Annons

”Vid 50 likes slår jag min lärare i röven”

Debatten kring appen Periscope går varm i lärarkretsar. Varje dag filmas lärare och elever i smyg och sänds live via Periscope. Elever skriver “ Vid 50 likes slår jag min lärare i röven”, “ Vid 30 likes ska jag se till att min lärare får ett flipp” och så vidare. Vem som helst som zoomar in just den skolan kan se vad som pågår.

Eleverna är snabba att gömma sina telefoner så att läraren inte ska upptäcka vad som pågår. Igår såg jag ett inslag där en elev gömde telefonen i blomkrukan och sedan filmade ett prov. Läraren samlade in allas telefoner, men eleven sa att hen inte hade någon. Detta är bara ett axplock av vad som händer i skolan och jag tänker inte gå in mer på den biten i detta inlägg. Vill ni läsa mer om hur jag har arbetat med appen lektionstid kan ni läsa det här: Elevers tankar kring Periscope, smygfilmning av lärare och livesändning.

Att bli smygfilmad är oerhört jobbigt för oss lärare och man känner sig otrygg. Det finns elever som medvetet går in för att “sätta dit” sin lärare. Jag kan själv ha en jargong med mina elever där jag skojar rått. Vad händer om det jag säger tas ur sitt sammanhang? Vad händer om eleven tar hem det klippet och visar för sina föräldrar eller lägger ut på sociala medier? Vad ska jag som förälder tro?

Svaren är inte enkla, men mitt råd till dig som förälder är att själv ladda ner appen och faktiskt hålla koll. Här kommer ett tips som kanske inte ungdomarna gillar att jag ger, men man kan faktiskt skapa ett fejkkonto och följa sitt eget barn.

Samtalet förälder - barn/ungdom tror jag är den enda framkomliga vägen. Att diskutera kring fördelar och nackdelar med vad som faktiskt kan hända. Ett par ungdomar som har fest och livesänder det så att alla kan se var festen är riskerar att det dyker upp hur många som helst utan att man vet om det. Det är ju inget nytt fenomen att oinbjudna gäster kommer, men det riskerar att bli så mycket större nu.

Mina elever pratade mycket om faran med att “gubbar” som gillar småtjejer mycket lättare kan hitta var tjejerna bor. Många tjejer lägger upp “ För 50 likes ser ni mig i BH” och så vidare. Jag tror inte att det finns något viktigare än att prata och åter prata om konsekvenser av sitt handlande. Det som är “inne” bland en del killar är att filma rena kränkningar och slagsmål. Detta har även polisen gått och varnat för: Obehagliga trender på sociala medier

I skolan tror jag att vi behöver lyfta dessa nya trender inte bara i klassrummet utan även på föräldramöten. Här nedan kommer ett förslag till hur man kan arbeta med detta på föräldramöten:

I inbjudan till föräldramötet ber man föräldrarna att i förväg ha laddat ner appen Periscope. Den är gratis och fungerar på alla enheter.

När föräldrarna är på plats visar ni en kort genomgång av hur appen fungerar. Visa både fördelar och nackdelar.
Be föräldrarna diskutera med sin granne eller runt bordet de sitter

  • Vilka fördelar och nackdelar kan ni se med en app som Periscope?
  • När ni var tonåringar - vad var “farligt” då och vad förfasade sig era föräldrar över?  
  • Hur pratar ni med era barn/ungdomar om dessa trender?
  • Hur ställer du dig till att ha ett “fejkkonto” så att du kan ha koll? Är det moraliskt riktigt eller följer du dina barn med ditt eget namn? Fördelar/ nackdelar med detta?
  • Samla ihop diskussionen och be varje bord redogöra för sina samtal.
  • Diskutera: Vad skulle du som förälder göra om du såg någon annans barn/ungdom i en olämplig/farlig situation? Är det ett sådant klimat i den här klassen att det är ok att ringa den förälder det berör?

