Annons

Varje lärarutbildning måste erbjuda moderna språk

Uppdraget som president i ATEE (Association for Teacher Education in Europe) har gjort att jag har uppmärksammat situationen för moderna språk på sista tiden, både nationellt och internationellt.

EU:s målsättning är att alla medborgare i Europa ska kunna tala två främmande språk. I Sverige har vi långt kvar till detta europeiska strävansmål. Moderna språk är de språk som talas idag. Begreppet sätts ofta – särskilt i akademiska sammanhang – i motsats till klassiska språk (latin och grekiska), som handlar om två historiska språk.

Studier i moderna språk i Sverige förknippas ofta begreppet med tyska, franska och spanska som är eller har varit tillvalsämnen i grundskolan och gymnasieskolan. Det obligatoriska skolämnet engelska tillhör inte begreppet moderna språk.

Hur är det då med moderna språk i Sverige? Var tredje niondeklassare, exempelvis, väljer att inte läsa moderna språk. Det är en illavarslande trend då dagens globala samhälle är förknippat med flerspråkighet, nätverk av internationella aktörer i personers professionella och personliga sfär gör att mångkulturella, språkliga och sociala erfarenheter samspelar och efterfrågas i samhället.

Språkkunniga medborgare är en förutsättning för ett inkluderande förhållningssätt både professionellt och personligt i sociala sammanhang. Språk fördjupar och utvecklar personers livskvalitet.

Lärarnas Riksförbund befarar att ämnen som moderna språk på sikt kommer att försvinna från skolan om inte krafttag tas nu för att säkra lärartillgången. Det här har varit känt länge, men motåtgärderna har inte varit överdrivet många. Åsa Fahlén, LR:s ordförande, intervjuades i tv och hon anser att lärarutbildningen ska koncentreras till färre enheter, så att flera möjligheter att studera moderna språk kan erbjudas blivande studenter. Detta är en förödande hållning i nuläget.

Självklart behöver alla lärosäten som utbildar lärare idag vara kvar och samverka kring utbudet av moderna språk. Enheter kan i nära samverkan erbjuda ett mycket rikt utbud av kurser i moderna språk för blivande lärare. Det går alldeles utmärkt att få ett större och bättre utbud i moderna språk i nära samarbete mellan lärosäten, utan någon koncentration av lärarutbildningen till färre lärosäten. 

Vi har en alarmerande brist på behöriga lärare, sjunkande elevresultat och färre elever som läser vidare på avancerad nivå. Att i detta läge tala för att minska antalet lärosäten är ett mycket kortsiktigt tänkande. Den synnerligen dåliga planeringen av dimensionering och lokalisering av lärarutbildning har både påverkat kvaliteten i lärarutbildningen och naturligtvis tillgången på behöriga lärare. Moderna språk är viktigt och ska erbjudas vid varje lärosäte som utbildar lärare.

Utbildningsdepartementet kan naturligtvis besluta om samplanering för ökat utbud av kurser i moderna språk. De har täta överläggningar med rektorer vid landets lärosäten och makten finns att påverka utbudet i moderna språk. Det handlar inte enbart om att rigga utbildningsvägar. Studenterna måste också vilja utbilda sig i moderna språk och det är problemet idag. Här kan naturligtvis Lärarnas Riksförbund göra en viktig insats.

Reagera på inlägget:

Låt lärarna avgöra mobiltelefonens roll i klassrummet

Mobiltelefonen diskuteras nu av politiker på riksnivå, bland annat debatterades det i ett inslag i Aktuellt på SVT. I Frankrike har man nu beslutat om förbud för mobiltelefoner såväl på lektioner som på raster. Kanske borde mobiltelefonen förbjudas här i Sverige? 

Är mobiltelefoners vara eller inte vara verkligen en fråga för våra rikspolitiker?

