Annons

Sminkade kursplaner – det här duger inte, Skolverket!

I onsdags publicerade Skolverket utkast på reviderade kursplaner i grundskolans ämnen och ämnesplaner för några ämnen i gymnasieskolan. I grundskolan är syftet, det centrala innehållet och kunskapskraven i kursplanerna föremål för revideringen.

När det gäller det centrala innehållet blev den stora snackisen initialt att epoken antiken inte längre fanns med i utkastet för historieämnets centrala innehåll. Kritiken väntade såklart inte, vilket Skolverket måste ha vetat när de publicerade utkasten. Med all tydlighet framfördes genast välgrundade synpunkter om vikten av att även fortsättningsvis undervisa om antiken i högstadiet då epoken är demokratins vagga som ligger till grund för vårt samhälle idag.

Eftersom syftet med historieämnet är att alla elever ska få en historisk referensram, ett historiemedvetande och historisk bildning vore det en stor felprioritering att ta bort epoken. Jag tror den omfattande kritiken kommer att leda till att förslaget i historia ändras så att antiken fortsatt finns kvar i ämnet. Allt annat vore en skandal.

Men det finns fortfarande en stoffträngsel i SO-ämnena som behöver åtgärdas. Ett förslag för att lösa det är att göra en förändring i timplanen där Skolverket omfördelar tid antingen mellan SO-ämnena eller från exempelvis elevens val till historia. För min del ser jag historieämnet som det ämne som kanske har störst innehåll att förhålla sig till och därför kanske tid kan omfördelas? Jag tror dessutom att Skolverket har mandat att genomföra en omfördelning inom timplanen utan politiska beslut.

Kunskapskraven har kortats ned i samtliga ämnen och består av ungefär hälften så mycket text som tidigare. Huvudsyftet med det är enligt Skolverket att kunskapskraven ska bli ett bättre verktyg när läraren sätter betyg. Men de kritiserade värdeorden som separerar det som krävs för de olika betygsstegen finns kvar. Det betyder alltså att kunskapskravens form inte skiljer sig från tidigare och att vi därmed kommer att ha samma problem som tidigare i att finna likvärdiga tolkningar av vad de olika betygsstegen kan innebära.

Man har alltså inte angripit det som enligt lärarna är det största problemet med kunskapskraven, vilket förvisso inte var uppdraget men som är ett så känt problem hos skolmyndigheterna att det är deras förbannade skyldighet att kommunicera det tydligare till de som utformar uppdragen.

Om de kortare kunskapskraven säger Skolverket också följande:

När kunskapskraven innehåller färre aspekter som ska bedömas eller specifikationer på hur eleven ska visa sitt kunnande leder det dels till att lärarna får ett bredare och mer nyanserat underlag i förhållande till de olika bedömningsaspekterna, dels att det är färre aspekter som lärarna behöver komma överens om. Detta leder till att betygens validitet och reliabilitet ökar, det vill säga betygen ger en mer rättvisande och därmed bättre bild av elevens kunskaper i ämnet”.

Frågan är om Skolverket egentligen har en solid grund för detta påstående? Vi lärare har fortfarande inte något att hålla i och relatera elevernas kunskaper till när det gäller kunskapsnivåer än tidigare. Då spelar det egentligen ingen roll att vi har ett bredare underlag och att vi behöver komma överens om färre aspekter. Och har antalet aspekter att bedöma i ämnena verkligen minskat? I exempelvis matematik är elevernas begreppsliga kunskap något som ska värderas vid betygsättning.

Även om formuleringarna kring detta har minskat i längd har inte antalet aspekter som vi lärare ska ta hänsyn till vad gäller begreppskunskap minskat bara för att texten i kunskapskraven inte specificerar detta. Vi lärare måste istället tolka vad begreppskunskap är i förhållande till värdeorden. Det betyder att vi också behöver tolka vilka bedömningsaspekter som är applicerbara på den aktuella delen i ämnet, dvs. det som karaktäriserar begreppslig kunskap i matematik. Motsvarande exempel finns givetvis också i alla andra ämnen.

