Annons

Vad är det för cyniskt monster vi har skapat?

Relaterat

Häromdagen läste jag något som berörde mig djupare än många andra saker jag läst om skolan.

Vi har stigande ojämlikhet, ökande mycket allvarlig lärarbrist samtidigt som vi har en ”vilda västern”-situation i löneutveckling. Ovanpå det en otäck segregation med bortvalda skolor och barn och besparingsåtgärderna haglar dessutom i de flesta kommuner.

Det är klart att det samtidigt finns skolor som bara fungerar bra. Vi har svårt att ibland komma ihåg det. Men vår uppgift är faktiskt att i enlighet med skollagen se till att alla skolor är bra. I samtalet om skolan verkar vi ha släppt detta självklara, det som en gång var fundamentet för svensk skola.

Jag blir påmind om det när jag läser en text av en norsk lärare som var upprörd över att skolval i Oslo leder till segregation där. Den gav mig lite av känslan, ni vet när en kompis beskriver att hen har bekymmer för att deras internetkoppling är dålig och du har precis förlorat din mamma.

Hon (läraren) pratar som om en gemensam skola, en skola för alla, är en självklarhet i politiken. Det blir nästan gulligt och så långt från vår verklighet. Hon nämner faktiskt Sverige, men då bara som ett avskräckande exempel. För det är just vad vi blivit internationellt.

Men det var inte den texten som berörde mig.

Det var inte heller det uttalande som en amerikansk professor, med god insyn i det svenska skolsystemet, gjorde till en bekant som berörde mig så djupt: ”The Bildt administration made education a political football. There have been winners and losers at the individual or school level, but overall, the education system has been damaged and the ability to development long-term policies to address such things as increasing disparities, inequity, and declining performance are much more difficult to pursue.”

Det är sant, vi har ett skolsystem utom kontroll. Att vi skulle få ett skolsystem med stora vinstdrivande koncerner var heller inget de flesta politiker någonsin ville. Något som min och Isak Skogstads intervju med Beatrice Ask tydligt bekräftade.

Men inte heller den texten var det som berörde mig så djupt.

Utan det var en text i en anställningsannons från skolkoncernen Academedia. Det företag som tillsammans med Internationella engelska skolan plockade ut en halv miljard i vinst från våra skattemedel i år.

I annonsen söker de en som ska ”bearbeta vårdnadshavarna under hela resan – från beskedet att man väntar barn till att barnet börjar gymnasiet”. Den de söker ska få ”vara med och påverka från starten av den digitala förändringsresan inom ramen av ditt expertområde – CRM & marketing automation!”.

Academedias anställningsannons.

När jag läser detta börjar jag på allvar fundera över vad det är för cyniskt monster, maskerat till skolsystem, vi har skapat. Där ett aktiebolag ser vårdnadshavare ungefär som ett gruvföretag ser på oförädlad malm. Där de, från vaggan till graven, ska bearbeta oss med digitalt automatiserat påverkansarbete. Med metoder hämtade från Cambridge Analytica kan man förmoda.

Och varför? För att de vill ha mer av våra skattepengar. Inte för att skolan ska bli bättre.

Allt detta betalat med skattemedel som borde gå till lärare och elever. Det handlar inte om kvalitetsarbete utan om hur man ska få tillgång till elevpengarna och hur man ska få det tidigt och behålla intäkterna länge. Vi, som medborgare, har blivit deras måltavla och deras produkt. Det är hög tid att stoppa det här vansinnet. M, L, C, KD och SD – det är dags för en hel del omprövning.

Jag tycker skolmarscherna runtom i landet bör innehålla två krav. Det ena är ett förstatligande – en statlig finansiering av skolsektorn, den andra ett förbud mot vinstdrivna aktörer. Våra barn och vår framtid är värd ett bättre öde än detta. Academedia med flera vill sprida den svenska skolvals- och skolpengsmodellen till andra länder, de är därför verksamma både i Norge och Tyskland. Bäva månde dessa länder, när de med kassakistor fulla av svenska skattemedel kan köpa lobbyister och påverkan där.

Observera att det inte är annonsen som är stötande. Det är det bakomliggande systemet vi har skapat. Där barns utbildning är en guldgruva och vi medborgare ska bearbetas.

