Annons

Alla barn behöver få lyckas

Det finns elever som en är orolig för. Elever som inte deltar, elever som ofta hamnar i bråk. Elever som vill framstå som självständiga och självbestämmande. En sådan elev har jag haft på sistone.  

Det har varit problem med att få eleven fokuserad och aktiv på idrottslektionerna. Nyligen hade vi en provsituation kring skador och hur man förebygger dessa i idrott och hälsa. Eleven skrev provet men blev underkänd. Hen hade glömt att träna. Jag meddelar de elever som behöver göra omprov och kommer till sist fram till denna elev.

– Har du kvar pluggpappret? frågar jag. 

– Nej, svarar eleven. 

Ett nytt i handen och en vecka fram i tiden står vi där igen. Har inte tränat, har inte kvar pappret.  

– Du, nu måste vi ta tag i det här. Vi kan inte skjuta upp det med. Nästa vecka kör vi, okej? säger jag.

Nästa vecka kommer och det är nu två elever som ska skriva omprov. Jag sätter igång de andra elever med doppboll och går till den första. Vi har ett samtal kring vad hen skrivit på provet och lägger till lite saker efter vårat samtal. Godkänd, klockrent.  

När jag rör mig för att möta den andra eleven som sitter en bit bort i parken där vi har idrott är hen redan på väg för att möta upp mig.

– Jag har ropat på dig 5 gånger nu. Säger hen upprört.

– Förlåt, jag var tvungen att sitta med den andre först och sedan sätta igång klassen med doppboll. Men nu är jag här! 

– Jag vill inte göra provet nu. Hen går iväg och lutar sig mot ett träd surt. 

Jag tar mig en liten funderare medan jag går iväg för att hämta provet och pennan eleven lämnat kvar efter sig. Jag går tillbaka igen och möter upp eleven vid trädet.

– Men du, du ligger ju bra till på idrotten i övrigt. Ska vi inte bara köra provet och få det överstökat?  

Eleven svarar inte.

– Är det något som känns jobbigt? 

– Du förstår inte. Svarar eleven. 

Jag märker hur ögonen vattnas och eleven försöker hålla igen samtidigt som hen vänder sig om och går iväg. 

Jag låter eleven vara och landa. Ingen idé att gå in och rådda när det där gigantiska isberget av känslor börjat komma upp till ytan. Men något kring detta prov eller provsituationen är märkbart jobbigt för eleven. 

Några minuter passerar och eleven kommer tillbaka och ställer sig bredvid mig medan jag står och kollar på doppbollsspelet resten av klassen utövar. Jag ger lite komplimanger och instruktioner till eleverna i spelet och vänder mig sedan till eleven som sökt sig närmre.  

– Du, ska vi köra provet muntligt? 

Eleven jakar och vi sätter igång.  

Jag ställer frågorna, vi har ett samtal och jag ger eleven omdömet på plats. 

– Jag bedömer att det du sagt under vårt samtal ligger på en A-nivå. Så bra jobbat! 

Eleven är kunnig. Eleven redovisar väl för sina resonemang och det är inget snällomdöme jag sätter. 

– Åh, jag måste flexa lite för dom andra, säger eleven och går iväg.

– Stina! Jag fick ett A! Eleven går runt och berättar för klasskamraterna samtidigt som hen får beröm från resten av klassen för att ha lyckats. Sedan kommer eleven fram till mig igen. 

– Du, Alex. Jag vet att det inte står något på provet och så eftersom att jag gjorde det muntligt, men skulle jag kunna få ta med det hem? 

– Självklart! säger jag. 

Jag skriver i lite mer, skriver namn gör ett A och ringar in och skriver ett kort: ”bra!”

– Det här ska jag visa för mamma! säger eleven till en annan. 

Plötsligt är det en helt annan elev än den jag är van att möta på idrotten. Det är en elev som skiner. Det är inget tjafs om att delta eller inte längre. Inget som behöver lirkas fram. Det är en elev som nu deltar och aktivt själv frågar vilket lag hen ska vara med i. Vad det är vi ska träna på i spelet. En elev som nu har roligt på idrotten.  

