Annons

Att vända en klass – från kaos till fungerande arbetsenhet

Nu har det gått en tid av höstterminen 2019, en och en halv månad drygt. Många lärare kämpar dagligen med uppgiften att ”vända en klass”, från ett kaos till en fungerande arbetsenhet. För många lärare känns uppgiften övermäktig. 

Jag har som mentor/coach fått många kontakter med förtvivlade lärare som verkligen bokstavligt och bildligt kroknat under uppgiften att ”vända en klass”. Lärarutbildningen syns idag inte ge beredskap för sådana mera praktiska och konkreta läraruppgifter. Den vetenskapligt baserade lärarutbildningen har mera ett forskningsfokus än ett praktiskt yrkesfokus.

De blivande lärarna behöver få packa sin egen ”verktygslåda” att ta med sig ut i läraryrket, så att de kan skapa fokus, arbetsro och engagemang i en omotiverad och stökig klass. När skolledare gör skolans tjänsteplanering så blir det ofta så att de nyblivna lärarna får de tyngsta arbetsuppgifterna, dvs. de stökigaste klasserna. Unga och entusiastiska som de nyblivna lärarna är. Det borde vara de mera rutinerade lärarna som skulle ta sig an de stökigaste klasserna och därmed de tyngsta arbetsuppgifterna.

Hur ska man då stötta de lärare som inte klarar att vända en klass?

Det finns faktiskt en bok som har titeln ” Att vända en klass: från oro till fokus” som kan ge stöd och hjälp. Boken har getts ut på Gothia Fortbildning och författare är John Steinberg, doktor i pedagogik, välkänd författare, föreläsare och inspiratör, och Åsa Sourander, lärare och lärarfortbildare. Det är en bok som faktiskt ger verktyg och metoder för att just skapa fokus, arbetsro och engagemang i en orolig och omotiverad klass. Det kommer inte ut många böcker av det här slaget idag för lärare. Jag skulle kategorisera boken som en bok i metodik, det erfarenhetsbaserade ämnet i lärarutbildningen.

Författarna visar i boken hur lärare kan skapa fungerade vardagsrutiner, ett gott gruppklimat och utveckla arbetsmetoder som passar eleverna. I boken ges också hjälp att analysera sitt eget arbetssätt för att leda en grupp elever. Boken ger såväl teoretisk kunskap som verklighetsnära berättelser om hur man ska göra rent praktiskt för att ”vända en klass”. Boken är ett värdefullt verktyg för lärare som behöver vända en klass.

Boken är verkligen pedagogiskt upplagd efter tre utvecklade grundprinciper som utvecklas i 32 steg. Det ges såväl verklighetsnära berättelser som mera teoretiska reflektioner och sist men inte minst finns diskussionsfrågor. Lärare som inte lyckas att ”vända en klass” har egentligen inga universalverktyg att ta till, som fungerar för alla lärare och på alla elever. Lärare måste tänka till och utveckla en egen strategi, en genomtänkt lösning för att skapa och upprätthålla det goda klassrumsklimatet. Glimtar från lärarens vardag i boken ger styrka att ta itu med de utmaningar som lärare utsätts för idag.

Det krävs många förmågor hos eleverna idag för att klara skolan med god trivsel och bra resultat. Det är inte så konstigt att vi har ett system som många elever inte riktigt klarar av. Det krävs många förmågor att anpassa sig till rådande skolnormer, t.ex. förmåga att lyssna, sitta still, vänta på sin tur, göra sig hörd och sedd i gruppen, förmåga att ta personligt ansvar och initiativ, förmåga att anpassa sig till olika skolkamrater och olika vuxna, förmåga att motstå frestelser och mängder av saker som pockar på uppmärksamheten och istället vara väl fokuserad. Skolan har dessutom konkurrens och många ungdomar uppfattar skolan som ett störande moment i deras liv istället för vad den borde vara, d.v.s. något av det viktigaste i deras liv.

Strategin att ”vända en klass” kan naturligtvis inte vara lika för alla lärare, tvärtom. Alla lärare måste hitta sitt eget sätt att hantera störande beteende på. Men vissa gemensamma drag finns, trots allt, och de diskuteras i boken.

Reagera på inlägget:

Får alla barn lika mycket kärlek?

Eleverna står uppradade längs väggen bakom stupröret som markerar början på raden. 

– Kevin?

”Ja!”

– Elsa?

