Annons

Det fanns all anledning för regeringen Bildt att gömma OECD-rapporten

Relaterat

I mitt förra blogginlägg förvånades jag över att OECD:s senaste rapport inte fick genomslag i svensk media och skoldebatt. Man kan på samma sätt bli förvånad över att inte 2015 års rapport från OECD fick något större genomslag. I Sverige reagerar man knappt ens på att OECD:s chef för utbildningsfrågor sa: ”Det verkar som om det svenska skolsystemet förlorat sin själ”. Ingenting verkar bita på den svenska skoldebatten. Och allra minst fakta.

Nu visar en nyåterupptäckt rapport att OECD redan 1992 mycket kraftfullt varnade den dåvarande svenska regeringen från att genomföra marknadsreformer på det sätt man hade för avsikt att göra. Detta är en rapport som inte ens diarefördes i Sverige. Det kanske inte är en glömd, utan en faktiskt en gömd rapport? Det fanns i alla fall all anledning för regeringen Bildt att gömma den. Jag har aldrig läst en sådan sågning av en regering i någon officiell rapport någonsin.

Det är LO-utredaren Mattias Samuelsson som har hittat rapporten. Han fick be OECD om den eftersom den som sagt inte diarieförts i Sverige. Han har skrivit om den här. Mats Wingborg på Arena har också bloggat om den här. Man kan verkligen fråga sig varför detta med den glömda (gömda?) rapporten bara var en nyhet för två bloggare och Studio ett i P1, men inte för våra stora tidningsdrakar?

Det som framkommer i rapporten bekräftar mina värsta farhågor. Det är inte bara det att de uttrycker oro. De anklagar den svenska regeringen för att medvetet inta en okunnig hållning till utbildningsfrågor, styrning av system och regerande.

Jag skrev boken ”Barnexperimentet” (Leopard förlag 2013) eftersom jag upplevde att man hade genomfört ett gigantiskt experiment med den svenska skolan. Jag beskrev i den det hafsiga reformarbetet som föregick framförallt friskolereformen 1992 och att redan då fick man mothugg av forskare som undrade vad man stödde sig på för evidens.

Men jag kände inte till OECD:s rapport. Att att nu få läsa den och se de frågor och uttalanden som OECD gör är nästan kusligt. Det här var alltså något som Carl Bildt och de andra i den regeringen kände till. Ändå valde man att genomföra reformer på det sätt man gjorde. Ingen kan efter detta hävda att man inte visste vad man gjorde eller vad som skulle kunna hända. Kanske är det också därför man så konsekvent försöker förneka kunskap om detta?

Det är en enorm skandal som borde leda till att en hel del borgerliga politiker och tyckare borde omvärdera en hel del av både sin historieskrivning men också sin syn på sakfrågor.

I korthet beskriver OECD att Sverige innan dessa reformer var ett föregångsland vad gäller utbildning och också vad gäller utvecklingsarbete inom området. Man beskriver tidigare regeringars mödosamma arbete med att skapa konsensus, göra försöksverksamheter och seriöst utreda både vad man vill och dess konsekvenser, som världsunikt både i omfång och kvalitet. Det är med den utgångspunkten man ställde sig främmande till de genomgripande förändringar som Sverige nu hade för avsikt att genomföra. Man kan inte se evidens för att politiken på något sätt är genomtänkt bortom ideologi.

Man pekar speciellt ut valfrihets- och marknadsreformerna. Man är väldigt tydlig med att de internationella erfarenheter som då redan fanns visar att man måste genomföra sådana reformer med stor försiktighet eftersom de där de hade provats, bland annat i Australien och USA, hade lett till segregation och olikvärdighet mellan skolor.

Detta är allvarligt nog. Men det allvarligaste ligger nog egentligen i kritiken av hur man regerade ”…the style of policy-making”.

Redan i början av rapporten uttrycker man förvåning över avståndet mellan regeringens ambitioner och de som skulle genomföra dem. OECD beskriver att beslut istället fattades på politisk och ideologisk nivå utan att man gjort sin hemläxa, ”home-work”, för att underbygga sina beslut. Istället för försöksverksamheter skulle man nu förändra hela systemet och det snabbt.