Idag har skolor – enligt skollagen – rätt att omhänderta mobiltelefoner om de stör ordningen. Nu går våra politiker återigen in i detaljer i skolarbetet, det vill säga de övertar professionella lärarnas arbetsuppgifter och därmed också deras rättmätiga ansvar. I vårt styrsystem sätter politiker mål, ger de professionella ramar och förutsättningar att nå målen. Politiker ska absolut inte detaljstyra verksamheten och samtidigt prata om att lita på de professionella och försöka öka deras status. Att detaljstyra ingår inte i politikeruppdraget. Tar man av de professionella lärarna deras arbetsuppgifter och ansvar, så uppstår osäkerhet, oklarheter och resultatet kan istället bli en ren deprofessionalisering.

Skolans uppgift är alltjämt att disciplinera. Folkskolan etablerades vid 1800-talets mitt på grund av att kyrkan tappade greppet om svenska folket. Skolan blev då kyrkans ”förlängda arm”. Vi går till skolan givetvis för att lära, men vi går också dit för att disciplineras och bli en social samhällsmedborgare. Skolans roll i en värld som präglas av fragmentering (zappar-generationen) och av att barn och ungdomar växer upp i olika sociala rum med olika normer, regler, olika sätt att kommunicera och så vidare är naturligtvis problematisk.

Den skoldebatt som förs idag, utgår nästan aldrig från det samhälle vi lever i och framför allt kommer att leva i framåt i tid. Debatten handlar mest om ett frikopplat kunskapsbegrepp och en längtan tillbaka till hur det var förr – skolan förr, samhället förr, barnen och ungdomarna förr. Men skolan förändras oavsett debatten och skolan påverkas av samhällets utveckling, vare sig vi vill det eller inte. Politiker ska inte gå in på detaljer, inte vara klåfingriga och besluta om mobiltelefonens vara eller inte vara. Det är inte meningen.

Alla som går och sätter sig på ett möte eller deltar i en lektion vet att mobilen kan vara ett fantastiskt arbetsredskap, men också att den kan vara väldigt störande om man inte har gemensamma regler för hur och när och var den ska användas. Kan mobiltelefonen istället bli en integrerad del av det pågående arbetet med skolans digitalisering? Mobilen blir allt viktigare för oss alla i vardagen. Med smartphones har vi kraftfulla datorer och kan vara uppkopplade, delta i social samvaro, följa med i nyheterna, lyssna på musik, betala etc. Mobilen är ett mångsidigt verktyg som både ger nytta och nöje och har utvecklats till en omistlig del av tillvaron för många. Mobiler är också vanliga bland barn och ungdomar i skolan. I stort sett alla elever från tioårsåldern och uppåt har egen mobil, som de också använder i skolan. I skolverkets rapport om IT-användning och IT-kompetens sägs att 69 % av grundskolorna och 93 % av gymnasieskolorna tillåter att eleverna använder egen digital utrustning i skolan.

Skolan behöver dra nytta av teknikens möjligheter för att förbättra och effektivisera skolans undervisning. Det är också viktigt att alla elever ges likvärdiga möjligheter att utveckla digital kompetens. Skolverket föreslår exempelvis att varje elev från och med grundskolan har minst en digital ”enhet”, exempelvis laptop eller platta. Eleverna ska kunna använda egen utrustning om de vill det. Är det då riktigt klokt att hetsa upp sig och säga nej till mobilen?

Den tekniska utvecklingen av mobilerna, och hur de används i skolan, har förändrats mycket, under de senaste åren. Än så länge finns det inte så mycket forskning, men det kommer så småningom intressant forskning. I Karlstad och i Åbo används fallstudier och forskarna observerar och analyserar hur gamla och nya praktiker kring samtal, läsning och skrivning flätas samman när mobilen används i klassrummet. En kritisk reflektion kring hur skolans undervisning ska hantera nya förutsättningar är också en del av forskningen.

