Annons

Är litterär kanon något för Sverige?

Relaterat

Sverige är ett av de få länder i Europa som saknar en litterär kanon, det vill säga en lista med goda svenska litterära verk som alla svenskar bör ha läst. Begreppet litterär kanon är dock laddat, belastat och komplicerat och därför nästan svårt att använda.

Man kan, om man så vill, istället använda begreppet litteraturlista. Bör en sådan litteraturlista finnas? Bör det finnas flera olika litteraturlistor för olika ändamål?

Varför? Varför inte? Hur bör den se ut i så fall? Vilka intressenter finns? Vilka bör delta i ett arbete med att utveckla en sådan? Vi är alldeles eniga och överens om läsningens betydelse, men inte om en litterär kanon.

I många länder har man utarbetat en litteraturlista för skolan, en så kallad litterär kanon, som visar vilka de allra viktigaste böckerna varit och är. Det kan sägas vara det litterära arvet, som man vill ge de kommande generationerna. Det är böcker som många lärare och andra akademiskt utbildade anser vara något som alla borde ha läst någon gång under sitt liv.

En litterär kanon är kanske allra viktigast för de barn vars föräldrar saknar högskoleutbildning eller har flyttat hit till Sverige från ett annat land. Ett problem är naturligtvis att lekmän kan tycka att andra böcker är viktigare – om man tycker att böcker är viktiga över huvud taget, förstås.

I DELS, (De litterära sällskapens samordning) en paraplyorganisation för de 117 litterära sällskapen, diskuteras nu en möjlig utveckling av en svensk litterär kanon, med stöd av de litterära sällskapen i Sverige. Jag sitter i DELS styrelse och är ordförande i ett litterärt sällskap, Stig Sjödin Sällskapet, en känd arbetarförfattare från Sandviken.

En litterär kanon har debatterats fram och tillbaka, och resultatet har blivit att Sverige, till skillnad från många andra länder, alltjämt saknar en lista över de "viktigaste" böckerna, eller en svensk litterär kanon. Det har varit på tal i många år och diskuterats i många olika sammanhang, men kanske det nu är på väg att utvecklas en litterär kanon på initiativ av DELS. 

Utan att på något sätt mästra, kan vi konstatera att litteraturhistoriska kunskaper berikar läsupplevelser. Många litteraturvetare har skrivit om litterär kanon.

Litteraturvetaren Lars Lönnroth hävdar i en artikel exempelvis tre skäl för litterär kanon. Det första skälet är det estetiska. Det är alltid bra att ha tillgång till klassiska och konstnärligt kvalificerade texter. Även om det inte finns någon ”absolut norm som kan avgöra vilka som objektivt sett är ”de bästa”. En litterär kanon ska försöka visa vilka författare som betytt mycket för en nation. Den litterära kvalitén måste givetvis sedan varje läsare själv bedöma.

Ett annat skäl är, enligt Lönnroth, det historiska; ”en traditionell svensk kanon ger oss kunskap om de texter som har uppskattats, beundrats och haft inflytande under tidigare perioder”. Vi får en större förståelse för hur människor tänkte förr i tiden, vilka tänkesätt och normer som var aktuella, men samtidigt behöver vi inte ta till oss dem själva.

Det tredje skälet grundar sig i den språkpolitiska aspekten. Engelskan får en allt större och starkare ställning i världen och en litterär kanon kan hjälpa oss att bevara vårt modersmål. Detta innebär inte att vi stänger ute andra influenser och motsätter oss alla låneord. Det kan dock hjälpa oss att ”bygga vidare på vad snillrika diktare har sagt och skrivit”.

Vad finns det mera för motsättningar eller invändningar gentemot en litterär kanon? Vårt nationella styrsystem för skolan innebär att en litterär kanon inte kan beslutas och föreskrivas lärare. Den bör mera ha karaktären av en lista att inspireras av. Vi i Sverige överlämnar till de professionella lärarna att välja arbetssätt och även innehåll.

Fastställandet av en litterär kanon ska inte göras av politiker. De ska ange mål och besluta om resurser. Litteraturlistan bör vara en inspirerande läsning och ett stöd till Sveriges lärarkår. Skolverket, Svenska akademien, litteraturvetenskapsprofessorerna och andra aktörer, som DELS och de litterära sällskapen som har sakkunskap i frågan behöver samverka. Det är också viktigt att lärare är medaktörer i processen.

Med detta sagt, är det min förhoppning att förslaget till litterärkanon ska bidra till att vi får en bred, offentlig debatt om litteraturens betydelse i skolan.

