Annons

Inställda nationella prov kan göra lärare modiga att ta oväntade beslut

Relaterat

Det här är en fråga där jag vet att åsikterna bland lärare går isär. Det finns de som gillar de nationella proven och det finns de som inte gillar dem. Själv tycker jag inte att det är fel med nationella prov i sig – så länge man vet varför man har dem, om de används till just detta och de inte leder till ”teaching to the test”, till ett fattigare undervisningsinnehåll och/eller begränsning av undervisningsmetoder för lärare.

Tyvärr uppfyller de prov vi har nu de flesta av dessa negativa boxar. Det är test som används till allt möjligt och de påverkar starkt lärares undervisningsformer. De tar dessutom för mycket tid och de skapar en falsk känsla av kontroll och rättvisa.

Rättvisa i skolan skapas inte genom att alla barn tar samma test. Rättvisa i skolan skapas genom att alla får samma chans att lära sig genom lika bra undervisning.

Att vi nu också i vår inte lägger tid på att summativt bedöma kan frigöra tid för undervisning. Det kan (i den bästa av världar) göra lärare mer modiga att ta oväntade vägar genom ett stoff, vägar som passar hens elever bättre. Det kan göra att vi har konferenser (digitala) om hur vi i de här svåra tiderna ska kunna nå ut till de elever som har det svårt istället för konferenser där vi diskuterar genomsnittsresultat.

En väldigt klok sak som man nämnde på presskonferensen är att man kommer att göra prov tillgänglig för dem som vill ha. Och det är just så jag tycker att ett sådant här provsystem ska fungera: som ett stöd för dem som vill ha. En hjälp till nya lärare att sätta sig in i betygsystem och hur centrala aktörer ser på ämnet. Systemet ska vara en ledstång för dem som vill ha det och inte en black om foten på dem som inte behöver det.

En av de viktigaste aspekterna av beslutet är att detta är ett sätt för Utbildningsdepartementet att försöka lätta på bördan för en nu mycket sliten lärarkår. I en kommunaliserad skolmarknad har man inte så många andra verktyg att ta till.

Man kan undra i hur många kommunfullmäktige och riskkapitalisters styrelserum man funderar på samma sak? Jag får en känsla av att allt som oftast tänker att skolan – den får sköta sig själv, bara de håller sig innanför de ekonomiska ramar vi satt upp. Att ta ansvar för lärarkåren har inte varit vårt splittrade skolsystems bästa gren. Nu försöker Utbildningsdepartementet i alla fall göra vad de kan.

Sedan kan man utifrån beslutet fundera på hur man på Utbildningsdepartementet ser på våren. Hur kommer den att se ut?

Relaterat

Reagera på inlägget:

Betyg i fyran en fråga för huvudmännen – inte rektorn

Relaterat

Det ligger nu en lagrådsremiss som regeringen har beslutat om och som föreslår att rektor ska kunna besluta om att betyg ska sättas från årskurs 4. Det gäller förstås skolor inom rektors ansvarsområde.

Det sägs att lärarna ska få möjlighet att yttra sig inför ett sådant beslut. Det är självklart en viktig fråga för lärare, som faktiskt är de som ska sätta betygen. De skolor som då väljer att sätta betyg ska inte behöva upprätta skriftliga individuella utvecklingsplaner för de elever som beslutet gäller. En individuell utvecklingsplan ska tydligen ersättas av betyg? Det är ett problematiskt tänkande. En utvecklingsplan är framåtsyftande, betyg är summerande. Planer måste finnas även om betyg sätts i åk 4.

Det här förslaget verkar vara ett rent olycksfall i arbetet. Betyg i åk 4 bör absolut inte beslutas av rektor på en enskild skola. Detta måste vara ett beslut av huvudmannen och ska absolut inte flyttas till skolnivå. Förslaget skulle innebära att beslut om betyg eller inte i princip skulle kunna omprövas vid varje rektorsbyte och idag sker rektorsbyten frekvent. Beslut av rektor riskerar att göra tillvaron väldigt ryckig för elever och lärare. Stabila och goda förutsättningar främjar goda resultat i skolan och det måste vara huvudmannens ansvar att ge sådana förutsättningar.

Denna märkliga situation faller tillbaka på januariavtalet, där de ingående regeringspartierna, centerpartiet och liberalerna, vill att skolor ska kunna införa betyg från åk 4. Ett av centerns och liberalernas främsta argument är att betyg från åk 6 gav bättre resultat i PISA-undersökningen. Då är det alltså dags för betyg från åk 4. Socialdemokraterna och miljöpartiet menar att betyg från åk 4 kommer att gynna de elever som det går bra för i skolan, medan elever som är i behov av stöd kommer att missgynnas.

