Annons

Policyidéerna för skolan är värda att spridas överallt

Jan-Eric Gustafsson, Sverker Sörlin och Jonas Vlachos lämnade i förra veckan ifrån sig en av de senaste årens bästa och viktigaste rapporter om den svenska skolan. Den heter ”Policyidéer för svensk skola” och jag uppmanar varje person som läser det här inlägget att ladda hem och läsa den (författarna beskriver också rapporten i korthet i en debattartikel i Svenska Dagbladet.

Till skillnad från så många andra rapporter som haglar över oss från höger och vänster är den här inte skriven av en intressegrupp som representerar ett smalt intresse. Inte heller är den skriven bara från till exempel en nationalekonomisk, eller bara en pedagogisk horisont, utan är en balanserad produkt som bygger på både mycket empiri. Men – vilket är viktigt – också har en djup förankring i den svenska skolans grundläggande värderingar. Just det senare är något som jag verkligen uppskattar; man lyfter frågan om vad vi har skola för – egentligen – och hur en skola med det syftet bör gestaltas.

Rapporten som innebär slutet för ett flerårigt forskningsprojekt inom Studieförbundet näringsliv och samhälle (SNS) ger både en bakgrundsbild och slutar med ett antal rekommendationer. Jag tar mig friheten att citera dessa ur deras debattartikel:

1. Lärarna.

I nuläget är lärarprofessionen den viktigaste av Sveriges utbildningsfrågor. Denna grupps eftersläpning och statustapp är en nationell olycka. Både kommunaliseringen och friskolereformen har bidragit till detta, men också högskolepolitiken har bidragit. På senare tid har insikten vuxit om lärarnas betydelse, men tempot och ambitionsnivån i åtgärderna måste höjas.

• Utveckla lärarlegitimationen. I sin nuvarande form är den delvis missriktad. Den bör istället fungera som en validering för att öka tillflödet av kompetens från andra kompetensområden och andra länder.

• Stärk lärarutbildningens attraktionskraft genom förstärkt forskningsanknytning, ökning av de praktiska inslagen i utbildningen och resursförstärkningar.

• Satsa långsiktigt och kraftfullt på fortbildning och kompetens hos lärarna, knyt fortbildningen till volymförändringar i elevkohorterna, dvs fortbilda extra mycket under år när elevkullarna minskar.

• Anpassa lärarnas löner till andra högutbildade tjänstemannagruppers.

2. Kunskapsuppföljningen.

Betygsinflation, ett förvirrande och dysfunktionellt betygssystem och systematiska orättvisor i kunskapsbedömningen undergräver moral och framtidstro i svensk skola. Följande åtgärder bör övervägas.

• Inför en nationell resultatuppföljning.

• Ge lärarprofessionen huvudansvaret för sammanvägningen av betygssättningens kriterier.

• Kvalitetssäkra betygen på skolnivå genom att koppla dem till skolans genomsnittliga resultat på nationella prov.

• Ge lokal beslutanderätt över betyg före högstadiet. Detta skulle en gång för alla desarmera den skadliga debatten om betyg i de lägre stadierna. Ingen forskning kan visa att dessa betyg gör någon nytta, men troligen gör de heller ingen större skada.

• Ersätt gymnasiets kursbetyg med ämnesbetyg.

• Ge alla elever tillgång till goda gymnasieutbildningar, oavsett eventuella icke godkända grundskolebetyg.

• Minska tröskeleffekten i meritvärderingen mellan de lägsta betygsstegen (F och E). Idag ger det större effekter på en skolas samlade meritvärde att höja från F till E än att satsa på att nå bättre resultat.

3. Myndighetsstrukturen.

Styrsystemet för svensk skola är otillräckligt. Skolverket och Skolinspektionen gör i och för sig nyttiga analyser. Men mot de stora förändringskrafter som påverkar svensk skola negativt saknar man strängt taget instrument. Kommunernas roll är central, men mycket litet kan i praktiken göras för att kommunerna skall göra rätt. Alltför litet fokus läggs på att stödja förbättringsarbete.

