Annons

Likvärdighet kräver statlig skola

Det är mycket glädjande att svenska 15-åringar nu presterar över OECD-genomsnittet inom alla tre ämnesområden som Pisa undersöker, men den bristande likvärdigheten fortsätter dessvärre att vara ett stort och allvarligt problem.

Kritik mot den svenska skolans bristande likvärdighet har återkommit i ett flertal tunga OECD-rapporter de senaste åren. En av dem, ”Equity in education” (Likvärdighet inom utbildning), visade i fjol att bristande likvärdighet är ett problem för skolsystem runt hela världen men att Sverige ligger sämre till än genomsnittet. OECD:s utbildningschef Andreas Schleicher skrev då i förordet att ”postnummer är alltjämt det bästa underlaget för att förutspå kvaliteten på en elevs framtida utbildning.” En dystrare sanning får man leta efter.

Det är ett oerhört stort nederlag för Sverige att vi inte lyckas kompensera för elevers olika socioekonomiska bakgrund. Resultatskillnaderna ökar. Även OECD antyder att vi måste ta tag i detta, annars är vi illa ute.  

Den 8 december för exakt 30 år sedan tog Sveriges riksdag, trots intensiva protester, ett beslut som startade en utveckling som inte gynnat svensk skola. Kommunaliseringen av skolan i kombination med ett skolvalssystem som förstärker boendesegregationen har gjort att Sverige har hamnat i en svår situation. Och det är svårt att stoppa tillbaka anden i flaskan när man väl har släppt ut den. 

Vi i Lärarnas Riksförbund vet att en mer likvärdig skola kräver statlig finansiering och statligt ansvarstagande. Det lokala ledarskapet räcker inte för nationell likvärdighet. Vi har länge varit ensamma om att kämpa för det, men januariavtalets punkt om att ta fram ett beslutsunderlag för statlig skola visar att det börjar röra på sig.

Men i väntan på detta börjar jag bli otålig. För just nu hotas skolan av nedskärningar i ett stort antal kommuner. Tre av fyra kommunala skolchefer uppger till Sveriges Radio att det blir besparingar på skolan nästa år. Så här kan det inte fortgå.

När jag åker runt i landet berättar medlemmar och ombud om konsekvenserna, både för den egna arbetsmiljön och för elevernas möjligheter att få en god och kompensatorisk skolgång. Nedskärningarna måste stoppas! I väntan på statlig skola måste staten skjuta till mer resurser till kommunerna. Därför har vi bland annat krävt att en statlig skolakut ska inrättas.

Skolvärlden presenterar en undersökning om tystnadskultur, alltså när lärare undviker att kritisera sin arbetsgivare eftersom de är rädda för repressalier. Det visar sig att varannan lärare upplever att det råder en tystnadskultur på den egna skolan. Åtta av tio lärare är rädda för att eventuell kritik ska påverka deras lön. Mer än fyra av tio lärare har faktiskt upplevt att de blivit straffade för att de kritiserade verksamheten. Det är fullkomligt oacceptabelt! Det borde vara självklart att man har rätt att berätta om vilka förutsättningar man ges att göra sitt jobb. 

I grunden handlar även detta om ett politiskt misslyckande. Återigen kommer vi in på det faktum att en dysfunktionell styrning av skolan, där kraven ökar parallellt med att resurserna minskar, skapar rädda organisationer. Uppdrag och förutsättningar måste gå hand i hand för att skolan ska lyckas med sitt viktiga uppdrag.

Åsa Fahlén, ordförande Lärarnas Riksförbund
Ledare i Skolvärlden #10 2019

Reagera på inlägget:

Allt är inte nattsvart för svensk skola

I tider av lärarbrist målas det upp en bild av att ”ingen” längre vill bli lärare. Verkligheten är dock inte fullt så dyster. Intresset för lärarutbildningar är faktiskt det högsta sedan 2012! 

Det är Universitets- och högskolerådets nya antagningsstatistik som visar att söktrycket till lärarutbildningarna har ökat kraftigare än för övriga högskoleutbildningar totalt. Antalet examinerade har också ökat samtidigt som vi ser att många lärare som lämnat yrket nu kommer tillbaka, liksom att intresset för att karriärväxla ökar. 