Allt som krävdes var bekräftelse. Allt som krävdes var att få lyckas. Och för att lyckas behövdes rätt förutsättningar. 

Rätt förutsättningar behöver inte innebära att alla ska göra lika. I det här fallet fanns ett outtalat behov av att få göra provet muntligt. En sådan liten detalj som kan leda till att eleven höjer sig från ett F till ett A.

Reagera på inlägget:

Betygsutredningen ett genomtänkt fall framåt för svensk skola

Relaterat

Betygsutredningen som presenterades idag är ett väl genomtänkt fall framåt för svensk skola, tycker jag. Utredaren pekar på en del saker som jag och många andra har menat vara problem, som kursbetyg och kunskapskravens snedvridning av undervisningen.

Man ska komma ihåg att det kursbetygsystem vi haft på gymnasiet aldrig på allvar utreddes varken vid införandet eller senare. När nu en mängd generationer elever har fått leva med dess brister kommer nu en utredning som pekar på det självklara: kursbetyg skadar undervisningens långsiktighet.

När man nu föreslår förändringar är man också klok nog att föreslå ett system där ett underkänt på sista nivån inte ska innebära ett sänkt slutbetyg. Man ska alltså inte förlora på att ta en högre kurs (men frågan är om inte elever snabbt kommer att inse att man därför tjänar på underkänt jämfört med ett lägre betyg). Men även med den invändningen är det glädjande att utredningen skisserar ett system där lärare och elever har tid på sig att utveckla kunskaper.

Detsamma gäller också de resonemang man för kring vad man kallar för ”kompensatorisk” betygsättning.

Sammanfattningsvis kan man säga att utredningen stödjer en professionell bedömning framför den avbockningskultur som etablerats i svensk skola det senaste decenniet. Lärare har jagat belägg, informerat om kriterier och trott sig behöva samla in underlag för varje del av kunskapskraven. Undervisning har ersatts av för vad Majsa Allelin i sin avhandling kallar ”kriterieförmedling”.

För att markera bytet av filosofi i bedömningarna föreslår utredningen byte till betygskriterier istället för kunskapskrav. Javisst, varför inte? Men det viktigaste är naturligtvis hur de och reglerna kring dem är formulerade.

Ett eventuellt införande av ämnen och ämnesbetyg innebär att gymnasielärare till sist får den reform som vi förberedde oss för redan 2007. Jag var då lärare i Gävle. Jag minns hur vi såg fram emot ett mindre snuttifierande betygssystem och besvikelsen när Jan Björklund blåste av den.

Nu, 13 år senare, finns det en utredning som vägen tillbaka på det spåret. Jag tror att det i hela samhället och i breda politiska läger kommer finnas stöd för denna förändring. Det är i så fall bara att gratulera elever, lärare och det svenska samhället.

Vi behöver en skola där man får bygga kunskaper som tar tid att bygga och där man bedöms efter vad man kan och inte efter vad man inte kan.

Relaterat

Reagera på inlägget:

Vem kan man lita på?

”Jag hittar inget när jag googlar och jag är säker på att eleven inte skrivit sitt arbete själv. Har någon Urkund?” 

Ovanstående fras är vanligt förekommande i olika Facebook-grupper och inte bara nu i coronatider utan även annars. Jag menar att vi lärare måste sluta ge eleverna uppgifter som ska genomföras hemma och som du sedan bedömer. Ge gärna eleverna uppgifter som träning och för att befästa moment du gått igenom, men bedöm inte det eleven gjort hemma. 