• Ge kommunerna ett bindande uppdrag att aktivt nedbringa bristande likvärdighet (det vill säga ett ansvar för att skollagen efterlevs).

• Se över myndighetsstrukturen med sikte på att skapa regionala stödorganisationer – av typen ”länsskolnämnder” – för skolornas kvalitetsutveckling och fortbildning av lärare.

4. Marknadisering och skolval.

Friskolereformen 1992 styrdes av marknadsfrämjande värderingar med en stark betoning av elevers och föräldrars fria val. Mångfald, pedagogisk förnyelse och konkurrens förutsattes leda till högre utbildningskvalitet men reformen gjordes inte utvärderingsbar eller politiskt prövbar i framtiden.

Idag är det tydligt att marknadslösningar på flera sätt är svårförenliga med skolans uppdrag. Likvärdighet syftar till att stödja svagpresterande enheter medan marknadslogikens förhoppning är att dessa slås ut. Vi har alltså ett system som försöker dra åt två håll samtidigt. På motsvarande sätt skapar marknadslösningar segregationstendenser som man på politisk väg försöker motverka. Det finns även myndighetsaspekter inom skolväsendet som är svårförenliga med en kommersiell logik.

Vi kan därför inte se annat än att en ansvarsfull utveckling av svensk skola inte i samma grad som hittills kan förlita sig på marknadsbaserade lösningar. Istället krävs ett förtroendefullt och likvärdighetsskapande samarbets- och resursfördelningssystem, vilket bland annat rimmar illa med möjligheten att föra resurser ur verksamheten. Samtidigt finns ett värde av mångfald. Våra förslag är därför:

• Inför en nationell skolpeng, viktad efter elevernas förutsättningar och behov, liksom efter andra strukturella kostnadsskillnader.

• Skärp etableringskraven för fristående utbildningsanordnare.

• Begränsa kraftigt möjligheten till vinstutdelning för privata utbildningsanordnare.

• Komplettera vinstutdelningsbegränsningar med en offentlig infrastruktur för lån till godkända utförare.

• Inför lottning som metod att fördela översökta friskoleplatser, exempelvis genom lottning inom kvotgrupper som motsvarar kommunens genomsnittliga elevsammansättning.

• Utveckla nya, icke-kommersiella modeller för skolval som tar tillvara kombinationer av geografisk närhet och mångfald.

Allt är kloka och genomtänkta förslag. Jag hoppas att dessa kan få genomslag och ett politiskt moment.

Min uppmaning till alla är: Läs dem och sprid dem. Bilda en studiegrupp kring deras förslag + OECDs rapport från förra året och börja jobba på en förändring! Tala om för politiker hemma och i Stockholm att det här är något du som lärare tycker är klokt!

Reagera på inlägget:

10 anledningar till varför jag tycker att de nationella proven är skräp

Det tar lång tid att läsa igenom alla artiklar, debattinlägg, utredningar, förslag, motioner, undersökningar och blogginlägg om de nationella proven. En sökning på ” de nationella proven” genererar ungefär en halv miljon träffar på Google. Att ta sig igenom allt detta kan man alltså glömma. Ett blogginlägg som lyfter alla aspekter skulle bli en roman à la Stephen King så jag kommer nöja mig med att lyfta det som jag tycker är dåligt, uselt, skrämmande och förfärligt med dagens prov.

1. De nationella proven tar alldeles för mycket tid för lärare att rätta. Tid som vore bättre att lägga på att undervisa elever. Tid som gör att lärare bråkar i kollegiet om vem som har fått mest prov att rätta i årets skörd och vem som kommit undan med minst. Tid som gör att lärare går in i väggen. Tid som gör att lärarstudenter väljer bort ämneskombinationer där man får nationella prov i båda ämnen.