Relaterat

Reagera på inlägget:

Färgernas förbannelse

Gult eller grönt? Grönt eller gult? Rött, gult och grönt? På många skolor har diskussionen gått het kring vilken färg och hur den ska användas i lärplattformen.

Är du inte lärare eller du inte har en lärplattform på din skola kanske du undrar vad i hela friden det är fråga om? Färger? Hur kan det vara en diskussion bland lärare som gått flera år på universitetet? För att göra lång historia kort:

Det handlar om bedömning av elevers kunskaper där företag som säljer så kallade lärplattformar (där du får information om ditt barns kunskaper) har bestämt hur de tycker att vi lärare ska arbeta med kunskapskravsmatriser. I matriserna markerar vi lärare hur det gått för ditt barn och kan alltså göra detta genom att använda olika färgkoder. Jag vill poängtera att det inte finns något rätt eller fel – det är bara mer eller mindre tydliga sätt för eleven och vårdnadshavaren att förstå hur det går i skolan.

Flera stora lärplattformar menar att det enda rätta är att den gula färgen betyder att eleven uppfyller det krav som lärarna har satt upp för den aktuella terminen/årskursen i sin planering av undervisningen, men att eleven ännu inte uppfyllt det nationellt fastställda kunskapskrav som gäller för år tre, sex eller nio.

Diskussionen blir att gul färg betyder ”eleven är på väg” mot kunskapskraven i år 3, 6 och 9. Vissa skolor använder gul färg för att markera att eleven med knapp marginal nått målen. Säkerligen finns det flera andra sätt att tolka färgerna som jag inte känner till.

Om läraren markerar i årskurs två med gul färg när det gäller tex läsning kan man fråga sig om eleven kan läsa eller om eleven är på väg att lära sig läsa? En annan diskussion som uppstår är vilket av betygen D och B som förknippas med kunskapskravsmatrisen om läraren endast använder gul färg. Nedan kan du se några exempel.

Fundera över vilket betygssteg du skulle förknippa med matriserna nedan:

   

Jag har tagit skärmdumpar från bedömning som är gjord enligt två olika sätt att resonera kring färgerna. Jag lyckades inte få med all text i hela kunskapskravet, men bilderna är endast för att illustrera hur tydligt eller otydligt det blir med sätten att resonera.

I den första bilden har eleven blivit bedömd som D. Eleven hade uppnått övervägande delen på C-nivå och är ”på väg” mot C- i övriga delar. I bild nummer två har eleven blivit bedömd som C-nivå och ”“på väg” mot A-nivå. I den tredje bilden är eleven bedömd på B-nivå och ”på väg” mot A nivå och den sista bilden är C-nivå.

Min åsikt är att det är oerhört otydligt för elev och vårdnadshavare hur ”eleven ligger till” om läraren markerar i de summativa matriserna med gul färg. Bilderna ovan illustrerar tydligt skillnaden menar jag. I bild 1 går det inte att urskilja om läraren menar att eleven uppnått hela kunskapskravet på C- nivå eller om det är uppfyllt till övervägande delen. I bild 2 ser det visuellt ut som att övervägande delen är uppfyllt, men här menar läraren att eleven endast är på väg och att det är C-nivå som är uppfyllt i sin helhet. Hur ska eleven kunna veta det?

Ja, det kan eleven om läraren skriver en tydlig kommentar till, men endast då.

Om vi nu ska arbeta med lärplattformar och dokumentera elevernas kunskapsutveckling i ämnesmatriser måste det vara tydligt. Det måste klart framgå vad vi menar. Eftersom kunskapskraven anger vilken kunskapsnivå som krävs i slutet av årskurs 3 för godtagbara kunskaper och för olika betyg i slutet av årskurs 6 och 9 behöver man som lärare även göra en bedömning av vilken kunskapsnivå som det är rimligt att begära av eleven i tidigare årskurser i förhållande till vad kunskapskraven anger. (Allmänna råd, s. 23) Du måste som lärare veta vad en elev förväntas kunna i matte när eleven är klar med höstterminen i fyran. För att veta det behöver läraren samarbeta med andra lärare och diskutera/ ta fram rimliga nivåer.

Jag menar att de skolor som valt att inte ifrågasätta lärplattformarnas sätt att resonera kring färgerna går med på att ”slira på sin bedömning”. Med gul färg behöver du inte ta ställning till om eleven faktiskt har nått upp till vad som förväntas av eleven när till exempel höstterminen i fyran är över. Du markerar gult och sedan kan det stå kvar för eleven är ju ”på väg” mot det gröna i sexan.

