I dag upplever många lärare och studie- och yrkesvägledare att arbetstiden inte räcker till för att hålla den kvaliteten i undervisningen och vägledningen som eleverna behöver och har rätt till, och som vi vill leverera. Lärare tvingas ägna alltför stor del av arbetsdagen åt teknikstrul, administrativa sysslor, vara rastvakt, hålla ordning i matsalen, fungera som socialt stöd, med mera. För vägledare handlar det ofta om ett orimligt antal elever och många skolor.

Det är viktigt att tydliggöra vad läraryrket respektive studie- och yrkesvägledaryrket ska innehålla och hur arbetet ska vara organiserat. Vi behöver en balanserad arbetssituation för att kunna göra ett kvalitativt arbete, och hålla ett helt yrkesliv. 

Skolvärlden skriver om en enkätundersökning där medlemmar i låg- och mellanstadiet berättar om arbetsuppgifter som ligger utanför den egna undervisningen med dess för- och efterarbete. Det visar sig finnas många uppgifter som i dag utförs av högutbildade och legitimerade lärare som borde kunna läggas på andra personalkategorier. Det skulle bidra till att kvaliteten i undervisningen förbättras och resultaten i skolan höjs när mera tid ges till förberedelse, genomförande och efterarbete av undervisningen. 

Om lärarna ges rätt förutsättningar från början så kan också fler elever tidigt få med sig grundläggande kunskaper och förmågor. Det ger eleverna förutsättningar att klara sig hela vägen till en gymnasieexamen. Det är svårt att kompensera för bristande kunskaper när eleven har kommit till högstadiet eller gymnasiet. Därför är det extra viktigt att se till att lärarna på låg- och mellanstadiet får möjlighet att göra ett bra jobb. När lärare avlastas, när det finns tillgång till specialpedagogisk kompetens och när stressen minskas kan vi förbättra resultaten och samtidigt få en bättre arbetsmiljö.

Därför är det nu hög tid att staten tillsammans med skolans huvudmän tar itu med skolans organisation på ett sätt som främjar lärarnas undervisningsuppdrag. Lärarbristen kommer inte kunna lösas enbart med fler nyexade från lärarutbildningarna, utan ännu viktigare är att skolans organisation och personalpolitik förbättras. Dels för att behålla befintliga lärare och locka tillbaka dem med lärarutbildning som lämnat yrket, dels för att förbättra den undervisning som ska ges enligt läroplan och timplan.

Dagens huvudmän behöver anställa fler inom befintliga yrkeskategorier, staten behöver bidra med finansiering till lärarassistenter (med uppdrag definierat av lärarna och skolan) och staten och parterna på arbetsmarknaden behöver gemensamt rensa i skolans uppdragsbeskrivning. Detta handlar inte endast om att skolan är i behov av personal som kan avlasta och komplettera lärarna. En översyn behöver göras på alla nivåer för att renodla läraruppdraget.

Arbetsmiljöarbetet är ett av de viktigaste, om inte det allra viktigaste arbetet, för ett fackförbund. Så mitt löfte inför jul- och nyårshelgerna är att vi ska arbeta stenhårt för att du ska få en balanserad arbetsbelastning, så att du kan känna dig nöjd när du möter dina elever och vet att du kan ge dem en god undervisning eller vägledning.

Åsa Fahlén, ordförande Lärarnas Riksförbund
Ledare i Skolvärlden #10 2018

Kommentera

Den regering som ska leda landet under de kommande fyra åren måste genomföra stora satsningar. Vi behöver se reformer för att säkra tillgången på lärare och studie- och yrkesvägledare, ett tydligt fokus på kunskap och bildning och åtgärder för att skapa nationell likvärdighet. Det krävs för att skolan ska återupprättas och för att säkra att det uppväxande släktet ges en bra utbildning.

Det handlar exempelvis om skolans finansiering, skolvalet och skolors etableringsrätt. Men även om att läraryrket måste renodlas så att lärare får mer tid för sitt kärnuppdrag och kan anpassa undervisningen utifrån elevernas olika behov. En förutsättning för att detta ska fungera är att lärare har tillräckligt med tid till för- och efterarbete. Det är det som ger kvalitet i undervisningen. 