Då vi inte har något att relatera kunskaperna till mer än vår egen (de enskilda lärarnas individuella) förståelse för värdeorden och vad de kopplat till de olika betygsstegen står för kan man inte enligt mig säga att betygen blir mer rättvisa än tidigare. Kunskapskraven kommer därför inte vara vare sig ett bättre verktyg för lärare att sätta betyg eller likvärdighetsstärkande. Skolverket har liksom riksdagen inte förstått att man behöver ta itu med orsaken till sjukdomen istället för att fortsatt försöka behandla symptomen.

Mellan den 25:e september och den 24:e oktober tillåts lärare och allmänheten komma in med synpunkter på förslagen till reviderade kursplaner via en webbenkät. Det som är märkligt med denna är att vem som helst kan gå in och ange att man är lärare. Man kan också svara på enkäten hur många gånger som helst.

Man kan tänka sig att detta skulle kunna missbrukas av intressen som vill ge tyngd till just sina argument genom att de skickar in mängder med liknande synpunkter kring sin hjärtefråga.

Jag ställde frågan till Skolverket om hur de såg på detta. Deras svar gör mig bekymrad. Skolverket menar att öppna enkäter som dessa till av naturliga skäl inte kan ge statistiskt säkerställda resultat om vad lärarkåren tycker. Jag frågade vidare om hur åsikterna i enkäten då skulle användas? Skolverket svarade:

”Syftet är att få in synpunkterna. Vi kommer beakta synpunkterna och i förekommande fall ändra förslagen. Tydligare än så kan vi inte vara just nu, vet inte vad det är för synpunkter som kommer in. Vill inte lova runt och hålla tunt.”

Men vad ”i förekommande fall ändra förslagen” betyder är mycket oklart. Det verkar som att Skolverket bestämmer sig om de förslag som kommer in ligger i linje med vad de kan tänka sig att förändra och då gör den förändringen medan de förslag som inte ligger i linje med deras förväntningar förkastas. Det är hur som helst oklart. Och svaret gör att mina enkätsvar känns meningslösa i sammanhanget. För mig känns hela grejen bara som ett sätt för Skolverket att kunna hålla sin rygg fri och säga att lärarna och allmänheten har fått vara med i processen med de nya kursplanerna.

Jag frågade även Skolverket om hur de tänker implementera de reviderade kursplanerna och de förkortade kunskapskraven i skolorna? Skolverket svarade: ”Vi har inte skrivande stund en mer detaljerad plan för implementeringen. Än så länge är ju detta bara ett förslag. När vi vet mer om och när beslut kommer så kommer också mer info om implementering”.

Som ni märker i den här texten är jag inte särskilt positiv till förslagen på reviderade kursplaner men det finns också ljusglimtar.

Skolverket har förenklat texten i det centrala innehållet så den helt enkelt är tydligare skriven i alla ämnen. Språket är inte lika högtravande som tidigare där vilket är ett fall framåt. Sammantaget ger dock Skolverket ett långt ifrån stabilt intryck som myndighet och jag tycker allt som jag beskrivit i texten ovan visar på stora problem. Skolverket ger inte intrycket av att ha en tydlig plan för sina styrdokument. Jag är mycket oroad för att det är lärarna, som Skolverket ju konstaterat i utvärderingen av LGR11 för några år sedan, som är utförare längst ned i systemet som även fortsättningsvis kommer att få hantera alla de ambivalenser som systemet ger upphov till.

“Stand upright and face the wind”

Reagera på inlägget:

Är lovskolan ett nytt sätt att frisera måluppfyllelsen?