Man identifierar i rapporten en hel mängd frågetecken. Man säger samtidigt att man inte kan veta hur det kommer att bli eftersom systemet befinner sig i förändring.

Men man lyfter oro för saker som vi alla som jobbar i skolan känner igen. Ansvarslösheten. Vem ska egentligen styra? Vad menas med kvalitet? På flera ställen beskriver OECD den dåvarande regeringen som att de ”valt att vara okunniga om problemen” (…chosen to remain agnostic …).

Inte minst pekar OECD på den osäkerhet som också kommunaliseringen innebar. Vad händer när inte staten längre är med i löneförhandlingar kring lärare – vad kommer det att innebära för likvärdigheten i landet? frågar man. Det stycket är intressant också för att den visar att Bildt-regeringen såg sig som att de byggde vidare på kommunaliseringens decentralisering. Det är som om Socialdemokraterna lade grunden för det som skulle komma. Just om läraryrket skriver OECD ”I detta, som i andra områden, verkar medvetet odlad osäkerhet var den dominerande egenskapen i det politiska beslutsfattandet”. Herregud! Vi pratar om ett skolsystem!

Ett av de allra märkligaste ställena är när OECD, utifrån internationella erfarenheter frågar regeringen om vad de ska göra om det visar sig att likvärdigheten försämras på grund av skolval och marknad. ”Det är ingen fara” svarar regeringen enligt OECD, ”det kommer inte svenska folket att acceptera”, men man kunde inte svara på om regeringen hade tänkt ut några sätt att komma tillrätta med det om det skulle ske.

OECD menar att det finns tre grundläggande frågor man måste utreda innan man sätter igång en sådan reform: Vem ska utvärdera effekterna? Mot vilka kriterier ska man utvärdera? Och inom vilka begränsningar ska de verka? Det OECD beskriver är normalt ansvarstagande beslutsfattande. Något som den regeringen Sverige då hade inte överhuvudtaget verkade vara intresserad av.

Jag kan rekommendera alla som är intresserad av skola att läsa rapporten. För att möjliggöra det har jag lagt den här. Egentligen kan man säga att de 26 år som gått varit onödiga. Att kommunaliseringsutredningen, OECDs kommission 2015 och Skolkommissionen var onödiga.

Vi fick redan 1992 reda på vad som var svagheterna i systemet. Och några med makt valde att strunta i det. Detta eftersom man var så ideologiskt trosviss och övertygad. Vi behöver kanske inte någon mer kommission annat än en sanningskommission.

Varför var det så bråttom att man var tvungen att bryta ner ett av väldens då bästa skolsystem? Och överge all rationalitet i beslutsfattandet?

Relaterat

Reagera på inlägget:

Ingen i Sverige verkar lyssna på OECD – och det är allvarligt

Relaterat

Förra veckan lämnade OECD en rapport om den svenska ekonomin. Den här gången tog de speciellt upp skolan i den. Det är verkligen inte första gången OECD kommenterar den svenska skolan, som vi alla vet. Inte minst är deras rapport från 2015 som ju var specialbeställd av svenska staten både läsvärd och intressant.

Man kan undra vad de från sin horisont i Paris tänker om Sverige. De skriver rapport på rapport men ingen i Sverige verkar lyssna. Jag letade förgäves igenom både Dagens Nyheter och Uppsala Nya Tidning efter något omnämnande av deras senaste rapport. Det fanns ingen som helst rapportering av vad OECD säger om den svenska skolan. Jag tycker att det är väldigt intressant. Vad är det som gör att en av de största internationella ekonomiska sammanslutningarnas erkänt skickliga experter inte får nyhetsutrymme i Sverige?

Kan det bero på vad de säger? Trots att det närmast är att betrakta som en marknadsliberal tankesmedja så säger deras experter saker som ”Konkurrens och skolval kan vara kraftfulla verktyg för att förbättra skolkvaliteten, men privata intressen avviker i många fall från samhällets intressen som helhet. Effektiv reglering och styrning måste därför styra privata leverantörer för att leverera till allmänhetens bästa.”

