Annons

”Särskilt beakta” – ett lamt försök att stävja betygsinflationen

Sedan vi införde det målrelaterade betygssystemet 1994 har betygen varje år förskjutits steg för steg mot de högre betygen. På bilderna nedan kan vi jämföra läsåret 99/00 och läsåret 11/12. Det syns tydligt hur andelen MVG-betyg ökade med ett inte obetydligt antal procentenheter medan antalet G-betyg minskade. Andelen som inte nådde ett godkänt betyg var relativt oförändrad under perioden. Samtidigt visade inte de internationella kunskapsmätningarna eller resultaten på de nationella proven under samma tidsperiod motsvarande kunskapsförbättring.

Att betygen ökar under en tidsperiod utan att kunskaperna gör det brukar ibland, möjligen lite slarvigt, kallas för betygsinflation. Betygsinflationen medför att elever som går ut skolan tidigare under tidsperioden har svårare att komma in på populära gymnasieprogram än de som går ut grundskolan senare. Än värre är det när det gäller gymnasieskolan där elever från olika årgångar konkurrerar om platser till universitetsutbildningar på olika villkor. Eftersom det är svårare att få ett högre betyg tidigare under tidsperioden än vad det är senare kan man säga att betygen motsvarar olika mycket kunskap trots att de har samma betygsbeteckning.

Så här kan vi inte ha det sa man och 2011 kom en ny betygsskala med nya, som det sades, tydliga kunskapskrav som skulle stävja och komma tillrätta med problemet med betygsinflation och stärka likvärdigheten. Men som vi kan se på bilderna nedan blev utvecklingen precis likadan med den nya betygsskalan och kunskapskraven med den skillnaden att även det icke godkända betyget (F) ökade under tidsperioden.

Ett annat sätt att granska likvärdigheten i betygsättning har varit genom att titta på hur väl resultatet på de nationella proven korrelerar med betygen.När man tittar på den nationella statistiken över hur skolor och lärare förhåller sig till resultaten på nationella proven när lärare sätter betyg visar det sig att det finns stora skillnader både mellan skolor och inom skolor mellan lärare. På vissa skolor får alla elever ett högre betyg än resultatet på nationella proven medan elever på andra skolor får nästan uteslutande likadant betyg som resultatet på nationella proven.

Efter all kritik mot glädjebetyg och att skolor/lärare värderar resultaten på nationella proven så olika infördes läsåret 2018/19 en ny bestämmelse om att resultatet på nationella proven skulle särskilt beaktas vid betygsättning. Att “särskilt beakta” skulle inte ses som att nationella proven skulle styra betygen helt men att resultatet skulle ges större vikt vid betygsättning och inte ses som vilket annat betygsunderlag som helst. Men exakt hur mycket och hur lärarna skulle visa att de särskilt beaktat resultatet eller hur detta skulle påverka den nationella statistiken fanns inga riktlinjer för. Det fanns alltså ingen nivå som var en maximal avvikelse uppåt vare sig på klass-, skol- eller kommunnivå. Därmed kommer det inte heller vara möjligt att påstå att en lärare har eller inte har särskilt beaktat resultatet på nationella proven. Det finns nämligen inte någon som vet exakt hur det ser ut när en lärare gjort det.

Jag frågade Skolverket om de analyserat resultaten på riksnivå för att se om bestämmelsen så att säga fungerat. Skolverket skriver:

“Det är i första hand huvudmannen som behöver analysera betygen ur olika perspektiv. Analysen ger möjlighet att identifiera avvikelser mellan betyg och nationella provbetyg på skolenhetsnivå för att kunna säkerställa att provresultaten särskilt har beaktats vid betygssättningen”.

Många kommuner/huvudmän har ett närmast sektliknande mantra om att öka sin måluppfyllelse. Det skriver jag av egen erfarenhet. Trycket ned mot rektorerna och lärarna är stenhårt. Ja, ibland uttrycks till och med att lärarna hellre ska sätta ett godkänt betyg än betyget F för att måluppfyllelsen ska bli bättre. Lärare och rektorer som helt enkelt inte viker ned sig för detta ses inte sällan som jobbiga jävlar. Alla mina erfarenheter leder till slutsatsen att huvudmän för skolor aldrig någonsin på allvar kommer analysera eventuella avvikelser så länge det inte finns en skarp gräns för hur mycket man får avvika från resultatet på nationella proven vid betygsättning och så länge incitamenten för att sträva mot likvärdighet inte är starkare. Men inte ens det kommer att laga vårt trasiga betygssystem. Långa formulerade kunskapskrav för olika betygssteg är en återvändsgränd. Men det har inte Skolverket, regeringen och Sveriges riksdag insett än.

