Annons

Det går att tackla lärarbristen – om viljan finns

Det är en självklarhet att våra elever ska undervisas av behöriga och legitimerade lärare. Att vi talar om obehöriga ”lärare” är egentligen en självmotsägelse. Lärare är numera ett legitimationsyrke och lärare är man först med en lärarexamen. Smaka på formuleringen ”obehörig polis” eller ”obehörig läkare” så inses lätt att situationen med obehöriga som fyller våra klassrum är fullständigt oacceptabel.

Sedan legitimationsreformen trädde i kraft har kommuner och friskolor haft hela åtta år på sig att lösa situationen. Dels genom att höja lönerna och förbättra arbetsvillkoren så att fler vill bli lärare och stanna i yrket, dels genom att se till att de obehöriga som finns i verksamheten kan komplettera med studier för att nå lärarexamen. Det ansvaret har långt ifrån alla huvudmän tagit.

Nu står vi här inför en prognostiserad brist på nästan 80 000 lärare på tio års sikt, samtidigt som den besparingsvåg som sveper över Sveriges kommuner drabbar skolan hårt. Konsekvensen är att lärarnas redan tunga arbetsbelastning ökar. Detta är katastrofalt, inte bara för lärarna själva utan också för eleverna – och i förlängningen för hela Sverige.

Att konsekvenserna redan är kännbara framkom i Lärarnas Riksförbunds undersökning ”Gymnasie-lärarna som inte får sova” som vi gav ut inför skol-starten. Undersökningen visade att lärarnas arbetsbelastning har ökat och är så tung att många upplever stressrelaterade symptom, vilket går ut över kvaliteten på undervisningen och över lärares sömn och hälsa. Över hälften av de tillfrågade gymnasielärarna hade övervägt att lämna läraryrket. Det är allvarliga siffor eftersom Sverige behöver varje lärare som finns. I ett sådant läge kan vi inte köra slut på de lärare vi har.

Vägen framåt ligger inte i en ökad arbetsbelastning för lärare. Ska vi verkligen motverka lärarbristen måste vi ge lärare verkliga möjligheter att göra sitt jobb. Börja med att rensa bland lärarnas arbetsuppgifter. Det finns cirka 40 000 lärare som lämnat skolan och över hälften av dem kan tänka sig att komma tillbaka om arbetsvillkoren och lönen blir bättre. Vill skolans huvudmän verkligen göra något för att förbättra situationen går vissa saker att göra omedelbart: minska arbetsbelastningen och höj lärarlönerna! Det går att tackla lärarbristen – om viljan finns.

I tider av lärarbrist är det också avgörande att avhoppen från lärarutbildningen minskar. Då måste lärarutbildningen hålla en hög kvalitet. Den verksamhetsförlagda utbildningen, VFU, utgör lärarutbildningens kärna och är avgörande för att studenter ska bli väl förberedda för sitt yrke. För att det ska fungera behövs yrkesverksamma lärare som i egenskap av handledare kan ta emot studenterna ute på
skolorna. 

Det är under all kritik att handledare varken får tid avsatt, ekonomisk ersättning eller nödvändig utbildning för sitt uppdrag. Handledarna är värda både tid och pengar. Läs gärna mer om undersökningen och om våra förslag här på skolvärlden.se.

Åsa Fahlén, ordförande Lärarnas Riksförbund
Ledare i Skolvärlden #7 2019

Reagera på inlägget:

Tillsammans gör vi skillnad

Det har blivit dags för ett nytt läsår med allt spännande som det innebär. Vi lärare och vägledare vet vilken fantastisk arbetsplats skolan kan vara – även om det finns stora utmaningar. För Sverige som kunskapsnation är det avgörande att många fler vill välja att utbilda sig till dessa yrken. Till er som har blivit lärare eller vägledare och kommer ut på er första tjänst, säger jag grattis och varmt välkomna!

Vad gäller de stora utmaningarna, har det under sommaren funnits två särskilt viktiga tillfällen att påverka de beslutsfattare som är ansvariga för skolan: nämligen de två politikerveckorna, Järvaveckan och Almedalen.