Vi tar det långsamt: De menar att tävling och skolval kan vara bra (vilket närmast är ett ideologiskt uttalande eftersom det inte finns så mycket evidens för det), men sedan säger de att privata intressen kan avvika från samhällets. Det är ett mycket enkelt konstaterande av att möjligheten att tjäna pengar på en verksamhet kan göra att den verksamheten inte gör det vi som samhälle skulle vilja att den gör. Ett aktiebolag t.ex. ska bara tjäna pengar åt sina aktieägare. Men en skola ska uppfostra och förbereda samhällsmedborgare. Det är inte säkert att de två sakerna går ihop. Därför, menar OECD, måste ett skolsystem regleras så att de som agerar i det tvingas uppfylla det samhället vill.

För att tala klartext: OECD menar att vi måste skapa ett regelverk som tvingar friskolorna att fungera för samhällets bästa.

I rapporten illustrerar man detta med att friskolorna bara plockar russinen ur kakan:

När det gäller segregation har för övrigt min och German Benders segragtionsrapport nu översatts och finns här. Och man visar att också att konkurrens (competition) och vinstintresse (for profit) är negativt korrelerat med elevers resultat (konkurrens är inte signifikant men vinstintresse är det):

Lägg märke till att lärartäthet inte spelar någon roll i deras data, att Stockholm uppenbarligen har en bra skolorganisation, att det spelar roll om man har utbildade lärare och att man anpassar undervisningen efter sin elever. Lärarsituationen för oss till en av rapportens tråkigaste bilder:

Den här bilden som ju kommer från OECD:s mätning av lärares arbetsvillkor mm TALIS är ju så oerhört skrämmande för ett land. Och borde leda till en ordentlig självrannsakan bland politiker över hela fältet. Inte till snabba paniklösningar utan till funderingar kring vad som är centralt för läraryrket, för lärares motivation och arbetsglädje. För det är i mötet, det dagliga mötet, timme ut och timme in, dag efter dag, vecka efter vecka, månad efter månad, år efter år, mellan svenska lärare och barn och ungdomar som vår gemensamma framtid formas.

Vad rekommenderar de då? Jo:

  • En miniminivå av nationell finansiering som styr pengar till de elever som behöver det mest
  • En regionaliserad myndighetsstruktur som arbetar med utveckling, inte minst fortbildning.
  • Ett objektivt nationellt provsystem.
  • Symmetrisk vägning av betyg, och gör det lättare att komma in på gymnasiet.
  • Se till att intag och nya skolor ger en socioekonomisk blandning av elever.
  • Stärk lärarutbildningen så den innehåller mer lärarledd tid, mer praktik och mer forskning.
  • Förstärk kontinuerlig fortbildning och utveckling genom regionalt stöd, systematiskt kollegialt lärande samt, för båda parter gynnsamt, utbyte med universitet och högskolor.

Jag ser fram emot den studie som snart kommer från OECD: André, C., J. Pareliussen and H. Hwang (2019), What drives the performance of Swedish lower secondary schools?, OECD Economics Department Working Papers. Det är alltid intressant att läsa vad de skriver. De har stor integritet, och fast de har ett tydligt marknadsekonomiskt grundperspektiv ramlar de inte ner i de enkla och banala lägen som den svenska skoldebatten så ofta hamnar i.

Om vi ska ha vinstintressen i skolsystemet måste de aktörerna begränsas och tvingas agera så att samhället som helhet får nytta av det. Skola är inte ett verktyg för internationella riskkapitalister att bli rika. Det är ganska självklart och det känns konstigt att behöva säga det.

Relaterat

Reagera på inlägget:

Statligt avtal är vägen ut ur lärarkrisen

I Sverige är politikerna påtagligt valhänta kring den oerhört allvarliga lärarkrisen. Och på det lokala planet försöker man (med budgeten låst av kommunfullmäktiges prioriteringar där inte alltid skolan är det viktigaste) lösa problemet med så billiga lösningar som möjligt.

Vi vet att en av anledningarna till krisen är hur lärarkåren har uppfattat förändringar i regelverket. Förändringar som gjort att läraryrket gått från ett fritt yrke med stort ansvar till ett där man ska uppfylla så många regler som möjligt på kortast möjliga tid.