Reagera på inlägget:

Det är inte svårt att integrera syv i undervisningen

Arbetet med studie- och yrkesvägledning är en angelägenhet för hela skolan och bör integreras i undervisningen. Därför inledde jag i januari ett större projekt i årskurs 6 tillsammans med skolans bildlärare.

Projektet gick under temat ”Självkännedom – Insikt och framsikt”. Fem klasser har varit delaktiga i projektet och varje klass har fått 16 lektioner vardera att arbeta med projektet. Totalt har projektet genererat 55 timmar studie- och yrkesvägledning. På Källtorpskolan, där jag arbetar, är årskurs 6 de yngsta eleverna och det är här vägledning ska börja.

Jag har valt att lägga mycket av min tid under vårterminen på detta projekt, då jag vill ägna så mycket tid som möjligt med skolans yngsta elever. För mig är det här ett långsiktigt arbete som lägger en stabil grogrund för elevernas valkompetens. Det är hos skolans yngsta elever som jag kan bygga upp tillitsfulla relationer och ge dem en bra start i arbetet med att utveckla sin valkompetens. För att utveckla en valkompetens krävs det att man har en god självkännedom. Hela detta projekt handlar uteslutande om självkännedom.

Eleverna får arbeta med ett koncept som jag kallar ”Framtidskarta”. Det är ett koncept som jag utvecklat med inspiration från en kollega i Södertälje, som började med konceptet ”Drömkarta” bland sina yngre elever.

I konceptet ”Framtidskarta” får eleverna teckna ett självporträtt, utifrån bildkonstens alla regler, fundera kring sina styrkor och egenskaper, saker de vill utveckla hos sig själva och sina drömmar om framtiden. Det är viktigt att drömma och i arbetet begränsas inte eleverna av att behöva drömma om yrken, utan de får drömma om precis vad som helst. Boende, familj, hobbys, resor, ja vad som helst.

Nyligen placerade bildläraren ut alla elevers bilder på golvet i bildsalen. Under en eftermiddag ägnade vi oss åt bedömning och betygssättning. Projektet bedöms och betygssätts i ämnet bild, då jag valt att helt integrera projektet i bildämnet denna gång.

Projektet uppfyller det centrala innehållet i läroplanen och kan således utgöra ett mycket bra betygsunderlag. Den här vårterminen har mina elever i årskurs 6 fått 55 timmar studie- och yrkesvägledning och det är bara början.

Det är inte svårt att integrera studie- och yrkesvägledning i den ordinarie undervisningen. Vi vägledaren behöver planera våra aktiviteter med kopplingar till läroplanen och det centrala innehållet. Vi behöver samplanera med lärare. Vi måste bygga en samsyn kring skolans studie- och yrkesvägledningsuppdrag, för alla i skolan arbetar mot samma mål.

Det här är vägledning i framkant. Låt oss fortsätta utveckla detta!

Reagera på inlägget:

Tillräckligt bra undervisning – för utmärkt lärande

Du har troligtvis inte ens tid att läsa den här texten, du har för mycket att göra. Du är lärare, det är ju maj. Men jag skriver texten ändå. Du kan ju alltid göra den som favoritbokmärke och läsa den senare, i sommar. Eller så läser du klart den – och får tips om hur du får tid över, trots att du är lärare.

”Helt galet – den här månaden alltså.”

”Man får helt enkelt tuta och köra.”

”Bara jag håller till sommarlovet.”

Lösryckta citat ur floden av kommentarer från lärare i månaden maj. Det är som om det kommer som en överraskning varje vår. Och så är det väl i största allmänhet i arbetslivet numera – planer som sjösätts i februari ska utföras och rapporteras innan sommar och semestrar. För alla som har barn tillkommer också olika fritidsaktiviteter; uppvisningar, resa-bort-helger, turneringar… Det är mycket för alla som jobbar.