Jag tror att det är väldigt viktigt att inte ropa förbud i dessa frågor. Tänk efter själv: När dina egna föräldrar förbjöd dig något vad gjorde du då?!

I mitt länkade inlägg om elevernas tankar kring detta så hänvisar jag till Elza Dunkels. Hon är docent vid Umeå Universitet och har många kloka tankar kring hur man ska bete sig på nätet. Här kan ni läsa mer : Det finns ingen quickfix mot näthat .

Hon har också skrivit en bok i ämnet: Nätmobbing, näthat och nätkärlek där även ni föräldrar kan fördjupa er i hur ni ska hantera detta.

Om du är förälder och läser detta så börja med att ladda ner appen och lära dig hur den fungerar. Be gärna ditt barn/ungdom att visa dig så att ni kan ha koll tillsammans. Tipsa gärna lärarna på er skola om att ni behöver diskutera ämnet på föräldramötet. Det är inte längre “bara” farorna med alkohol och droger vi måste prata om, nätetik är precis lika viktigt.

Känns det jobbigt med allt att sätta sig in i? Ja, det är skitjobbigt att vara förälder, men vad gör vi inte för våra barn?

Hoppas att ni får givande diskussioner!

Lycka till!

Sara Bruun

Reagera på inlägget:

Köpa ut lärare under lärarbrist – det rimmar illa!

De tio största kommunerna i landet använde förra året hela 55 miljoner till avgångsvederlag för lärare i skolväsendet. Det har Svenska Dagbladet och Lärarnas tidning nyligen avslöjat, till mångas stora förvåning. De två största kommunerna, Uppsala och Göteborg, lade ner mest pengar på utköp. Sammanlagt har mer än 150 lärare köpts ut. Ibland har det handlat om miljonbelopp. Detta är inte acceptabelt och det är om detta som mitt blogginlägg handlar. De teser jag driver i bloggen är följande: Ingen lärare behöver köpas ut med individuellt stöd i en individuellt planerad kompetensutvecklingsplan. Vid lokala temporära överskott kan lärare efter intresse slussas till andra närliggande bristområde med stöd i en individuellt planerad kompetensutveckling.

Utköp i den här omfattningen verkar inte riktigt klokt, när man ser till den stora och svåra lärarbrist som vi just nu får uppleva på nationell nivå. Stora underskott av lärare rimmar illa, med de kostsamma individuella utköp som beskrivs i studien.

Varje utköp har i genomsnitt kostat över 470 000 kronor i Uppsala, över 350 000 kronor i Göteborg och nära 270 000 kronor i Stockholm, enligt granskningen. Utköpen är ett dyrbart alternativ – både för huvudmännen och för de enskilda lärarna. I Uppsala var cirka hälften av lärarna som köptes ut över 60 år. Att bli utköpt och att få ett avgångsvederlag är ett problematiskt sätt att avsluta sitt yrkesliv på, såväl känslomässigt som socialt och ekonomiskt. I studien anges att det ofta är frånvaron av flexibilitet som gör att äldre lärare inte kan jobba kvar i läraryrket.  Frånvaro av flexibilitet är inte en egenskap som enbart är kopplad till ålder. Det finns yngre lärare som också uppvisar frånvaro av flexibilitet. Läraryrket är tungt och arbetsbelastningen är hård och det är mera kännbart för äldre lärare. När det nu råder stort brist på arbetskraft i skolväsendet borde huvudmännen ha ett större intresse av att få erfarna och duktiga lärare att arbeta till högt upp i åren.

Att Sverige med stor lärarbrist samtidigt köper ut lärare tyder på dålig samordning och dålig planering. Uppsala är exempelvis den kommun som lagt ut allra mest på att köpa ut lärare. Till och med lärare inom bristkategorier har köpts ut, till exempel speciallärare och fritidspedagoger. Hur är det möjligt att just lärare i bristkategorier köpts ut av huvudmän? Hur kommer det sig att huvudmännen inte kan hitta bättre lösningar? Här behövs studier av de individuella fallen, för att eventuellt kunna se vilket mönster som finns och hur man kan undvika att lärare lämnar skolan, samtidigt som en allvarlig lärarbrist råder nationellt. Detta är en paradox: Lärarbrist och utköp av lärare.