Under Järvaveckan satte vi ljuset på hur en tredjedel av eleverna slås ut i den svenska skolan. Det stora sorgebarnet är gymnasieskolans introduktionsprogram som visat sig vara en återvändsgränd för de ungdomar vars betyg inte räcker till att börja på de nationella programmen. I en uppmärksammad artikel på DN Debatt föreslog jag att en helt ny, mer individanpassad skolform ska inrättas. Vi vet vad utbildning betyder för ungas möjligheter att skapa sig en framtid. Sverige har inte råd med en passiv hållning där elever år efter år tillåts gå igenom skolan utan att de blir rustade inför den framtid som numera kräver gymnasieexamen.

I Almedalen släppte vi en undersökning gjord bland landets kommunala skolpolitiker om hur de egentligen ser på sina förutsättningar som huvudman för grundskolan. Den visade på tankeväckande resultat. Nästan 9 av 10 av dem som ansvarar för svensk skola bedömer att de inte kommer att kunna finansiera skolan i framtiden utan att staten skjuter till mer pengar. Detta tillsammans med de kommunala nedskärningarna som nu sker gör att det är mer än uppenbart att Lärarnas Riksförbund hade helt rätt från början: Kommunerna klarar inte av huvudmannaskapet för skolan.

För parallellt med en skriande lärarbrist, som i mångt och mycket beror på tidigare försummelser, görs det stora nedskärningar i skolan ute i kommunerna. Satsningar som partierna lovat på nationell nivå står och faller med kommunernas ekonomi. Det är en helt orimlig situation och analysen om vad som bör göras måste nu landa hos alla.

Detta ledde förstås till många viktiga samtal med politiker under Almedalsveckan. Ett arbete som vi med full kraft ska fortsätta under hösten. Vi vet att en enskild åtgärd inte kommer att kunna lösa alla skolans problem, men frågan om huvudansvaret för skolan med dess finansiering är dock helt avgörande för att andra reformer och satsningar ska få effekt på riktigt. Och det är bråttom!

Lärarnas Riksförbund, det är vi alla över 90 000 medlemmar tillsammans. Nu behöver vi kraftsamla inför det nya läsåret och driva på i rätt riktning. Inled gärna höstterminen med att manifestera skolan den 10 september på Skolans dag. Det är en dag för att sätta fokus på lärarnas arbetssituation och kräva politiskt ansvarstagande. Mer information får du från din kommunförening.

Tillsammans gör vi skillnad!

Åsa Fahlén, ordförande Lärarnas Riksförbund
Ledare i Skolvärlden #6 2019

Reagera på inlägget:

Det finns inte en krona att spara in

Relaterat

Nyligen presenterade Lärarnas Riksförbund en undersökning som jämförde Sveriges kommuner som huvudmän för grundskolan. Rapporten ”Lyckas din kommun med skolan utifrån sina förutsättningar?” fick stor uppmärksamhet. Tanken var inte att skapa ytterligare en ranking och enskilda kommuners placering var inte det viktiga, utan syftet var att skapa en diskussion om de stora och orimliga skillnader som uppstår när landets 290 kommuner får lov att ha olika ambitioner för skolan. 

Dessvärre bekräftade undersökningen återigen vår bild av att det nuvarande systemet nått vägs ände, men reaktioner ute från kommunerna visar glädjande nog att vi lyckats åstadkomma just den diskussion vi efterlyste.

Den kraftiga besparingsvåg som nu drar genom hela landet är ett annat exempel på det dysfunktionella i svensk skola. Enligt den ekonomirapport som SKL presenterade nyligen är kommunernas finanser svagare än på många år. Många kommuner väljer nu att spara på skolan i ett läge där antalet elever stiger och lärarbristen tilltar. Det riskerar att leda till kännbara och långtgående konsekvenser för både elever och lärare. Det går inte att springa snabbare och undervisa fler utan att kvaliteten i undervisningen försämras. 