Genom att vissa lärare låter eleverna göra bedömningsuppgifter hemma bidrar lärare till att öka de socioekonomiska klyftorna i samhället. Eleverna som har högutbildade föräldrar får och tar hjälp till sina uppgifter på ett sätt som andra elever inte kan och får då betyg de inte förtjänar. Elever som inte har högutbildade föräldrar måste stå på egna ben och klara sig själva. Lärare måste alltså konstruera uppgifter som elever ska klara av att lära sig i skolan. Elever ska inte vara beroende av högutbildade vuxna i sin närhet för att lyckas väl med sin skolgång. 

I LGR 11 kan vi i kapitel 1 och under rubriken ”En likvärdig utbildning” läsa att Skollagen föreskriver att utbildningen inom varje skolform och inom fritidshemmet ska vara likvärdig, oavsett var i landet den anordnas.

En likvärdig utbildning innebär inte att undervisningen ska utformas på samma sätt överallt eller att skolans resurser ska fördelas lika. Hänsyn ska tas till elevernas olika förutsättningar och behov. Det finns också olika vägar att nå målet. Skolan har ett särskilt ansvar för de elever som av olika anledningar har svårigheter att nå målen för utbildningen. Därför kan undervisningen aldrig utformas lika för alla. Skolan ska aktivt och medvetet främja elevernas lika rättigheter och möjligheter. 

Om vi låter elever göra uppgifter hemma, kan vi då säga att vi följer läroplanen och skrivningarna om en likvärdig utbildning? Jag tycker inte det. För mig är det självklart att allt som ska bedömas av mig görs i mitt klassrum.

I vår kommun har vi tillgång till ChromEx, ett program som låser datorn så att eleven inte kan komma åt internet. Alla skriftliga uppgifter som jag har tänkt bedöma skriver mina elever i en låst skrivyta. Har du inte tillgång till det, menar jag att det är mer rättssäkert och likvärdigt att låta eleverna skriva för hand.

Jag försöker tänka på vems kunskaper det är jag bedömer. Är det datorns, elevens förmåga att googla eller förälderns? Mitt uppdrag är att veta vad mina elever kan. Orden ”kan” och ”kunnande” är mycket viktiga. När vi bedömer elever handlar det inte om vad eleverna har gjort och hur många uppgifter eleven har lämnat in utan det handlar om att vi ska veta vad eleverna faktiskt kan.

Hur många texter måste en elev skriva i svenska för att nå E? Hur många arbeten måste eleven ha lämnat in i historia för att nå E? När du läser läroplanen ser du att det faktiskt inte står specificerat. 

Mitt råd är som vanligt att ni behöver diskutera detta i ämneslaget och är du ensam i ditt ämne på din skola så gå med i Facebook-grupper och ställ frågan i det utvidgade kollegiet. 

Jag är så otroligt tacksam över samarbetet i mitt eget ämneslag i engelska. Vi stöter och blöter frågor både högt och lågt.

Under våren åkte jag på covid-19 och var hemma och sjuk i fyra veckor. Genom att vi i ämneslaget är så samspelta, vet hur vi resonerar och ställer upp för varandra i vått och torrt, kunde jag vara hemma och känna mig helt lugn.

De bedömningsuppgifter (gamla NP) som vi planerade att göra genomförde kollegorna ändå och även med mina nior. Jag var pigg nog att kunna rätta och vi valde att inte rätta våra egna elevers prov. Vi är noga med att de skriver uppsats i låst yta och vi sambedömer ofta. Vi har en chatt där alla i laget är med. Den som behöver hjälp med bedömning skriver i chatten, och den som har tid hjälper till.

Det är en oerhörd styrka att kunna hjälpas åt med sambedömning. Vi använder våra tio förtroendetimmar till detta och ser verkligen att ensam inte är stark. 

Nu är det bara några dagar kvar tills det är dags för sommarledighet. Tur är det för jag är faktiskt helt slut i år.

Lova att ni fortsätter tvätta händerna och hålla avstånd för Covid-19 vill ni inte åka på. Det kan jag lova er. 

Ha en riktigt skön sommar och vila ut. Det tänker jag göra. 

Vi hörs till hösten.

