Annons

Ett A till syv-utredningen

Relaterat

Den utredning om studie- och yrkesvägledningen som presenterades förra veckan är ett typiskt exempel på en väldigt viktig utredning – men som inte kommer att ge förstasidesrubriker i våra tidningar.

Studie- och yrkesvägledning är inte politisk och inte sexigt. Det finns inte i politikernas sökarljus. Men ändå är det en så oerhört viktig fråga.

Det är också ännu en sida av skolsystemet som i den svenska decentraliseringen, målstyrningen och marknadiseringen försämrats i Sverige. Det fanns en genomtänkt anledning till att de tjänster som före kommunaliseringen var statliga var lärare, rektorer och SYO-konsulenter (i dag studie- och yrkesvägledare).

I den skolan som då hade byggts upp insåg man att elevers stöd i de valprocesser som en utbildning innehåller, är avgörande för att de ska kunna göra kloka val. Inte minst om de ska göra val som innebär brott mot familjetraditioner och eller klasstillhörighet.

Det är oerhört skönt att läsa att utredningen sätter ner foten och menar att det ska finnas i skolan timplaner, tidplan och att tillgång till utbildad personal ska tydligare skrivas in i skollagen. SKL:s Per-Arne Andersson reagerar naturligtvis direkt med arbetsgivarnas förutsägbara reaktion. Det blir dyrt och de personerna finns inte utbildade.

Nehej? Men – det är ju precis därför vi behöver de här kraven. För att de som är ansvariga för skolan inte har gjort sitt jobb. Det är faktiskt de som skapat den här situationen. Och då ska man ändå hålla i minnet att det verkligen inte har varit kommunerna som varit sämst på detta.

Per-Arne Anderssons ryggmärgsreaktion sätter fingret på det resonemang i utredningen som jag tycker är svagt. Det är ett argument som jag också hört många gånger förut, speciellt från arbetsgivarsidan inom skolan, så fort regleringar kommer på tal.

Utredningen skriver: ”Ett sådant alternativ är införandet av en garanterad miniminivå i form av ett lägsta antal tillfällen per elev för individuell vägledning. En miniminivå skulle visserligen säkra tillgången till just det antalet tillfällen men det finns också en risk att miniminivån blir normen och att de elever som är i behov av fler tillfällen inte skulle få det.”

Det här är ett sådant där standardargument som upprepas utan att någon synar det. För det första bygger det på ett misstänkliggörande av adressaten, ett misstänkliggörande som om det är välgrundat faktiskt är ett argument för en sådan miniminivå. Om de inte vill ge elever studievägledning, vad är då chansen att de gör det utan att man sätter en ribba? Den här typen av normlöshet i det svenska systemet är något som ofta förvånar utländska analytiker som tittar på Sverige. Vår rädsla att sätta ner foten som ger möjlighet till en helt oönskad variation i utfallet.

För det andra: vad är det som säger att staten, det vill säga det allmänna, måste stipulera en miniminivå? Vi kan väl bestämma en nivå som vi tycker är bra?

En annan liten detalj i utredningen är att man vill byta namn på funktionen från syv till karriärvägledare. Bland annat med hänvisning till internationell praxis. Jag är tveksam till den sortens kosmetiska förändringar. Syv är ett i svenskt språkbruk väldigt väl etablerat begrepp. Att hänvisa till att man använder något annat i engelskspråkig litteratur i frågan är inte riktigt relevant. Detta är en petitess men jag tycker man ska vara försiktig med sådant här eftersom språkliga förändringar ofta skapar mer otydlighet än den tydlighet man tror sig skapa.

I övrigt får utredningen betyget A och jag hoppas att deras förslag snabbt kan leda till lagändringar och att det innebär att alla unga människor får en bra vägledning inför studie- och yrkesval.

Relaterat

Reagera på inlägget:

Läsa på papper?!?

Relaterat

Det finns en mängd studier som visar på problem med digitaliseringen. Ett av de kraftigaste resultaten finns inom Pisa-systemet där OECD slår fast att lite användning av IT är bra för elevers lärande men att mycket användning av IT i skolan är kraftfullt korrelerat med dåliga resultat i Pisa.

En av slutsatserna man drar är att digital teknik tar tid från den för djupare inlärningen avgörande kontakten mellan lärare och elever. Något som styrker detta är naturligtvis också resultaten som visar att lärarledd undervisning är mycket mer effektiv än undersökande pedagogik.

Det finns gott om studier som visar på problematik inom digitalisering. Samtidigt har vi naturligtvis en ofrånkomlig digitalisering av samhälle och skolor. Men om vi då inte bryr oss om den forskning som finns riskerar vi faktiskt att allvarligt skada elevers kunskapsinhämtning.