Men – lägger du örat mot den myrstack som är lärarkollektivet och som samlar de hundratusentals lärare som varje dag står där för Sveriges över en miljon elever, så får du snabbt uppfattningen att det är extra mycket för just oss lärare så här i slutet av vårterminen.

”Jag måste jobba hela helgen med att sätta betyg… jag hinner inte på dagarna i skolan… det är så mycket annat.”

Nu har du ju läst ända hit. Och kanske blir du lite sur och irriterad på mig. Hur jag kan sitta här och ta mig tiden att skriva bloggtext när det är så mycket annat att göra. Har han inte nog att göra med eleverna? Jag skriver texten på helgen, utanför arbetstid, så det är lugnt.

Men hur har han mage att skriva oss på näsan, det ÄR ju så mycket att göra här i maj. Göra bedömningsuppgifter, bedöma uppgifterna, sätta betyg. Och så alla dessa friluftsdagar. Ja, det är mycket. Det är det för mig också. Men gör vi rätt saker? Hur gynnas eleverna av att vi lärare sitter med högar av det som kallas prov, läcker vår trötthet bland kollegor, kommer till jobbet bleka fastän våren är i blom och solen, i alla fall vissa dagar, skiner mot oss.

För att ta det från början. Vår arbetsbeskrivning. Att a) planera, b) genomföra och c) utvärdera undervisning. Det är det.

Då är en rimlig fråga. Varför pratar vi bara om avsnitt c) i arbetsbeskrivningen så här års? Det finns ingen egentlig anledning. Men det är ju i slutet av terminen, jag måste kunna sätta betyg på eleverna, kanske du invänder. Ja, och det borde du faktiskt ha tänkt på tidigare, med all respekt och med värme till dig som nu blir arg på mig.

För när vi fastnar, och drar in även eleverna, i loopen att köra prov ända in i kaklet, i den vackraste av alla månader i Sverige, när vi pressar dem som mest i maj. Gör vi egentligen det vi ska då?

Lätt för dig att sitta här och skriva det, tänker du? Nej, verkligen inte alls lätt. Svårt. Jag har ägnat många många timmar av tankar innan den här insikten kom till mig. Jag är ny som lärare, har jobbat två år. Jag pluggar 75 procent i ett utbildningsprogram, jag jobbar 80 procent samtidigt. Jag har tre barn. Det är tufft. Jag har tvingats till att fokusera – hårt. Och fundera på vad som är det viktiga.

Och jag jobbar med många elever som har det tufft, utan de självklara förutsättningarna för att studera som de borde varje dag. Skolan jag jobbar i är blandad, som en skola ska vara, och tar upp elever från såväl slott och koja. I Örebros fall betyder det från fina villor till lägenheter i orten med många barn (nej, det är inga kojor – men liknelsen funkar eftersom resursfördelningen är orimligt ojämn).

Eleverna från kojan behöver en viktig sak för att ens börja försöka lära sig. De behöver se en människa. Som är utvilad, energisk och lugn. En människa som kan se dem, som orkar visa glädje och vara positiv, som har energi nog att kunna förstå vad som händer i klassrummen, för att kunna fatta rättvisa beslut i alla de situationer som uppstår. Som pallar att visa engagemang, och verkligen kolla av hur det går för alla. Det här, var vad eleverna svarade när jag senast frågade om vad som är viktigt med en lärare. De svarade samstämmigt.

Och många av de elever som kommer från inte lika självklara hemförhållanden behöver just det här, för att ens kunna börja lära sig. Och vad nyttar då en massa prov till, där de ska visa upp sina kunskaper för att få betyg, om de ändå inte lär sig något av det?

Mitt råd, jag lovade ett för att du läste klart den texten. Du ska planera, genomföra och utvärdera undervisningen. Du har kanske 35 timmar på jobbet och 10 hemma. Du har elever som behöver se dig som en människa först, lärare sen. Som behöver den relation du skapar. Vad gör du? Du ser till att du håller dig inom de ramarna. Och du vet ju – det vet vi alla – att eleverna kommer att älska dig när du är i den balansen. Att de kommer vilja utforska och lära sig mer – för att det är just du som står där. Så rådet är, lär dig att vara lagom bra, ta dig an både din egen och elevernas prestation lagom mycket.