Reagera på inlägget:

Våren som lamslog världen

Den här våren har onekligen varit anmärkningsvärt svår på många olika sätt. Coronapandemin har lamslagit hela världen och ingen människa i världen kommer efteråt att ha lämnats oberörd av den. Effekterna av pandemin kommer vara märkbara för oss alla, under lång tid framöver. 

Mentalt lam är precis vad jag känt mig som lärare i skolan den här terminen. Hela våren har varit ett slags vakuum där vi lärare arbetat vidare i väntan på en stadig hand att hålla i. Det här med att bara arbeta vidare i en ovisshet tär på människor. Det gäller naturligtvis i synnerhet de hjältar som arbetar inom sjukvården, direkt i stormens öga och som inte ser slutet på krisen, men givetvis också alla andra som arbetar med människor på olika sätt. Det finns plötsligt inga svar på frågorna. Det är vi lärare inte vana att hantera. 

För mig som arbetar i grundskolan var en fråga som länge grodde huruvida beslut skulle tas om skolstängning och i så fall när detta skulle ske? Enormt mycket tid har lagts ute i skolor och kommuner på att förbereda inför den nödlösning som denna märkliga form av distansundervisning faktiskt är. Men terminen fortlöpte dag för dag och vecka efter vecka. Den stadiga handen att hålla i uteblev, både för rektorer, lärare och alla andra som arbetar i skolan. Visserligen ställdes de nationella proven tidigt in för grundskolan för att minska på lärarnas arbetsbörda men i allt övrigt väsentligt har skolan ansetts kunna ta beslut och ordna det mesta på eget håll. 

Ovisshetens termin är nu snart slut och det är dags för betygsättning och alternativa avslutningar. Många är de elever som varit rädda, sjuka eller på andra sätt drabbats av pandemin. Vare sig du är gammal eller ung går du inte helskinnad ur denna vår. Barn är inte immuna mot effekterna av en pandemi. Det är klart det kommer att märkas på olika sätt. Men så måste det få vara. När allt kommer omkring är prio ett överlevnad, för oss själva och våra nära och kära. 

På många grundskolor likt min har verksamheten trots det vakuum vi verkat i ändå varit någorlunda normal. När det gäller betygsättning kommer inte denna vår skilja sig så mycket från föregående. Jag har trots allt undervisat mina elever lång tid och har relativt lång erfarenhet. Hos de enskilda individerna kommer inte den här våren heller alltid sätta avtryck i vare sig kunskapsnivå eller betygsnivå. Den här våren är trots allt en liten del av den samlade grundskoletiden. Jag kan tänka mig att bryderierna är långt värre i den i kurser organiserade gymnasieskolan där mycket skett på distans under helt nya former och i de skolor där en stor del av personalstyrkan varit frånvarande under lång tid. 

På nationell nivå tror jag att de uteblivna nationella proven kommer att resultera i än större skillnader mellan skolor och mellan klassrum i betygsättningen. Inte ens tidigare år har de nationella proven helt lyckats förhindra betygsinflationen men de har trots allt haft en dämpande effekt. Det här är inget vare sig enskilda kommuner, skolor, rektorer eller lärare ska belastas för utan är helt och hållet ett nationellt politiskt ansvar som riksdagar och regeringar ska läggas till last för, en så kallad systemfråga. Det är där besluten om spelplanen och de målstyrande vaga styrdokumenten tagits, vilket lett till en allt mindre likvärdig och kompensatorisk skola vad gäller både undervisning och betygsättning. 

Vårens kris har såklart ställt skolsystemet inför ett mycket svårt problem att lösa som ingen annan ställts inför tidigare och det kan vi inte belasta någon för. Vi måste komma ihåg och reflektera över att alla världens länder ställts inför samma problem. När krisen är över hoppas jag att likvärdighetsfrågan är något som hamnar högt upp på agendan. Vi måste låta undervisningen ta plats i skolan igen istället för den ängslighet som vårt system ger upphov till.