För studie- och yrkesvägledare är situationen att alltför många vägledare kämpar med tunga tjänster på flera skolor och ett orimligt antal elever att vägleda. Detta måste förändras för att skapa förutsättningar för kvalitet och likvärdighet.

Att konstant känna sig otillräcklig skapar en negativ stress och innebär att allt för många lämnar yrkena, vilket i sin tur spär på bristen.

I senaste numret av Skolvärlden kan vi läsa om den skriande bristen på språklärare som snart kommer bli synlig för alla. En väldigt liten andel av exempelvis lärarna i tyska är under 35 år och inom kort kommer allt fler lärare pensionera sig. Vi går alltså mot en allt mer eskalerande språklärarbrist. Detta är givetvis förödande för skolans likvärdighet. 

Bristen på språklärare är ett tydligt exempel på att dagens huvudmän inte klarat av att ta ansvar för kompetensförsörjningen. Ska vi kunna ha undervisning i alla ämnen i hela Sverige också i framtiden så måste det tas ett nationellt ansvar. 

Det handlar om lön och arbetsmiljö, men vi behöver också få in kvalificerad fortbildning och en professionsutveckling i ett nationellt reglerat professionsprogram.

Den nya regeringen måste se till att skaffa majoritet för förslag som tar tag i såväl den allmänna lärarbristen som den specifika bristen i vissa enskilda ämnen. Det handlar om den likvärdiga skolan och att alla har rätt till en god utbildning. 

Det borde vid det här laget stå klart för alla att det måste till krafttag för att så långt som möjligt ge alla elever likvärdiga förutsättningar att klara sin skolgång. För att det ska vara möjligt måste staten ta ett större ansvar för skolans finansiering och styra resurserna dit de bäst behövs.

Under senare år har stödet för ett större statligt engagemang i skolan vuxit på båda sidor om blockgränsen. Åsikten att staten måste vara beredd att ta över ansvaret för skolan om inte kommunerna klarar det har nu allt starkare stöd både hos allmänheten och bland politiker. 

Nu är det dags att hitta enighet om hur skolan ska organiseras med mer tydligt nationellt statligt ansvar. De kommande åren blir helt avgörande!

Åsa Fahlén, ordförande Lärarnas Riksförbund
Ledare i Skolvärlden #9 2018

Kommentera

Det nya treåriga avtalet för 200 000 lärare och studie- och yrkesvägledare inom kommunal sektor är nu äntligen klart.

Det är ett skolavtal, som ska förbättra möjligheterna att arbeta som lärare och studie- och yrkesvägledare på ett kvalitativt sätt. Med bibehållen hälsa! Fokusfrågorna är arbetsmiljö och lönestrukturer. Jag tycker att medlarna har lyssnat på oss och gjort ett bra jobb med det tuffa uppdrag de hade.

Men det är nu det verkliga arbetet börjar, ute i kommunföreningarna och på varje skola. Resultatet av det nya avtalet har förutsättningar att bli bra, men det kommer krävas ett hårt lokalt arbete. Ett arbete som jag lovar ska få starkt stöd från centralt håll. Vi kommer bland annat ta fram stödmaterial och hjälpa våra ombud i det lokala genomförandet. 

När det gäller arbetsmiljön har det aldrig tidigare uttryckligen stått i det centrala avtalet att ett arbete ska göras ute på varje skola. Nu gör det så. Meningen är att det ska få effekt på varje arbetsplats, för varje lärare, för varje syvare. För att säkra att det verkligen sker ska arbetet utvärderas både centralt och lokalt, och i slutet av avtalsperioden ska resultaten analyseras.

