Annons

Så når vi eleverna som ser på läsning med obehag

Bokhandlareföreningen och förläggareföreningen meddelade nyligen att ett positivt trendbrott skett i bokförsäljningen och att försäljningen av barn- och ungdomsböcker ökat särskilt mycket.

Eva Gedin, förlagschef på Norstedts, menar att det dels beror på att det föds fler barn i Sverige, dels på att enskilda titlar lyckats nå ut till nya målgrupper. Hon lägger också till en annan faktor som hon anspelar roll, att föräldraskapet idag ses som ett livsprojekt där det gäller att välja rätt kläder, barnvagn, skola och att köpa litteratur till sina barn.

Ovanstående är förstås glädjande, speciellt i skuggan av Pisa där skolan ofta får klä skott för de dåliga resultaten. Självklart arbetar både lärare och bibliotekarier mycket medvetet på en mängd olika sätt med att väcka läslust hos elever i alla åldrar, vilket ger positiva resultat. Jag tror absolut på att aktivt arbeta med läsande och att synliggöra kvalitativ barn- och ungdomslitteratur. Ibland väcks dock frågan om det ändå inte finns en inbyggd paradox i att försöka väcka läslust under påtvingade omständigheter. Hur lustfyllt kan det bli när aktiviteten i sig inte är frivillig och uppnår vi med det våra syften att skapa nya läsare? Naturligtvis når vi många elever som har nära till att upptäcka läsning, men det finns bevisligen en alltför stor grupp elever som vi inte når med de här metoderna. En grupp elever som upplever skola och läsning som något som snarare väcker obehag än lust.

Hur når vi de här eleverna? Som skolbibliotekarie arbetar jag ibland inom ramen för undervisningen, men jag kan lika gärna arbeta med att väcka och stimulera läslust utan att det finns en koppling till undervisningen. Jag ska inte sticka under stol med att det sistnämnda är det roligaste, det är där de riktigt intressanta litteratursamtalen och aha-upplevelserna uppstår. Här har det fysiska skolbiblioteket stor betydelse i form av att vara en attraktiv läsande miljö där det finns ett brett utbud av litteratur och en intresserad bibliotekarie som tar sig tid och är villig att ta ungas reflekterande kring sitt läsande på allvar. Dessa saker är basen för en fungerande verksamhet, men bibliotekarien bör också ha en medveten strategi för att locka till sig icke-läsande elever. Skolbiblioteket bör anordna aktiviteter som inte är direkt kopplade till läsningen som sådan, aktiviteter som väcker elevernas kreativa lust. Om eleverna uppfattar biblioteket som en miljö där de blir sedda utan att vara tvingade till läsning, där de kan umgås med sina klasskamrater eller bara hitta en skön plats att vara på är mycket vunnet. Då kan eleverna genom andra elevers samtal bli nyfikna på nya saker, de kan upptäcka att biblioteket har musiktidningar eller böcker om Real Madrid. Tidskriften Kamratposten har utan tvekan fungerat som en katalysator i att få igång samtal mellan elever. Om man har skapat en positiv koppling till skolbiblioteket och det har uppstått ett kravlöst förtroende mellan elev och bibliotekarie är steget till att faktiskt läsa plötsligt inte lika stort. Man behöver inte läsa tjocka böcker för att det ska klassificeras som läsning, böcker som går fort att läsa (traditionellt benämnda som lättlästa böcker) är precis lika mycket läsning. Dessutom är ljudböcker, trots en del svensklärares påtagliga skepticism, också läsning. Det går naturligtvis precis lika bra att läsa med öronen.

* * *

Årets bokrea är i antågande och det gläder mig särskilt att titlar som ”Nidstången” (Pax-serien) av Åsa Larsson och Jeff Kinneys ”Den bistra sanningen” (serien Dagbok för alla mina fans) finns med bland reatitlarna. Böcker som, liksom J.K. Rowlings böcker om Harry Potter, ständigt skapar nya läsare. 

Reagera på inlägget:

Därför borde skolbiblioteken ta efter Danmark

Det är tveklöst så att alla barn i Sverige har rätt till utbildning, men hur ser utbildningen ut i praktiken? Det beror förstås bland annat på i vilken kommun och stadsdel eleven bor, vilka politiker som har makten, vilken skolledning och vilka lärare hen har. Samt vilka fysiska och psykiska förutsättningar eleven själv har. Trots goda intentioner och fantastiska arbetsinsatser är vi väldigt långt från det som skulle vara en skola som gav alla elever lika goda möjligheter att lyckas. Naturligtvis är en kunnig och pedagogiskt driven lärare själva grunden för elevens kunskapsutveckling, men det finns förstås fler faktorer till framgång än vad som syns vid första anblicken. En av dessa faktorer kan vara en engagerad skolbibliotekarie som möter eleverna på en arena där eleverna inte blir betygsatta, där eleverna i sin egen takt kan ta för sig av världen genom nya litterära möten och samtal med en lyssnande vuxen. 

