Annons

Fokus ska ligga på kunskaperna

Jag har en vision. Tänk om vi vågade fokusera på kunskap och bildning i stället för att fokusera på att få höga betyg? Höga betyg är väl bra, men inte om de inte motsvaras av ett kunskapsinnehåll. 

Lärarnas Riksförbund vill ha en skola med kunskapsfokus. Vi tycker om betyg och anser att de ska vara ett kvitto på att eleven fått med sig kunskap, men också ett sätt att se att man skaffat sig tillräckliga kunskaper för att kunna komma in på vidare utbildningar. Då fyller de rätt funktion. Betyg har inget värde om man inte har med sig kunskap. 

Men sedan kommunaliseringen har betygen även fått rollen att också säga något om kvaliteten på skolan. Men det är inte rimligt att svenska skolor ska konkurrera med varandra främst genom betygen. Andra kriterier måste lyftas fram. Betyg är ett utmärkt verktyg för att mäta vilka kunskaper den enskilde eleven får med sig, men betygsvärdet mäter inte om det är en bra eller dålig skola.  

Det borde vara självklart att målet måste vara att alla skolor är bra skolor och inte att dåliga skolor ska slås ut genom att inga elever väljer att gå där. Det är bakvänt att låta det gå så långt så att en skola måste läggas ner. Det betyder konkret att hela kullar av elever som ”valt fel” offras och berövas rätten till en god skolgång. Dagens system innebär att samhället och skolansvariga går med på att vissa skolor är undermåliga och att vissa elever därmed inte får den skolgång de enligt lagen har rätt till.

Nu har det gått tre år sedan betyg infördes från årskurs 6. Skolverket har på uppdrag från regeringen utvärderat reformen och ska redovisa resultatet i vinter. Vi får se vad den visar. En fördel med tidigare betyg är det tydliga signalvärdet för elever och föräldrar om vad betygen innebär. Då kan kunskaps-nivån bli tydlig inför framtiden och kommande undervisning. Om vi kan avdramatisera betygen och få dem att fylla syftet att ge elever och föräldrar ett kvitto på de kunskaper eleven tillägnat sig kanske vi till och med kan fundera på att införa betyg ännu tidigare än i dag? 

Lärarlönelyftet är även arbets-givarnas ansvar. Genomförandet av lärar-lönelyftet har i stor utsträckning mötts med misstro i lärarkåren. Huvudmännen satsar inte som de borde, och som det var tänkt, på de lärare som uppfyller minst ett kriterium men inte får del av de statliga pengarna. Även rektorerna har blivit lämnade i sticket och fått orimliga förutsättningar från förvaltningen och politikerna i kommunerna.

Låt oss inte blanda bort korten! Det handlar om ett bristande arbetsgivar-ansvar och en felaktigt lönesatt lärarkår. Nu försöker staten hjälpa till och erbjuda skolans ansvariga huvudmän en katalysator genom att avsätta flera miljarder kronor årligen till höjda lärarlöner. Skolhuvudmännen borde ta denna chans. Om man vill ha kvar makten över skolan måste man visa att man kan ta det ansvaret. Baske mig!

Åsa Fahlén, ordförande Lärarnas Riksförbund
Ledare Skolvärlden #9 2016

Reagera på inlägget:

Ge lärarna tid att handleda VFU!

Under flera års tid har VFU:n (verksamhetsförlagd utbildning) varit ett hett ämne bland oss lärarstudenter. Under flera års tid har vi också lyft samma problem för lärarutbildare, huvudmän och politiker. Det handlar om dålig administration, outbildade handledare, handledare som inte har tid att handleda, rättsosäker bedömning med mera. Än så länge har vi inte sett några krafttag för att förbättra VFU:n nationellt, utan allt ansvar läggs på lärarutbildningarna.

För några veckor sen rapporterades det om att studenter inte får någon VFU-plats på grund av att lärarna har för hög arbetsbelastning. Lärarna har helt enkelt inte tid att handleda. Detta är inget problem för lärarutbildningarna. Det är ett problem för Sverige. En stor lärarbrist riskerar att bli än värre när lärarstudenter inte kan ta ut sin examen och en utbildning med så stora brister kommer inte locka nya personer till yrket.