2. De nationella proven är olikvärdiga. Varför? Därför att de rättas av lärare. Den mänskliga faktorn, också känd som tolkning, spelar därmed en betydande roll. Vet ni något annat som också är en tolkningsfråga? Betygen. Vi skulle med andra ord kunna titta på betygen istället och få ungefär samma likvärdighet nationellt.

3. De nationella proven är inte anonyma. Såvida inte lärare på olika skolor rättar varandras prov så kommer eleverna aldrig att bedömas objektivt. Jag har själv suttit med och lyssnat på bedömning i nationella prov i svenska på gymnasiet och trots att man i en grupp sambedömt har elevers tidigare prestationer eller ”hur hårt hen jobbat” påverkat bedömningen.

4. De nationella proven kan bedömas av vem som helst. Medan betyg endast får sättas av behörig lärare kan de nationella betygen bedömas av en obehörig lärare eller vikarie. Resultatet ska ändå vägas in i betyget. Hur relevant blir ett resultat som bedömts av någon utan tillräckliga kunskaper?

5. De nationella proven stressar elever bortom rim och reson. Proven ska inte avgöra en elevs betyg. Men det ska vägas in. Och eleverna vet om det. Dessutom får de bara en chans.

6. De nationella proven passar inte ihop med dagens betygssystem. Förutom tidigare nämnda att eleverna bara får en chans att prestera så vägs ofta flera olika kunskapskrav samman till ett betyg och kan därigenom kompensera varandra, vilket alltså inte är samma system som dagens betygssystem. Förvirrande? Absolut.

7. De nationella proven har ett splittrat fokus. De ska dels fungera som vägledande för läraren och dels visa på kunskaper på en nationell nivå. Två syften som inte gifter sig särskilt bra med varandra.  Formativt? Summativt? Formsumtivt? Ingen vet.

8. De nationella proven är dyra att genomföra. Vem tar hand om eleverna när lärarna rättar prov? Vikarier. Och vad gör vikarier? Jo, kostar pengar. Massvis med pengar.

9. De nationella proven får ofta kritik på utformningen. Mången gång har centralt innehåll blandats samman med kunskapskrav, relativa system används vid betygssättning, frågor är felaktigt formulerade och så vidare. Men händer det någonting? Nej. För när problemen väl kan diskuteras öppet är det försent eftersom de är sekretessbelagda under så lång tid.

10. De nationella proven fungerar inte. Det här säger jag utan någon som helst grundlig undersökning och ni får ta det med en skopa salt om ni vill men låt oss titta på utvecklingen. Skolverket menar att provens syfte är att vägleda lärare i betygssättningen. Trots detta ser vi en ökande betygsinflation. Proven ska dessutom visa på kunskaper nationellt, men då tillförlitligheten är svag läggs mer fokus på PISA, Timms och liknande undersökningar. Alltså är det ingen som egentligen har någon nytta av nationella proven utan de har snarare blivit något alla gör men ingen ser någon mening med.

Man skulle kunna tolka det här som att jag är helt emot detta månghövdade monster som man kallar nationella prov men sanningen är raka motsatsen. Jag tycker de nationella proven är jätteviktiga. Rätt utformade och centralt rättade digitala prov skulle kunna ge en översikt över elevers kunskapsinhämtning, stävja betygsinflation, ge ett stöd till lärare, stödja politikers beslut om resursfördelning, ge elever stöd i betygssamtal, främja likvärdigheten och framförallt bidra till en bättre skola. Så vad väntar vi på?

Reagera på inlägget:

Betyg - till vilken nytta?

Vilken funktion fyller egentligen betygen på lärarutbildningen? Den frågan tror jag de flesta lärarstudenter ställt sig någon gång, kanske framförallt under tentaplugget. Men frågan är faktiskt relevant, både för oss lärarstudenter och för intresserade av systemets utformning.