Det finns en rad problem i den grundläggande lärarutbildningen som medverkar till dessa utköp. Nya lärare är ibland dåligt rustade för att motsvara behoven ute i skolväsendet. Introduktionsperioderna kan exempelvis inte riktigt kompensera en alltför teoretisk grundläggande lärarutbildning.  Den första tiden i läraryrket kan orsaka att lärare misslyckas. Stödet till de nyexaminerade är många gånger otillräckligt och lämnar mycket övrigt att önska.

Lärare som är på väg att slås ut behöver stöd i form av en individuellt utformad kompetensutvecklingsplan. Moderaterna har också lyft fram att skolornas huvudmän ska vara skyldiga att erbjuda individuella kompetensutvecklingsplaner, vilket är ett lovvärt politiskt initiativ. Internationellt finns coaching till lärare som är på väg att slås ut ur läraryrket.  (Exempelvis i Nederländerna.) Det går ut på att utbildade kvalificerade coacher ger individuellt kvalificerat stöd och hjälp till en pedagogisk metamorfos.  Coacherna är utbildade och professionella. I vårt land kan vem som helst kalla sig coach utan någon som helst kompetens. Coaching är något som Sverige behöver vidareutveckla och framför allt kvalitetssäkra. Jag har själv lång erfarenhet av coaching till kolleger både i akademin och i skolväsendet. Det är kolleger som haft problem och resultaten blir oftast mycket bra. Granskningen av de 150 fallen visar att många av de utköpta lärarna hade kunna arbeta kvar som lärare med rätt utformat, kvalificerat individuellt stöd.

Huvudmännen borde dessutom ha en annan attityd till äldre lärare i skolväsendet och istället försöka att fråga: ”Vad skulle vara en bra lösning för dig för att orka arbeta kvar hos oss?” Lärare skulle kunna vara mentorer för yngre exempelvis eller få någon typ av nedtrappning, kanske också med möjlighet att arbeta deltid. Det är katastrofalt dålig hushållning med statens medel att göra sig av med lärarkompetens genom utköp.

Vad har man för trovärdighet som huvudman när man kastar ut anställda lärare i skolväsendet, när man samtidigt har stora behov av rekrytering. Någon ordning måste det vara i skolväsendet också. Att stödja lärare som tappat fotfästet med individuellt planerade kompetensutvecklingsplaner är att arbeta hållbart och resursbevarande.

Reagera på inlägget:

Köpa ut lärare under lärarbrist – det rimmar illa!

De tio största kommunerna i landet använde förra året hela 55 miljoner till avgångsvederlag för lärare i skolväsendet. Det har Svenska Dagbladet och Lärarnas tidning nyligen avslöjat, till mångas stora förvåning. De två största kommunerna, Uppsala och Göteborg, lade ner mest pengar på utköp. Sammanlagt har mer än 150 lärare köpts ut. Ibland har det handlat om miljonbelopp. Detta är inte acceptabelt och det är om detta som mitt blogginlägg handlar. De teser jag driver i bloggen är följande: Ingen lärare behöver köpas ut med individuellt stöd i en individuellt planerad kompetensutvecklingsplan. Vid lokala temporära överskott kan lärare efter intresse slussas till andra närliggande bristområde med stöd i en individuellt planerad kompetensutveckling.

Utköp i den här omfattningen verkar inte riktigt klokt, när man ser till den stora och svåra lärarbrist som vi just nu får uppleva på nationell nivå. Stora underskott av lärare rimmar illa, med de kostsamma individuella utköp som beskrivs i studien.