För några veckor sedan träffade jag en grupp lärare som inte fick köpa några böcker till sin skola, och de var hänvisade till ett digitalt läromedel som de dessutom var missnöjda med. Jag blev faktiskt upprörd. Vem leker på detta sätt med barns och samhällets framtid? Det är en sak att vi ska digitalisera, vi ska lära barn att använda digitala verktyg och vi ska använda dem för undervisning – där de ger ett mervärde. Men att förbjuda böcker? Tänker man inte på vilka signaler man skickar med ett sådant påbud? Det är faktiskt en allvarlig kulturskymning.

Inte minst blir den typen av påhitt väldigt tveksamma i ljuset av en ny metastudie som jämfört digital läsning med läsning på papper. De använde två olika metoder och sammanställde studier med sammanlagt 170 000 deltagare och fann med båda metoderna en effektstorlek av 0,2 i skillnad till pappersbaserad medias fördel. I sin avslutande kommentar skriver de:

”Sammanfattningsvis är det klart att digital läsning är en oundviklig del av vårt dagliga liv och en integrerad del av utbildningsområdet. Även om våra resultat tyder på att pappersbaserad läsning bör gynnas över digitalbaserad läsning, är det orealistiskt att rekommendera att undvika digitala enheter. Att ignorera bevisen på en robust negativ effekt av läsning på skärmar kan emellertid vilseleda politiska och pedagogiska beslut, och ännu värre kan det hindra läsarna att fullt ut dra nytta av sina läsförståelsförmågor och hindra barn från att utveckla dessa färdigheter i första hand”.

Två saker förtjänar att läsas en gång till: ”våra resultat tyder på att pappersbaserad läsning bör gynnas över digitalbaserad läsning” och ”Att ignorera bevisen på en robust negativ effekt av läsning på skärmar kan emellertid vilseleda politiska och pedagogiska beslut”.

Detta är väldigt relevant i Sverige och idag. Är du lärare på en skola idag ska du kräva att det finns böcker (och digitala verktyg). För utbildningen ska vila på vetenskap och beprövad erfarenhet och inte på floskler och reklamkampanjer.

Relaterat

Reagera på inlägget:

Vad vi borde fokusera på i skolreformer

I ett av mina internationella uppdrag fick jag i uppdrag att på fem minuter formulera vad jag tyckte var det viktigaste att fokusera på i skolreformer. Ett omöjligt uppdrag men ungefär så här tänkte jag:

Jag tog min utgångspunkt från Gert Biestas beskrivning av skolan som att den har tre uppdrag:

  • Kvalificering – att se till att unga människor får de kvalifikationer och kunskaper de behöver för sina framtida yrken.
  • Socialisering – förmedla våra samhälleliga och kulturella traditioner och värden.
  • ”Subjektifiering” – göra individen fristående, omtänksam, trygg…

Var sker det här? Det sker i klassrummet och på våra skolor. Alltså behöver reformer fokusera på att göra mötet mellan lärare och elever (med ett stort omfattande och) bättre. Det vill säga skolreformer bör centreras på undervisningens kvalitet.

När det gäller det vet vi att det är viktigt att skapa en lärarkår som tillsammans och med stöd och utmaningar utifrån utvecklar sin kunskapsbas – undervisningen. Vi behöver både en bra inledande utbildning, men också strukturer så att man tillsammans med sina kollegor kan fortsätta att utveckla undervisningen hela sitt yrkesliv.

Det andra vi behöver styra reformer mot är att få en skola som är lika bra överallt. Eftersom varje klassrum ska vara bra måste varje skola vara bra. Varje barn ska få samma chans.

Detta beror inte på att vi har någon flummig inställning till barn, eller tycker synd om de som har det sämre, utan det är en rationell följd av att vi lever i en demokrati. I våra länder är det en människa – en röst. Människovärdet är exakt lika. En annan anledning är att vi inte har råd som samhälle att mista de talanger vi skulle gå miste om om inte skolan är tillräckligt bra överallt.

Så reformer bör placeras i klassrummet – undervisningen – och för likvärdighet – i skolorna utifrån behov. På det sättet placeras reformer i centrum av vad skolan handlar om så väl rumsligt som värderingsmässigt.

Detta är också min stora frustration i det svenska skolsamhället. Hur kan det komma sig att vi tillåtit politiska ideologier att styra oss bort från denna vår demokratiska tradition?

Den neoliberalism som drabbat svenska skolan är långt, långt ifrån den liberalism som en gång i tiden gav oss ett skolsystem för individens frigörelse.