Alla elever drabbas, men de elever som har det tuffast kommer att förlora allra mest. Och när lärare förväntas göra allt mer på kortare tid blir det svårare att få legitimerade lärare att stanna i yrket. Våra politiker måste komma ihåg att vi står inför en brist på närmare 80 000 lärare och att samtliga huvudmän måste ta sitt fulla ansvar för att vända utvecklingen.
I det läget finns det inte en krona att spara in. 

De stora variationerna i skolans förutsättningar och resultat samt utmaningarna med finansieringen av välfärden är en illustration av varför kommunerna inte borde ansvara för skolan överhuvudtaget. Det brådskar nu med att helt flytta över skolans finansiering från kommunerna till staten. 

Runtom i landet har det organiserats protester och enskilda initiativ mot besparingarna på skolan. Det är häftigt att se vilken kraft det finns i lärarleden. Lärarnas Riksförbund har stöttat alla dessa initiativ som rimmar väl med kärnan i vårt fackliga arbete: att kämpa för minskad arbetsbelastning för lärarna så att de orkar jobba kvar. Men också att strida för att eleverna ska få den undervisning och de resurser som de har rätt till. Elevernas livschanser får inte vara beroende av vare sig kommuners olika ekonomiska förutsättningar eller olika ambitionsnivå.

Kritik mot den svenska skolans utveckling mot försämrad likvärdighet har återkommit i ett flertal OECD-rapporter de senaste åren. I Skolvärlden kan vi dock läsa om något annat som OECD undersöker, nämligen hur det kommer att bli att vara lärare i framtiden. Vi vet inte vilken kunskap och vilka förmågor framtiden kommer att kräva, men en sak vet vi: Förutsättningarna för läraryrket måste bli helt annorlunda än i dag om vi ska lyckas. 

Vi lärare vill leverera det vårt land förväntar sig av oss. Men det kan vi inte så länge vi har politiker som anser att kommunernas självstyre är viktigare än likvärdig skola.

Åsa Fahlén, ordförande Lärarnas Riksförbund
Ledare i Skolvärlden #5 2019

Relaterat

Reagera på inlägget:

Vi måste ha en bättre arbetsmiljö – nu

Gränsen är nådd! Det måste bli stopp på de huvudlösa och kortsiktiga besparingarna på skolan som nu sker runt om i Sveriges kommuner. Jag kan konstatera att missnöjet växer i lärarkåren och vägen framåt ligger inte i en ökad arbetsbelastning för lärare. 

Över hela landet ser vi hur kommuner planerar för nedskärningar inom skolan (ofta betecknat som effektiviseringar) när budgeterade kostnadsökningar inte täcks inom ramarna. I stället för att satsa på arbetsmiljön och att eleverna ska få en högkvalitativ undervisning och skolgång så prioriteras annat. Det riskerar att gå så långt att skollagens krav om att skolan ska främja alla barns och elevers utveckling och lärande äventyras. 

Jag vet att Sveriges lärare inte har tillräckligt med tid att förbereda och efterarbeta sin undervisning. Det visar också den granskning som vårt förbund har genomfört. 

I stället för att få bättre förutsättningar för att genomföra en bra och kvalificerad undervisning så ökas arbetsbelastningen. Lärare tvingas vikariera mer och får mindre tid till att planera sin undervisning då de i genomsnitt undervisar två timmar mer i veckan än för 20 år sedan. 

Sveriges lärare och studie- och yrkesvägledare gör redan sitt yttersta. När vi tvingas öka tempot och därmed sänka ambitionsnivån så drabbas eleverna.

För att uppmärksamma detta och påverka i rätt riktning har vi bland annat dragit igång en kampanj, ”På lärarnas sida”. Här visar vi tydligt de problem som finns och har samlat information och argument för lösningar för våra medlemmar. Lärarnas Riksförbund står på lärarnas och studie- och yrkesvägledarnas sida.

Det har tagits flera lokala initiativ där lärarna protesterar mot nedskärningarna som riskerar landets framtid. Det är bra att vi tydligt visar, på alla nivåer, att detta är en ödesfråga för vår yrkeskår och jag kommer personligen att delta i manifestationerna. 