Mobilen är tyst och diskret och syns inte konkurrera om något talutrymme i klassrummet. Det speciella med mobilen som artefakt är att den är mångsidig, lockande och gör det möjligt att interagera med andra, utanför klassrummet. Mobilen kan också ses som en utvecklingsmotor för ett förändrat arbetssätt. Det behövs naturligtvis didaktisk forskning och didaktisk utveckling för att få en tydlig bild av hur mobilen ska fungera som ett multimodalt verktyg i skolan. Mobilen kan dock användas för att utmana den traditionella undervisningen i skolan och för att hitta nya vägar. Mobiltelefonen kan förena formellt och informellt lärande, liksom utveckla mer kunskap om hur klassrummet kan kopplas ihop med världen utanför.

Det behövs en didaktisk grund för mobilens roll i skolan, när den ska användas och när den ska stoppas undan. Men den grunden ska skapas av de professionella och inte av politiker.

Reagera på inlägget:

Skolcheferna vill ha frihet och mandat

I en artikel i Svenska dagbladet skriver 23 skolchefer att de önskar mindre statlig styrning. De skriver att de:

”...vill ha ett nära och tillitsfullt samarbete med staten. Vi behöver tillsammans arbeta för att utveckla en likvärdig skola och som skolchefer behöver vi vara mer involverade för att kunna påverka på nationell nivå. För att det ska fungera i praktiken är det väsentligt att nationella förslag och reformer utformas så att arbetssätt och lösningar utgår från lokala förutsättningar och behov samt att vi har befogenheter att hantera det vi ansvarar för. Vi ser varje dag fördelar med att skolan organiseras och förvaltas lokalt...”.

Jag tycker artikeln är både bra och behjärtansvärd. Jag tycker att det är väldigt bra att det finns engagerade förvaltningschefer och att de tydligt uttrycker sin vilja att ta ansvar för likvärdigheten. Jag har också en gång i Skola och samhälle skrivit om en del av de förslag de lyfter fram som att ta bort alla de riktade statsbidragen. Jag tycker precis som de att man ska ta ett större ansvar lokalt. Problemet är ju bara att så inte har skett. Så här ser utvecklingen ut av skolor där få respektive många elever misslyckas med att nå gymnasiebehörighet ut i Sverige. Det är uppenbart att den lokala nivån INTE tagit/tar ansvar för likvärdigheten.

Detsamma gäller den lärarbrist som på grund av decentraliseringen vi har så svårt att komma åt.

Den slutsats både OECD och svenska utredare (Kommunaliseringsutredningen och Skolkommissionen) är ju att ”staten inte kan abdikera” från sitt ansvar för detta.

Vad är det som ska få oss att tro att bara för att 23 skolchefer uttrycker en sådan vilja att de andra 270 skolcheferna också kommer att göra det? Och de glömmer faktiskt en viktig del av verkligheten i sitt resonemang. Jag tror inte att det vore ett problem om man gjorde som de säger, förutsatt att det verkligen var de som både hade makt och mandat i kommunerna att se till att skollagen uppfylls. Men så är ju faktiskt inte fallet. De är ju tjänstemän i politiskt styrda kommuner. Det är kommunfullmäktige som bestämmer och inte de.

Men samtidigt återigen – det är väldigt positivt att de uttrycker sig som de gör. Och jag tycker att de bör få en chans. Det finns ju också i Skolkommissionens betänkande ett förslag som skulle ge dem större möjlighet till det. Kommissionen föreslår ju att det ska läggas ett tydligt ansvar för det statliga skoluppdraget på en person i varje huvudmannaorganisation. Detta tillsammans med ett statligt grundläggande finansieringssystem skulle möjliggöra för dem att ta ett större ansvar än vad de kan göra nu. Men det har ju vad jag förstår kommunernas medlemsorganisation SKL sagt nej till i sitt remissvar på kommissionen. Man kan inte både ha kakan och äta upp den skulle jag vilja säga till dem om det.

Jag pratade en gång med den förre skolministern Bengt Göransson. Han menade att den stora missen vid kommunaliseringen var att man flyttade makten bort från skolan genom att det blev just kommunfullmäktige som fick hand om både pengarna och uppdraget. Meningen med kommunaliseringen var ju att maktutövandet skulle komma närmare de som berördes – lärare och rektorer – men genom att det hamnade i kommunfullmäktige så blev det fel menade han. Han menade att makten över skolan och pengarna lokalt skulle ha hamnat hos det som då hette skolstyrelserna. Då hade det kanske fungerat. Det kan hända att han har rätt. En sak är säker. Staten kan inte fortsätta låta det vara som det är. Och då krävs det att ett ansvar kan utkrävas och att det finns människor i kommunernas ledning som kan stå upp för det statliga uppdraget.