Reagera på inlägget:

Nytt betygssystem måste bygga på verklig och realistisk kunskapssyn

Jag har varit en stark kritiker till kunskapskravens formulering i kurs- och ämnesplaner ända sedan de togs fram på Skolverket. Då arbetade jag där och jag menade att de togs fram genom en helt undermålig process. Jag har också kritiserat dem i böcker och i artiklar (t ex här).

En del i processen när de togs fram var att man sade sig utgå från Andersons revision av Blooms kunskapstaxonomi. I en form ser denna ut som följer:

Det är alltså en taxonomi där den ena kunskapsformen bygger på den andra i ett hierarkiskt mönster. Detta fångar inte in all kunskapsbildning, som ju är rörigare än så, men den är ett bra stöd för tanken. Man kan till exempel inte förstå, eller analysera något, utan att minnas något om detta, och så vidare.

Skolverkets hantering (eller kanske misshandel) av modellen innebar i korthet att man först tog bort den grundläggande dimensionen ”att minnas”. Man strök sedan också alla kunskapsdimensioner:

Efter detta skapade man nivåer inom de processdimensioner som fanns kvar, där dessutom alla nivåer skulle bedömas på varje betygssteg. Jag menade då, och menar fortfarande, att detta är ett oacceptabelt sätt att skapa ett betygssystem på. Och att detta har gett upphov till väldigt mycket förvirring och stress i skolsystemet. Det är ett system som inte är forskningsförankrat, inte var beprövat och som inte går att egentligen begripa.

Då, när det begav sig, och senare, har jag sagt till Skolverket och andra att det bästa hade varit om man hade skickat ut Blooms reviderade taxonomi i den form som finns på första bilden och sedan gett lärare en 20-gradig betygsskala och bett dem att lösa problemet. Det hade fungerat. Man hade dessutom fått lärarkåren som medarbetare i bedömningspraktiken, som är central för deras professionella kunskapsbas.

Mitt förslag byggde jag helt på min magkänsla; för att jag som lärare känner igen mig i taxonomin. Min erfarenhet av undervisning och elevers lärande sa mig att taxonomin, med sina brister, är ett begripligt och användbart verktyg för att förstå elevers kunskapsutveckling. Man använder också taxonomin väldigt mycket i lärarutbildningar utomlands och i till exempel IB-systemet, har jag förstått. Det finns alltså mycket beprövad erfarenhet kring modellen.

Det roliga, och anledningen till att jag skriver detta nu, är att jag häromdagen träffade på en rektor som provat det som min magkänsla sagt mig. Han och hans kollegor hade, när kunskapskraven var på väg ut, gjort ett litet experiment. De hade låtit lärare bedöma elevexempel utifrån kunskapskraven och utifrån taxonomin. Vad de såg var att lärarnas bedömningar enligt taxonomin var mycket mer samstämmiga än när de använde kunskapskraven. Taxonomin gav alltså större reliabilitet, eller om du så vill: mer likvärdig betygssättning.

Varför? För att den är begriplig och bygger på kunskap om hur kunskap byggs. Något som Skolverkets modell mer eller mindre saknar (tycker jag).

Det här är viktigt eftersom mängder av lärare har försökt hantera kunskapskraven och hitta mening i dem. Vad jag menar är att det inte fanns särskilt mycket mening i dem från början. I sådana lägen måste professionen både lita på sin magkänsla och protestera. Ett nytt betygssystem måste bygga på forskning och beprövad erfarenhet på ett helt annat sätt. Och på en kunskapssyn som är verklig och realistisk.

Reagera på inlägget:

Så ser jag på punkterna om skolan i överenskommelsen

Relaterat

Den överenskommelse, som när det här skrivs kan ligga till grund för att en S/Mp-regering kan tillträda, är spännande sedd ur skolans synpunkt. Av 63 punkter rör i och för sig bara åtta skolan och de ligger nästan sist i överenskommelsen. Jag tänker att jag redovisar dem en efter en och ger en snabb reflektion efter varje punkt:

  • 49. … Läroplaner och kursplaner ska revideras i syfte att stärka betoningen på kunskap och faktakunskaper och för att uppmuntra flit och ambition. (Uppdrag till Skolverket hösten 2019) Möjligheterna för Skolinspektionen att stänga skolor med stora brister, såväl fristående som kommunala, ska öka (Utredning 2019–2020. Ny lagstiftning 1 januari 2022). Lika villkor ska gälla för både privat som offentligt drivna skolor. Höga kvalitetskrav ska vara styrande (Utredning om kvalitetskrav 2020–2022). Ytterligare insatser kan prövas för att undvika betygsinflation, som externa examinatorer. Lärarna ska ges det bedömningsstöd de behöver för att betygen ska vara rättvisa och likvärdiga i hela landet. De nationella proven ska digitaliseras och ska rättas centralt (Uppdrag till Skolverket 2019) för att stärka likvärdigheten och öka attraktionskraften i läraryrket.