Betygssystemet på lärarutbildningen varierar, som så mycket annat, mellan olika lärosäten, program och kurser. Det vanligaste är dock en skala med underkänt, godkänt och väl godkänt. Till följd av Bolognaprocessen följer en del utbildningar ECTS (European Credit Transfer System) med en sjugradig skala vilket ytterligare ökar olikvärdigheten lärarutbildningar emellan.

Men spelar det egentligen någon roll vilka betyg man får på lärarutbildningen? Jag har frågat runt bland kurskamraterna och liksom jag tror de flesta inte att arbetsgivarna bryr sig alls utan att examensbeviset och övriga meriter är det viktigaste. Faktum är att de flesta studenter hade föredragit enbart G och U. En skillnad i attityd ser man bland juriststudenter, vilka jag tidigare studerat med, där de flesta menade att betyget var viktigt, framförallt för de som ville sitta ting.

Enligt ett pågående forskningsprojekt vid Örebro universitet påverkas högpresterande vuxna positivt i sitt lärande av summativa betyg. Studien påvisar också att yngre lågpresterande påverkas mer negativt än äldre och högpresterande. Jämför vi studiens resultat med verkligheten vid lärarutbildningen och juristutbildningen verkar det logiskt att många lärarstudenter inte vill ha betyg i flera nivåer. Antagningspoängen vid lärarutbildningarna är generellt mycket lägre än antagningspoängen vid juristutbildningarna. Och även om många så kallade toppstudenter läser vid lärarutbildningarna så är variationen inom utbildningarna större än inom juristutbildningarna. Man skulle kunna dra slutsatsen att många av de som läser till lärare är tidigare lågpresterande, och har en negativ inställning till betyg. Samtidigt har vi de högpresterande studenterna som, trots att de får VG på de flesta kurser på utbildningen, inte ser betygen som viktiga just eftersom de inte tror arbetsgivarna gör det.

Och varför skulle arbetsgivarna värdera betygen med dagens system? I en sjugradig skala skulle skillnaderna mellan en A-student och en F-student synas tydligt, jämfört med en tregradig skala där en toppstudent och en medelstudent kan ha samma betyg. Den stora skillnaden finns inte mellan juristutbildningens studenter. Talar inte det för att arbetsgivarna borde bry sig om betygen, åtminstone om de kommer i en sjugradig skala? Eller är det sant som de flesta tycker, att betygen inte avgör hur bra lärare man blir? Varför har vi i sådana fall betyg i flera nivåer överhuvudtaget?

Sedan en förändring i högskoleförordningen 2013 ska även den verksamhetsförlagda utbildningen bedömas i flera steg. Något som är helt uppåt väggarna galet om man frågar mig. VFUn bedöms av en examinator från lärarutbildningen som, i bästa fall, gör ett lektionsbesök. Handledaren lämnar i sin tur en bedömning som är vägledande men inte avgörande. Ett lektionsbesök. Smaka på det. Ett. Utifrån cirka en timmes undervisning ska alltså en examinator kunna bedöma om studenten inte bara är godkänd utan även kunna avgöra om hen når upp till fler uppsatta mål än så. I verkligheten är det handledarens utlåtande som styr. Men att handledaren är legitimerad lärare i rätt ämne finns det ingen garanti för, ej heller att handledaren är väl insatt i kursmålen för VFUn, har en handledarutbildning eller är erkänt skicklig.

Med den olikvärdighet vi finner inom bedömningen av VFUn och betygssystemet inom lärarutbildningen i allmänhet är det inte konstigt att varken studenter eller arbetsgivare bryr sig om betygen. Det kanske är dags att göra något åt det?