”Jag e här!”

– Markus? Maarkus? Här är jag, vi tar närvaron nu kan du stå i ledet? Tack.

– Fatima?

”Hon är fortfarande i omklädningsrummet.”

En boll studsar på kingrutan, någon svingar sig över klätterställningen samtidigt som en flicka sätter händerna för ögonen och börjar räkna. En drös ungar springer och hukar sig bakom buskage och blomsegment. Det är rast på skolgården. 

Det är en utmaning att ta närvaron, särskilt när alla inte lyssnar och står still i ledet. Det är ofta någon eller några som utmärker sig i varje klass. Oftast är det killar, det behöver man inte sticka under stolen. Några som är i sina egna tankar eller inte kan låta bli att pilla lite på kompisen framför eller springa och sparka bollen som rullar mot ledet efter att en elev ilsket sparka bort den från kingrutan. 

– Idag ska vi öva på friidrottsgrenar.

Vi har förflyttat oss till vår park där vi ska ha lektionen och jag inleder med att presentera området vi ska jobba med. 

– Vi börjar att gå igenom de olika stationerna, den första är spjutkastning. Det första ni behöver tänka på är att hitta balansen i spjutet när ni håller spjutet i öppenhand. Där ska ni greppa. Markus lägg ned spjutet är du snäll, tack. 

”Kan jag få prova att kasta? Bara en gång”

– Ni ska alla få prova alla stationer. Jag måste gå igenom dem först bara.

Det är svårt att hålla sig ifrån materialet. Särskilt för Markus. Eleverna följer spjuten medan de går i luften och landar i gräset. Det är svårt för dem att koncentrera sig på vad jag har att säga samtidigt. Jag får säga till Markus flera gånger. Han måste lyssna som alla andra så han vet vad han ska göra sen.

Den initiala genomgången är ett sådant kritiskt ögonblick för att lektionen ska lyckas. En felavvägning på stoffet eller tidsåtgången kan ge långgående konsekvenser för utfallet. Jag har inte kapaciteten där och då att hantera elever som stökar.

Sparka äpplet och kissande hunden instruerar jag fyra elever som övar på sin löpteknik över häckar. Jag ser i ögonvrån hur en elev släpar fötterna och river upp allt som kommer ivägen. Små häckar flyger och beblandar sig med koner. 

Det är svårt att inte bli arg på Markus. Särskilt när han förstör för andra. Kamraterna suckar. Någon ber honom att sluta. En annan går fram och ställer tillbaka banan som blivit förstörd. Jag känner hur ilskan blossar upp hos mig och instinktivt vill jag gå fram och fråga vad tusan han håller på med och hur han tänker när han förstör för alla andra. Men jag orkar inte, utan blir kvar hukandes och observerar apatiskt medan han går bärsärkargång genom en motorikstation. 

När jag sitter där och observerar Markus hinner min initiala känsla gå ur. Jag slås av tanken att Markus är i behov av stöd just nu. Han behöver någon som visar vad han ska göra så att det inte blir dåligt. Men denna är inte jag. För jag är låst med så många andra elever och att få lektionen att flyta på mot sitt mål. Låst av en ram som gör att jag inte har kapaciteten att bemöta elever som stökar. Det skapar frustration inom mig, att inte räcka till. 

* * *

Jag har tidigare raljerat en del om hur jag kunde tycka det var jobbigt att ha en elevassistent. Hur det alltid fanns någon där och poängterade när jag gick över gränsen eller gjorde fel, som min personliga ordningsvakt. Men det jag inte lyft är att en elevassistent också kan vara något meningsfullt. 

För en elevassistent behöver inte vara den som tillrättavisar en elev hela tiden. En elevassistent kan vara den som har ramen för att leda eleven rätt. Att visa hur man kan göra istället så det blir bra och ge positiv förstärkning för det som eleven presterar väl. 

Jag tror benhårt på att elever som är utåtagerande behöver empati och kramar. De behöver någon som har tid för och ser dem. Som lyssnar, förstår och inte direkt bemöter med en tillrättavisning. De behöver kärlek, lika mycket kärlek som alla andra människor. Kanske till och med lite mer. För ofta är det oroliga själar som stökar. Det är ett sätt att skapa kontroll, att göra fel med flit. Vissa barn säger till och med att de vill bli tillsagda. De finner en trygghet i sin egen negativa bekräftelse. 