Relaterat

Sedan 1 augusti 2017 är det obligatoriskt för huvudmän att anordna lovskola för de elever i årskurs åtta och nio som riskerar att inte bli behöriga till ett nationellt yrkesprogram i gymnasieskolan. Huvudmannen kan även välja att anordna en frivillig lovskola under läsåret, men om eleven trots detta inte blir behörig till gymnasiet eller inte har deltagit i den frivilliga lovskolan måste huvudmannen ändå ordna Lovskola i juni.

Den obligatoriska lovskolan, som i folkmun kallas sommarskola, äger oftast rum de två första veckorna efter skolavslutningen i juni. Det är svårt att hitta behöriga lärare som vill och orkar arbeta två veckor till i juni. Det är även svårt att hitta lärare som vill arbeta på lovskolan under läsåret. Det leder till att huvudmän inte kan erbjuda både och, så som det var tänkt. 

Jag har letat efter statistik kring hur bemanningen ser ut på sommarskolorna runt om i landet, men inte hittat någon. Huvudmannen är inte skyldig att inrapportera något kring varken bemanning eller resultat på lovskolan. Dock verkar det som att många sommarskolor är bemannade av obehöriga lärare eller lärarstudenter.

Min källa utgör i detta fallet endast olika trådar i sociala medier. I sommar har tongångarna i dessa sociala medier gått höga runt sommarskolan och diskussionerna har låtit ungefär så här: 

”Ordinarie lärare har satt sitt slutbetyg, elevens resultat är sambedömt, har gjort ett nationellt prov och läraren har kommit fram till att betyget är F. Sedan följer två veckor av sommarskola och simsalabim hör eleven av sig och meddelar att: ”Ha! Jag fick E på sommarskolan. Du hade fel. Hade jag bara haft sommarskoleläraren i den vanliga undervisningen hade jag haft godkända betyg.” 

Otaliga är berättelserna kring att eleven lyckats få betyget E på sommarskolan. Självklart finns det elever som lyckas med detta beroende på ”hur nära” dom var vid betygssättningen i juni. Det är trots allt 50 timmars undervisning dom får och det gör absolut skillnad för vissa.

Det debatten gäller är de elever där ordinarie lärare konstaterat att eleven är väldigt långt från att nå E; eleven har kanske haft 7–8 rätt totalt på alla delar av ett nationellt prov, och eleven fixar betyg på två veckor i juni. 

I engelska är gränsen för godkänt på nationella proven oftast runt 30–33 poäng och i matte cirka 20. Har eleven legat väldigt nära E-gränsen och ordinarie lärare bedömt att det inte är mycket kvar att lära sig för att nå E fyller sommarskolan en mycket viktig funktion, där 50 timmars undervisning verkligen gör skillnad. Det är de övriga fallen som väckt ramaskri inom lärarkåren. 

När eleven har gått färdigt lovskolan är huvudmannen skyldig att erbjuda en så kallad prövning (skolverket.se, 2019). En prövning innebär att eleven testas igen för att se om den nu har lärt sig det som förväntas av eleven för E i ämnet. 

Att genomföra en prövning av en elev är en grannlaga uppgift. På Skolverkets hemsida kan man läsa att: 

”Prövningen får inte endast utgöras av kompletteringar. Den lärare som genomför prövningen behöver pröva elevens kunskaper i relation till samtliga delar av kunskapskraven och samtliga betygssteg. Detta gäller även om läraren innan prövningen har information om elevens kunskaper. Läraren bör vid planeringen av prövning i ämnen välja ändamålsenliga och varierade former för prövningen.” 

Då de nationella proven inte täcker samtliga delar av kunskapskraven är det alltså inte tillräckligt att endast låta eleverna göra ett gammalt nationellt prov. Det är heller inte okej att låta eleven gå på sommarskolan och komplettera ett eller ett par moment som läraren menar att eleven har kvar att lära sig. Om en elev ska få ett nytt slutbetyg efter prövning måste den testas mot alla delar av kunskapskraven och samtliga betygssteg. Det flera lärare och elever vittnar om är att eleverna erbjudits ett förenklat E-prov där eleven endast besvarar frågor som antas hålla E-nivå. Det är heller inte okej. 