Det räcker inte att lägga ansvarsbördan för en förbättring av VFUn på lärarutbildningarna när så mycket av dess kvalitet avgörs av parametrar som utbildningarna inte kan påverka. Huvudmän och politiker behöver möjliggöra en kvalitativ VFU genom att förbättra lärares arbetsvillkor och göra det attraktivt att vara handledare om de förväntar sig att få nya lärare att rekrytera.

Visst finns det problem som lärarutbildningarna behöver åtgärda, men den person som spelar absolut störst roll för om VFU:n blir bra eller ej är handledaren. Om lärare inte får tid och möjlighet att gå handledarutbildningar, om detta och uppdraget att vara handledare inte lönar sig ekonomiskt eller om det inte finns utrymme i lärares schema för det extra arbete som handledning innebär – då är det inte konstigt att ingen vill vara handledare eller att VFU:n inte blir bra.

Det finns alldeles för många studenter som går igenom en hel utbildning utan att få en bra VFU och hur lång en utbildning kommer bli för vissa som inte ens får sin VFU i tid kan man undra. Själv har jag ett år och en VFU kvar, jag hoppas att det inte ska bli en besvikelse och ett problem både för min, min handledares och mina framtida elevers skull.

Reagera på inlägget:

Fortbildning: här är trenderna

Den här är ett av fyra blogginlägg om fortbildning. Genom att ta ett historiskt perspektiv på fortbildning kan mönster synliggöras. Nytt ljus ger nya vyer. Jag började fortbilda inför genomförandet av Lgr 69. Jag arbetar alltjämt med fortbildning eller kompetensutveckling, såväl administrativt som med undervisning och forskning. Syftet är att diskutera dagens kompetensutveckling i ett historiskt perspektiv, inför ett eventuellt förstatligande av lärarfortbildningen. Den första bloggen är en summarisk genomgång av trender.

60-talet - studiedagar

När jag slutade min lärarutbildning 1966, var min fasta övertygelse att jag var färdigutbildad för läraryrket för tid och evighet. Livslångt lärande var inte uppfunnet ännu. Fem studiedagar per läsår, satt vi ”pliktskyldigast” av. En bra studiedag hölls av en duktig föreläsare, ”en expert” från en annan kommun. Kriteriet på en bra studiedag var de tips vi kunde tillämpas i det egna klassrummet dagen efter. Bra om det bjöds på gott kaffe, god mat och möjligheten att träffa kolleger. 60-talets syn innebar att man ansåg att lärare ”enbart lärde sig något”, när de deltog i en s.k.formaliserad fortbildning. Den föreställningen borde var förändrad, men den finns kvar. Idén om det livslånga lärandet introducerades av UNESCO i slutet av 60-talet. Under en kort period fick dessa idéer betydande uppmärksamhet, men de försvann snabbt från utbildningsdebatten. Idag är det livslånga lärandet etablerat.

70-talet - stora statliga fortbildningsinsatser

På 70-talet var vattentäta skott mellan grundutbildning och fortbildning. Det var ”skilda världar” för att använda tv-såpans metafor. Fortbildare arbetade för sig och grundutbildare för sig. LUT 74 lade ett sådant förslag, att man skulle återkomma efter grundutbildningen för en termins utbildning. Detta förslag var mycket före sin tid men förslaget försvann i hanteringen.

Det finns idag koppling mellan grundutbildning och fortbildning. På 70-talet fanns fortbildningskonsulenter på länsskolnämnderna, dvs. ”generalister” med alla möjliga kompetensutvecklingsinsatser i portföljen för länets lärare. De åkte runt på s.k. skolbesök. De höll kurser i de, av staten beslutade, stora fortbildningsinsatserna på ex. övergripande mål, social utveckling i skolan, jämställdhet och internationell förståelse, basfärdigheter och personallagsutbildningen. Skolutveckling var ett okänt begrepp. Idag händer det mesta i en planerad skolutveckling.