Att arbeta med matriser som är flexibla och som jag kan forma beroende på vad eleverna ska lära sig och vad jag vill bedöma gör jag gärna. I kombination med konkret återkoppling i klassrummet blir det tydligt för eleven var den befinner sig, vart den är på väg och hur den ska ta sig dit.

För mig är det självklart att ta ställning genom att använda grön färg för att markera för eleven och vårdnadshavare: Japp, du har klarat det som du förväntas klara den här terminen. Rött används för att markera att eleven inte klarat det som förväntas. Gult kan man i mitt tycke helt ta bort, eller i alla fall använda sparsamt.

Avslutningsvis vill jag lyfta fram att jag tycker det är fel att det finns en marknad runt bedömning. Det är något som ska vara likvärdigt över hela landet och det är det verkligen inte idag. Skolverket borde tillhandahålla en nationell, flexibel och enkel lärplattform med enhetliga riktlinjer där det inte krävs tusentals klick för att göra en enkel sak.

Att färgfrågan ska vara het i många personalrum är egentligen helt absurt, men det som egentligen stör mig mest är att företag sätter agendan för hur jag ska/kan arbeta med bedömning. Det retar mig mer än gul, grön eller varför inte gräddelin?

/ Tant Bruun

Reagera på inlägget:

Debatten om lärarbristen blir en negativ spiral

Kurvorna över tillgång och efterfrågan har under cirka sextio år sett ut som ett alplandskap, med höga berg och djupa dalar. Det har också varit snabba ryck. Katastrofal brist kan ändras på mindre än ett decennium till ett problematiskt överskott. 

Lärarbristen anses nu vara alarmerande hög, och situationen måste tas på största allvar. Lärarbristen blir troligen ännu större än vad man tidigare trott, visar nya siffror (SCB). 2025 kommer det (troligen) att saknas över 65 000 behöriga lärare i skolan. Det finns olika antal angivna i olika studier. 77 000 behöriga lärare har också nämnts.

Vad jag ser så har alla försök till dimensionering misslyckats kapitalt. Olika myndigheter lämnar olika bilder av verkligheten, vilket skapar förvirring. Det är viktigt att det finns en samstämmighet i beskrivningen av verkligheten.   

Släpp alla restriktioner vad det gäller dimensionering och lokalisering. Överlämna till de lokala lärosätena att besluta om dimensioneringen av lärarutbildningen. Det finns kloka lokala lärarutbildare, lokala statistiker, lokala strateger, intresserade kommuner runt lärosätena. Det kan absolut inte bli värre än det är idag.

Det kan inte vara en oöverstigligt svår uppgift att planera för bättre balans i tillgång och efterfrågan. Tv-programmet från Borlänge i veckan gav inget som helst förtroende för regeringens arbete. Vi har goda statistiker och vet mycket om lärares tjänstgöringsbenägenhet. Jag argumenterar för bättre och framför allt säkrare underlag för beslut om dimensionering och lokalisering men jag reflekterar också över möjligheten att helt enkelt släppa all statlig styrning av lärarutbildningen.

Skolverket skriver i sin senaste lägesbeskrivning att regeringen bör utreda fler och snabbare vägar in i läraryrket. Vi har haft allehanda utbildningar för oexaminerade lärare genom åren och naturligtvis kan man starta sådana projekt.

Det här visar sammantaget att staten absolut inte klarar av att styra lärarutbildningen. Det har varit känt sedan i varje fall 50-talet. Den aktuella debatten om skolan accelererar snabbt när vi närmar oss läsårsstarten.

Skolan är i och för sig i fokus hela året, men debatten blir mer aggressiv och mer negativ ju mer vi närmar oss läsårsstarten. Så här är det inte i våra nordiska grannländer, men hos oss i Sverige förstoras och exponeras skolans problem varje år inför skolstarten.

Det är viktigt för skolans huvudmän, chefer och lärare att se detta årligen återkommande fenomen och förhålla sig till detta. Ansvariga och berörda kan annars lätt slås ned av den många gånger också hätska debatten. Man behöver faktiskt inte bry sig om allt som skrivs. Man behöver inte ens läsa artiklarna. Man kan bara strunta i dem. De tillför ingenting heller i sak.

Lärarbristen är möjligen märkbar under sommarlovet, men veckorna innan skolstarten accelererar eländet och då får vi veta att det är över 5 000 lärartjänster som fortfarande inte tillsatta. Katastrof för de elever som ska börja skolan. Katastrof för skolan.