Så – vill ni ha mandatet och uppdraget måste ni också bära ansvaret rent formellt – och då bör ni bejaka kommissionens förslag. Vilket innebär att skolchefer måste hävda det statliga uppdraget även i de kommuner där det inte är lokalpolitiskt prioriterat. I artikeln skriver ni också att 40 % av kommunernas budget går till skola och förskola – ja, just det.

Det är en av samhällets allra viktigaste institutioner. Fattas bara annat!

Reagera på inlägget:

Lärare behöver förutsättningar för sitt viktiga uppdrag

Snart är det dags för Nobeldagen då nobelprisen delas ut. Och varje år diskuteras och kritiseras det faktum att det är så få kvinnliga pristagare. Finns det inga kvinnor som kan belönas eller släpps de inte fram? Eller handlar det om vem som nominerar?

Det här är sega strukturer i samhället som på något sätt gör att vi inte kan se och som gör att det finns outnyttjad kapacitet som inte erkänns. Det finns outnyttjade resurser när inte kvinnor blir sedda. Det är massor med hjärnkapacitet med idéer och perspektiv som kanske inte kommer fram. 

Det är bland annat därför jag engagerat mig i samtalet om #MeToo, kampanjen mot sexuella trakasserier och övergrepp. Där handlar det också om de sega strukturerna i samhället. De som vi inte riktigt vill se, fastän de begränsar både män och kvinnor. De begränsar oss alla. 

I skolan har vi ett tydligt uppdrag att motverka könsstereotypa normer och beteendemönster. Vi ska främja jämställdhet och jämlikhet och även ge individen förutsättningar att förverkliga sin fulla potential. Det handlar om det som betecknas som värdegrundsfrågor.

Jag vet att det finns de som menar att vi i Lärarnas Riksförbund egentligen inte ska ägna oss åt dessa frågor. Att vi ska fokusera på traditionella fackliga frågor som exempelvis arbetsmiljön. Men då vill jag hävda att detta i allra högsta grad handlar om arbetsmiljön, både för lärare och för elever. Vi lärare måste vara goda förebilder och även detta är i allra högsta grad en facklig fråga för en profession.

Vi som lärare hamnar förstås också lätt i dessa strukturer och mönster. Men ska vi ha möjlighet att på allvar kunna utföra uppdraget som beskrivs i styrdokumenten så måste vi få en rimlig arbetssituation. Vi måste ha tid att se och möta våra elever. Vi behöver tid för att se vad är det för strukturer och sammanhang som eleverna befinner sig i. Vad händer i mitt klassrum? Vad händer utanför klassrummet när vi skiljs åt? Vilka är det som pratar, och på vilket sätt bemöter man varandra?

För att vi lärare ska kunna ta oss an detta viktiga uppdrag måste vi ha rätt förutsättningar. Ska vi kunna göra vårt jobb så måste vi ha en rimlig arbetsbörda och arbetssituation. Även om det är mer ”mjuka frågor” om värdegrund och värderingar, så kokar allt ner till de hårda fackliga kärnfrågorna. Det handlar om att lärare måste ha goda, och för vårt yrke ändamåls-enliga, arbetsvillkor för att vi ska kunna ta oss an det som finns i styrdokumenten på ett professionellt sätt.

Våra styrdokument har riktigt bra formuleringar och intentionerna är goda. Vi har en god tanke med skolan i Sverige. Men möjligheten att lyckas med detta står och faller med att lärarna får möjligheter och goda villkor.