Sverige är ett land där man egentligen introduceras sent med betygen under skolgången i jämförelse med många andra länder. De länder som Sverige normalt sett jämför sig med och som har en tidig betygsålder får tydligen betydligt bättre resultat än vad Sverige kan visa. Betyg från åk 4 är direkt kopplat till förväntningar om bättre resultat och en skola med bättre kartläggning av elevernas kunskaper.

Vetenskapsrådet har tidigare gjort en kartläggning av den forskning som finns kring betyg och de konstaterar:

”En slutsats man kan dra av resultaten från de inkluderande studierna är att betyg generellt differentierar och påverkar äldre och yngre elever och låg- och högpresterande elever på olika sätt. Lågpresterande och yngre elever verkar påverkas mer negativt av betygssättning jämfört med äldre och högpresterande elever.”

Betyg sätter stämplar på barn och ger barn en självbild som kan prägla hela deras skolgång. Det är med vetskap om detta som förslaget lagts.

Det blir nu alltså upp till rektor att bedöma om det är lämpligt att införa tidigare betyg på skolan. Rektor ska också besluta om vilka åtgärder som kan krävas för att minska eventuella negativa effekter, exempelvis ökad stress hos eleverna.

De här nya bestämmelserna om betyg från åk 4 föreslås träda i kraft den 1 april 2021. Betygen ska då införas från höstterminens 2021. Försöksverksamheten med betyg från åk 4 som pågått sedan 2017. Betyg ska annars sättas från och med åk 6.

En fråga som borde varit med i diskussionen är hur betyg ska kunna sättas på ett mera likvärdigt sätt än som sker idag.

Relaterat

Reagera på inlägget:

”Särskilt beakta” – en lagstiftning som inte fungerar

Redan förra året skrev jag en text om bestämmelsen om att lärare särskilt ska beakta resultaten på de nationella proven när de sätter betyg. Jag beskrev i den texten varför jag tyckte försöket att stävja betygsinflation och främja likvärdig betygsättning var lamt.

Min upplevelse i praktiken var att lagstiftningen om att ”särskilt beakta” var för allmänt formulerad och att värdeorden i kunskapskraven fortfarande förblindar och fördummar. Trenden är fortfarande att betygen blir allt högre för varje år oavsett vad eleverna kan. Den trenden är helt enkelt numera inbyggd i vårt skolsystems DNA.

Förra året frågade jag också Skolverket om de analyserat resultaten på riksnivå för att se om bestämmelsen fungerat? Skolverket svarade då:

Det är i första hand huvudmannen som behöver analysera betygen ur olika perspektiv. Analysen ger möjlighet att identifiera avvikelser mellan betyg och nationella provbetyg på skolenhetsnivå för att kunna säkerställa att provresultaten särskilt har beaktats vid betygssättningen”.

Jag antar att myndigheten inte riktigt ville ta ställning i frågan då utan sköt analysansvaret till huvudmännen.

I Betygsutredningen som publicerades i augusti detta år finns dock ett stycke som beskriver vilka effekter lagstiftningen om att särskilt beakta provresultatet vid betygsättningen haft. Betygsutredningen refererar till ett PM av Skolverket som har titeln ”Att särskilt beakta nationella prov – Statistiska analyser av relationer mellan betyg och provbetyg i årskurs 9" (Diarienummer: 2018:01481).

Detta PM har aldrig publicerats av Skolverket men innehåller många intressanta infallsvinklar och slutsatser som förtjänar att komma fram i ljuset. Det verifierar nämligen min och många andra lärares upplevelser från lärarvardagen.

Den kanske viktigaste men inte så förvånande slutsatsen är att lagstiftningen om att ”särskilt beakta resultaten på nationella proven vid betygsättning” inte har haft någon som helst effekt, åtminstone inte på betygsättningen. Lärarna har alltså inte ändrat sitt beteende vid betygsättning alls trots ändrad lagstiftning.

Lagstiftningen infördes alltså som ett försök att stävja betygsinflationen och för att främja likvärdigheten men har som väntat inte alls räckt till eller ens bidragit till ett uns ökad likvärdighet. Vi verksamma lärare kunde talat om allt detta tidigare men nu har det alltså också verifierats genom statistiska undersökningar.