Slutligen vill jag blicka framåt. Men är det något jag har lärt mig den här våren är att inte blicka för långt och att värdesätta det jag har. Så jag väljer denna gång att bara se fram emot den välförtjänta sommarledigheten som jag unnar varje människa, barn som vuxen. Ta hand om er. Ni är viktiga!

Reagera på inlägget:

Anna Ekström gjorde rätt – allt annat vore dumt

Igår höll Anna Ekström en presskonferens där hon gjorde vad en ansvarig minister ska göra. Hon följde expertmyndighetens råd. Något annat vore dumt och oansvarigt.

Vi vill inte ha ett annat sätt att leda landet på i sådana här situationer. Expertmyndigheten ser av olika orsaker inte att det är meningsfullt att idag utfärda en generell rekommendation om att stänga alla skolor. Jag har inga kommentarer om det. Jag tycker att de huvudmän och rektorer som gnäller om detta (ursäkta, jag tycker det) och som tycker det är jobbigt med föräldrakontakterna och föräldraoron får finna sig att de är en del av samhället och samhällets krisberedskap.

De skulle önska att någon annan skulle ta ifrån dem deras ansvar. Men så är det inte just nu. Här blir kanske det så uppenbart att det finns ett problem när man börjar betrakta skolutbildning som en kommersiell vara, istället för som en samhällsfunktion.    

Jag har – som alla – en generell oro kring den pandemi vi ser utvecklas. Vi har en situation som jag under mina 59 år inte sett. Det som oroar mig är att man nu i Sverige gett upp smittspårning, genom att man mer eller mindre slutar att testa personer med misstänkt smitta. Jag antar att det beror på att vår sjukvård är – liksom skolsystemet – så fragmentiserad att ansvarsfrågor kring sådant här helt enkelt blivit oklara. Det var ju inte länge sedan som oseriösa företag och dåliga upphandlingar orsakade kris på våra sjukhus – och då helt utan en pandemi.

Jag kan dock inte se att regeringen har något annat alternativ än att följa de rekommendationer som getts av myndigheten. De är ju också väldigt tydliga med att dessa kan ändras. I övrigt måste vi alla i samhället försöka minska smittspridning för att minska konsekvenserna för dem som behöver vårdresurser.

Vi kan inte stoppa epidemin, men med hjälp av försiktighet kan vi minska takten som den sprids, vilket ger sjukvården en chans att hinna med att hjälpa de som behöver vård.

I detta arbete behöver vi också se till att konsekvenserna av pandemin blir så milda som möjligt. Och det är i det ljuset jag skulle vilja rikta en rekommendation till landets lärare. En rekommendation som faktiskt alltid gäller men som kan bli extra tydlig i sådana här tider.

Det finns ett budskap från Anna Ekström om att huvudmännen har en möjlighet att nu vara mer flexibla i hur man ser på läsårsdata, terminslängder, lov etc. Detta för att elever ska kunna få den utbildning de har rätt till. Det andas i detta också så att de ska kunna nå upp till betygskravens formuleringar. Man skulle kunna tänka sig att vi får en hel generation elever som helt plötsligt på grund av en pandemi får lägre betyg än de annars skulle fått.

Men då menar jag att man har missförstått betygsättning i grunden. Betygsättning måste alltid utgå ifrån vilken undervisning eleverna faktiskt har fått. Betygsättning kan aldrig vara en pennalistisk utövning av makt oberoende som sker oberoende av vilka chanser man har haft att lära sig eller vilken undervisning man fått.

Nu, precis som alltid, gäller att den lärare som säger till en elev att den får låga betyg för att läraren inte hunnit undervisa om allt gör fel – moraliskt och etiskt fel – om än inte rent tekniskt.

Det är dags för skolsystemet att bli förlåtande. Vi ska ”keep calm and carry on” – och i det vara mycket mänskliga och ta hand om varandra.

Reagera på inlägget:

Sidor