Annons

Efter OECD-konferensen: Lärarna har störst betydelse för skolresultaten

Utbildningsminister Gustav Fridolin deltog nyligen i en OECD-konferens i Berlin med fokus på lärarprofessionens betydelse för goda resultat i skolan. Konferensen ägde rum 3-4 mars och diskussionerna rörde lärarprofessionens stora betydelse för skolan och skolresultaten. International Summit on the Teaching Profession", (ISTP) var det sjätte toppmötet i sitt slag där den politiska, den akademiska och den fackliga nivån var representerade på samma möte. Ländernas respektive ministrar, experter och ordförande för lärarfacken diskuterade läraryrkets professionella utveckling och lärarnas betydelse för skolresultaten. Det är mycket glädjande.

Det är verkligen intressant att en hel konferens ägnas åt en sådan självklarhet. Jag har tagit fasta på lärarnas betydelse för elevernas skolresultat i den här bloggen. Skolans i särklass viktigaste resurs är självklart lärarna och så har det varit över tid.  Därför är skolans största utmaning nu att råda bot på bristen av professionella lärare och det kan säkert motivera en OECD-konferens. Om inte lärarbristen hejdas är risken stor att alla reformer och alla utvecklingsprojekt för att förbättra skolresultaten faller platt till marken. Lärarna har den allra största betydelse för skolresultaten.

Kvalitativt god undervisning av kunniga och engagerade lärare är den viktigaste faktorn för elevers lärande. Det har vi vetat länge, men detta beläggs nu också i en intressant bok som heter ”Utmärkt undervisning: Framgångsfaktorer i svensk och internationell belysning (2012). Boken är skriven av två pedagogikforskare, Jan Håkansson och Daniel Sundberg från Linnéuniversitetet. Det är en slags översikt över de två senaste decenniernas skolforskning, såväl nationell som internationell forskning, Boken ger forskningsbaserad vägledning för att utveckla god undervisning. Undervisningen ska vara välorganiserad. planerad, präglad av engagemang och samarbetsvilja och baseras på evidensbaserad forskning för att skapa bästa tillgängliga kunskap. Det nya är evidensbaserad forskning. Resten har vi både läst och hört förr.

Begreppet ”evidens” började användas någon gång under 1990-talet som ett nytt begrepp inom det medicinska fältet. Alla behandlingsåtgärder skulle bygga på bästa möjliga tillgängliga kunskap för att garantera alla patienters bästa möjliga vård. Inom utbildningen har liknande tankar formulerats som innebär att läraren på golvet i klassrummet ska ta beslut utifrån den bästa tillgängliga kunskapen på området. Skollagens text att utbildningen ska vila på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet är ett sätt att ge tyngd åt en sådan inställning. Användning av vetenskaplig kunskap i skolans vardag förutsätter att man använder sitt professionella omdöme. Det räcker absolut inte att ställa frågan ”vad fungerar?”. Man måste också fråga sig ”vad fungerar för vem och i vilket sammanhang?”.

Resultat av forskning formuleras ofta i generella termer. Resultaten gäller nästan alltid på gruppnivå också. Därför krävs även en annan yrkeskunskap när en lärare ska fatta beslut i klassrummet. Läraren måste väga in sådant som elevens erfarenheter och förväntningar, elevens situation och det sammanhang som man står i just då. Det är just det professionella omdömet som alltid  måste finnas med och användas.

Lärarnas kompetensutveckling är mycket viktig, liksom tid för reflektion kring lärandeprocesser och analys av i vilken grad läraren når målet med sin undervisning. Kvalitativt god undervisning handlar om att skapa goda lärandemiljöer som kännetecknas av meningsfullt och aktivt lärande och förtroendeingivande relationer.

Lärares professionella yrkeskompetens är den absolut viktigaste kvalitetsfaktorn för barns lärande och det gör att det även ur ett ekonomiskt perspektiv är mest gynnsamt att satsa på lärares kompetensutveckling, om man vill förbättra skolresultaten.  Det borde ha framgått vid OECD-konferensen. Det handlar om att utveckla lärares ämneskunskaper och läroplanskunskaper, liksom såväl pedagogiska som ämnesdidaktiska och allmändidaktiska kunskaper, men på lärarnas egna villkor. Klåfingriga politiker ska inte diktera vad lärare ska göra och hur de ska göra. De ska överlämna till de professionella lärarna att själva ha makten över sin profession. Politiker ska ge vida ramar och bra ekonomiska förutsättningar för lärares arbete.