I PM:et står att läsa att ett av de mest centrala måtten Skolverket använder för att bedöma hur likvärdigt eller olikvärdigt betygen sätts är spridningen i skolors nettoavvikelse mellan betyg och provbetyg. Men man finner ingen trend över tid och inte heller syns någon mer likartad mellan skolor efter att lagstiftningen ”särskilt beakta” infördes.

Sambandet mellan slutbetyg och provbetyg på individnivå har också undersökts genom att analysera andelen elever som fått samma betyg som provbetyget. Man tänker sig att lagstiftningen om att ”särskilt beakta” borde öka andelen elever med samma provbetyg och betyg om man i analysen tar hänsyn till provens skiftande svårighetsgrad från år till år. I PM:et beskrivs att de tittar på den bivariata korrelationen mellan provbetyg och slutbetyg för detta ändamål vilket är ett mått som är oberoende av provets svårighetsgrad. Det visar sig att korrelationen på individnivå varken verkar förändras över tid eller förändras när lagstiftningen om särskilt beakta infördes.

Slutligen undersöktes sambandet mellan betyg och provbetyg på skolnivå. Ur likvärdighetssynpunkt menar Skolverket att det är det önskvärt om sambandet mellan betyg och provbetyg på skolnivå, det vill säga korrelationen mellan skolornas genomsnittliga provbetyg och genomsnittliga slutbetyg, är hög. Inte heller här verkar lagstiftningen ”särskilt beakta” spela någon roll.

De slutsatser som dras i slutet av detta PM är att det i statistiken inte finns några tecken på att lagstiftningen om att ”särskilt beakta” haft några effekter alls på lärares betygsättning, vare sig när det gäller betygsättningen mellan skolor eller på individnivå. Bestämmelsen om att ”särskilt beakta” de nationella proven betraktas inte ha lett till en mer likvärdig betygssättning i årskurs 9.

Men det kunde vi lärare ha berättat redan innan bestämmelsen infördes i lagstiftningen.

Reagera på inlägget:

Vi behöver en analys av vad som händer med Pisa-testerna

Relaterat

Nu har beskedet kommit från OECD om de svenska resultaten. De säger (enligt TT) att de svenska resultaten är rimliga.

Det verkar samtidigt finnas en brasklapp i att det har varit svårt för dem att studera vad som hänt i detalj på grund av sekretessbestämmelser (det verkar som om allt som har med skola numera är affärshemligheter – hur har det blivit så – och hur kan det få vara så?).

Jag skrev om det här i ett tidigare blogginlägg och tycker nog att jag i stort står kvar i den bedömning jag då gjorde.  Det är fortfarande hedrande för Anna Ekström att ”hon inte körde med politiskt tränade dimridåer när hon fick reda på det utan omedelbart kontaktade OECD och startade en översyn av de svenska resultaten och inrapporteringen” – som jag då skrev.

Enligt uppgifter igår ska nu också Riksrevisionen titta på det och det är bra. Jag hoppas och tror de kan göra en fristående undersökning med stor integritet.

Vi behöver en analys av vad som händer med de här testerna när det börjar bli en Pisa-tävling och en betygstävling i svenska skolan. Pisa-undersökningarna är också fortfarande, eftersom vi inte har andra system för övervakning, alldeles för viktiga för att korrumperas på olika sätt.

Men jag vill också, återigen, lyfta vad som faktiskt ligger till grund för det som hände och till de svenska siffrorna (förutom att enskilda skolor/rektorer kan ha tänjt på reglerna för mycket). Och det är att vi under Syrienkrisen slog europeiskt rekord i humanitet.

Det är sällan man hör det uttryckas så. Oftast talar vi om att det var ett problem att vi tog emot många gånger fler flyktingar per capita än något annat land i Europa. Men man kan också se det som att vi var landet med det varmaste hjärtat, vi var landet som verkligen öppnade upp våra gränser för människor i nöd. Och det är viktigt, speciellt när det har gått några år. Man minns inte Norge, vars judar skeppades ut till en säker död i koncentrationslägren – man minns Danmark där befolkningen mangrant satte på sig gula stjärnor i solidaritet och förhindrade det.

Jag vill inte med detta förneka de problem som fanns, funnits och finns. Jag vill inte förminska effekterna av konstiga beslut om hur invandring till Sverige ska gå till, eller var flyktingar placeras.

Jag vill inte heller bortse från det faktum att vi är urusla på att avsätta centrala resurser till att ta tillvara alla de kunskaper som hårt arbetande lärare och rektorer fått runtom i vårt land om hur man bedriver undervisning för dessa elever eller förringa det faktum att alla dessa människor fått alldeles för lite stöd.

Jag vill bara påpeka att det som hände också är något vi alla bör vara väldigt stolta över.