 80-talet – högskolorna blir anordnare

Högskolorna skaffade sig en roll i fortbildningen för lärare och gjorde försök med skräddarsydda insatser till skolor och förskolor Det fanns ingen koppling mellan skolväsendets behov och lärarutbildningens mål. De nyutbildade lärare var direkt färdiga för fortbildning när de lämnade grundutbildningen, menade företrädarna för dåtidens tillsynsmyndighet: skolöverstyrelsen. Livslångt lärande kom faktiskt tillbaka i en ny kontext och i en annan form i slutet av 1980-talet. Idag är kritiken densamma. Kompetensutveckling för nyblivna lärare anordnas följaktligen på många ställen. Man är inte färdigutbildad för att man gått en grundutbildning.

90-talet – skolutvecklingsprojekt och regionala centra

På 90-talet arbetade processhandledare med hela skolor/hela rektorsområden, i olika skolutvecklingsprojekt. Högskolan/universitetet blev samarbetspartners i projekt som söktes hos Skolverket av kommuner i samarbete med en högskola. Detta var ett sätt att tvinga kommuner och högskolor att samarbeta. Regionala centra etablerades därför i hela landet för att skapa forum för samverkan mellan skolväsendet och lärarutbildningen. Nu förväntades man på lokal nivå lösa de problem, som inte kunde lösas på central nivå. Högskolans lärare skulle ”ut i verkligheten”, vilket skedde ytterst motvilligt. Ingen högskolelärare ansåg att man skulle bli vare sig rik eller berömd för samverkan. Lärare skulle också in på högskolan och gå fristående kurser i alla möjliga omöjliga ämnen, med lärare som ofta inte hade en aning om verksamheten i skolan och förskolan. Detta var ett led i vetenskapliggörandet av verksamheten i skolan.

2000-talet - till idag – nyutbildade fortbildas och lärare ska gå forskarutbildning  

Det handlar alltjämt om de nyblivna lärarnas första yrkesverksamma tid. Den tid som är mycket viktig ur professionaliseringsperspektiv. Allehanda kompetensutvecklingsinsatser görs nu för nyutbildade. Skolverket initierar och genomför de s.k. lärarlyften.  I de områden som man anser att det behövs fortbildning i beställer man kurser av högskolorna.  Lärarlegitimationen införs. Lärarlyften används också för att fylla på de kunskapsbehov som bristen på behöriga lärare påvisar. Lärare skall också gå forskarutbildning, forska i sin vardag, och bli lektorer. Några pengar finns inte och det går knackigt. De som skaffar sig forskarutbildning blir lärare i högre utbildning och verksamheten i skolan saknar alltjämt forskarutbildade.  

Reagera på inlägget:

Språket är nyckeln till goda resultat

Bokmässan drar igång i dagarna. Underbara dagar! Att gå runt på mässan och inspireras på olika sätt känns väldigt stimulerande för många av våra medlemmar som har möjlighet att åka dit. Vi arrangerar flera seminarier och monterföreläsningar i Molnet på plan 2 och i vår monter C04:20. Kanske ses vi där?!

Tillgången till böcker och förmågan att kunna ta till sig texter och förstå dem är central för att kunna utvecklas i läsning. En stimulerande läsmiljö hemma för barn är förstås väldigt bra, men skolan har ett kompensatoriskt uppdrag och måste se till att alla barn får tillgång till det. Eleverna behöver få hjälp med att förstå hur man läser och att man kan och ska läsa på olika sätt beroende på syftet. För det behövs lärare som har tid och förutsättningar för att utveckla detta. Lärare på lågstadiet är specialister på läs- och skrivinlärning och lägger en oerhört viktig grund för elevens fortsatta läsförmåga. Därför är det viktigt för rektorer och ledningsföreträdare att lyssna på de behov de lärarna har i form av gruppstorlekar, material och andra förutsättningar för att kunna lägga denna viktiga grund. 

Går det trögt med läsningen så blir det inte roligt att läsa. Totalt sett behövs många timmars regelbunden lästräning för att åstadkomma en god läskondition. Det behöver ske inom skolan, men också på många andra håll under fritiden. Att regeringen beslutat att höstlovet i skolan ersätts med läslov vecka 44 är positivt. Dock var inte avsikten med läslovet att eleverna ska få läsuppgifter från skolan inför lovet, som uttryckts. Nätverket Läslov har drivit frågan om läslov med innebörden att det är ett lov med lusten till läsningen, berättandet och skrivandet i centrum – självklart som frivilliga aktiviteter. Lärarnas Riksförbund är en del av nätverket Läslov och står givetvis för den tolkningen.