Skolbiblioteket, där det finns ett sådant att tala om, blir ofta en plats där många elever möter en vuxen som ger tid till personliga förtroenden. Inte för att det på något sätt skulle saknas arbetsuppgifter utan därför att skolbibliotekarien inte i lika hög grad är uppbunden av klockspecifika åtaganden som lärarna. Personliga möten med eleverna är något som skolbibliotekarier ofta prioriterar framför andra arbetsuppgifter eftersom de utgör själva grunden till att skapa ett skolbibliotek som spelar roll för eleverna. Flera av mina kollegor som arbetar i stadsdelar med låg socioekonomisk status uträttar dagligen ett oerhört viktigt arbete i att aktivt arbeta med läs- och språkträning med eleverna. Ett arbete som på ett mycket konkret sätt medverkar till att höja elevernas måluppfyllelse. Själv arbetar jag i en innerstadsskola där elevernas sammansättning ser annorlunda ut och där språket i sig inte utgör några större hinder för eleverna. Där består min roll till viss del i att vara en lyssnande vuxen som eleverna kan bolla både personliga och mer skolrelaterade bekymmer med. Läsa igenom en inlämningsuppgift, diskutera källkritiska frågor, ge personliga boktips, diskutera läsupplevelser, bolla framtidsplaner, prata om en helg som inte blev som man tänkt sig eller en efterlängtad kollovistelse. En av mina mellanstadieelever kom i slutet av förra terminen fram till mig och sa ”Sofia, du måste ju ha ett jätteroligt jobb. Du jobbar med oss i klassrummet, du pratar böcker med oss i biblioteket och ordnar en massa skapande aktiviteter tillsammans med oss”. Tack Rebecka, du satte ord på vad ett skolbibliotek kan vara. 

Många av eleverna i åk 9 funderar i skrivande stund på vilket gymnasieprogram de ska välja. Utbudet är enormt, men insikten om att förutsättningarna kommer att vara annorlunda finns också. De mest hängivna biblioteksbesökarna ställer sig också frågan om det finns skolbibliotek på den nya skolan, för insikten om att det inte är sjävklart finns där. På gymnasiet är situationen vida bättre än i grundskolan, både vad gäller faktisk existens och tillgång till fackutbildad personal även om det även där kan variera. Jag skulle önska att det inte spelade någon roll vilken skola eleven går i, att utbildningen skulle vara likvärdig överallt och att det skulle finnas tillgång till pedagogiska funktioner såsom t.ex. skolbibliotek på alla skolor.  

I Danmark har regeringen infört en ny reform där skolbiblioteken ska bli centrum för det pedagogiska lärandet på skolan. I korthet innebär det att bibliotekarien (tillsammans med skolledningen) ska bidra till den pedagogiska utvecklingen på skolan, förmedla kultur till eleverna, föra in forskningsbaserad kunskap om lärande och undervisning samt ge stöd åt det kollegiala samarbetet. Hur varje enskild kommun organiserar detta kan variera, men syftet är dels att främja elevernas lärande och trivsel dels att stödja och inspirera lärarnas pedagogiska arbete. I bibliotekariens uppdrag ingår det att tillgängliggöra och vägleda i användningen av digitala och analoga informationsresurser samt att tillsammans med lärarna planera. genomföra och utvärdera undervisningen. Bibliotekarien ska, med den nya reformen, ta en aktiv roll i det praktiskt pedagogiska utvecklingsarbetet. 

Reformen står i skarp kontrast till skolbibliotekssituationen i Sverige idag, där alltför många lärare och elever saknar tillgång till skolbibliotek som spelar roll för lärandet och det lokala kulturlivet. Exakt vad det beror på är svårt att redogöra för i ett blogginlägg, men det finns ett tydligare pedagogiskt tänk kring skolbibliotek i Danmark än i Sverige och de danska bibliotekarierna har också pedagogisk kompetens. Bristen på det senare i de svenska utbildningarna i biblioteks- och informationsvetenskap har allt oftare påtalats av bibliotekariekåren, idag är den pedagogiska kompetensen något som skolbibliotekarier tillskansar sig genom erfarenhet. 

Den skollag som ska garantera att alla elever får tillgång till skolbibliotek visade sig i praktiken vara ganska tandlös, vilket har debatterats flitigt i skolbiblioteksrelaterade forum. Det organiseras då och då välorganiserade debattmöten kring vikten av skolbibliotek, men tyvärr når de sällan längre än till de grupper som redan är pro skolbibliotek. Det är tydligt att frågan behöver lyftas upp på en högre nivå. 

Regeringen föreslog i höstas att skjuta till 15 miljoner till att stärka bemanningen på skolbiblioteken under 2016 och ytterligare 30 miljoner under 2017, vilket naturligtvis är ett viktigt steg i att ge Sveriges elever tillgång till skolbibliotek med en pedagogisk funktion. Det är en god start, men eftersom skolbiblioteken på många skolor är rejält eftersatta krävs det fler konkreta åtgärder för att kunna bedriva ett kvalitativt arbete. Kungliga biblioteket fick i höstas regeringens uppdrag att ta fram en nationell biblioteksstrategi, vilket glädjande nog innefattar även skolbiblioteken. Uppdraget leds av den förre UR-chefen tillika namnkunnige journalisten Erik Fichtelius, som menar att bibliotek handlar om samhällets demokratiska infrastruktur. Förhoppningsvis kommer det arbetet, som ska slutredovisas den 1 mars 2019, att ge grunden till en förnyad strategi kring bland annat alla elevers rätt till fungerande skolbibliotek. På riktigt.

Reagera på inlägget:

Sidor