Konceptet med lovskola har slagit split i lärarkåren. Ordinarie lärare menar att eleven väldigt lättvindigt fått ett E på sommarskolan och läraren på sommarskolan tycker naturligtvis att den gjort rätt utifrån sina förutsättningar. Om dessa lärare arbetar på samma skola blir det ganska spänd stämning i personalrummet när nästa läsår startar. 

Sommarskolan har blivit en ny arena där det utövas stark press på lärarna och rektorerna. Rektor känner tryck på sig att höja skolans måluppfyllelse och ser kanske mellan fingrarna när det gäller hur prövningen går till. Föräldrar ser sin chans att eleven ska få ett E och pressar på läraren att sätta ett E trots att eleven kanske inte har tillräckliga kunskaper.

Läraren står ganska ensam i sommarskolan och har inte sina kollegor att luta sig mot när det gäller sambedömning. Att stå stadigt kvar och vidhålla att eleven inte har kunskaper för E kräver en rutinerad lärare med stark backup av rektor.

Lovskolans grundtanke är god, men den slår fel. Det är alldeles för lättvindigt idag att eleverna ges E efter sommarskolan. I vanliga fall trycks det på vikten av sambedömning och att de nationella proven ska väga tyngre vid betygsättningen. När det gäller sommarskolan är lärare och elever utlämnade till att rektor gör sitt jobb och att huvudmannen tar sitt ansvar för att se till att bestämmelserna runt prövning följs. Om rektor är mer intresserad av en hög måluppfyllelse än korrekta betyg kommer bestämmelserna inte följas.

Jag menar därför att lovskolan snarast måste förändras och att obligatorisk lovskola i juni för elever som gått ut år 9 ska tas bort. Lovskolan bör istället delas upp. Elevens undervisningstid måste ökas under läsåret så att fokus ligger på att eleven lär sig mer och faktiskt har kunskaper. Den ordinarie läraren sätter slutbetyget och har även möjlighet att sambedöma med andra kollegor. 

Sommarskolan blir idag ett effektivt sätt att förklara och komma undan med en hög differens mellan resultaten på de nationella proven och slutbetygen. Det är bara att ”skylla på” sommarskolan för det kan ingen kolla. Ingenstans rapporteras sommarskolans resultat in och bestämmelsen om att de nationella proven i årskurs nio ska väga tyngre blev ett slag i luften. Svensk skola kan inte hålla på att jaga ökad måluppfyllelse och nöjda kunder – kunskaperna måste finnas med. 

Obligatorisk lovskola är en reform som slagit helt fel. Det gick till och med bättre för sagans Mäster Skräddare där vanten bidde ingenting. Här har reformen blivit värre än ingenting – likvärdigheten är underminerad och rättssäkerheten i betygsättningen är som bortblåst. 

Relaterat

Reagera på inlägget:

”Särskilt beakta” – ett lamt försök att stävja betygsinflationen

Relaterat

Sedan vi införde det målrelaterade betygssystemet 1994 har betygen varje år förskjutits steg för steg mot de högre betygen. På bilderna nedan kan vi jämföra läsåret 99/00 och läsåret 11/12. Det syns tydligt hur andelen MVG-betyg ökade med ett inte obetydligt antal procentenheter medan antalet G-betyg minskade. Andelen som inte nådde ett godkänt betyg var relativt oförändrad under perioden. Samtidigt visade inte de internationella kunskapsmätningarna eller resultaten på de nationella proven under samma tidsperiod motsvarande kunskapsförbättring.

Att betygen ökar under en tidsperiod utan att kunskaperna gör det brukar ibland, möjligen lite slarvigt, kallas för betygsinflation. Betygsinflationen medför att elever som går ut skolan tidigare under tidsperioden har svårare att komma in på populära gymnasieprogram än de som går ut grundskolan senare. Än värre är det när det gäller gymnasieskolan där elever från olika årgångar konkurrerar om platser till universitetsutbildningar på olika villkor. Eftersom det är svårare att få ett högre betyg tidigare under tidsperioden än vad det är senare kan man säga att betygen motsvarar olika mycket kunskap trots att de har samma betygsbeteckning.

