Annons

Äntligen lyfts skolpengen i debatten

Min glädje blev stor när jag slog upp Dagens Nyheter. På debattsidan lyfter Johanna Jaara Åstrand frågan om skolpengen och dess konsekvenser. Jag har skrivit om detta sedan 2013. Det är en av de saker som när jag diskuterar det med internationella forskare väcker allra mest förundran (för att inte säga bestörtning). Själva tanken på att vi bedriver undervisning på löpande räkning med en pengapåse per elev och ovanpå det tillåter vinster är otänkbart över hela världen. Man behöver inte ha haft en 5:a, ett MVG eller ett A i matematik och samhällskunskap för att förstå att det leder till att systemet utnyttjas på ett sätt som varken är bra för barn, lärare, skolledare eller samhället.

Sist jag berättade det för en amerikansk forskare så lyfte hen på ögonbrynen och utbrast ett ”Oh, my God!”. En annan reaktion var naturligtvis den som Aida Hadzialic fick från en annan världsauktoritet inom utbildningsforskning, Linda Darling Hammond: ”Ni har släppt in djävulen i ert skolsystem”.

Det som är så problematiskt visar Johanna Jaara Åstrand väldigt bra i sin artikel. Jag har, när jag har lyft det, ofta hänvisat till effekter på skolnivå eftersom det är där det slår som hårdast, men Johanna Jaara Åstrand belyser också de systemeffekter som uppstår och också vad som faktiskt har blivit effekten; att fristående skolor maximerar elevantalet. Att Academedia, Kunskapsskolan och Internationella Engelska skolans mfl:as ägare gör miljardvinster samtidigt som vi har en pågående kris i skolan, och då inte minst den katastrofala lärarbristen som snabbt blir allt värre, är naturligtvis stötande men också samhälleligt oacceptabelt. Hur menar politiker att de ska kunna förklara att vi andra ska acceptera prioriteringar eller skattehöjningar till lärarlöner när de plockar ut pengar ur systemet (och också ur landet)? Katalys visar i en rapport hur vinsterna i år hade räckt till 3 800 lärarlöner.

Johanna Jaara Åstrand skriver:

”För att ta ett räkneexempel: I en kommun finns det sex klasser med 25 elever i varje. Det startar en fristående skola som lockar fem elever från varje klass. Den har en klasstorlek om 30 elever, medan det i de kommunala skolorna återstår 20 elever i varje klass. Konsekvensen blir att de kommunala klasserna får 20 procent mindre resurser, trots att kostnaden för lärare inte minskar. Den fristående skolans klasser däremot får 20 procent mer, trots att kostnaderna inte är högre.

Kommunen lär därför behöva öka skolpengen för att finansiera de egna sex klasserna, vilket leder till att också skolpengen för den fristående skolan höjs. Låt oss anta en höjning med tio procent för att möta de ökande kostnaderna. Då får de kommunala klasserna 88 procent av de ursprungliga resurserna. Samtidigt får den fristående skolans klass 50 procent mer.”

Och:

”Det är hög tid att slopa skolpengssystemet och ersätta det med ett system baserat på de faktiska kostnaderna för varje barn och elev, utifrån egen och skolans socioekonomi. I ett nytt ersättningssystem ska det heller inte vara möjligt att göra vinst genom att hålla nere antalet förskollärare eller fylla klasserna till bristningsgränsen.

Ytterligare en fördel med ett ersättningssystem baserat på faktiska kostnader är att skolans finansiering blir mer trögrörlig. En tillkommande eller bortfallande elev innebär inte att ekonomin ställs på ända. Det innebär också att relationen mellan hemmet och skolan kan bli mer samarbetsorienterad, i stället för att likna en kund-leverantörsrelation.”

Precis.

Häromdagen var jag på en diskussionskväll på Ingenjörsvetenskapsakademin om en rapport de tagit fram om de svenska skolresultaten. De hade sammanställt både de internationella undersökningar som finns men också de långa mätserier som Chalmers och KTH har på nya ingenjörsstudenter. Det är en bra rapport och allvaret i rummet var påtagligt. Men det är ändå lite sorgligt att höra dessa väldigt inflytelserika personer nu säga att de inte hade förstått att läget var så allvarligt. Jag påminde dem om att jag redan 2012 skrev:

”Det är dags för en nationell samling runt skolan. Det är dags att sluta käbbla och inse att vi har skapat något vi inte har kontroll över. Dags att dra i nödbromsen och utan ideologiska skygglappar av något slag sätta sig ner och fundera över hur vi ska skapa en skola som är bra för alla barn – och det i verkligheten och inte i någon glassig försäljningsbroschyr eller i en skollag som ingen tycks bry sig om.”