Att kunna läsa med flyt och förståelse i alla ämnen öppnar dörrar för förändring av resultaten, där resultaten för svenska elever i olika undersökningar, som exempelvis Pisa, varit alarmerande. Grunderna i läsförståelse behöver vara stabila från tiden på låg- och mellanstadiet, där lärarna som är specialister på läsinlärning finns, men lässtrategierna behöver fortsätta övas och förfinas också rent ämnesspecifikt under högstadie- och gymnasietiden. 

Det är därför också viktigt att lärare på alla stadier, och inte bara svensklärare, får fortbildning och stöd i hur undervisning i strategier för ämnesspecifik läsförståelse kan ske. Det är orimligt att ansvaret för fortbildning i dag ligger på individnivå och på den enskilda lärarens ork att skaffa sig den på fritiden. Staten behöver ta ett samlat tydligt grepp kring detta och vi uppmanar rektorer och ledningsansvariga hos huvudmännen att göra detsamma. Språket är nyckeln till goda resultat.

Åsa Fahlén, ordförande Lärarnas Riksförbund
Ledare Skolvärlden #7 2016

Reagera på inlägget:

Entusiasm räcker inte – det krävs förutsättningar

Från första stund tyckte jag det var roligt att vara lärare. 1997 var jag nyutbildad lärare och rivstartade med stor entusiasm. Nu är det åter terminsstart och du är kanske en av de som precis som jag har rivstartat på ett nytt jobb med stor entusiasm. Eller så är du student som precis ska börja på utbildningen du längtat till. Eller så är
du kvar på din skola och med oförtrutet engagemang tar tag i läsåret för att få eleverna, nya och sådana du haft förut, att klara sina mål.

Trots entusiasmen och att jag tycker lärarjobbet är roligt fann jag som nyutbildad efter hand en del utmaningar och problem som behövde åtgärdas. Frågor som behövde hanteras och drivas tillsammans för att lyckas åstadkomma förändring. För mig har det alltid varit självklart att det är just genom att kämpa tillsammans, att vara medlem i facket, som vi kan åstadkomma förbättringar. Därför gick jag med i Lärarnas Riksförbund redan under studietiden och jag valde också att tidigt engagera mig i det fackliga arbetet på skolan eftersom mitt resonemang har varit att vill man få till stånd förbättringar är bästa sättet att påverka och engagera sig mer! Därför välkomnar jag dig som är ny medlem extra mycket! På medlemssidorna i detta nummer kan du läsa mer om fördelarna med att vara medlem och att engagera sig. 

En del av utmaningen i yrket är att få tid till att upptäcka och skapa de bästa förutsättningarna för varje elev. Många lärare förväntas använda IT i skolan. IT är inte ett självändamål, utan de digitala möjligheterna ska vara verktyg för pedagogiska idéer utifrån behov. Vi är därför beroende av att arbetsgivaren banar väg förutsättningsmässigt, och att vi enskilt och tillsammans med kollegor kan fundera över på vilket sätt vi bäst åstadkommer de pedagogiska idéerna. Kanske är det genom digitala verktyg – kanske i stället för, eller i kombination med, tidigare arbetssätt. Vi behöver hinna upptäcka, reflektera och testa. Digitala verktyg ska användas när det är pedagogiskt motiverat.

Med detta nummer av Skolvärlden får alla medlemmar en gåva i form av en bok, ”Vi får det att funka – framgångsrika exempel på IT i skolan”. Den är skriven av några av dina kollegor runt om i landet. Dessa 14 lärare, alla medlemmar i Lärarnas Riksförbund och med lång erfarenhet av att jobba med digitala verktyg i skolan, berättar i ett kapitel var hur de får det att funka. Läs boken och låt dig inspireras och kanske upptäcka något nytt. Fundera över om, eller hur, du kan använda dig av dessa tankar för dina och dina elevers behov. 

Dessa lärare har fått förutsättningar att jobba med digitala verktyg och gjort det framgångsrikt. 

Goda förutsättningar behövs – för ett framgångsrikt arbete där entusiasm och kreativitet tas till vara och uppskattas.

Åsa Fahlén, ordförande Lärarnas Riksförbund
Ledare Skolvärlden #6 2016

Reagera på inlägget:

Sidor