligt, en tredjedel av skolledarna upplever att de har svårt att uppfylla sina arbetsmiljöuppgifter under pandemin, och 74 procent upplever att det finns en stor oro bland personalen för att bli smittade på arbetsplatsen.

Lärarnas Riksförbund gjorde en liknande undersökning i maj förra året som visade att så många som en tredjedel av lärarna ansåg att arbetsgivaren inte hade vidtagit nödvändiga åtgärder för att skydda riskgrupper i skolan.

Lyssnade man på facken? Har man tagit in annan expertis som till exempel Tove Fall som pekar på hur man gör i England? Det senare har jag personlig erfarenhet av via en släkting i England. Det genomtänkta sätt som både hon som sjuksköterska och hennes barn testas på i skolan, det systematiska arbete som finns för att begränsa smitta genom ett nationellt regelverk och så vidare, imponerar.

Men i Sverige tror vi ju på att skjuta ut ansvar. Det skjuts ända ut till dem som står med ryggen mot väggen. Och av de som står där, i klassrummen, säger alltså bara tre av tio att arbetsgivare har tagit sitt ansvar. Det måste man fixa först, innan man öppnar skolor!

Jag har en personlig erfarenhet av det. Av 42 vuxna gymnasieelever som befann sig i samma klassrum före påsk är nu tio konstaterat smittade. Ingen har ringt eller hört av sig till de elever som inte testats positivt.

Jag hade, precis som de flesta lärare, kunnat ställa mig positiv till en strategi, om den verkligen fanns.

I övrigt har jag hört bofinkar sjunga, blåsippor blommar vid vårt garage och lärkor fyller luften med extatisk sång. Det är vår och det kommer att bli sommar.

Men just nu ska vi genom en prövningsperiod till. Och jag tror att Sveriges lärare hade mått bra av att någon brydde sig om deras situation.

Kommentera

Vi har ett av de högsta smittalen i Västeuropa. Vi befinner oss mitt i en accelererande tredje våg med snabbt stigande antal smittade per dag och ökade inläggningar på IVA. Och ökningen kommer från en mycket hög nivå om man jämför med våra grannländer.

De mutationer som tagit över i de flesta regioner sprids snabbare och dessutom mer bland unga. Signalen från till exempel infektionsläkare i Uppsala är oroväckande med allt fler yngre som får vård.

Då är beskedet från regeringen att gymnasieskolorna ska öppna mer.

Det är (återigen) ett beslut om lindring av restriktioner som tas under pågående snabbt ökande smittspridning och inläggningstakt på IVA!

LR:s ordförande Åsa Fahlén tror inte gymnasieskolorna kommer att öppnas helt, trots beskedet från Anna Ekström idag.

– Vi är fortfarande inne i en pandemi så jag utgår från att de flesta kommer ha distans, säger hon.

Lärarförbundets ordförande är extremt tydlig och kallar det ett ”aprilskämt”.

Skolledarna säger att de inte förstår logiken och att rektorer berättar om en alltmer omöjlig arbetssituation. Matz Nilson som är ordförande säger: ”Konsekvensen med dagens beslut blir ett ökat tryck mot våra medlemmar, landets skolledare, i en redan mycket pressad situation”.

Jag kan nog inte annat än hålla med. Beslut under en pandemi måste väl ändå på något sätt grunda sig på data som finns om hur situationen utvecklar sig och hur de arbetsplatser ser ut som besluten gäller?

Kommentera

Tankesmedjan Balans är en udda fågel i det svenska politiska landskapet. Utifrån ett starkt engagemang och väldigt lite finansiering har de två grundarna lyckats visa att man kan synas och höras fast man inte har en stor organisation och/eller mycket pengar i ryggen.

Nu har de släppt en rapport som jag menar att alla lärare borde läsa. Den heter ”Stolpe ut!” och är en beskrivning av hur lärares situation och arbetsmiljö påverkades av skolreformer från 1990-talet och det inte minst av de avtal som slöts på den tiden och framåt.

Meh, kanske någon säger – jag ville ju läsa något intressant. En torr framställning av gamla avtal – hur relevant är det?

Ja, det visar sig ju att det är ytterst relevant. Om du tycker att lärares arbetssituation är frustrerande; om du tycker att det är som att det bara är krav men väldigt lite manöverutrymme; om du tycker lönesättningen är konstig och svår att förstå – svaren finns i den här rapporten.

Seriöst: Denna borde alla lärare läsa för att förstå varför yrket har blivit som det blivit.

En av poängerna med den är att den så tydligt visar att det inte bara är ”kommunaliseringen” som är problematisk. Utan också allt det som följde på den med målstyrning och andra verktyg ut New Public Management-lådan. Den visar också hur lärarfackföreningarna på många sätt var behjälpliga i processerna. Och det behöver man nog både tänka på och omvärdera inom lärarnas fackföreningar.