Lärares löner har under de senaste åren ökat klart bättre än det så kallade ”märket”. Så länge lärarbristen består lär det fortsätta. Avtalet är därför fortsatt sifferlöst. Lönestrukturerna däremot behöver ses över. I avtalet står att arbetsgivaren ska arbeta strategiskt med lönestrukturen och att erfarenhet och kontinuitet ska värderas, vilket inte alltid skett tidigare. Det står också om en ”positiv livslöneutveckling”, ett begrepp som är otroligt viktigt för yrkenas attraktivitet. Det finns lärare som efter 20 år tjänar mindre än nyutexaminerade, som de dessutom ska handleda. Då är det klart att man inte är så motiverad att stanna i yrket. 

Inom kort startar vi Lönekampen 2018. Där ska Lärarnas Riksförbund visa vilka huvudmän som går från ord till handling och satsar på lärarnas löner 2018. Det måste löna sig att utbilda sig till lärare eller vägledare, oavsett var man arbetar. Vilka ska annars utbilda våra unga?

Det nya avtalet löser inte alla problem på en gång, men vi är otåliga och vill se förbättringar snabbt. Arbetet ska ske lokalt, ute i kommunerna och på skolorna. Ett avtal blir så bra som man gör det. 

Vi kommer att göra vad vi kan för att det här blir verklighet och jag hoppas att kommunerna tar det på allvar. Nu är det upp till bevis!

Åsa Fahlén, ordförande Lärarnas Riksförbund
Ledare i Skolvärlden #8 2018

Kommentera

Både väljare i allmänhet och LR:s medlemmar i synnerhet anser att vi måste förändra hur skolan styrs och finansieras. Det visar vår senaste undersökning, genomförd av Novus. Så nu, efter valet, är det dags för den nyvalda riksdagen att ta sitt nationella ansvar och se till att något händer.

Undersökningen visar att 64 procent av väljarna anser att skolan ska finansieras av staten, inte av kommunerna. Bland medlemmar i Lärarnas Riksförbund är motsvarande siffra hela 96 procent. Det finns alltså ett mycket brett stöd för statlig finansiering såväl bland allmänheten som i lärarkåren.

Jag får ibland frågan ”Varför driver LR frågan om ett statligt ansvar så hårt? Varför är det så viktigt? Det gör väl inte arbetsmiljön eller löneläget bättre för lärarna och studie- och yrkesvägledarna?”.

Det är viktigt för att det handlar om att skapa förutsättningar att göra något åt de problem som finns i svensk skola. Staten har sett det som nödvändigt att genomföra en mängd reformer på skolområdet, som nya läroplaner, ny lärarutbildning, lärarlegitimation, finansierade karriärtjänster och lärarlönelyft. Mängden riktade statsbidrag ökar. Ingenting tycks riktigt hjälpa. Allmänheten och lärarna vet vad som är grundproblemet medan politiker tycks både blunda för och slå dövörat till för det som är roten till problemen, nämligen att ansvarsfördelningen mellan stat och kommun inte fungerar. 

Den svenska skolan dras med stora systemproblem. OECD:s analys av det svenska skolsystemet, som bekräftades av Skolkommissionen, visar att ansvaret för den svenska skolan är mycket splittrat och att skolans huvudmän många gånger saknar den kapacitet som krävs för att genomföra uppdraget i de nationella styrdokumenten. Sveriges 290 kommuner och 800 friskoleföretag har olika kapacitet, förutsättningar och inte minst olika ambitioner. 

På många skolor fungerar det riktigt bra (läs till exempel om Västangårds skola i Umeå), såväl lärare som elever trivs. 

Många kommunpolitiker pratar om att de vill ha en bra skola. Men trots detta ser vi att lärar- och studie- och yrkesvägledarbristen ökar och likvärdigheten minskar. Den bistra sanningen är att dagens ansvarsfördelning mellan stat och kommun gör att staten, läs riksdagen, har mycket begränsade möjligheter att göra det som behövs för att alla skolor ska vara bra skolor. 

Jag menar att det är upp till bevis för den nya regeringen att ta det politiska ansvaret för skolan i Sverige och lägga fram tydliga förslag om framför allt ansvaret för skolans finansiering. För att klara av det behövs regionala statliga skolmyndigheter.  