Reagera på inlägget:

Lösningar på framtidens skolproblem kommer inte uppifrån

Hur kan man förutspå det okända i framtiden? Särskilt svårt verkar det vara att förutspå stora omvälvande händelser i skolan – och det är just de stora omvälvande händelserna som man helst skulle vilja kunna förutsäga. När man försöker förutspå framtiden så tar experter och byråkrater ofta över ordet – men det borde vara de vanliga lärare som står med båda fötterna på skolans golv som tar kommandot över framtidsvisionerna.

Framtiden är vi alla medskapare av och framtidsbilder måste visualiseras och diskuteras av dem som finns i verksamheten. I en komplex tid med globalisering, digitalisering, automatisering och ökad heterogenitet behöver skolan förändras radikalt. Skolan måste förändra ”leveranserna”, dvs. eleverna som slutar skolan behöver se annorlunda ut än de gör idag, för att klara sig i framtidens samhälle.

Skolan behöver frigöra sig från det industriella arvet och hitta nya framgångsmöjligheter. Inga robotar tar över lärares arbete i skolan, men lärare kommer att undervisa elever som i sin tur ska ut i ett arbetsliv där robotar är självklara. Inom vården växer exempelvis robotteknologin redan i dag. Industrijobb handlar allt mer om att hantera datorer och robotar än om manuella insatser vid ett löpande band. Robotsamhället kommer också att förändra vår syn på vad arbete är. Datakunskap behöver också bli en del av alla ämnen. Datalogiskt tänkande och entreprenöriellt lärande behöver bli en viktig del i skolan. Om eleverna inte har tillgång till samma verktyg i skolan som de har på fritiden undergräver skolan sin egen ställning och tappar i relevans. Skolan ska inte vara en konstlad värld.

För lärare för detta med sig ständiga krav på att omvärdera det de gör. Hur väsentligt är det att lära elever att hantera en svarv, när hela beståndsdelar till nya hus kan tas fram ur en 3D-skrivare? Det handlar för lärare att hela tiden kunna ta till sig nya saker och jobba med dem i klassrummet. Lärarna måste alla vara framtidsspanare och själva vilja lära sig nya saker. Visst ska skolan ge baskunskaper och en basal allmänbildning, men vissa fakta kommer datorerna att lösa åt oss. Vi kommer exempelvis att skratta åt debatten om det är okej att ha mobiltelefoner i klassrummet eller inte. Internet och internetverktyg är redan en stor del av vårt samhälle och kommer att växa ytterligare. Alla yrken kommer att datoriseras. Många yrken har redan gjort det. Informationen kommer att bli mer och mer förädlad och kommer att ges efterhand som vi pratar.

I ett samhälle som utvecklas snabbt blir förmågan att lära in och lära om högst värdefull och helt nödvändig, och här har lärare en riktig nyckelroll. Lärarna kommer att ta hjälp av utomstående specialister i sina klassrum, eftersom vissa moment kräver specialistkunskaper. Undervisningen i dag är alltför anpassad till test, prov, och bedömning och betygssättning, vilket gör att provresultaten blir summativa. I framtiden måste vi ha en bedömning som fungerar mer formativt även i praktiken. Den enda nyttan med dagens betyg är att det ger ett mått till administratörer och politiker som vill känna att de har insikt i och kontroll över skolan. Dagens betyg är ett verktyg för redovisning, inte för undervisning. En mindre detaljerad styrning av betygssättningen är nödvändig och ett system som ger läraren större möjligheter att använda prov som ett moment bland andra i sitt lärararbete.

Vi måste lämna dagens mekaniska syn på kunskap och bildningstänkandet måste i högre grad genomsyra utbildningsväsendet. Skolpolitiken världen över idag handlar om att lappa och laga i befintliga system, när vi i själva verket skulle behöva något helt nytt och komma bort från det industriella skol-arvet. Skolan behöver ett helt nytt lärande-landskap, med fokus på kunskaper och färdigheter för det 21:a århundradet där saker som kreativitet, hållbarhet, entreprenörskap, samarbetsförmåga och analytiskt tänkande får ta större plats. Goda kunskaper i att läsa, räkna och skriva är viktigt, men att vi måste bli mycket bättre på att se de stora samtids- och framtidsfrågorna.