Med avtalet HÖK18 inom kommunal sektor ska nu alla skolor förstärka arbetet med lärares arbetstid, arbetsbelastning och skolans organisation. Målet är att säkra kompetensförsörjningen genom ett aktivt arbetsmiljöarbete. 

Detta arbete måste ske på varje skola och ge effekt på varje arbetsplats för varje lärare och studie- och yrkesvägledare. Det får inte riskera att bara bli en process på en förvaltning någonstans. 

Arbetsbelastningsfrågan är akut och måste tas tag i.

Åsa Fahlén, ordförande Lärarnas Riksförbund
Ledare i Skolvärlden #4 2019

Reagera på inlägget:

Skolan är en investering – inte en kostnad

Relaterat

Det görs nedskärningar i skolor över hela landet. Ofta benämns detta ”effektiviseringar”. Att göra vissa anpassningar beroende på antal elever och deras behov är naturligt, men att bara skära ner, effektivisera, är förödande för skollagens krav på att skolan ska främja alla barns och elevers utveckling och lärande.

Det här är dock följden av att man ofta bara ser skolan som en budgetpost i sin ettåriga budget och inte som den långsiktiga investering den borde vara. Skolan är en långsiktig verksamhet med långa ledtider och under en politikers mandatperiod har eleverna inte ens gått halvvägs i sin skolgång.

Alltför många politiker, kommuner och arbetsgivare ser enbart till hur de ska klara sin budget och hur de kan få behålla jobb eller politiska uppdrag. Fattar man ett nedskärningsbeslut nu ser man inte de fulla konsekvenserna efter bara ett eller två år, dessa blir synliga först på mycket längre sikt. Det blir då även svårt att utkräva ansvar av de som beslutat om nedskärningarna och som kanske leder till att man i en kommun inte har behöriga lärare eller att man har plockat bort all kringpersonal.

När skolhuvudmannen agerar så att behöriga legitimerade lärare lämnar skolan, så blir det också svårt att locka nya lärare. När lärare som söker jobb ser låga behörighetssiffror så inser de att det betyder att de som behöriga kommer få en utökad arbetsbörda och då kanske de avstår från att ta jobbet.

Ibland tror jag faktiskt att de som styr skolan inte alltid förstår konsekvenserna av ett kortsiktigt kvantitativt tänkande, som går ut på att de lärare som blir kvar ska tvingas undervisa fler timmar samtidigt som kunskapsförmedlingen ska tunnas ut både direkt och långsiktigt. Vi ser för lite av det nödvändiga kvalitativa tänkandet just nu. Det är något vi behöver om vi verkligen ska vara en kunskapsnation.

För mig är det självklart att vi måste se skolan som en investering och inte som en kostnad. Därför måste staten ta ansvaret långt in i framtiden. Den nationella politiken sätter upp skolans riktlinjer med skollag, läroplaner mm. Rimligt vore att den som beställer också betalar. Möjligheten borde vara större att vara mer långsiktig i finansieringen och också att se till att uppdragen rimmar med de tilldelade resurserna.

Det är orealistiskt att tro att varje liten kommun i Sverige, tillsammans med alla privata huvudmän, ska kunna ta det övergripande, nationella ansvaret för att det finns tillräckligt många lärare. Att säkra lärarförsörjningen är ett nationellt ansvar. Om de nationella politikerna ska kunna ta ett verkligt ansvar för skolan måste de också se till att ändra skolans styrsystem. Det kräver en prioritering som sätter skolans och landets intressen främst, och det kommunala självstyret och skolbolagens självständighet i andra rummet.

Det tar långt tid att bygga upp en bra skolverksamhet, men det går snabbt att rasera och förstöra den. Våra politiker behöver förstå att de måste handskas varsamt med skolan. Och se det som en långsiktig investering i sin budget – inte en kortsiktig kostnad.

Åsa Fahlén, ordförande Lärarnas Riksförbund
Ledare i Skolvärlden #3 2019

Relaterat

Reagera på inlägget:

Sidor