För det är det som är problemet. Vi har en skollag som med all tydlighet pekar på skolans demokratiska uppdrag och på vikten av att alla barn får en likvärdig utbildning. Detta är något som det under lång tid fanns stor enighet om i svensk skola och var också det man framförallt var orolig för att Göran Perssons kommunalisering skulle försämra. Detta var också mycket tydligt från de dåvarande borgerliga partierna. Hur kunde vi då landa i ett system där vi först efter 20 år på glid börjar på allvar titta på de negativa effekterna av det extrema marknadstänket inom skolsystemet? 

Reagera på inlägget:

Språket är nyckeln till goda resultat

Bokmässan drar igång i dagarna. Underbara dagar! Att gå runt på mässan och inspireras på olika sätt känns väldigt stimulerande för många av våra medlemmar som har möjlighet att åka dit. Vi arrangerar flera seminarier och monterföreläsningar i Molnet på plan 2 och i vår monter C04:20. Kanske ses vi där?!

Tillgången till böcker och förmågan att kunna ta till sig texter och förstå dem är central för att kunna utvecklas i läsning. En stimulerande läsmiljö hemma för barn är förstås väldigt bra, men skolan har ett kompensatoriskt uppdrag och måste se till att alla barn får tillgång till det. Eleverna behöver få hjälp med att förstå hur man läser och att man kan och ska läsa på olika sätt beroende på syftet. För det behövs lärare som har tid och förutsättningar för att utveckla detta. Lärare på lågstadiet är specialister på läs- och skrivinlärning och lägger en oerhört viktig grund för elevens fortsatta läsförmåga. Därför är det viktigt för rektorer och ledningsföreträdare att lyssna på de behov de lärarna har i form av gruppstorlekar, material och andra förutsättningar för att kunna lägga denna viktiga grund. 

Går det trögt med läsningen så blir det inte roligt att läsa. Totalt sett behövs många timmars regelbunden lästräning för att åstadkomma en god läskondition. Det behöver ske inom skolan, men också på många andra håll under fritiden. Att regeringen beslutat att höstlovet i skolan ersätts med läslov vecka 44 är positivt. Dock var inte avsikten med läslovet att eleverna ska få läsuppgifter från skolan inför lovet, som uttryckts. Nätverket Läslov har drivit frågan om läslov med innebörden att det är ett lov med lusten till läsningen, berättandet och skrivandet i centrum – självklart som frivilliga aktiviteter. Lärarnas Riksförbund är en del av nätverket Läslov och står givetvis för den tolkningen.

Att kunna läsa med flyt och förståelse i alla ämnen öppnar dörrar för förändring av resultaten, där resultaten för svenska elever i olika undersökningar, som exempelvis Pisa, varit alarmerande. Grunderna i läsförståelse behöver vara stabila från tiden på låg- och mellanstadiet, där lärarna som är specialister på läsinlärning finns, men lässtrategierna behöver fortsätta övas och förfinas också rent ämnesspecifikt under högstadie- och gymnasietiden. 

Det är därför också viktigt att lärare på alla stadier, och inte bara svensklärare, får fortbildning och stöd i hur undervisning i strategier för ämnesspecifik läsförståelse kan ske. Det är orimligt att ansvaret för fortbildning i dag ligger på individnivå och på den enskilda lärarens ork att skaffa sig den på fritiden. Staten behöver ta ett samlat tydligt grepp kring detta och vi uppmanar rektorer och ledningsansvariga hos huvudmännen att göra detsamma. Språket är nyckeln till goda resultat.

Åsa Fahlén, ordförande Lärarnas Riksförbund
Ledare Skolvärlden #7 2016

Reagera på inlägget:

Lägg er inte i läxorna, politiker!

Jag fick ett mail från en förälder:

”Är förälder och medlem i en föreningsdriven skola, Fsk-6.

Vi har ett bra och nyfiket lärarlag men nu har skolledningen gått ut med parollen läxfri skola.

Jag är ingen anhängare av barn som lägger sig utmattade efter timmar av läxor men jag stör mig på när man aktivt tar ställning mot ett av lärarens många verktyg.

De säger att forskningen stödjer frågan men har man verkligen nått enighet bland forskarna här?