Ett mål med skolan måste vara att lära människor att utveckla sin förmåga att självständigt lära sig nya saker. Det är viktigt både för utbildningssystemet som sådant, men också för oss människor i ett allt mer rörligt och föränderligt arbetsliv. När kognitionsvetenskap och neurovetenskap möter pedagogik och didaktik kommer vi få väsentligt bättre nycklar till att hitta individers förmåga och inspiration till att lära sig.

Att lära om och lära nytt kommer bli en ny baskunskap – om lärare på golvet får bestämma om framtiden.

Reagera på inlägget:

Pojkar kan visst skriva!

Vad mäter egentligen de nationella proven och vilken bild ges av resultaten? Jag är kritisk mot de nationella proven och vad de egentligen mäter och den tillit som många visar till dem. Jag skulle därför vilja lyfta en intressant och spännande avhandling som ger stöd för min kritik. Det här är ett exempel av många på att de nationella proven inte ger en rättvisande bild.

De nationella provens uppgift är att mäta det kursplanerna anger som mål för elevernas kunskaper. Eleverna har förstås även många andra viktiga kompetenser, men om det inte är kursplanernas mål så mäts det inte och det som inte mäts redovisas inte heller i den massmediala retoriken. Pojkar beskrivs i den mediala diskussionen som den grupp som inte klarar av skolans krav, skolans förväntningar och som den grupp som både skriver och läser illa. Men att enbart bedömas utifrån språkriktighetsnormen speglar en snäv och orättvis bild av pojkars skrivkompetenser. Jag vill hävda att pojkar visst kan skriva efter att ha läst Katharina Anderssons avhandling!

Katharina Anderssons avhandling ”Pojkar kan visst skriva!” (2014) behandlar tioåriga pojkars texter i årskurs tre i svenska från det nationella provet. Hennes avhandling ger en helt annan bild av pojkars skrivkompetenser än som en grupp som läser och skriver illa. Det nationella provet mäter inte alla kompetenser som en elev egentligen har. Om man skulle försöka mäta allt skulle det nationella provet bli allt för omfattande, sägs det. Det innebär att det pojkarna kan, men som inte bedöms i det nationella provet, inte räknas som kunskap och ses inte heller som kunskap att räkna med.

När provtexterna bedöms är fokus på skrivfärdigheter i form av ett antal fullständiga meningar, med versaler och interpunktion, ett visst antal formord och innehållsord, samt en röd tråd i berättelsen. Kravet är att kunna skriva en berättelse och en faktatext, som inte ska vara en berättelse. Men att skriva blir då förminskat till endast språkriktighetsfrågor utan hänsyn till innehåll, skriver Katharina Andersson i sin avhandling.

Alla intertextualiteter som pojkarna hanterar, det utvidgade textbegreppet som de kan använda och genrekompetensen som de visar stor kompetens i, det kommer inte fram i de nationella proven. Och det som inte mäts, det syns inte och finns inte. Detta är orsaken till att pojkar beskrivs som några som inte kan skriva. 

Att bedöma utifrån ett standarddokument ger ett slags svar, medan lärares kompetens att bedöma skrivkompetens förminskas till att bli en leverantör av resultat. Det här är bara ett exempel, av flera, på att de nationella proven inte ger en rättvisande bild av elevers kompetens.

Hur kan det då komma sig att det finns en sådan övertro till de nationella proven? Vad är det som gör att professionella lärares kompetens att bedöma ifrågasätts, nagelfars och klandras? Lärares egen bedömning av elevers kompetenser kan ge andra bilder av elevers kompetens. Dessutom behöver tillförlitligheten till lärares förmåga att bedöma öka.

Visst kan lärare bedöma!

Reagera på inlägget:

Sidor