Elever lär sig...

  • ...mer och bättre om deras professionella och yrkeskompetenta lärare varierar metoder, arbetssätt och arbetsformer.
  • ...bättre om läraren lyckas att vara tydliga ledare i klassrummet och har en förmåga att skapa bra relationer med eleverna och driva arbetet framåt.
  • ...bättre om läraren kan variera undervisningsmetoder med hänsyn tagen till individuella behov.
  • ...om läraren kan visa tilltro till att alla elever kan lära sig och inte bara vissa duktiga elever.
  • ...bättre om läraren är duktig på att låta eleverna själva vara med och utforma undervisningen i klassrummet.

När man studerar innehållet i en OECD-konferens, läser en någorlunda nyutkommen bok om forskningsbaserad (evidensbaserad) undervisning så är det förvånansvärt lite nytt. Det mesta känner vi faktiskt till sedan tidigare.  Är det då en sämre sorts kunskap för att vi har hört detta förr? Nej, det är en poäng att visa rent vetenskapligt vad vi visste erfarenhetsmässigt långt tidigare. 

Reagera på inlägget:

Det behövs en skolkommission – nu!

Att PISA 2012 har skapat något av en chock i Sverige är nog ingen underdrift. Jag tror att den enda som var glad för Mandelas bortgång var Jan Björklund som fick en liten andhämtningspaus. Resultaten är en katastrof och jag kan inte annat än hålla med Anna Ekström, som till Göteborgsposten säger: ”Delar av den svenska skolan mår väldigt bra. Men alldeles för stor del av skolan mår dåligt. Alldeles för många barn lär sig alldeles för lite. Det stora, breda och branta tappet som Pisa 2012 visar är verkligen allvarligt.” och ”Jag är väldigt orolig för de barn som går i skolor med dåliga resultat. Det fria skolvalet kan vara bra för de som har föräldrar som gör aktiva val – men för de, vars föräldrar inte gör det, kan det vara dåligt. Om det leder till att barn får sämre livschanser för att deras föräldrar inte gör aktiva val, bör vi se över det fria skolvalet så att dessa barn kan få lika stor chans att lära sig mycket i skolan.” (Läs artikeln i GP).

Andreas Schleicher, som ibland kallas mr Pisa, är den som på OECD håller samman det stora PISA-projektet. Han höll i veckan en presentation av PISA 2012 och hans presentation finns att ladda ner på OECDs hemsida

Presentationen är bra och innehåller en hel del information som är användbar för oss i Sverige. Jag ska nedan gå igenom några av de saker som kommer fram (jag hänvisar till de olika bilderna inom parentes). Jag går inte igenom de svenska resultaten i detalj, den sorgliga läsningen kan göras i den riktiga rapporten eller i Skolverkets redovisning. Men det är oerhört viktigt att notera att andelen lågpresterande växer (39). Efter genomgången gör jag en enkel syntes av resultaten och vad de skulle kunna innebära för svensk skola i framtiden.

Pisa visar enligt Schleicher att under Björklunds tid har ordningsklimatet i skolan försämrats och vi är nästan bäst i OECD på för sen ankomst (63, hihi – ursäkta lite skadeglädje där). PISA visar att föräldrar som talar om för sina barn att skolan är viktig har högre resultat (99, jag skulle vilja hävda att för dem som inte har sådana föräldrar måste skolan spela den rollen!).

Bra skolsystem har en låg nivå av elever som går om (106), det är dyrt (107) och ofta är det resurssvaga barn som gör det (109). Enhetsskola, att inte dela upp elever, ger bättre resultat speciellt på motivationsnivå (113). Länder med mer likvärdig, kompensatorisk fördelning presterar bättre (129). De länder som betalar sina lärare bättre har bättre resultat (116). Autonoma skolor presterar bättre om de har system för resultatuppföljning, mer autonomi över undervisning och bedömning (133), om det finns en tydlig läroplan (136), och om lärarna samarbetar (135, observera att charter schools som finns i presentationen är skolor med hög autonomi på skolnivå).