Så här kan vi inte ha det sa man och 2011 kom en ny betygsskala med nya, som det sades, tydliga kunskapskrav som skulle stävja och komma tillrätta med problemet med betygsinflation och stärka likvärdigheten. Men som vi kan se på bilderna nedan blev utvecklingen precis likadan med den nya betygsskalan och kunskapskraven med den skillnaden att även det icke godkända betyget (F) ökade under tidsperioden.

Ett annat sätt att granska likvärdigheten i betygsättning har varit genom att titta på hur väl resultatet på de nationella proven korrelerar med betygen.När man tittar på den nationella statistiken över hur skolor och lärare förhåller sig till resultaten på nationella proven när lärare sätter betyg visar det sig att det finns stora skillnader både mellan skolor och inom skolor mellan lärare. På vissa skolor får alla elever ett högre betyg än resultatet på nationella proven medan elever på andra skolor får nästan uteslutande likadant betyg som resultatet på nationella proven.

Efter all kritik mot glädjebetyg och att skolor/lärare värderar resultaten på nationella proven så olika infördes läsåret 2018/19 en ny bestämmelse om att resultatet på nationella proven skulle särskilt beaktas vid betygsättning. Att “särskilt beakta” skulle inte ses som att nationella proven skulle styra betygen helt men att resultatet skulle ges större vikt vid betygsättning och inte ses som vilket annat betygsunderlag som helst. Men exakt hur mycket och hur lärarna skulle visa att de särskilt beaktat resultatet eller hur detta skulle påverka den nationella statistiken fanns inga riktlinjer för. Det fanns alltså ingen nivå som var en maximal avvikelse uppåt vare sig på klass-, skol- eller kommunnivå. Därmed kommer det inte heller vara möjligt att påstå att en lärare har eller inte har särskilt beaktat resultatet på nationella proven. Det finns nämligen inte någon som vet exakt hur det ser ut när en lärare gjort det.

Jag frågade Skolverket om de analyserat resultaten på riksnivå för att se om bestämmelsen så att säga fungerat. Skolverket skriver:

“Det är i första hand huvudmannen som behöver analysera betygen ur olika perspektiv. Analysen ger möjlighet att identifiera avvikelser mellan betyg och nationella provbetyg på skolenhetsnivå för att kunna säkerställa att provresultaten särskilt har beaktats vid betygssättningen”.

Många kommuner/huvudmän har ett närmast sektliknande mantra om att öka sin måluppfyllelse. Det skriver jag av egen erfarenhet. Trycket ned mot rektorerna och lärarna är stenhårt. Ja, ibland uttrycks till och med att lärarna hellre ska sätta ett godkänt betyg än betyget F för att måluppfyllelsen ska bli bättre. Lärare och rektorer som helt enkelt inte viker ned sig för detta ses inte sällan som jobbiga jävlar. Alla mina erfarenheter leder till slutsatsen att huvudmän för skolor aldrig någonsin på allvar kommer analysera eventuella avvikelser så länge det inte finns en skarp gräns för hur mycket man får avvika från resultatet på nationella proven vid betygsättning och så länge incitamenten för att sträva mot likvärdighet inte är starkare. Men inte ens det kommer att laga vårt trasiga betygssystem. Långa formulerade kunskapskrav för olika betygssteg är en återvändsgränd. Men det har inte Skolverket, regeringen och Sveriges riksdag insett än.

Relaterat

Reagera på inlägget:

Det är inte svårt att integrera syv i undervisningen

Arbetet med studie- och yrkesvägledning är en angelägenhet för hela skolan och bör integreras i undervisningen. Därför inledde jag i januari ett större projekt i årskurs 6 tillsammans med skolans bildlärare.