Varje utköp har i genomsnitt kostat över 470 000 kronor i Uppsala, över 350 000 kronor i Göteborg och nära 270 000 kronor i Stockholm, enligt granskningen. Utköpen är ett dyrbart alternativ – både för huvudmännen och för de enskilda lärarna. I Uppsala var cirka hälften av lärarna som köptes ut över 60 år. Att bli utköpt och att få ett avgångsvederlag är ett problematiskt sätt att avsluta sitt yrkesliv på, såväl känslomässigt som socialt och ekonomiskt. I studien anges att det ofta är frånvaron av flexibilitet som gör att äldre lärare inte kan jobba kvar i läraryrket.  Frånvaro av flexibilitet är inte en egenskap som enbart är kopplad till ålder. Det finns yngre lärare som också uppvisar frånvaro av flexibilitet. Läraryrket är tungt och arbetsbelastningen är hård och det är mera kännbart för äldre lärare. När det nu råder stort brist på arbetskraft i skolväsendet borde huvudmännen ha ett större intresse av att få erfarna och duktiga lärare att arbeta till högt upp i åren.

Att Sverige med stor lärarbrist samtidigt köper ut lärare tyder på dålig samordning och dålig planering. Uppsala är exempelvis den kommun som lagt ut allra mest på att köpa ut lärare. Till och med lärare inom bristkategorier har köpts ut, till exempel speciallärare och fritidspedagoger. Hur är det möjligt att just lärare i bristkategorier köpts ut av huvudmän? Hur kommer det sig att huvudmännen inte kan hitta bättre lösningar? Här behövs studier av de individuella fallen, för att eventuellt kunna se vilket mönster som finns och hur man kan undvika att lärare lämnar skolan, samtidigt som en allvarlig lärarbrist råder nationellt. Detta är en paradox: Lärarbrist och utköp av lärare.

Det finns en rad problem i den grundläggande lärarutbildningen som medverkar till dessa utköp. Nya lärare är ibland dåligt rustade för att motsvara behoven ute i skolväsendet. Introduktionsperioderna kan exempelvis inte riktigt kompensera en alltför teoretisk grundläggande lärarutbildning.  Den första tiden i läraryrket kan orsaka att lärare misslyckas. Stödet till de nyexaminerade är många gånger otillräckligt och lämnar mycket övrigt att önska.

Lärare som är på väg att slås ut behöver stöd i form av en individuellt utformad kompetensutvecklingsplan. Moderaterna har också lyft fram att skolornas huvudmän ska vara skyldiga att erbjuda individuella kompetensutvecklingsplaner, vilket är ett lovvärt politiskt initiativ. Internationellt finns coaching till lärare som är på väg att slås ut ur läraryrket.  (Exempelvis i Nederländerna.) Det går ut på att utbildade kvalificerade coacher ger individuellt kvalificerat stöd och hjälp till en pedagogisk metamorfos.  Coacherna är utbildade och professionella. I vårt land kan vem som helst kalla sig coach utan någon som helst kompetens. Coaching är något som Sverige behöver vidareutveckla och framför allt kvalitetssäkra. Jag har själv lång erfarenhet av coaching till kolleger både i akademin och i skolväsendet. Det är kolleger som haft problem och resultaten blir oftast mycket bra. Granskningen av de 150 fallen visar att många av de utköpta lärarna hade kunna arbeta kvar som lärare med rätt utformat, kvalificerat individuellt stöd.

Huvudmännen borde dessutom ha en annan attityd till äldre lärare i skolväsendet och istället försöka att fråga: ”Vad skulle vara en bra lösning för dig för att orka arbeta kvar hos oss?” Lärare skulle kunna vara mentorer för yngre exempelvis eller få någon typ av nedtrappning, kanske också med möjlighet att arbeta deltid. Det är katastrofalt dålig hushållning med statens medel att göra sig av med lärarkompetens genom utköp.

Vad har man för trovärdighet som huvudman när man kastar ut anställda lärare i skolväsendet, när man samtidigt har stora behov av rekrytering. Någon ordning måste det vara i skolväsendet också. Att stödja lärare som tappat fotfästet med individuellt planerade kompetensutvecklingsplaner är att arbeta hållbart och resursbevarande.

Reagera på inlägget:

Sidor