Men trots västerlandets värsta lärarbrist är det ingen som vågar föreslå något verkligt radikalt. Något som verkligen skulle både glädja de lärare som finns och locka nya ungdomar till yrket. Vad skulle det kunna vara?

Professor Alma Harris har tillsammans med sin forskarkollega Michelle Jones skrivit en artikel i tidskriften School Leadership & Management som vi i Sverige borde läsa och fundera över.

De börjar med: ”Runt om i världen växer en förståelse av att lärarautonomi och professionellt inflytandet är kritiska komponenter i strävan efter skol- och systemförbättring. Möjligheten och potentialen för lärare att leda i reformer är en central fråga inom den internationella diskursen om utbildningsreform och förändring. Denna möjlighet återspeglas i en rad aktuella publikationer som kraftigt hävdar att lärare borde spela en mycket mer central roll i beslutsfattandet och skapande av politik.”

De beskriver sedan de negativa följderna av om lärare bara blir utsatta för olika reformförsök uppifrån. De kontrasterar det mot arbete som har skett i Ontario där man arbetat med lärares ledarskap i det som kallas Teacher Learning and Leadership Program (TLLP) och som har blivit utvärderat.

Slutsatsen är:

”Beviset är tydligt: dessa lärarledare kommer att göra fantastiska saker; De kommer att initiera, innovera, genomföra och dela ett brett sortiment av projekt som kan utveckla kollegialt lärande, förbättra praxis och stödja elevinlärning. De kommer att uppleva framgång i konkreta resultat - till exempel förändringar i praxis för undervisning och bedömning - och också viktigare, i de ibland omätbara fördelarna med att vara bemyndigad, aktiverad och värderad. De kommer att navigera i personliga, interpersonella och praktiska utmaningar, eftersom deras ledarskap testas och växer. De kommer att lära sig att samarbeta och dela för att sprida kunskap om studentinlärning och upprätthålla förbättringar i praktiken. och de kommer att visa det professionella, pedagogiska och ekonomiska värdet av självinriktade, lärarledda innovativa och effektiva metoder ...”

Det här har jag också sett gång på gång i de kretsar jag rör mig i runt om i landet. Vad som händer när lärare både tar initiativ, men där de också får möjlighet att vara med och utveckla och ta ansvar. Det är där den allra bästa skolutvecklingen finns. För den görs av skickliga, välutbildade personer med stor kunskap i de utmaningar de har i sin vardag. De behöver stöttning, visst – och utmaning. Men de behöver framförallt möjlighet och tillåtelse att göra det. Och för det krävs det ett mindre nervöst ledarskap och en visad tillit.

Harris och Jones avslutar med: ”Ser man framåt finns det mycket att lära av TLLP och från andra projekt som det. Att stödja lärare att vara innovativa, kreativa och samarbetande kan göra en varaktig skillnad för lärande och elever. Det politiska samtalet skiftar oupphörligen och politiska prioriteringar förändras men det som ständigt är konstant är lärarens yrkesmässiga vilja, skicklighet och uthållighet. Finansieringen kan försvinna över natten, politiskt stöd kan sänkas, intressenternas intressen kan vara sidospårade, men den enorma styrkan i lärarledarskapet förblir, uppehåller och överlever.”

Här i avslutningen pekar de på något viktigt. Medan politiker fladdrar från den ena dagsländan till den andra är lärarna hela tiden kvar i klassrummet och på sina skolor. De har en lång utbildning och ett starkt intresse för att det ska gå bra för sina elever. Man kan lita på dem.

Den bästa reformen framöver vore kanske att återställa lärares position som yrkeskår genom att ge dem ett enda bra nationellt avtal att arbeta inom, med tydliga gränser för hur mycket man ska undervisa och med garanterad undervisningsutvecklingstid.

Att återställa läraryrket är statens ansvar och något kommunerna borde välkomna (ett sådant avtal ska naturligtvis också innehålla förslag i linje med Björn Åstrands utredning om karriärvägar och professionsprogram).