Good enough teaching – for excellent learning.

Reagera på inlägget:

Gamla prov känns plötsligt så helt rätt

Jag jobbar på en relativt nystartad skola. Vid anställningen fördes samtal om att försöka ta nya vägar och ställa frågor som ”varför” och ”varför inte” innan vi testar något nytt eller förkastar något gammalt.

Spännande kollegor och mycket material som flödar i lärarforum, särskilt i valtider, gör att jag själv inspireras och testar nya vägar. Stora frågor, föreläsningar, skolambassadörsprojekt, studiebesök, filmprojekt, entreprenöriella och ämnesövergripande utmaningar avlöser varandra.

I början av läsåret fick jag den personliga inloggningen till Skolverkets bedömningsportal och blev lite spänd av förväntan för att se vad som skulle erbjudas i mina ämnen. Uppgifterna i sig var ingen överraskning och kunskapskraven hade jag koll på. Tanken att enkelt stämma av kunskaper mot en given mall var dock tilltalande.

Så skönt att inte känna att jag eventuellt är fast i mina egna sanningar utan kan se på en given mall hur mina elever ligger till.

Men då slog mig tanken... varken ny eller särskilt innovativ. Gamla nationella prov ligger ju på Skolverkets hemsida. Prov med rättningsmallar. Ska jag inte köra dem, helt enkelt? Plocka ut de bitar som är demokrati- och valrelaterade och bara köra på det?

Som sagt, inga nya tankar eller märkvärdiga knep eller entreprenöriella metoder. Gamla prov känns plötsligt så helt rätt på flera plan.

Sagt och gjort. Hittade ett prov, tog ut alla demokrati- och valrelaterade frågor. Ett prydligt pappershäfte att kopiera. Ingen länk, ingen app eller digitalt dokument. Ett häfte fullt med papper.

Eleverna ska få visa vad de lärt sig samtidigt som vi tränar till det nationella provet, tränar provsituation och dessutom får jag förträffligt underlag och stöd till bedömningen.

Dagen innan. Eleverna förbereds på provsituationen.

Provdagen. Allvaret ligger i luften och fokus när pennorna lyfts och markerar på papperet.

När jag några timmar senare rättar proven så kommer leendet och ett stort lugn. Eleverna kan det här. Upplägget jag haft håller. Sida upp och sida ner. Skön bekräftelse för mig. Eleverna lär och kunskaperna håller enligt den standard som förväntas.

Ett enkelt häfte av papper. En penna. En ordentlig hög att rätta. Så tydligt, så konkret och så bekräftande för både mig och eleverna.

Nationella proven – plötsligt så kreativt och helt rätt.

Reagera på inlägget:

Lärarna förtjänar en ursäkt

Relaterat

Klockan är 9.05 tisdagen den 9 april. Nationella proven i engelska och läsförståelsen har precis startat. Det är helt tyst och koncentrationen är hög. Jag lutar mig tillbaka och tänker att det är så himla skönt att provet inte läckt denna gång och att allt verkar flyta på. Jag gillar de nationella proven och tycker det är bra att de ska väga tyngre.

Jag övervakar klassen och surfar samtidigt in i Facebook-gruppen ”Engelska för år 6-9” för att kolla om det är lika lugnt över hela landet. Stresspåslaget blir på två sekunder 100 procent. Ett inlägg säger: ”OBS!! Kolla era USB! Det är fel utskickat. Vi har fått år 6 istället för år 9.”

Det är två timmar kvar tills hörförståelsen, som finns på USB-minnena, ska genomföras. Febril aktivitet utbryter. Jag kontaktar en kollega som kommer och avlöser mig som ”provvakt”. Jag testar mitt eget USB och pustar ut. Det verkar fungera. Går sedan runt till övriga kollegor och kollar deras. Det visar sig att en kollega hade fel, men då mitt fungerade kunde jag enkelt kopiera över de rätta ljudfilerna till henne. Så får man säkert inte göra, men enligt kommentarerna i Facebook-gruppen verkar majoriteten av de som fått fel USB gjort så.

Senare under dagen fylls kommentarerna i gruppen på. Lärarna är med all rätt upprörda. Sånt här ska inte få hända.