* * *

För att inte bara vara arg noterar jag nu med glädje att Skolverket startar en skolchefsutbildning. Det är inte en dag för sent. Eller rättare – det är 26 år för sent. Det borde ha varit ett självklart första steg innan kommunaliseringen hade genomförts. Om man hade gjort det med ett minimum av realism.

Fotnot: Efter kritik har Academedia tagit bort annonsen från sin hemsida.

Relaterat

Reagera på inlägget:

Obehöriga lärare är faktiskt guld värda

Relaterat

Skolverkets stöd till obehöriga lärare legitimerar insatser för gruppen, men anses alltjämt vara kontroversiellt.

Läsåret 2018/2019 är snart slut och sommarlovet tar sin början. Om bara ett par månader kommer återigen tusentals elever att gå till höstterminens första skoldag och mötas av lärare som inte är lärarutbildade och därmed inte behöriga.

Dessa obehöriga lärare har ofta olika akademiska utbildningar, men saknar adekvat lärarutbildning. Skolinspektionens granskningar visar att obehöriga lärare inte får det stöd och den introduktion som är så viktig för att de ska kunna utföra sitt arbete på ett så bra sätt som möjligt, skriver Skolverkets generaldirektör Peter Fredriksson.

Det är absolut inte något nytt. Det visste vi alla. Så har det varit över tid med obehöriga lärare. Behöriga lärare får stöd av mentorer, men inte obehöriga. Behöriga lärare får ta del av kompetensutbildning, men inte de obehöriga. Olika särskilda utbildningsinsatser för obehöriga fanns förr i tiden, men finns inte idag.

Läsåret 2018/2019 undervisar cirka 31 000 personer utan lärarutbildning i grundskolan och gymnasieskolan, och cirka 40 procent av alla anställda i förskolan har förskollärarutbildning. Vi har absolut inte råd att behandla obehöriga lärare illa, som faktiskt sker idag. Verksamheten i skolan och förskolan står och faller med obehöriga.

Skolverkets senaste prognos visar att det totalt kommer att saknas omkring 80 000 lärare när vi ser tio år framåt. Sverige klarar inte av att hantera den stora lärarbristen utan de obehöriga lärarna, och då måste vi också ge dem stöd, skriver Skolverkets generaldirektör Peter Fredriksson i en intressant och tänkvärd artikel i DN.

Det är utmärkt att generaldirektören tar till orda och legitimerar stöd till obehöriga lärare. Nu kanske huvudmännen vågar stödja obehöriga lärare.

Det kan uppfattas som mycket kontroversiellt att Skolverket ger stöd till obehöriga lärare och förskollärare. I vårt decentraliserade skolsystem är det förstås huvudmännen, det vill säga rektorer, kommuner och fristående skolor som har det yttersta ansvaret för att ge stöd till lärare, såväl behöriga som obehöriga.   

En granskning som Skolinspektionen gjort visar att i mindre än hälften av de granskade skolorna fick obehöriga lärare ett fungerande stöd i det dagliga arbetet.

Stödet som Skolverket ger finns tillgängligt för alla och det finns på Skolverkets webb och är uppdelat i två spår: Ett som vänder sig till lärare i skolan och ett som vänder sig till personal i förskolan. Det tar upp sådant som egentligen alla med ansvar för barns och ungdomars lärande och utveckling måste ha kunskap om.

Det finns också möjligheter till fördjupning inom varje område:

  • Skolans respektive förskolans uppdrag, skollagen och läroplanerna.
  • Undervisning, bedömning, betygssättning, uppföljning och analys av lärande och utveckling.
  • Skolan och förskolan som social arena (Skolverkets hemsida). Det är viktiga områden som valts ut.  

Det finns också en uppsjö av böcker men väldigt få som vänder sig direkt till obehöriga lärare. I boken ”Uppdrag vikarie – ledarskap i klassrummet” ger författaren John Steinberg en grundläggande introduktion till de kompetenser och kunskaper som vikarier kan använda sig av för att skapa arbetsro och arbetsglädje med hjälp av ledarskap, bemötande och val av metoder. Varje kapitel avslutas med praktiska övningsuppgifter. Det är ett utmärkt initiativ och boken kan med fördel användas i stödet av obehöriga lärare. Den är konkret och praktisk.