Vägen framåt går inte genom att lokala politiker och förvaltningar försöker utnyttja de avtal som finns för att klämma ur lärare så mycket som möjligt utan genom att vi nationellt bestämmer vad läraryrket ska vara. Och i det ger lärare stor makt över sin arbetssituation och ett tydligt inflytande vad gäller reformer som rör undervisningen.

Reagera på inlägget:

Inget mindre än en skandal

Relaterat

I Skolverkets nya allmänna råd tydliggörs att det är läraren som bestämmer om vad som ska dokumenteras för betygsättning. Man skriver: ” Läraren avgör vilken dokumentation som behövs för att stödja elevernas kunskapsutveckling och för att säkerställa ett brett och varierat underlag inför betygssättningen.” och ”Det finns inga krav på̊ att läraren ska dokumentera alla kunskaper vid både formella och informella bedömningssituationer. Det finns inte heller några bestämmelser om hur dokumentationen ska utformas”.

Vi känner alla till miljardturerna kring Stockholms stads IT-plattform och lärare överallt har länge klagat på olika plattformar. Nu har Lärarförbundet undersökt 527 lärares åsikter om dessa som inte sällan kallas ”lärplattformar”. Man kommer fram till att:

  • Sex av tio (59 procent) lärare svarar att den digitala lärplattformen i låg grad fungerar som ett stöd för elevernas lärande.
  • Majoriteten (59 procent) svarar att de inte skulle använda lärplattformen om de inte var tvungna.
  • Mer än åtta av tio (82 procent) lärare instämmer i att dokumentationskraven gör dem stressade.
  • Nära åtta av tio (77 procent) anser att dokumentationskraven minskar deras arbetsglädje.

Det här är fruktansvärt allvarligt. Femtionio procent av de tillfrågade lärarna menar att de är tillsagda att använda verktyg som inte leder till lärande. Det vill säga att skolledningar eller huvudmän bryter mot Skolverkets allmänna råd. Vi kan också i och med detta hädanefter stryka ordet lär i lärplattformar. Lika många skulle INTE använda dem om de inte var tvungna. Vem tvingar lärare att använda verktyg som inte leder till något är en bra fråga. En annan lika bra fråga är ”varför?”. Ännu en bra fråga är varför lärare som kollektiv och som individer accepterat detta?

Vem har satt den här agendan? Är det de ekonomiska intressena i branschen? Är det nämnder som inte litar på lärare? Är det förvaltningschefer med svag förankring i skolans praktik?

Vad det än är så är det dags för förändring. Lärare behöver ta Skolverkets ord på allvar. Det är lärarkåren som är utbildad för betygsättning och ska därmed också bestämma över hur denna ska utföras. Den förvaltning eller skolledning som vill sätta sig över det ska ha väldigt goda skäl för det, eftersom de annars bryter mot den juridiska vägledning som finns.

Som helhet är detta, om Lärarförbundets siffror är representativa, både en skandal och ett bedrövligt sakernas tillstånd.

Relaterat

Reagera på inlägget:

Därför är lilla Uruguay en förebild i skolvärlden

När jag började skriva detta satt jag ute på landet i Uruguay. Tidigare på dagen hade vi lämnat mina vänners barn på deras Escuela Publica Rural, en statlig landsbygdsskola. De hade haft lov och sprang, glada över att få börja i skolan igen, iväg till sina kompisar. Alla var de iklädda sina vita (mycket praktiska) laboratorierockar med blåa rosetter (mindre praktiskt) som är skoluniformen för lågstadiebarn i Uruguay.

När jag hör mina vänner berätta om sina barns lärare slår det mig hur lika skolor över hela världen är. Inte minst drivkrafterna hos lärarna som med stor energi försöker både lära barn det de ska lära sig men också ser till att de på olika sätt växer som människor. Skola är aldrig bara kunskapsproduktion.

Trots att jag var i Uruguay följde jag med i skoldebatten hemma. Och jag slås av att debatten (som vanligt) inte verkar handla om de systemfrågor jag tycker den borde handla mer om. Det som fick mig att börja skriva detta var dock ett inlägg i en Facebook-grupp som länkade till en artikel i en tidningsartikel från USA. Artikeln inleds med:

Philadelphia’s charter schools serve a more affluent and advantaged population than its traditional public schools, according to a new report by the Education Law Center, which questioned whether the charters are complying with civil rights laws.