Jag tror sådana som Markus får ta kopiösa mängder med tillsägelser och även utskällningar. Ibland följer det nog även med hem genom ett telefonsamtal från skolan. Det gör att Markus får ett ännu större behov av kärlek. Av att få lyckas.

För vi vill inte skapa trasiga människor. Jag försöker att få in segment i min undervisning där jag kan se, lyfta och berömma barn som behöver det lite mer än andra. Men sanningen är att ifall Markus enbart hade haft mig på sin idrottslektion, då hade det inte blivit bra. Oavsett hur mycket jag egentligen vill finnas där för Markus så räcker jag inte till för hans behov och gruppen. Där det någon annan som behöver finnas där och ge den kramen. 

Snälla, för guds skull skär inte bort den här personen.  

Reagera på inlägget:

Alltid redo med en penna

Få saker är så förknippade med skola och kunskap som en enkel penna. Samtidigt är pennan en av de saker som ofta inte är var den förväntas vara. Strategierna att få pennan dit den förväntas vara är olika och ofta föremål för diskussion.

Vissa lärare löser frånvaro av penna genom att uppmärksamma eleven på att det är elevens ansvar att vara redo för lektionen och således gå och hämta en penna. Andra markerar tydligt för eleven att pennans frånvaro inte är okej, kanske till och med gör en notering i kalendern. En tredje grupp delar ut pennor.

Jag tillhör den sistnämnda gruppen. Ingen i mitt klassrum ska behöva ödsla tid på att leta efter en penna.

Det kan verka enkelt att ta med sig en penna. Hur ska du annars kunna skriva och få ner saker på ett papper? Men så enkelt är det inte. Vissa elever sitter 20 minuter av lektionen innan de upptäcker eller vågar berätta att de inte har någon penna. Att då låta dem gå ut ur rummet för att själv leta penna skulle innebära att värdefull inlärningstid går till spillo. Andra elever tycker att det är den bästa ursäkt i världen att få röra sig bort från det som är svårt och istället söka en penna. För vissa är det helt enkelt så att en penna bara försvinner och inte kommer åter.

Därför har jag valt strategin att alltid ha med pennor. Att som elev bli erbjuden pennan kan vara riktigt spännande.  Eleven får känna sig lite utvald och speciell när denne får låna något av mig. Att låna något kan också vara en bra isbrytare i en ny relation. Jag kan även se att de blir en vinst i förtroende och eget ansvar. För aldrig är det väl så noga att lämna tillbaka något som när du fått ett alldeles eget förtroende.

Mitt pennfodral har alltid varit öppet, fylld med pennor. Ingen ska behöva gå ut ur klassrummet eller ägna värdefull lektionstid åt att leta efter en penna. Sällan eller aldrig försvinner heller dessa pennor, de tillhör ju någon som bryr sig att det ska gå bra för dig.

Jag tänker att vi alla vill lyckas. Många av oss behöver hjälp att få de förutsättningar som behövs för att det ska gå så bra så möjligt.

Ett litet fodral fullt av pennor kan således vara skillnaden mellan en lugn lektion med fokus på kunskap och en timme av vandrande bort från det som är svårt. 

Reagera på inlägget:

Vad är en sten?

"Vad är en sten, Jonas?"

Vi passar på att ta ett tidigt möte på verandan, för att hinna med det innan barnen vaknar. Johan knackar på dörren klockan 6.30, kaffet är nybryggt och vi sätter oss i varsin fåtölj. Solen står redan högt. Det är varmt. Diset ligger över fälten – sjön som en glittrande glimt i fjärran.

Det är dag ett i första sommarlovsveckan, jag har avslutat ett intensivt läsår, och två intensiva studieår. Och samtalet blir något slags knyta säcken för de insikter jag fått om skola och lärande de senaste två åren. Och Johans roll i det här är central, vilket jag ska återkomma till.

För den nyfikne; helt kort. Jag hoppade på ett utbildningsprogram för lärare med akademisk grundexamen för två år sedan. Programmet syftar till att rekrytera drivna ämneskunniga lärare till framförallt högstadiet. Målet är detsamma som skolans övergripande mål – att fler elever ska klara målen till gymnasiet – att fler barn en dag ska kunna välja sin framtid, genom att få behörighet.