Sedan inväntar vi söktalen till lärarutbildningen. Räcker inte antalen sökande till negativ publicitet, kan man säkert fokusera på hur dåliga förkunskaper lärarstudenterna har. Lärarstudenterna hängs ut lite nu och då för låga antagningspoäng. Att andra utbildningar har likadana förkunskaper intresserar inte media.

Skolpolitiker är den grupp som oftast klarar sig bäst i mediadrevet. Men det är inte säkert. Politiker kan också själva kritisera skolans elever, lärare och skolledare. Utan att se att det är politikerna själva som ger ramarna för verksamheten, det vill säga man skjuter sig själv i foten. Detaljerade åtgärdsprogram om högt och lågt presenteras gärna inför terminsstarten.

Skriv kom-i-ihåg-lappar och sätt upp den väl synlig: ”Strunta i mediedebatten om lärarbrist inför skolstarten!”

Reagera på inlägget:

Farligt att sprida forskning som inte stämmer

I debatten kring friskolor får vissa forskningsresultat mer publicitet än andra. En sådan artikel som har använts väldigt mycket är Böhlmark & Lindahl (2015)*. En artikel där författarna påstår att kommuner med fler friskolor presterar bättre än de utan friskoleetablering. Det vill säga att konkurrensen skulle ha lett till bättre skolor. Något som skulle stämma väl med den neoliberala idé som (bland annat) låg bakom friskolereformen i Sverige.

Om skolor måste konkurrera så borde väl det innebära att de blir bättre? Att så naturligtvis inte automatiskt är fallet kan man enkelt se på exemplet Coca-Cola. Ingen vettig person i världen menar nog att Coca-Cola är det bästa ett barn kan dricka. Men däremot tillhör de absolut de som är bäst på att konkurrera på en marknad. Skicklighet att tjäna pengar och samhällsnytta går inte på något sätt hand i hand.

Det är intressant hur sådana artiklar får så stor spridning och används så mycket politiskt. Detta är något som borde få forskare inom fältet att vara väldigt försiktiga i sin forskning. Det vill säga, det är väldigt viktigt att man verkligen kan säga det man säger utifrån de data man har. Detta eftersom en mängd människor som inte kan se igenom forskningsmetoderna kommer att använda dem för att till exempel bevaka sina möjligheter att ta ut vinst från offentliga skattemedel.

Man måste alltså verkligen se till att man har grund för sina påståenden, annars förleder man debatten och den politiska beslutsprocessen.

Nu är det intressanta att just den mycket spridda och använda artikeln jag nämnde har granskats, där andra forskare har använt en mer finupplöst metod för att se om det de säger stämmer. I en artikel av Hennerdal, Malmberg & Andersson** granskar de Böhlmark & Lindahls påstående men gör mer noggrannare korrigeringar på individ- och skolnivå.

Vad de kommer fram till då är enkelt uttryckt att Böhlmark & Lindahl har fel i sina slutsatser. Någon sådan positiv effekt av friskolor finns inte i kommuner som har konkurrens jämfört med sådana som inte har det.

Hennerdal med flera skriver (i min översättning): ”Vårt resultat, att svenska data inte stödjer teorin att ökad privat–offentlig konkurrens ökar skolresultaten är inte utan intresse, givet att Sverige har föreslagits som ett exempel på att neoliberala skolreformer ger för samhället fördelaktiga resultat. Vår slutsats är att Böhlmark och Lindahls resultat inte kan användas för sådana påståenden om goda effekter av skolkonkurrens…”

Frågan är bara om Svenskt Näringsliv med flera partsintressen kommer att bry sig om att sprida den informationen. Det är inte särskilt troligt. Vilket i sig visar betydelsen av att det politiska beslutsfattandet bygger på sakkunnighet och fristående analyser.

På samma sätt som vi inte skulle låta forskare finansierade av Coca-Cola eller Marlboro fatta beslut om rekommendationer eller lagstiftning på hälsoområdet måste vi vara vaksamma kring hur rapporter och forskning om skolan tas fram och lanseras.

Man ska också vara medveten om att friskole-vinst-lobbyn använder sådana data också för att påverka andra länders politik. Det finns en oerhörd massa pengar att hämta för riskkapitalister om fler länder skulle göra som Sverige gjort.

En viktig kommentar som Hennerdal med flera gör i artikeln, men som de inte går djupare in i, är att i deras data syns en tydlig ökad skolsegregation. Från 2,54 % till 13,75 % under 14 år.