Och är det inte bra att träna på något som kommer mer av i högstadiet?

Undrar en fundersam förälder”

Jag svarade så här:

”Läxor är ett av många instrument lärare har i sin arsenal. För små barn är forskningsläget att läxor har väldigt liten betydelse för vad och hur mycket de lär sig. Den tid de tillbringar i skolan är mycket viktigare än den inlärning de gör hemma. Om bara skolan har en strategi som ser till att barnen verkligen lär sig det de ska finns det inget forskningsstöd för att det skolan gör är fel. Det finns å andra sidan inget forskningsstöd för att det är rätt – frågan saknar betydelse kan man säga. Och alltså därmed inte något som borde orsaka en spricka mellan skolan och föräldrarna.

Det är egentligen bara väldigt enkla repetitioner och inövning som till exempel multiplikationstabellen etc där läxor för yngre barn har en verklig funktion. Men om man har lagt upp tidsanvändning etc i skolan så att man säkerställer inlärningen är inte det något problem.

Det enda hållbara argumentet är egentligen det du antyder - att det är bra för dem att vänja sig. Men å andra sidan kan man vända på det argumentet. Det kanske blir mer spännande och allvarligt med högstadiet om man helt plötsligt förväntas göra läxor?

Jag tror att du och ni som föräldrar ska lita på skolan. Att de har fattat den typen av beslut är i sig ganska positivt. Det innebär att de arbetar med och tänker igenom vad de gör. 

Mitt råd är – lita på lärarna, fråga dem nyfiket om hur de tänker arbeta och följ kunskapsutvecklingen hos era barn. Ta för vana att fråga – inte ’hur var det i skolan idag’ – utan fråga dem om vad de lärt sig. Den enkla frågan innebär kanske mer för deras inlärning än många läxor. Då måste de reflektera över vad de lärt sig – en i sig verkligt bra metod att befästa kunskaper på.”

Det stör mig oerhört att frågor om läxor är något som rikspolitiker lägger sig i och försöker göra till valrörelsefrågor. Läxor är ett pedagogiskt instrument bland andra och ska användas av professionella lärare som alla andra verktyg. På ett sätt som befrämjar lärandet. Och det är inget som ska diskuteras ytligt och populistiskt i en nationell debatt.

Reagera på inlägget:

Kära skolledare: Gör inte om samma misstag som med förstelärarna

Förstelärarreformen har varit ett faktum under ett par års tid med, som bekant, ytterst varierande resultat. Vissa skolor har haft väldigt stor nytta av sina förstelärare medan andra skolor knappt vet vem som är det. Många artiklar har skrivits om förstelärarreformen, och jag har själv bloggat om den tidigare.

Statskontoret har på uppdrag av regeringen gjort en utvärdering av reformens implementering, den finns som pdf här.

Kritiken mot reformen har varit och är högljudd. I skolans värld sitter det i väggarna att alla är lika duktiga och att alla ska premieras lika. Om du läser detta och arbetar inom näringslivet eller någon annan bransch höjer du säkert på ögonbrynen och tycker att det är mycket konstigt. I andra branscher eller på företag är det inte ett dugg konstigt att du får en bonus om du gör ett bra jobb och är skicklig på det du gör. I skolans värld är det nästan tabu att prata om att lärare är olika skickliga på sitt jobb. Det kommer därför att vara en otrolig utmaning för de skolledare som nu står inför att fördela de pengar som regeringen tillfört i det så kallade lärarlönelyftet.

Regeringens tanke med lärarlönelyftet är att det ska öka yrkets attraktionskraft:

"Regeringen kommer därför att investera 3 miljarder på årsbasis i ett lärarlönelyft. Syftet är att öka läraryrkets attraktionskraft och därigenom resultaten i skolan. Lärarlönelyftet ska gå till särskilt skickliga lärare och kan ge runt 60 000 lärare en lönehöjning. Besluten om höjd lön fattas lokalt. Skolhuvudmännen kan rekvirera ett genomsnitt om 3000 kr i månaden för dessa lärare som sedan fördelas lokalt.” (regeringen.se)

Intentionen från regeringens sida är god, men återigen hörs kritiska röster i lärarleden. ”Alla lärare ska ha höjd lön”, ”Nu blir det inte bara förstelärare. Det blir andrelärare också och resten av oss blir för alltid sistelärare”.