Projektet gick under temat ”Självkännedom – Insikt och framsikt”. Fem klasser har varit delaktiga i projektet och varje klass har fått 16 lektioner vardera att arbeta med projektet. Totalt har projektet genererat 55 timmar studie- och yrkesvägledning. På Källtorpskolan, där jag arbetar, är årskurs 6 de yngsta eleverna och det är här vägledning ska börja.

Jag har valt att lägga mycket av min tid under vårterminen på detta projekt, då jag vill ägna så mycket tid som möjligt med skolans yngsta elever. För mig är det här ett långsiktigt arbete som lägger en stabil grogrund för elevernas valkompetens. Det är hos skolans yngsta elever som jag kan bygga upp tillitsfulla relationer och ge dem en bra start i arbetet med att utveckla sin valkompetens. För att utveckla en valkompetens krävs det att man har en god självkännedom. Hela detta projekt handlar uteslutande om självkännedom.

Eleverna får arbeta med ett koncept som jag kallar ”Framtidskarta”. Det är ett koncept som jag utvecklat med inspiration från en kollega i Södertälje, som började med konceptet ”Drömkarta” bland sina yngre elever.

I konceptet ”Framtidskarta” får eleverna teckna ett självporträtt, utifrån bildkonstens alla regler, fundera kring sina styrkor och egenskaper, saker de vill utveckla hos sig själva och sina drömmar om framtiden. Det är viktigt att drömma och i arbetet begränsas inte eleverna av att behöva drömma om yrken, utan de får drömma om precis vad som helst. Boende, familj, hobbys, resor, ja vad som helst.

Nyligen placerade bildläraren ut alla elevers bilder på golvet i bildsalen. Under en eftermiddag ägnade vi oss åt bedömning och betygssättning. Projektet bedöms och betygssätts i ämnet bild, då jag valt att helt integrera projektet i bildämnet denna gång.

Projektet uppfyller det centrala innehållet i läroplanen och kan således utgöra ett mycket bra betygsunderlag. Den här vårterminen har mina elever i årskurs 6 fått 55 timmar studie- och yrkesvägledning och det är bara början.

Det är inte svårt att integrera studie- och yrkesvägledning i den ordinarie undervisningen. Vi vägledaren behöver planera våra aktiviteter med kopplingar till läroplanen och det centrala innehållet. Vi behöver samplanera med lärare. Vi måste bygga en samsyn kring skolans studie- och yrkesvägledningsuppdrag, för alla i skolan arbetar mot samma mål.

Det här är vägledning i framkant. Låt oss fortsätta utveckla detta!

Reagera på inlägget:

Tillräckligt bra undervisning – för utmärkt lärande

Du har troligtvis inte ens tid att läsa den här texten, du har för mycket att göra. Du är lärare, det är ju maj. Men jag skriver texten ändå. Du kan ju alltid göra den som favoritbokmärke och läsa den senare, i sommar. Eller så läser du klart den – och får tips om hur du får tid över, trots att du är lärare.

”Helt galet – den här månaden alltså.”

”Man får helt enkelt tuta och köra.”

”Bara jag håller till sommarlovet.”

Lösryckta citat ur floden av kommentarer från lärare i månaden maj. Det är som om det kommer som en överraskning varje vår. Och så är det väl i största allmänhet i arbetslivet numera – planer som sjösätts i februari ska utföras och rapporteras innan sommar och semestrar. För alla som har barn tillkommer också olika fritidsaktiviteter; uppvisningar, resa-bort-helger, turneringar… Det är mycket för alla som jobbar.

Men – lägger du örat mot den myrstack som är lärarkollektivet och som samlar de hundratusentals lärare som varje dag står där för Sveriges över en miljon elever, så får du snabbt uppfattningen att det är extra mycket för just oss lärare så här i slutet av vårterminen.

”Jag måste jobba hela helgen med att sätta betyg… jag hinner inte på dagarna i skolan… det är så mycket annat.”