Ungefär:

Philadelphias friskolor betjänar en mer förmögen och priviligierad befolkning än dess traditionella offentliga skolor, enligt en ny rapport från Education Law Center, som ifrågasätter om friskolorna följer medborgarrättslagstiftning.

Man blir alltså upprörd i USA över segregation som följer i spåren av deras ganska få offentligt finansierade friskolor. Men kanske ändå viktigare är varför. Man menar att ett sådant skeende kan bryta mot lagstiftning. I USA menar man (egentligen) inte att offentliga medel ska kunna användas för att gynna en elit. Det bryter mot hur de grundläggande menar att en demokrati ska fungera, och därmed hur skattemedel ska användas.

Men det de beskriver i artikeln och i meningen ovan har blivit det vanliga i svenska städer:  ett regelverk för skolval, etablering och finansiering av friskolor som med skattemedel möjliggör för vissa befolkningslager att isolera sig. Och det med hjälp av skattemedel som på grund av konstruktionen möjliggör för människor att tanka ut obegränsade vinster ur den verksamheten.

I samtal med en uruguayan sade jag en kväll att Sverige faktiskt har ett mer neoliberalt skolsystem än USA. ”Det var tråkigt att höra”, sade han, ”jag beklagar”. Och han menade det uppriktigt eftersom Uruguay aldrig gick den vägen. Chile som tidigare var det enda land som kunde mäta sig med Sverige i hur neoliberalt ett skolsystem kan vara, har nu tagit bort möjligheten till att ta ut vinst från skolor och förändrat sitt skolvalssystem. Man ska veta att det chilenska exemplet följdes av många länder i Latinamerika. Olika regeringar och andra militärdiktaturer gjorde varianter på det Chile gjorde. Ofta var de i detta påhejade av både USA, Världsbanken och andra.

Men lilla Uruguay gjorde det inte. Här bestämde man sig istället för att gå en helt annan väg. Undervisning skulle vara fri och för alla, sekulär och statlig. När det gäller vinster i välfärden hade man faktiskt en folkomröstning och det röstades ner. Så har också Uruguay ett av de mest likvärdiga skolsystemen i Latinamerika.

En annan sak som utmärker systemet är att lärarfacken har väldigt stor makt över hur och vilka skolreformer som ska genomföras. En av anledningarna till att jag var i Uruguay var faktiskt för att träffa representanter för deras utbildningsdepartement, eftersom jag var nyfiken på deras skolsystem som avviker från många i Latinamerika.

Två frågor jag brottas med när det gäller Sverige är

  • 1. Sverige fick det mest neoliberala skolsystemet i världen. Jag menar i Chile var det en militärdiktatur som införde det. Men varför fattades dessa beslut i Sverige, egentligen?
  • 2. Varför är inte debatten kraftigare i Sverige? Varför protesterar inte elevorganisationer och invandrarföreningar mot den segregation och uppdelning av samhället som pågår?

För det var sådana reaktioner som ledde fram till förändringarna bort från marknadsexperimentet i Chile. Hur kan det komma sig att alla ”borgerliga” partier i Sverige tycker att den enda liberalism som finns är marknadsliberalism, det som andra liberala och konservativa människor i hela världen tycker är extremt och fjärran från demokratins kärna? Beror det på att vi har skapat ett demokratiskt underskott, att vi genom systemen flyttat ansvarsfrågor och påverkan så att ingen i Sverige längre känner att de kan påverka annat än privat genom sina egna val av ”välfärdstjänster”?

Man ska veta att de marknadsliberala reformerna i Chile hade ett väldigt tydligt syfte: att bryta folkrörelsers makt och försäkra eliten deras privilegier.

Jag kanske får svar någon gång.

Det var i alla fall väldigt uppfriskande att här i Uruguay träffa representanter för ett skolsystem som i första hand vill försäkra sig om att alla barn får en bra skola. Och som inte tror att en marknad är vägen dit.

Reagera på inlägget:

Sidor