Även om vi skulle behöva många fler för att mota lärarbristen, gläds jag åt den statistiken. Den visar att loppet på intet sätt är kört när det gäller svensk skola. Det finns oerhört många människor som vill bli lärare. Och konstigt vore det annars. 

Det är få yrken förunnat att varje dag kunna påverka unga människors framtid på ett så påtagligt och konkret sätt som läraryrket gör. Vi måste nu vårda denna positiva trend och göra mer för att ännu fler ska vilja bli lärare och stanna i yrket. De nedskärningar på skolan som nu genomförs riskerar att dra undan mattan för den positiva trenden – och den utvecklingen måste stoppas!

En annan statistik att glädjas åt är att Lärarnas Riksförbund växer stadigt och den senaste tiden har vi sett ett starkt tillflöde av nya medlemmar. Jag vill önska alla varmt välkomna och samtidigt tacka för allt fackligt engagemang! 

Medlemsökningen gör naturligtvis att förutsättningarna att bedriva framgångsrikt fackligt arbete ökar. Fler engagerade medlemmar gör större skillnad och tillsammans ska vi forma förbundet så att det blir det bästa för våra medlemmar. 

En av frågorna som vi måste fortsätta driva på i rätt riktning är lönefrågan. För trots att det även här har skett en förbättring under senare år är läraryrket fortfarande i dag ett av få yrken med en negativ livslön.

skolvärlden.se och i senaste numret av magasinet kan du läsa om Lärarnas Riksförbunds stora löneundersökning ”Lärare behöver ett lönesystem byggt på meriter”. Den visar att det finns stora problem med lärarnas lönebildning. Förutom att lärare är förlorare i ett livslöneperspektiv, premieras erfarenhet för dåligt och det finns på många håll stora oskäliga skillnader i vad lärare tjänar. 

Vår rapport visar bland annat att lärare i grundskolans senare år och i gymnasieskolan har haft sämst löneutveckling. Det har skett en marginell återhämtning under senare år, inte minst tack vare hårt fackligt arbete, men ännu är det alltså inte tal om en uppvärdering, bara en återställare.

År 1996 överfördes samtliga grundskole- och gymnasielärare från tarifflönesystemet till ett system med individuella och differentierade löner. Det har inte fungerat och kommunerna och friskolorna har brustit i sitt ansvar som arbetsgivare.

Vi på Lärarnas Riksförbund vill se ett lönesystem där lönen kan härledas till individers erfarenhet, skicklighet och formella meriter. I vår lönerapport ges ett förslag till ett sådant system. 

Vi lärare är värda bättre!

Åsa Fahlén, ordförande Lärarnas Riksförbund
Ledare i Skolvärlden #9 2019

Reagera på inlägget:

Ett envist arbete för utbildning ger resultat

Framgångsrikt opinionsarbete kräver långsiktighet och envishet. Det vet Lärarnas Riksförbund. Vi började driva frågan om lärarlegitimation 1992 – i dag är det ett krav för att få en fast anställning. Sedan kongressen 2008 har vi verkat för statligt ansvar för skolan – nu har våra krav fått fäste och ska utredas av regeringen. Vi har också under decennier, sedan 1980-talet faktiskt, drivit kravet på en tioårig grundskola. Det är därmed en stor seger att de första stegen nu tas i regeringens budget för att göra den möjlig.

Det är således dags att lämna diskussionen om för- och nackdelar med en tidigare skolstart. Kraften måste i stället läggas på att se till att reformen genomförs på ett sätt som gör den framgångsrik. Det förutsätter att politikerna inser att reformen inte är en gratis ”quick-fix”. För att enbart legitimerade lärare ska ansvara för och utföra undervisningen i det nya fyraåriga lågstadiet krävs det omfattande insatser och därför måste tillräckligt med medel avsättas – det vill säga på en helt annan nivå än de 190 miljoner som regeringen utlovat för 2021. Här pratar vi både om fler lågstadielärare och fler speciallärare.

För trots att det verkar finnas en vilja, blev regeringens budget tyvärr en kalldusch för skolan. Jag menar inte att det saknas satsningar, men de var långt ifrån tillräckliga satt i relation till kommunernas stora underskott. Att verkligheten ute på skolorna kommer att bli ännu tuffare går bara inte, för gränsen är faktiskt redan nådd. Jag har på nära håll mött de drastiska effekterna av nedskärningarna i skolan på de resor jag under hösten genomför runt om i landet. Det är oroade elever, lärare, fackliga ombud och skolledare som berättar om de allvarliga konsekvenserna av ”effektiviseringar” och besparingar.