Att publicera data offentligt ger inte högre effekt (138, de två länder som publicerar minst har väldigt höga resultat). Föräldrar som är resursstarka är mer benägna att välja skola (148-158). Närhet är viktigt för resurssvaga familjer (153). 33 procent av variationen i matematik förklaras av rektorers svar på tillgång till naturvetenskapliga, labb, utrustning, bibliotek, IT och läromedel (127). De länder som presterar högst ger mest pengar där det behövs mest, har alltså ett resursfördelningssystem som utjämnar (129). Kvällsundervisning gör ingen skillnad – och det är de resursstarka som får det (117). Förskola är viktigt – inte minst socioekonomiskt utjämnande (126). Det finns ingen skillnad i resultat mellan friskolor och kommunala skolor när man tagit bort socioekonomiska faktorer (143). Konkurrens ger inte högre resultat (146).

OK. Så om vi bygger upp ett skolsystem där de enskilda skolorna har stor frihet vad gäller upplägg av undervisning och bedömning när de hanterar en bra läroplan. Det vill säga lägger makten i större grad hos professionerna, lärare och rektorer. Dessa skolor ska följa upp resultaten på sina elever, men de publicerar inte de resultaten. De ska blanda elever och se till att de som behöver stöd får det tidigt så att ingen behöver gå om. Det ska vara skolor där lärarna samarbetar och som får resurser efter de socioekonomiska utmaningar de har och som har riktiga ämnesinstitutioner, god tillgång till läromedel och IT. Skolor som arbetar målmedvetet och samarbetar istället för att konkurrera och som har lärare som är väl betalda.

Helt enkelt ett väl skött offentligt skolsystem som låter märkligt likt det vi hade i Sverige en gång och det som var målet med skolkommissionen 1947 och enhetsskolans uppbyggnad i Sverige och det regelsystem som då fanns.

Den förre skolministern Bengt Göransson skriver till exempel i Expressen hur: ”De kommunala skolpolitikerna, de som ostridigt kände till den lokala verkligheten, hade tack vare ett statligt regelsystem makt gentemot kommunstyrelser och kommunförvaltningar. Kommunaliseringen gjorde dem till ett slags budgetkorpraler, som hade att vidarebefordra överhetens order. De kunde inte längre med kraft föra skolans talan inför kommunledningen. Ett statligt regelsystem för skolan är lika rimligt som ett statligt regelsystem för trafik. Eller ska vi i valfrihetens namn ha rätt att själva bestämma på vilken sida av vägen vi ska köra?” (Läs hela här).

Vad behöver vi då göra?

En mycket glädjande sak med PISA 2012 är att det kan få den svenska debatten att vakna upp. Redan nu kan man till exempel se att det är tillåtet att ifrågasätta det fria skolvalet. För det måste ifrågasättas, liksom skolpengssystemet. Läraryrkets status behöver uppgraderas och lönerna höjas och då inte bara för de som ”bästa” (vilka de nu är). Tron på konkurrens och valfrihet som ett medel att höja resultaten bör nu begravas och diskussionen handla om hur vi får en likvärdig skola med goda resultat. Vilket vi inte får utan att ge lärarna och rektorerna möjligheter till det i ett stabilt skolsystem med någorlunda förutsägbara ekonomiska ramar, tydliga spelregler och stor frihet att utveckla verksamheterna.

Det här liknar mycket Lärarnas Riksförbund vision om en statlig kunskapsskola. Det får vara slut med marknadsexperimentet nu! Kanske dags för politiker att ta in lärarfacken och skolledarförbundet på allvar i samtal om en framtida skola?

På sin sista bild upprepar Andreas Schleicher den devis han har haft med på alla presentationer i alla år ”Without data you are just another person with an opinion”. Det är en bra devis.

För övrigt anser jag att det behövs en skolkommission.

Nu.

Reagera på inlägget:

Sidor