De obehöriga lärarna behövs i förskolan och skolan. Utan dem skulle det, med dagens lärarbrist, vara tomt i katedern i många klassrum. Uppmuntra att obehöriga lärare och förskollärare tar del av stödet. Det kan gynna skolan på flera sätt, men stödet har ett överordnat syfte – alla elevers rätt att få en bra och likvärdig utbildning, även de som har obehöriga lärare.

Men Skolverkets stöd är bara en insats av flera. Det behövs många, många fler insatser för obehöriga lärare. Återuppta utbildningar för oexaminerade lärare, stärk obehöriga. De är faktiskt guld värda.

Relaterat

Reagera på inlägget:

Hur *#@%# kan detta vara ett bra sätt att bedriva politik på?

Relaterat

Det finns ännu mer att lära av Chile än vad jag beskrev i mitt förra blogginlägg.

En sak är att inte ens Pinochet genomförde förändringar i skolsystemet på ett så kuppartat sätt som Carl Bildt gjorde. Pinochet tillsatte en kommission som arbetade i fem år med att ta fram lagstiftningen. Och det finns mängder av dokumentation av deras arbete och samtal med experter som de kallade in, och om den oenighet och strider som förekom i detta arbete.

I Sverige har vi några månaders arbete av Anders Hultin som då arbetade på Utbildningsdepartementet och totalt 20 sidors skriftlig dokumentation i form av den färdiga propositionen. Anders Hultin gick sedan vidare och tjänade mycket pengar på den reform han skrivit fram, bland annat inom Kunskapsskolan men också som egenföretagare på skol-”marknaden”. (Det var han som lade upp en dyr vinflaska på internet och texten ”Because I’m worth it” när han ställde tusentals elever på gatan i JB-konkursen).

Jag undrar ärligt hur f-n någon kan påstå att detta är ett bra sätt att bedriva politik på!

En annan sak är att Chile nu avkommunaliserar det offentliga skolsystemet. Kommunaliseringen var ett sätt för Pinochet att försvaga det offentliga skolsystemet och förbereda det för en marknad. I Chile, som har nationell skolpeng, tillsätts nu en regional myndighetsstruktur med 70 regionala kontor som tar över kontroll och utveckling av skolor.

En tredje för Sverige intressant sak är att Chile, vad gäller den lärarreform som jag nämnde i förra inlägget, har både ett karriärsystem OCH belöning för tjänsteår. Och det i system som är oberoende av rektorers godtycke. I någon mening avprivatiserar de också den stora privata sektorn inom skola genom att på tio års sikt kräva att alla skolor som tar emot skolpeng från staten ska ingå i karriärsystemet.

Vi borde kunna begära mycket mer än så i Sverige.

Relaterat

Reagera på inlägget:

Vi har mycket att lära av Chile om det fria skolvalet

Relaterat

Att åka till Chile och prata om skolreformer är verkligen som att åka till ett spegelland till Sverige. Systemet och de politiska diskussionerna är så oerhört lika.

Men så var Chile också det enda land som tillsammans med oss på allvar testade Rose och Milton Friedmans idéer om skola som en marknad med vinstintressen.

I Chiles fall var det eftersom amerikanska ekonomer efter den USA-stödda alliansen fick tillgång till en experimentverkstad för sina idéer (som professor Allejandro Carrusco uttryckte det för oss när vi träffades här i Chile). I Sverige skedde det tio år senare av en av samma ideologi och USA inspirerad ung Carl Bildt och hans regering.

Skillnaden är nu att Chile har ändrat riktning. Detta efter att konsekvenserna blev tydliga genom forskning och efter en folklig opinion med två stora vågor av studentprotester 2006 och 2011.