Dessutom har jag mött pressade och närmast förtvivlade kommunstyrelseordföranden som brottas med att få den kommunala budgeten att gå ihop och kunna tillhandahålla den välfärd som kommunen är skyldig att stå för. Det är nu uppenbart för mig att landets lokala skolpolitiker inte ens själva tror på kommunernas förmåga att klara av att finansiera skolan. En majoritet av de kommunala skolpolitikerna menar rentav att likvärdigheten i skolan skulle förbättras om staten tog över finansieringen.

Skolan måste skyddas från de brutala nedskärningarna som väntar. Detta kan bara göras genom att regeringen tar sitt ansvar och ser till att januariavtalets intentioner vad gäller att ta fram beslutsunderlag för statligt huvudmannaskap för skolan skyndsamt blir verklighet. Att skolans finansiering snarast flyttas från kommunerna till staten är helt avgörande för hela landets framtid. Uppdrag och förutsättningar måste gå hand i hand.

Att ha en likvärdig och högkvalitativ skola i hela landet är också en förutsättning för att kunna ta oss an den största framtidsfrågan, klimatet. Denna viktiga fråga ställer krav på oss alla, givetvis även på Lärarnas Riksförbund. Vi har därför arrangerat en digital manifestation där lärare har fått dela med sig av sin klimatundervisning och visa vilken skillnad lärare gör för klimatet. Utbildning är nyckeln till att nå en hållbar utveckling och vårt arbete tillsammans med alla ungas engagemang kan göra skillnad på riktigt.

Åsa Fahlén, ordförande Lärarnas Riksförbund
Ledare i Skolvärlden #8 2019

Reagera på inlägget:

Det går att tackla lärarbristen – om viljan finns

Det är en självklarhet att våra elever ska undervisas av behöriga och legitimerade lärare. Att vi talar om obehöriga ”lärare” är egentligen en självmotsägelse. Lärare är numera ett legitimationsyrke och lärare är man först med en lärarexamen. Smaka på formuleringen ”obehörig polis” eller ”obehörig läkare” så inses lätt att situationen med obehöriga som fyller våra klassrum är fullständigt oacceptabel.

Sedan legitimationsreformen trädde i kraft har kommuner och friskolor haft hela åtta år på sig att lösa situationen. Dels genom att höja lönerna och förbättra arbetsvillkoren så att fler vill bli lärare och stanna i yrket, dels genom att se till att de obehöriga som finns i verksamheten kan komplettera med studier för att nå lärarexamen. Det ansvaret har långt ifrån alla huvudmän tagit.

Nu står vi här inför en prognostiserad brist på nästan 80 000 lärare på tio års sikt, samtidigt som den besparingsvåg som sveper över Sveriges kommuner drabbar skolan hårt. Konsekvensen är att lärarnas redan tunga arbetsbelastning ökar. Detta är katastrofalt, inte bara för lärarna själva utan också för eleverna – och i förlängningen för hela Sverige.

Att konsekvenserna redan är kännbara framkom i Lärarnas Riksförbunds undersökning ”Gymnasie-lärarna som inte får sova” som vi gav ut inför skol-starten. Undersökningen visade att lärarnas arbetsbelastning har ökat och är så tung att många upplever stressrelaterade symptom, vilket går ut över kvaliteten på undervisningen och över lärares sömn och hälsa. Över hälften av de tillfrågade gymnasielärarna hade övervägt att lämna läraryrket. Det är allvarliga siffor eftersom Sverige behöver varje lärare som finns. I ett sådant läge kan vi inte köra slut på de lärare vi har.

Vägen framåt ligger inte i en ökad arbetsbelastning för lärare. Ska vi verkligen motverka lärarbristen måste vi ge lärare verkliga möjligheter att göra sitt jobb. Börja med att rensa bland lärarnas arbetsuppgifter. Det finns cirka 40 000 lärare som lämnat skolan och över hälften av dem kan tänka sig att komma tillbaka om arbetsvillkoren och lönen blir bättre. Vill skolans huvudmän verkligen göra något för att förbättra situationen går vissa saker att göra omedelbart: minska arbetsbelastningen och höj lärarlönerna! Det går att tackla lärarbristen – om viljan finns.