Så kära skolledare, gör nu inte samma misstag som många av er gjorde när ni tillsatte förstelärarna. Låt nu processen vara transparent och tänk hur ni skulle gjort om det var era elever och betyg. Ni ger ju inte betyg till elever utan underlag hoppas jag? Eleverna vet oftast vilket betyg de ska få och varför. De vet också vad de behöver utveckla för att nå vidare och utvecklas optimalt. På samma sätt behöver ni ha tydliga medarbetarsamtal där ni vågar säga som det är. Jag har hört flera skolledare säga att förstelärarna inte ska vara med i lönelyftet, men det står faktiskt ingenstans att dessa ska exkluderas. Om försteläraren kvalar in under de framtagna kriterierna är det självklart att hen också är aktuell.

Regeringen har tagit fram kriterier som ska vara uppfyllda för att du som lärare ska komma ifråga för löneökningen:

 • Läraren ska arbeta med undervisning eller med uppgifter som hör till undervisningen

 • Läraren ska vara särskilt kvalificerad för verksamheten och den undervisning som bedrivs

 • Läraren ska ha visat intresse för och god förmåga att utveckla undervisningen på egen hand och tillsammans med kollegor

Dessutom ska ett eller flera av följande kriterier uppfyllas:

• Ta särskilt ansvar för att utveckla undervisningen genom kollegialt lärande i former som vilar på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet

• Med stöd av formell utbildning på avancerad nivå utöver lärarexamen förbättra undervisningens innehåll, metoder och arbetssätt

• Ta särskilt ansvar för att stödja lärarstudenter och kollegor som är nya i yrket eller genom att ta särskilt ansvar för att utveckla ämnen eller ämnesövergripande områden

• Ta särskilt ansvar för särskilt komplicerade undervisningssituationer  (regeringen.se)

De tre översta kriterierna tror jag att de flesta lärare kvalar in på. Svårare blir det med de fyra andra kriterierna. Där räcker det att endast en av de fyra punkterna är uppfyllda, men den stora knäckfrågan för mig är vad en ”särskilt komplicerad undervisningssituation” är för något? Är det att undervisa 28 elever i engelska där några är nyanlända och inte kan ett enda ord engelska och i samma grupp sitter elever som har A utan att blinka? Eller är det att klara av att undervisa 4 elever med svåra diagnoser? Svårt att definiera tycker jag.

Det är heller inte helt enkelt att definiera vad särskilt ansvar för att utveckla undervisningen genom kollegialt lärande är. Är det att ni i ämneslaget besökt varandras klassrum? Är det att ni strukturerat delar med er av era erfarenheter på skolan? Eller är det att ni leder ett förändringsarbete på skolan?

Så kära skolledare, hjälps åt att ta fram exempel så att det är tydligt för lärarna vad ni anser att en särskilt komplicerad undervisningssituation är eller vad särskilt ansvar för undervisningen genom kollegialt lärande innebär. Sitt inte och vänta på att någon annan ska ta fram exempel utan gå själv först i ledet.

Gå samman med andra skolledare i era nätverk och bygg upp en bank med olika exempel som ni kan använda er av för att kunna vara tydliga och konkreta. Låt era lärare hjälpas åt att ta fram exempel och infoga dessa i exempelbanken. Därefter kan lärarna arbeta individuellt med självskattning. Förhoppningsvis framträder då en tydlig och konkret bild över vad som krävs för just den lärarens utveckling. Det blir inga överraskningar kring vilka som kommer ifråga för lärarlönelyftet och det minskar tjafset i kollegiet.

Det är en svår uppgift ni har framför er och ni har redan en pressad arbetssituation.  Hoppas att ni organiserar er så att ni inte sitter ensamma med uppdraget. Lika väl som vi lärare tar hjälp i det utvidgade kollegiet behöver ni skolledare göra det. Utan stabila skolledare som har klart för sig vart vi lärare och elever ska sker ingen skolutveckling och vi har mycket svårare att utföra vårt jobb.

Så kära skolledare gå samman! Hjälp varandra och gör inte om de misstag som skedde när förstelärarna tillsattes.

Lycka till!

  

Reagera på inlägget:

Att skapa reflekterande individer

I det senaste numret av Skolvärlden skriver Ewa Thorslund, direktör för Statens medieråd, om medie- och informationskunnighet som en förutsättning för demokrati och inkludering. Våra barn och unga påverkas tidigt av den digitala verklighet vi lever i, men de behöver verktyg för att kunna bli reflekterande individer som källkritiskt granskar de argument de möts av.