Forskningen och protesterna gav den förre presidenten Michelle Bachelet det stöd hon behövde för att göra en del förändringar i systemet. Man införde en lag som i korthet (och förenklat) innebär:

  • Förbud mot vinster i skolsystemet. Den skola som ville ha tillgång till den statliga skolpengen måste visa att pengarna går till verksamheten på skolan och inget annat. Det vill säga det är inget förbjud mot att gå med vinst, men ett förbud att ta ut pengarna ur verksamheten. Man begär också att skolan ska äga sina egna lokaler så att man inte hämtar ut pengar ur verksamheten genom hyror. På sikt tar man också bort möjligheten till skolavgifter genom att staten långsamt höjer skolpengen.
  • Ändringar i skolvalssystemet. Istället för att alla föräldrar gick till den skola där man ville ha sitt barn och dessa i sin tur kunde välja de elever man ville infördes en central antagning där alla hade samma rätt och tillgång till alla skolor. Platser fördelades sedan efter de preferenser man angivit med olika förtursregler för syskon med mera. Systemet användes förra året i hela Chile utom i Santiago och införs i år också där. (Santiago har 6 av Chiles 18 miljoner invånare).
  • Förändringar i villkor för lärare på de offentliga skolorna. En 30-procentig löneförhöjning, garanterad fortbildning och begränsad undervisningsplikt.

Bakgrunden till detta var en oerhört tydlig socioekonomisk segregation i skolsystemet. På grund av det extrema systemet (= som i Sverige) har segregationen i Chile också genererat viktiga resultat för den internationella forskarvärlden om effekterna av skolval och olika styrningsmekanismer.

Det här med forskning och dess ställning i samhället är ett perspektiv som är intressant när man är här i Chile. Det är uppenbart att forskare under de senaste åren har fått spela en stor roll både i medias rapportering, politisk debatt och i det politiska hantverket.

Forskare blir regelbundet inbjudna att genomföra hearings och informera i parlament och motsvarande, och media frågar dem om deras åsikter. De har också direkta ekonomiska incitament inbyggda i finansieringen av forskningsinstitut att de ska delta i både debatt och ge underlag för politiska beslut.

Vi har något att lära (eller snarare att lära om) här. Så var situationen mycket mer under den tid som grundskolan byggdes upp under andra mitten av förra seklet i Sverige.

Spegel förresten? Det var nästan skrattretande att se en bild från den nuvarande presidentens kampanj. Där anklagades det nya skolvalssystemet för att ersätta skolvalet med en tombola. Och i hans kampanj visades en bild på ett barn fastspänt på ett stort tombolahjul (Scrolla ner på den här hemsidan så får du se den. Det är en direkt parallell till Jan Björklunds vilseledande tweet natten innan den svenska Skolkommissionen offentliggjorde sin rapport 2017. Väl medveten om vad han gjorde fick han mediasverige att köpa hans spinn att Skolkommissionen föreslog lottning till skolor i Sverige.

Men vad kommissionen föreslog var lottning som en sista urvalsgrund till översökta skolor. Detta som ett sätt att göra antagningen mer rättvis. Men rättvisa blev lotteri i Björklunds medvetna missuppfattning. Vad den chilenske presidentkandidaten gjorde kallade en amerikansk forskare vi träffade här i Chile för ”fake news”, och det var det också när Björklund försökte punktera Skolkommissionens balanserade och rättvisa förslag.

Jag tycker inte det är så vi ska fatta beslut om sådana här saker i Sverige. Just nu har vi mycket att lära av Chile. Ett land som med så mycket tuffare förutsättningar agerar mer rationellt än vad vi gör.

Relaterat

Reagera på inlägget:

Ingen i Sverige verkar lyssna på OECD – och det är allvarligt

Relaterat

Förra veckan lämnade OECD en rapport om den svenska ekonomin. Den här gången tog de speciellt upp skolan i den. Det är verkligen inte första gången OECD kommenterar den svenska skolan, som vi alla vet. Inte minst är deras rapport från 2015 som ju var specialbeställd av svenska staten både läsvärd och intressant.

Man kan undra vad de från sin horisont i Paris tänker om Sverige. De skriver rapport på rapport men ingen i Sverige verkar lyssna. Jag letade förgäves igenom både Dagens Nyheter och Uppsala Nya Tidning efter något omnämnande av deras senaste rapport. Det fanns ingen som helst rapportering av vad OECD säger om den svenska skolan. Jag tycker att det är väldigt intressant. Vad är det som gör att en av de största internationella ekonomiska sammanslutningarnas erkänt skickliga experter inte får nyhetsutrymme i Sverige?