På onsdagkväll upptäcker jag att uppsatsdelen till torsdagens nationella prov har läckt. Jag får ett foto med en bild på uppsatsinstruktionerna skickat till mig. Då var det dags igen. Det är en förbannad fars. Ett skämt.

Skolverket går snabbt ut med information om att de anser att provet kan genomföras i alla fall. Vi ska bara vara uppmärksamma på att eleverna kan ha känt till ämnet i förväg. Okej, så om en elev presterar bättre än vad den brukar ska jag tänka att eleven nog har fuskat, eller?

Senare under veckan har vi en ny diskussion i Facebook-gruppen. Det kan tyckas löjligt att jag hänvisar till en grupp på Facebook, men det är en riktigt bra grupp där engelsklärare över hela landet diskuterar och delar med sig i med- och motgång. Den är ett väldigt bra exempel på utvidgat kollegialt lärande. Vi diskuterar att det är märkligt att det är helt tyst från Skolverket och från företaget de anlitar för att distribuera och trycka proven. På Skolverkets facebooksida kan man läsa att det tydligen endast varit 38 skolor i hela landet som hört av sig till distributionsföretaget Exakta Print för att få hjälp. Min tanke är att det är de 38 skolor som inte hade en teknikkunnig person på plats. Vi andra löste problemet själva och hörde inte av oss.

I Facebook-gruppen listade vi saker som inte fungerat runt proven och som orsakar stress. Vi gjorde en ytterst ovetenskaplig omröstning där lärarna fick fylla i och rösta för de bekymmer de upplevt:

  • Proven är så dåligt ihophäftade/limmade att de ramlar söder vid hantering.
  • Skolan fick fel USB-minne utskickade.
  • Trots att indikation finns på att elever sett det läckta provet tar rektor beslutet att ordinarie prov ska användas.
  • Antal beställda USB-minnen matchade inte det antal man fick.
  • Bedömningsanvisningarna kom inte till skolan dagen efter provet.
  • Bedömningsanvisningarna var feltryckta och saknade sidor.
  • Problem med den låsta, digitala skrivytan till uppsatsdelen. Det gick inte att logga in/ eleverna blev utkastade. (Dugga, Digiexam, Examnet och Chromex nämns. Där Dugga verkar ha haft störst problem.)
  • Skolans nät kraschade så eleverna kunde inte lämna in sina uppsatser i den låsta skrivytan.
  • Kommunen har ingen ”låst skrivyta” utan stänger bara av wifi, vilket skapar mycket jobb med att spara alla uppsatser på USB.

Om nu de nationella proven ska väga tyngre och vi lärare ska ta större hänsyn till dessa så måste ta mig tusan också kommunerna, företagen runt distribution och digitala provtjänster samt Skolverket ta ansvar. Jag tycker det är skandal att hanteringen runt något som ska vara så viktigt är så usel. Exakta Print som ansvarar för distributionen av nationella prov kan inte direkt vara etta på Skolverkets topplista.

Kommunerna vet om att proven ska genomföras digitalt från och med i år. Ändå är det många lärare som vittnar om att kommunen inte tagit ansvar. Lärarna får själva hitta på lösningar för att riktlinjerna från Skolverket ska följas.

Jäklar vad länge det är kvar till 2022 när Skolverket själva ska hand om och genomföra de nationella proven digitalt.

Lärarna som slår knut på sig själva och som stressar för att få allt runt de nationella proven att fungera för sina elevers skull förtjänar ursäkter och förändring. Skolverket behöver be om ursäkt för den urusla hanteringen eller i alla fall se till att Exakta Print uttalar sig. Kommunerna som inte tar ansvar behöver be om ursäkt och förändra inför nästa år och de företag som ansvarar för de digitala provtjänsterna (där det inte fungerade) behöver också be om ursäkt och se till att det fungerar inför nästa år.

Vi lärare och de elever som genomför detta trots usla förutsättningar förtjänar en ursäkt.

Ps.

För övrigt anser jag att bedömningsanvisningarna till nationella proven måste göras om och vara i enlighet med principerna för hur vi sätter betyg. Det har jag skrivit om sedan 2015, men ingen verkar lyssna på en språkfröken. Ds.

Relaterat

Reagera på inlägget:

Sidor