Det är intressant att man uppenbarligen inte nöjer sig med den revision som Skolverket just nu gör, utan vill ge ännu ett uppdrag åt Skolverket att ännu mer jobba med kunskapsfrågan och dessutom flit och ambition. Det senare vet jag inte hur man ska göra. Stänga skolor är plakatpolitik – för vad ska ske med de barn som går på de skolorna? Det viktiga är väl ändå att skapa bra skolor?

Externa examinatorer tycker jag är en intressant fråga. Många länder har det på gymnasienivå. Jag tycker att det är mycket bättre än slutprov. Varför då? För att undervisning och kunskap är komplext och bör bedömas av skickliga människor. Och som i de flesta länder bör det vara en sammanvägning mellan betyg och examinators bedömning = en ”gammaldags” studentexamen (gammaldags inom citattecken eftersom det är fullt modernt i många länder runtom oss).

Den sista meningen är märklig. På vilket sätt stöder central rättning attraktiviteten? Det ser för övrigt ut som att Jan Björklund fått mycket att säga till om i förslagen.

  • 50. Skolor som vill ska kunna införa betyg från årskurs fyra. Reformen införs första juli 2020, då det nuvarande försöket upphör.

Igen Björklund. Men en meningslös reform. Det är undervisning som skapar lärande, inte betyg.

  • 51. Tioårig grundskola. Regeringen ska bereda möjligheten att införa en tioårig grundskola och återkomma till riksdagen med ett lagförslag.

Också meningslös, och Björklund. Det har vi redan i praktiken, och vi saknar egentligen kunskap om huruvida det ena eller andra är bättre.

  • 52. Ge rätt stöd i tid. Nyanländas barn ska ha rätt till en obligatorisk språkförskola från tre år med minst 15 timmar i veckan inom ramen för den vanliga förskolan. Förverkliga läsa-skriva-räkna-garantin. Inför läxhjälpsgaranti och prioriterad timplan för barn som riskerar att inte bli behöriga till gymnasieskolan. Mer tid måste ges till de nyanlända ungdomar som kommer sent till Sverige för att klara skolan genom förlängd skolplikt och kortare sommarlov. Det ska vara möjligt för högstadieelever att läsa kurser på gymnasial nivå och som gymnasieelev att läsa högskolekurser. Förhöjd studietakt ska kunna ges till elever som snabbare når kunskapsmålen. Inkluderingstanken har gått för långt: gör det lättare att få särskilt stöd i mindre undervisningsgrupp (Uppdrag till Skolverket hösten 2019). Resursskolor ska utvecklas. Insatser görs för att stärka särskolan. Öka skolans kunskap och stöd för barn med neuropsykiatriska svårigheter. Specialpedagogik för lärande byggs ut. Fler speciallärare och lärare i svenska som andraspråk ska fortbildas. Investera i goda lärmiljöer och små grupper i förskola och fritidshem.

Att i en sådan här text skriva ”inkluderingstanken har gått för långt” är väldigt märkligt. Vilka är det som ska exkluderas och varför? Att vi behöver göra något åt bristen på speciallärare och bristen på bra elevhälsoarbete är en sak. Men att lösa det med exkludering är inte en helt oproblematisk utsaga på många sätt. Återigen Jan Björklund.

  • 53. Skapa studiero. Genomför en nationell plan för studiero och trygghet i skolan. Mobilförbud införs i klassrum, med rätt för rektor/lärare att bestämma att mobiler kan/ska användas vid olika tillfällen med bestämda syften (Ds hösten 2019. Ny lagstiftning från 1 januari 2021) Resurser tillförs för att anställa fler lärarassistenter. Nationella riktlinjer tas fram för hur lärarassistenter, socionomer och andra yrkesgrupper ska kunna avlasta lärarna (Uppdrag till Skolverket efter vårändringsbudgeten). Elever som hotat eller utsatt andra för våld ska lättare kunna stängas av eller omplaceras (Samma Ds som mobiltelefoner).

Socionomer är intressant, när de behövs. Lärarassistenter om det finns behov. Många av de här kraven kommer reflexmässigt och är mycket dåligt utredda. Vad är det man försöker åtgärda och varför. Något man borde titta närmare på är den på sina håll väldigt stora användningen av elevassistenter. Inte sällan outbildade människor som arbetar med svåra pedagogiska fall i skolan. Vad har vi för ambitioner?