Kan det bero på vad de säger? Trots att det närmast är att betrakta som en marknadsliberal tankesmedja så säger deras experter saker som ”Konkurrens och skolval kan vara kraftfulla verktyg för att förbättra skolkvaliteten, men privata intressen avviker i många fall från samhällets intressen som helhet. Effektiv reglering och styrning måste därför styra privata leverantörer för att leverera till allmänhetens bästa.”

Vi tar det långsamt: De menar att tävling och skolval kan vara bra (vilket närmast är ett ideologiskt uttalande eftersom det inte finns så mycket evidens för det), men sedan säger de att privata intressen kan avvika från samhällets. Det är ett mycket enkelt konstaterande av att möjligheten att tjäna pengar på en verksamhet kan göra att den verksamheten inte gör det vi som samhälle skulle vilja att den gör. Ett aktiebolag t.ex. ska bara tjäna pengar åt sina aktieägare. Men en skola ska uppfostra och förbereda samhällsmedborgare. Det är inte säkert att de två sakerna går ihop. Därför, menar OECD, måste ett skolsystem regleras så att de som agerar i det tvingas uppfylla det samhället vill.

För att tala klartext: OECD menar att vi måste skapa ett regelverk som tvingar friskolorna att fungera för samhällets bästa.

I rapporten illustrerar man detta med att friskolorna bara plockar russinen ur kakan:

När det gäller segregation har för övrigt min och German Benders segragtionsrapport nu översatts och finns här. Och man visar att också att konkurrens (competition) och vinstintresse (for profit) är negativt korrelerat med elevers resultat (konkurrens är inte signifikant men vinstintresse är det):

Lägg märke till att lärartäthet inte spelar någon roll i deras data, att Stockholm uppenbarligen har en bra skolorganisation, att det spelar roll om man har utbildade lärare och att man anpassar undervisningen efter sin elever. Lärarsituationen för oss till en av rapportens tråkigaste bilder:

Den här bilden som ju kommer från OECD:s mätning av lärares arbetsvillkor mm TALIS är ju så oerhört skrämmande för ett land. Och borde leda till en ordentlig självrannsakan bland politiker över hela fältet. Inte till snabba paniklösningar utan till funderingar kring vad som är centralt för läraryrket, för lärares motivation och arbetsglädje. För det är i mötet, det dagliga mötet, timme ut och timme in, dag efter dag, vecka efter vecka, månad efter månad, år efter år, mellan svenska lärare och barn och ungdomar som vår gemensamma framtid formas.

Vad rekommenderar de då? Jo:

  • En miniminivå av nationell finansiering som styr pengar till de elever som behöver det mest
  • En regionaliserad myndighetsstruktur som arbetar med utveckling, inte minst fortbildning.
  • Ett objektivt nationellt provsystem.
  • Symmetrisk vägning av betyg, och gör det lättare att komma in på gymnasiet.
  • Se till att intag och nya skolor ger en socioekonomisk blandning av elever.
  • Stärk lärarutbildningen så den innehåller mer lärarledd tid, mer praktik och mer forskning.
  • Förstärk kontinuerlig fortbildning och utveckling genom regionalt stöd, systematiskt kollegialt lärande samt, för båda parter gynnsamt, utbyte med universitet och högskolor.

Jag ser fram emot den studie som snart kommer från OECD: André, C., J. Pareliussen and H. Hwang (2019), What drives the performance of Swedish lower secondary schools?, OECD Economics Department Working Papers. Det är alltid intressant att läsa vad de skriver. De har stor integritet, och fast de har ett tydligt marknadsekonomiskt grundperspektiv ramlar de inte ner i de enkla och banala lägen som den svenska skoldebatten så ofta hamnar i.

Om vi ska ha vinstintressen i skolsystemet måste de aktörerna begränsas och tvingas agera så att samhället som helhet får nytta av det. Skola är inte ett verktyg för internationella riskkapitalister att bli rika. Det är ganska självklart och det känns konstigt att behöva säga det.

Relaterat

Reagera på inlägget:

Sidor