Relaterat

Reagera på inlägget:

Alla barn behöver få lyckas

Det finns elever som en är orolig för. Elever som inte deltar, elever som ofta hamnar i bråk. Elever som vill framstå som självständiga och självbestämmande. En sådan elev har jag haft på sistone.  

Det har varit problem med att få eleven fokuserad och aktiv på idrottslektionerna. Nyligen hade vi en provsituation kring skador och hur man förebygger dessa i idrott och hälsa. Eleven skrev provet men blev underkänd. Hen hade glömt att träna. Jag meddelar de elever som behöver göra omprov och kommer till sist fram till denna elev.

– Har du kvar pluggpappret? frågar jag. 

– Nej, svarar eleven. 

Ett nytt i handen och en vecka fram i tiden står vi där igen. Har inte tränat, har inte kvar pappret.  

– Du, nu måste vi ta tag i det här. Vi kan inte skjuta upp det med. Nästa vecka kör vi, okej? säger jag.

Nästa vecka kommer och det är nu två elever som ska skriva omprov. Jag sätter igång de andra elever med doppboll och går till den första. Vi har ett samtal kring vad hen skrivit på provet och lägger till lite saker efter vårat samtal. Godkänd, klockrent.  

När jag rör mig för att möta den andra eleven som sitter en bit bort i parken där vi har idrott är hen redan på väg för att möta upp mig.

– Jag har ropat på dig 5 gånger nu. Säger hen upprört.

– Förlåt, jag var tvungen att sitta med den andre först och sedan sätta igång klassen med doppboll. Men nu är jag här! 

– Jag vill inte göra provet nu. Hen går iväg och lutar sig mot ett träd surt. 

Jag tar mig en liten funderare medan jag går iväg för att hämta provet och pennan eleven lämnat kvar efter sig. Jag går tillbaka igen och möter upp eleven vid trädet.

– Men du, du ligger ju bra till på idrotten i övrigt. Ska vi inte bara köra provet och få det överstökat?  

Eleven svarar inte.

– Är det något som känns jobbigt? 

– Du förstår inte. Svarar eleven. 

Jag märker hur ögonen vattnas och eleven försöker hålla igen samtidigt som hen vänder sig om och går iväg. 

Jag låter eleven vara och landa. Ingen idé att gå in och rådda när det där gigantiska isberget av känslor börjat komma upp till ytan. Men något kring detta prov eller provsituationen är märkbart jobbigt för eleven. 

Några minuter passerar och eleven kommer tillbaka och ställer sig bredvid mig medan jag står och kollar på doppbollsspelet resten av klassen utövar. Jag ger lite komplimanger och instruktioner till eleverna i spelet och vänder mig sedan till eleven som sökt sig närmre.  

– Du, ska vi köra provet muntligt? 

Eleven jakar och vi sätter igång.  

Jag ställer frågorna, vi har ett samtal och jag ger eleven omdömet på plats. 

– Jag bedömer att det du sagt under vårt samtal ligger på en A-nivå. Så bra jobbat! 

Eleven är kunnig. Eleven redovisar väl för sina resonemang och det är inget snällomdöme jag sätter. 

– Åh, jag måste flexa lite för dom andra, säger eleven och går iväg.

– Stina! Jag fick ett A! Eleven går runt och berättar för klasskamraterna samtidigt som hen får beröm från resten av klassen för att ha lyckats. Sedan kommer eleven fram till mig igen. 

– Du, Alex. Jag vet att det inte står något på provet och så eftersom att jag gjorde det muntligt, men skulle jag kunna få ta med det hem? 

– Självklart! säger jag. 

Jag skriver i lite mer, skriver namn gör ett A och ringar in och skriver ett kort: ”bra!”

– Det här ska jag visa för mamma! säger eleven till en annan. 

Plötsligt är det en helt annan elev än den jag är van att möta på idrotten. Det är en elev som skiner. Det är inget tjafs om att delta eller inte längre. Inget som behöver lirkas fram. Det är en elev som nu deltar och aktivt själv frågar vilket lag hen ska vara med i. Vad det är vi ska träna på i spelet. En elev som nu har roligt på idrotten.  

Allt som krävdes var bekräftelse. Allt som krävdes var att få lyckas. Och för att lyckas behövdes rätt förutsättningar. 

Rätt förutsättningar behöver inte innebära att alla ska göra lika. I det här fallet fanns ett outtalat behov av att få göra provet muntligt. En sådan liten detalj som kan leda till att eleven höjer sig från ett F till ett A.

Reagera på inlägget:

Sidor