I tider av lärarbrist är det också avgörande att avhoppen från lärarutbildningen minskar. Då måste lärarutbildningen hålla en hög kvalitet. Den verksamhetsförlagda utbildningen, VFU, utgör lärarutbildningens kärna och är avgörande för att studenter ska bli väl förberedda för sitt yrke. För att det ska fungera behövs yrkesverksamma lärare som i egenskap av handledare kan ta emot studenterna ute på
skolorna. 

Det är under all kritik att handledare varken får tid avsatt, ekonomisk ersättning eller nödvändig utbildning för sitt uppdrag. Handledarna är värda både tid och pengar. Läs gärna mer om undersökningen och om våra förslag här på skolvärlden.se.

Åsa Fahlén, ordförande Lärarnas Riksförbund
Ledare i Skolvärlden #7 2019

Reagera på inlägget:

Tillsammans gör vi skillnad

Det har blivit dags för ett nytt läsår med allt spännande som det innebär. Vi lärare och vägledare vet vilken fantastisk arbetsplats skolan kan vara – även om det finns stora utmaningar. För Sverige som kunskapsnation är det avgörande att många fler vill välja att utbilda sig till dessa yrken. Till er som har blivit lärare eller vägledare och kommer ut på er första tjänst, säger jag grattis och varmt välkomna!

Vad gäller de stora utmaningarna, har det under sommaren funnits två särskilt viktiga tillfällen att påverka de beslutsfattare som är ansvariga för skolan: nämligen de två politikerveckorna, Järvaveckan och Almedalen.

Under Järvaveckan satte vi ljuset på hur en tredjedel av eleverna slås ut i den svenska skolan. Det stora sorgebarnet är gymnasieskolans introduktionsprogram som visat sig vara en återvändsgränd för de ungdomar vars betyg inte räcker till att börja på de nationella programmen. I en uppmärksammad artikel på DN Debatt föreslog jag att en helt ny, mer individanpassad skolform ska inrättas. Vi vet vad utbildning betyder för ungas möjligheter att skapa sig en framtid. Sverige har inte råd med en passiv hållning där elever år efter år tillåts gå igenom skolan utan att de blir rustade inför den framtid som numera kräver gymnasieexamen.

I Almedalen släppte vi en undersökning gjord bland landets kommunala skolpolitiker om hur de egentligen ser på sina förutsättningar som huvudman för grundskolan. Den visade på tankeväckande resultat. Nästan 9 av 10 av dem som ansvarar för svensk skola bedömer att de inte kommer att kunna finansiera skolan i framtiden utan att staten skjuter till mer pengar. Detta tillsammans med de kommunala nedskärningarna som nu sker gör att det är mer än uppenbart att Lärarnas Riksförbund hade helt rätt från början: Kommunerna klarar inte av huvudmannaskapet för skolan.

För parallellt med en skriande lärarbrist, som i mångt och mycket beror på tidigare försummelser, görs det stora nedskärningar i skolan ute i kommunerna. Satsningar som partierna lovat på nationell nivå står och faller med kommunernas ekonomi. Det är en helt orimlig situation och analysen om vad som bör göras måste nu landa hos alla.

Detta ledde förstås till många viktiga samtal med politiker under Almedalsveckan. Ett arbete som vi med full kraft ska fortsätta under hösten. Vi vet att en enskild åtgärd inte kommer att kunna lösa alla skolans problem, men frågan om huvudansvaret för skolan med dess finansiering är dock helt avgörande för att andra reformer och satsningar ska få effekt på riktigt. Och det är bråttom!

Lärarnas Riksförbund, det är vi alla över 90 000 medlemmar tillsammans. Nu behöver vi kraftsamla inför det nya läsåret och driva på i rätt riktning. Inled gärna höstterminen med att manifestera skolan den 10 september på Skolans dag. Det är en dag för att sätta fokus på lärarnas arbetssituation och kräva politiskt ansvarstagande. Mer information får du från din kommunförening.

Tillsammans gör vi skillnad!

Åsa Fahlén, ordförande Lärarnas Riksförbund
Ledare i Skolvärlden #6 2019

Reagera på inlägget:

Sidor