  • Snabbutred och inför statlig finansiering av skolan. Resurserna till skolan, oavsett huvudman, måste användas effektivare.
  • Inför en nationellt reglerad resursfördelning som tar hänsyn till en skolas elevsammansättning.
  • Inrätta regionala skolkontor som hanterar finansieringen och resursfördelningen. 

Det är bara genom statlig finansiering som vi på allvar kan vända utvecklingen i svensk skola.

Åsa Fahlén, ordförande Lärarnas Riksförbund
Ledare i Skolvärlden #7 2018

Kommentera

Under den senaste veckan har skolorna slagit upp sina portar för ett nytt läsår. Efter en het sommar samlas återigen elever och lärare. Varje läsår är en nystart. Den förväntan som vi lärare och studie- och yrkesvägledare känner när vi möter utvilade elever, utgör en stark stimulans för oss att komma ur startblocken och göra en rivstart på arbetet med att förmedla kunskaper och färdigheter.

Den känsla av nystart som vi lärare känner inför läsårsstarten önskar jag även ska infinna sig i två andra sammanhang, valet och den kommunala avtalsrörelsen. Höstterminen 2018 skulle kunna vara början på en utveckling som gynnar förutsättningarna för en positiv resultatutveckling i den svenska skolan.

Om drygt två veckor kommer vi att gå till valurnorna i Sverige. Skolfrågorna står högt på agendan, precis som 2014. Under det senaste årtiondet har vi dock sett hur skolfrågorna utgjort tillhyggen på det politiska slagfältet i stället för man att utifrån olika utgångspunkter enas om att lösa de problem som måste lösas i den svenska skolan. Därför önskar jag en nystart efter 9 september så att hållbara lösningar på sedan länge kända problem kan arbetas fram i konstruktiva regeringsförhandlingar. Skolan får inte enbart utgöra stoff för plakatpolitik.

Skolkommissionen lämnade förra året ett antal förslag för en mer kvalitativ, hållbar och likvärdig skola. Börja med att göra verklighet av förslagen, så att vi framför allt kan få en finansiering som oavsett huvudman ger likvärdiga förutsättningar för alla.

Inom den kommunala sektorn har vi ännu inget nytt centralt kollektivavtal på plats. De medlare som parterna gemensamt utsett kunde inte lämna något bud före sommaruppehållet. När nu medlingen återupptas förtjänar landets lärarkår en rejäl nystart med ett nytt avtal som med kraftfulla åtgärder leder skolverksamheten i rätt riktning. Den nystartskänsla som infann sig i landets klassrum vid läsårsstarten skulle kunna förstärkas med ett bra avtal.

Ska det nya avtalet lyckas måste det till kraftfulla insatser för att på allvar ta tag i lärares arbetsbelastningsproblem. En skola med positiv resultatutveckling förutsätter att lärarna ges reella förutsättningar för att bedriva kvalitativ undervisning.

Det finns vissa moln på himlen som skymmer framkomligheten i medlingen. Skolan ska tydligen inte fungera på skolans villkor, utan ska i stället vara som alla andra kommunala verksamheter. Det är helt obegripligt att en fråga som turordning vid arbetsbrist får blockera avtalet, om man verkligen vill åstadkomma resultat som gynnar kreativa lösningar. Öppna ögonen och inse att vi står inför en pyramidal lärarbrist. I ett sådant läge är det inte ansvarsfullt att framhärda i att frågor om arbetsbrist ska prioriteras. 

Det finns stora möjligheter att göra läsåret 2018/2019 till något speciellt. Men, det kräver en rejäl nystart i såväl den politiska hanteringen av skolans frågor som i den kommunala avtalsrörelsen. Den gemensamma nämnaren för ett lyckat resultat är att bry sig om skolan, inte använda den för andra syften.

Åsa Fahlén, ordförande Lärarnas Riksförbund
Ledare i Skolvärlden #6 2018

Kommentera

LÄRARNAS RIKSFÖRBUND

Box 3529
103 69 Stockholm
Sveavägen 50

SKOLVÄRLDEN

Box 3265
103 65 Stockholm