Mobilförbud är intressant. Jag tror det blir svårt att genomföra, men det kan ge ett bra stöd för de skolor som har problem med att införa regler.

  • 54. Ge likvärdiga förutsättningar. Arbeta vidare med förslag från Skolkommissionen för att öka likvärdigheten i skolan med bland annat regionaliserade skolmyndigheter samt införande av ett professionsprogram för lärare och rektorer med grund i SOU 2018:17 (Färdigt under 2019). Det statliga stödet för stärkt likvärdighet och kunskapsutveckling förstärks. Fler karriärtjänster inrättas i utanförskapsområden. Lagen om tillgång till elevhälsa ska definiera vilken tillgång som är en acceptabel lägstanivå (Utredning 2020-2021. I kraft 2022). Förslagen i 2018:57 genomförs (Proposition våren 2020). Alla barn ska ha goda möjligheter att gå i kulturskola. Ett beslutsunderlag som kan skapa förutsättningar för statligt huvudmannaskap för skolan tas fram.

Det här är för mig överenskommelsens mest intressanta punkt. Dels plockar den upp skolmyndighetsutredningen ur papperskorgen, och dels pratar den om något som jag har lyft i åratal – tillgång till elevhälsa måste kvantifieras. Vi behöver regelverk. Det gäller också skolbibliotek och andra liknande institutioner i skolan. Målstyrningen har här i Sverige varit helt fundamentalistisk vilket skadat likvärdigheten.

Och sedan kommer att ett statligt huvudmannaskap ska utredas. Detta är naturligtvis en väldig seger för Lärarnas Riksförbund med flera aktörer i skolfrågan. Skolan är en så viktig samhällsinstitution att den måste verka inom en stark och skicklig professionell organisation.

  • 55. Nya betyg i gymnasieskolan. Övergå till ämnesbetyg på gymnasiet och reformera betygssystemet genom att justera reglerna för sammanvägningen av olika delmoment inom ett betyg i ett ämne, så att ett enstaka lägre resultat i ett delmoment i ett ämne oftare kan kompenseras med goda resultat i andra delmoment. Denna förändring ska ske utan att utlösa en ny betygsinflation (Utredning 2019–2020. I kraft 1 juli 2021).

Äntligen! Och något som det också redan finns en utredning om som Anna Ekström tillsatt.

  • 56. Reformera lärarutbildningen. Kraven på utbildningen skärps. Intagningskraven höjs. Fler lärarledda timmar införs och kopplingen mellan teori och praktik stärks och fokus på metodiken ökar Förutsättningarna för akademiker att välja läraryrket underlättas. Längden för Kompletterande pedagogisk utbildning (KPU) kortas ner och studietakten höjs. Möjligheterna att jobba på en skola och studera till lärare parallellt förbättras. Sex och samlevnadsundervisning ska vara en obligatorisk del av lärarutbildningen liksom kunskaper om neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. (Genomförs från 2021).

Bra förslag tycker jag,

  • 57. Ett etableringsstopp införs för fristående grund- och gymnasieskolor med konfessionell inriktning. Befintliga skolor med konfessionell inriktning ska kontrolleras bättre. En utredning ska först definiera avgränsningar.

Rör få skolor men för de barnen som hamnar på sådana skolor är det viktigt.

* * *

Sammantaget får man väl säga att detta för skolan handlar mer om en överenskommelse om vad liberalerna ville ha för att stödja en S-regering än om en gemensam politik. Det som en tillträdande S/Mp-regering själva kommer ta till initiativ till ligger ju såklart utanför detta.

Jag tror att det hade varit ännu bättre med en koalitionsregering för då hade det inte varit en lika starkt ensidig gisslansituation.

Men förslagen är pragmatiska, de pekar i en riktning. Några kanske inte är så bra men om man inte fattar beslut får man heller inte veta vad som var fel. Som helhet pekar de mot införande av regelverk, mot förstatligande, mot en professionell organisation för lärare och skolledare att arbeta inom och det kan på sikt visa sig vara väldigt viktigt.

Det överenskommelsen är renons på är åtgärder för att komma tillrätta med lärarbristen och frågan om segregation. Det senare naturligtvis eftersom en utgångspunkt i hela överenskommelsen är att inte röra något vid det extremt marknadsliberala system vi byggt in i skolan i Sverige. Ett system som alla de professionella i skolan vet är problematiskt, men som är anatema i politiken.

Relaterat

Reagera på inlägget:

Sidor