Tro inte för ett ögonblick att jag glömmer eller negligerar villkorsfrågorna bara för att jag uttalar mig om det som anses som mjuka frågor. Det är precis tvärt om: Vi ska lyfta de viktiga värderingsfrågorna och för att sedan kunna utföra det så måste vi ha goda villkor. 

Och om inte dagens unga får möjlighet att tillgodogöra sig kunskaper och växa till starka, fritänkande individer så kan vi missa nästa stora upptäckt och framtida nobelpristagare. Allt hänger samman.

Åsa Fahlén, ordförande Lärarnas Riksförbund
Ledare i Skolvärlden #9 2017

Reagera på inlägget:

Vi kämpar för en likvärdig skola

Lärarnas Riksförbund har länge kämpat för en likvärdig skola, där staten tar ett ökat ansvar för finansieringen och där fördelningen är anpassad efter behoven. En skola där vi kan ägna oss åt eleverna, åt att ge dem bästa tänkbara undervisning så att de kan gå ut i livet väl rustade.

Kan Skolkommissionens förslag från i våras bli verklighet så har vi tagit ett viktigt steg framåt mot det målet. Att regeringen i statsbudgeten ger ett rejält resurstillskott till skolan och att man därmed helt och fullt följer Skolkommissionens finansieringsförslag var mycket välkommet. 

Den svenska skolan ger inte alla elever lika förutsättningar, och kommuner och friskolor har hittills inte gjort tillräckligt för att ändra på detta. Det behövs mer resurser och större fördelning, men också fler lärare och studie- och yrkesvägledare. För att lärare och studie- och yrkesvägledare ska kunna ägna sig åt varje elev behöver vi få fokusera på vårt uppdrag. Vi behöver vår professionella frihet.

Den modell för finansiering som kommissionen föreslagit innebär att staten tar ett större ansvar och att huvudmännen tvingas satsa en miniminivå för undervisning och elevhälsa för att få del av det statliga bidraget. Dessa miniminivåer måste snabbutredas av regeringen.

När regeringen fullföljer kommissionens finansieringsförslag, bör man gå vidare med övriga förslag om bland annat förändrat skolval och inrättandet av ett professionsprogram för lärare och rektorer. Det är inte bara i vissa klassrum och skolor det finns stora behov, det behövs bättre förutsättningar generellt i det svenska skolsystemet.

Jag menar att det exempelvis måste finnas en tydlig struktur för vad det är som ska premieras i lärar- och rektorsjobbet. Det ska ta fasta på det som vi vet ökar elevernas kunskaper och ökar likvärdigheten. Ett professionsprogram som är transparent och förutsägbart. Som både premierar erfarenhet och ger individen möjlighet att själv välja inriktning på sin yrkeskarriär.

Det ska finnas nationella kriterier där första steget är lärarexamen och legitimation, sen kommer introduktionsåret. I takt med att man skaffar sig mer erfarenhet ska man få mer kvalificerade arbetsuppgifter och ta större ansvar och med det måste högre lön följa.

Det finns tre karriärspår i Skolkommissionens förslag: dels ämnesspåret, där man kan välja att fördjupa sig och eventuellt licensiera och doktorera, dels finns undervisningsspåret där man kan ägna sig åt metodiken och undervisningen. Sedan finns det ledarskapsspåret där man kan välja att bli t ex arbetslagsledare och på sikt kanske rektor.

Vi måste skapa ett system där vi tar vara på det som olika individer är bra på. Alla behöver inte göra samma, vara lika. Men alla ska ha en möjlighet till god utveckling inom sitt yrke.

Detta kommer LR att verka för i det fortsatta arbetet med att förverkliga Skolkommissionens förslag. 

Regeringen kan alltså inte stanna vid finansieringsförslaget. Det är dags att se till att alla Skolkommissionens förslag genomförs om vi på allvar vill ha en bättre och mer likvärdig skola.

Vi i Lärarnas Riksförbund vet vad som behövs och svensk skola behöver att man lyssnar på Lärarnas Riksförbund.

Åsa Fahlén, ordförande Lärarnas Riksförbund
Ledare i Skolvärlden #8 2017

Reagera på inlägget:

Sidor