Skolvalets segregerande funktion måste vara det vi pratar om. Mycket mer.

 

Referenser:

* Böhlmark, A., & Lindahl, M. (2015). Independent schools and long-run educational outcomes: Evidence from

Sweden’s large-scale voucher reform. Economica, 82(327), 508–551. doi:10.1111/ecca.12130

** Hennerdal, P., et al. (2018). " Competition and School Performance: Swedish School Leavers from 1991–2012,." Scandinavian Journal of Educational Research.

Reagera på inlägget:

Hur kan vi som nation tillåta detta att pågå?!?

Inför en tv-debatt tittar jag genom lite statistik om hur det ser ut med legitimerade lärare i landets kommuner. (Skolverket har ju bland annat interaktiva kommunkartor bland sin statistik för den som är intresserad).

Debatten ska hållas i Borlänge. Där är en tredjedel av lärarna i kommunen inte behöriga att undervisa i det de undervisar. När det gäller åk 7–9 är det ungefär hälften.

Min fråga är den här till rikspolitikerna som har ansvar för skolfrågor: Tycker ni att en tredjedel av ungarna i Borlänge inte är värda en utbildad lärare? Eller att högstadieundervisning generellt är så oviktigt att hälften av den kan göras av outbildade?

Det är viktigt att notera att Borlänge är ingen ovanlig kommun. Det är långtifrån heller där situationen är som värst. I Ragunda är 36 % av mattelärarna behöriga, i Överkalix 45 %, i Laxå 55 % och i Norberg 41 %.

Tittar vi på fristående huvudmän är situationen ännu mycket värre. I Nynäshamn är 33 % behöriga som undervisar i matematik på friskolor, i Lilla Edet 16,7 % och i Söderhamn 20 %.

Börjar man titta på moderna språk och tyska, franska, kemi, fysik och teknik blir man nästan förtvivlad över hur situationen ser ut.

Vi vet dessutom om att situationen blir värre. Vi är bara i början på den prognosticerade lärarbristen. En lärarbrist jag lyft gång på gång både här och i andra sammanhang.

Hur kan vi som nation tillåta detta att pågå? Hur tänker våra rikspolitiker egentligen? Är inte alla svenska barn berättigade till en bra undervisning? Hur kan det komma sig att vi år ut och år in stannar kvar i ett uppenbart dysfunktionellt decentraliserat system både för lärarförsörjning och lönemodeller med mera?

Sanningen är ju att staten inte har någon möjlighet att ingripa som systemet ser ut idag. Det är 290 kommunala huvudmän och tusentals fristående som har ansvaret, plus 28 lärarutbildningar. Och när de inte har tagit det ansvaret, år efter år efter år efter år – är det då inte dags att skrota det decentraliserade ansvaret?

Med ett statligt skolsystem skulle staten snabbt kunna förändra systemet så att läraryrket blev attraktivt. Man skulle snabbt kunna fastställa villkor för yrket och ett löne- och karriärsystem som lockade unga människor att söka sig till yrket eller äldre lärare tillbaka.

Men nu hamnar alla initiativ i långbänkar och halvmesyrer eftersom staten har frånhänt sig makten över en av de viktigaste nationella institutionerna. Och det medan allt fler elever går till klassrum utan lärare som är utbildade för sitt jobb.

Alla svenska barn har enligt skollagen rätt till likvärdig utbildning och undervisning av utbildade lärare* (se nedan). Och det nuvarande systemet levererar inte det. Upp på banan politiker – det här är annars kulturskymning i ordets rätta bemärkelse.

För vad leder situationen till? Vad blir synen på kunskap och bildning? Hur blir synen på vår demokrati när vi på ett så uppseendeväckande vis skiter i att en stor del av ungarna i Borlänge får en undervisning av hög kvalité? Och detta sker medan flera partier på riksplanet verkar tycka att välsituerade föräldrars och barns rätt att rösta med fötterna och riskkapitalisters rätt att tjäna pengar är viktigare frågor.

Det är dags att vända åter till demokratins rötter.

* Ur skollagen:

  • 8 § Alla ska, oberoende av geografisk hemvist och sociala och ekonomiska förhållanden, ha lika tillgång till utbildning i skolväsendet om inte annat följer av särskilda bestämmelser i denna lag.
  • 9 § Utbildningen inom skolväsendet ska vara likvärdig inom varje skolform och inom fritidshemmet oavsett var i landet den anordnas.
Reagera på inlägget:

Sidor