Nu har du ju läst ända hit. Och kanske blir du lite sur och irriterad på mig. Hur jag kan sitta här och ta mig tiden att skriva bloggtext när det är så mycket annat att göra. Har han inte nog att göra med eleverna? Jag skriver texten på helgen, utanför arbetstid, så det är lugnt.

Men hur har han mage att skriva oss på näsan, det ÄR ju så mycket att göra här i maj. Göra bedömningsuppgifter, bedöma uppgifterna, sätta betyg. Och så alla dessa friluftsdagar. Ja, det är mycket. Det är det för mig också. Men gör vi rätt saker? Hur gynnas eleverna av att vi lärare sitter med högar av det som kallas prov, läcker vår trötthet bland kollegor, kommer till jobbet bleka fastän våren är i blom och solen, i alla fall vissa dagar, skiner mot oss.

För att ta det från början. Vår arbetsbeskrivning. Att a) planera, b) genomföra och c) utvärdera undervisning. Det är det.

Då är en rimlig fråga. Varför pratar vi bara om avsnitt c) i arbetsbeskrivningen så här års? Det finns ingen egentlig anledning. Men det är ju i slutet av terminen, jag måste kunna sätta betyg på eleverna, kanske du invänder. Ja, och det borde du faktiskt ha tänkt på tidigare, med all respekt och med värme till dig som nu blir arg på mig.

För när vi fastnar, och drar in även eleverna, i loopen att köra prov ända in i kaklet, i den vackraste av alla månader i Sverige, när vi pressar dem som mest i maj. Gör vi egentligen det vi ska då?

Lätt för dig att sitta här och skriva det, tänker du? Nej, verkligen inte alls lätt. Svårt. Jag har ägnat många många timmar av tankar innan den här insikten kom till mig. Jag är ny som lärare, har jobbat två år. Jag pluggar 75 procent i ett utbildningsprogram, jag jobbar 80 procent samtidigt. Jag har tre barn. Det är tufft. Jag har tvingats till att fokusera – hårt. Och fundera på vad som är det viktiga.

Och jag jobbar med många elever som har det tufft, utan de självklara förutsättningarna för att studera som de borde varje dag. Skolan jag jobbar i är blandad, som en skola ska vara, och tar upp elever från såväl slott och koja. I Örebros fall betyder det från fina villor till lägenheter i orten med många barn (nej, det är inga kojor – men liknelsen funkar eftersom resursfördelningen är orimligt ojämn).

Eleverna från kojan behöver en viktig sak för att ens börja försöka lära sig. De behöver se en människa. Som är utvilad, energisk och lugn. En människa som kan se dem, som orkar visa glädje och vara positiv, som har energi nog att kunna förstå vad som händer i klassrummen, för att kunna fatta rättvisa beslut i alla de situationer som uppstår. Som pallar att visa engagemang, och verkligen kolla av hur det går för alla. Det här, var vad eleverna svarade när jag senast frågade om vad som är viktigt med en lärare. De svarade samstämmigt.

Och många av de elever som kommer från inte lika självklara hemförhållanden behöver just det här, för att ens kunna börja lära sig. Och vad nyttar då en massa prov till, där de ska visa upp sina kunskaper för att få betyg, om de ändå inte lär sig något av det?

Mitt råd, jag lovade ett för att du läste klart den texten. Du ska planera, genomföra och utvärdera undervisningen. Du har kanske 35 timmar på jobbet och 10 hemma. Du har elever som behöver se dig som en människa först, lärare sen. Som behöver den relation du skapar. Vad gör du? Du ser till att du håller dig inom de ramarna. Och du vet ju – det vet vi alla – att eleverna kommer att älska dig när du är i den balansen. Att de kommer vilja utforska och lära sig mer – för att det är just du som står där. Så rådet är, lär dig att vara lagom bra, ta dig an både din egen och elevernas prestation lagom mycket.

Good enough teaching – for excellent learning.

Reagera på inlägget:

Sidor