Skolan spelar en oerhört viktig roll för att ge eleverna dessa verktyg och för att utjämna sociala skillnader. För att eleverna ska kunna göra medvetna val och bedöma rimligheten i olika påståenden förutsätts det att det finns kunniga och engagerade vuxna som tar sig tid att diskutera detta med eleverna. Som bibliotekarie utgör detta en av mina spetskompetenser. Många av mina lärarkollegor har grundläggande kompetens i medie- och informationskunnighet, vilket är grogrunden för ett ytterst närande samarbete där våra olika professioner aktivt bidrar till elevernas måluppfyllelse. Via vårt gemensamma kompetensspektra kan vi inkludera medie- och informationskunnighet i den ordinarie undervisningen och nå fram till eleverna på ett mycket effektivt sätt. Eleverna kan dra nytta av vår samlade kompetens för att reflektera kring begrepp som oberoende källor och fakta kontra åsikter.

Valet 2014 var ett utmärkt tillfälle att arbeta med reflekterande och källkritiskt tänkande. Eleverna i åk 5 och 6 fick utifrån tidningsartiklar, partiernas hemsidor och valaffischer reflektera kring argumentation, trovärdighet och oberoende. I synnerhet valaffischerna var, med sina tomma löften och politiska smutskastning, ett utmärkt tillfälle att diskutera dessa frågor. Eleverna blev, när vi granskade argumentationen närmare, varse att lejonparten av alla fina politiska paroller endast var tomma löften vars enda syfte var att sätta konkurrerande partier i en dålig dager. Allt var inte vad det vid en första anblick ser ut att vara.

Det politiska test som ett av de större etablerade partierna erbjöd på den webbsida som de tagit fram för skolelever, kunde efter en del laborerande avslöjas som partiskt. Oavsett hur man svarade på testet blev resultatet att ens åsikter överensstämde med just det partiets värderingar. Vi reflekterade tillsammans över hur och varför partiet gjorde på det sättet. Något annat som eleverna kunde konstatera var hur likartade de olika partiernas argument var, det var oerhört svårt att skilja partierna åt. Alla partier var mycket noga med att poängtera att just de, till skillnad från de andra partierna, tyckte att skola, omsorg och miljö var särskilt viktigt.

Varför argumenterade partierna på det sättet? Jag utgår i mitt arbete med eleverna ofta från verkliga situationer som dokumenterats i olika medier. Ett tacksamt exempel är den kommunchef som, efter klagomål från en invånare, tillsatte en utredning huruvida mobilmaster utgjorde en hälsofara. Utredningen kom fram till att mobilmasterna utgjorde en akut hälsorisk för invånarna och kommunen tog strax därefter beslut om att förbjuda etablerandet av ytterligare mobilmaster. Beslutet väckte stor uppståndelse och när riksmedia hörde av sig kände sig kommunchefen mycket pressad. Att det dessutom kommit fram att utredningen utförts av ordföranden i Elöverkänsligas förbund gjorde situationen än mer penibel. Kommunchefen urskuldade sig med att de minsann ”hade googlat och läst lite blogginlägg” också. Mina elever i åk 5 hade då redan diskuterat oberoende respektive partiskhet och omdömena om den hårt ansatte kommunchefen var inte nådiga. Eleverna visste förstås vid det här laget redan att Google aldrig kan anges som källa eftersom det är en sökmotor och att blogginlägg är åsikter, inte fakta.

Att vi på min skola kan arbeta på det här sättet med medie- och informationskunnighet beror på att jag som bibliotekarie, med skolledningens stöd, har utvecklat en skolbiblioteksverksamhet med syfte att verka måluppfyllande. Min bibliotekariekompetens, i kombination med lärarnas kompetens, utgör den kunskapsbas som eleverna har för att utvecklas som reflekterande och kritiskt granskande individer.

Statens medieråd lanserade i höstas MIK-rummet, en grundläggande utbildning i medie- och informationskunnighet, som riktar sig till lärare och bibliotekarier i åk 7-9 samt gymnasiet. Utbildningen är helt och hållet digital och är tänkt att genomföras gemensamt av arbetslaget. Till MIK-rummet finns ett metodmaterial som riktar sig till skolbibliotekarier. Metodmaterialet är framtaget av Statens medieråd i samarbete med mig.

Här hittar du MIK-utbildningen
Här hittar du metodmaterialet.

Reagera på inlägget:

Sidor