Och det måste man kunna göra utan anklagelser eller skuld och skam. ”Förlåt oss för vi visste inte bättre” skrev en gång de tjänstemän som införde New Public Mangament inom den danska offentliga sektorn. Det gäller också hur fackföreningarna agerade efter kommunaliseringen. Man var helt enkelt påverkade av en tidsanda och kunde nog inte riktigt förstå vad man gjorde. Men det är ingen ursäkt för att inte göra det nu. För idag vet vi var vi hamnade.

Rapporten är en fascinerande och väl utförd beskrivning av hur det gick till och vad konsekvenserna blev. Om vi ska få en lärarkår som på riktigt går med raka ryggar behöver vi se den här beskrivningen i vitögat och fundera över vilka av de stegen som togs som går att backa på. Och det är mycket möjligt att man då ser att det kanske inte är arbetsgivaren som är det stora problemet utan hur avtal och lönemodeller ser ut.

Sedan är det en annan sak att jag själv inte riktig ser hur den nystart vi behöver för läraryrket skulle vara möjlig utan ett rejält ingripande av staten. Men, vågar man på allvar titta på det Balans skriver kanske det går? Balans sammanfattar själva rapporten med:

”Målstyrningen av skolan har levererat stolpskott efter stolpskott. Om bollen ska gå i mål behöver skolan regler.”

Så är det.

Kommentera

Jag tillhör dem som länge sagt att Sveriges lärare har varit dåligt betjänade av att ha två fackförbund. Det har splittrat lärarna som röst i samhället och inneburit möjligheter för politiker att spela ut den ena organisationen mot den andra.

Med det sagt är det ingen enkel sak att göra ett förbund av två. Det som ska ske är att två hela organisationer, med kulturer, vanor och begrepp ska slås ihop och sedan ska det fungera som en helhet, en helhet som måste vara bättre om det hela ska ha varit värt resan.

Beslutet på LR:s stämma om att utreda frågan internt kom nog som en kalldusch för en del men det var också logiskt att man inte ville ha för bråttom. Nu har Andreas Mörcks utredning presenterats. Jag skulle kanske vilja invända mot att han har använt ett språkbruk och tilltal som om det var en statlig utredning men det må vara honom och gruppen som jobbat med honom förlåtet.

Jag vill här inte recensera förslaget i detalj. Det är omfångsrikt och de som ska jobba med detta behöver läsa det mycket noggrant. Jag kan konstatera att de har gjort ett gediget arbete med att belysa organisationens nuläge och presenterar väldigt genomtänkta tankar om vad som skulle kunna vara en väg framåt. För den som är intresserad av sådant finns det en mängd statistik och kunskap i rapporten men också en historisk genomgång av lärarfackföreningarnas historia som är viktig.

Man landar naturligtvis i att en sammanslagning är önskvärd av många skäl. Det vore konstigt annars. Men man betonar också några saker jag håller med om är viktiga att ha med i fortsättningen. Man bör skilja på lärarnas och skolledarnas fackföreningar precis som de skriver. Lärare och skolledare behöver tätt samarbete, men arbetsgivare och -tagare bör inte ha samma fackliga organisation. Det är bra att man betonar detta i förslaget.

En annan sak som jag tror är viktig både för läraryrkets utveckling framåt och för slagkraften är att man föreslår en uppdelning efter stadier och liknande som för-, grund-, gymnasieskola etc. Ett av misstagen vi gjorde i 1990-talsrallyt i svensk skola var upplösningen av skillnaden mellan hur läraryrket ser ut i olika stadier. Det tror jag lett både till en minskad professionalism men också till att man inte har kunnat driva adekvata krav på rätt nivå.

Det här är spännande! Jag hoppas att man nu kan arbeta vidare och att den andra parten i detta arbete inte har tröttnat. Det viktiga är att den organisation som kommer ut ur detta arbete är en slagkraftig organisation med en tydlig röst. Lärarnas röst får inte drunkna i politiska jämkningar och räddhågsenhet.

Om detta inte går att göra är det bättre att behålla två organisationer, trots allt. Men låt oss hoppas att det inte blir resultatet av detta!

Kommentera
kornhall_gra2
Per Kornhall

Här bloggar författaren och skolexperten Per Kornhall om skola och skolutveckling.

Per Kornhalls bok ”Barnexperimentet” fick stor uppmärksamhet för sina kritiska slutsatser om utvecklingen av den svenska skolan. Hans senaste böcker är ”Alla i mål – skolutveckling på evidensbaserad grund” och ”Förstelärare – En handbok”.