Jag har lämnat en tidigare yrkesbana som journalist efter 17 år i det yrket, för att jag vill förändra inom skolans värld. Skolan står, som alla som följer utvecklingen vet, inför stora utmaningar, när den ska förbereda unga för en framtid som för alla är mycket oklar. Jag tror att jag kan bidra med förändringskraft och riktning på den resan.

Nu har det gått två år, resan hittills har varit en av de mer givande i min yrkesbana. Och gett mig några starka insikter – ledord på min fortsatta färd i skolvärlden. Du måste vara människa innan du kan bli lärare. Annars kommer dina elever inte att följa dig som ledare. Du måste visa eleverna vägen till sin plats i livet. Och behålla deras lust att lära sig.

Och det är här Johan kommer in, åter till honom. För ett år sedan frågade han mig – hur skulle en läroplan för framtiden se ut i dina ämnen Jonas? Jag har NO-ämnen och numera även matematik. Johan är en ny god vän, och även upphovsman till Trainstation Vivalla, en satsning i Örebro där han med sina medarbetare byggt upp en digital fritidsgård i stadsdelen Vivalla i Örebro. Syftet är att leda unga att utveckla sina drömmar, få färdigheter som de sedan kan få jobb på. Och på så sätt ge fler unga de möjligheter som den digitala tiden erbjuder.

Hit får unga som vill lära sig något komma och göra det. Det drivs helt av deras lust att lära. Fokus ligger på musik, spelutveckling och digital design. Metodiken bygger på att fånga in eleverna i helheten för att sedan bit för bit med en tydlig pedagogik bygga deras kunskaper så att de kan nå sitt mål. Det kan till exempel handla om en person som vill göra en låt. Sedan arbetar hen med stöd från handledare stegvis i en lärmodul, och kan sedan med relativt enkla steg skapa sin låt.

Att locka unga till en tekniktät fritidsgård där de får utveckla sina drömmar, till färdigheter de sedan kan få jobb på, har visat sig framgångsrikt. Och nu till Johans fråga till mig för ett år sedan – kan vi göra likadant för att fånga de ungas intresse för skolämnena, Jonas? Ja, det är en annan utmaning det. Att fånga en 14-årings intresse för organisk kemi – har visat sig – svårt. Det är de flesta högstadielärare ense om.

Det var då Johan frågade mig nästa fråga: Jonas, vad är en sten? En sten, svarade jag. Frågande. Han återgav ett samtal mellan honom och hans barn, där barnet undrade vad en sten var. Och Johan hade gått igång på frågan. Jag drog mitt vanliga svar – att det kan vara både karbonatföreningar och kiselföreningar… och så vidare. Men Johan avbröt mig och drog vidare. Jonas, kisel, det gör man glas av. Och glas är ett material som kan återvinnas. Vet du hur hett det kommer att bli med glas när vi bygger ett hållbart samhälle?

Han berättade vidare hur hans barn vill ha honom som lärare hela tiden, och det kan jag förstå. För att kunna tänka i de divergenta banorna – då ökar chansen dramatiskt för att en elev ska intressera sig för en sten – för att det plötsligt handlar om deras framtid och överlevnad. Det blir plötsligt meningsskapande.

Så hur gör vi? Hur skapar vi en läroplan där varje del av innehållet ska kunna motiveras som meningsskapande för en ung människa? Hur vänder vi exempelvis ämnesrubriken Kolets kretslopp till det som det ytterst handlar om – hur vi får ordning på den dåliga balansen mellan kol på jorden? Ja, ni förstår, det var inte lätt det där.

Men här är ett löfte från mig till er. Jag jobbar vidare, och du kommer att se förändringar i mitt sätt att undervisa i NO i höst. Var så säker. Och över sommaren har jag ett tips till dig: Gå ut i världen – ställ frågorna – du kommer själv bli överraskad över hur kul det blir när du hittar de rätta.

Glad sommar!

Reagera på inlägget:

Gamla prov känns plötsligt så helt rätt

Jag jobbar på en relativt nystartad skola. Vid anställningen fördes samtal om att försöka ta nya vägar och ställa frågor som ”varför” och ”varför inte” innan vi testar något nytt eller förkastar något gammalt.

Spännande kollegor och mycket material som flödar i lärarforum, särskilt i valtider, gör att jag själv inspireras och testar nya vägar. Stora frågor, föreläsningar, skolambassadörsprojekt, studiebesök, filmprojekt, entreprenöriella och ämnesövergripande utmaningar avlöser varandra.

I början av läsåret fick jag den personliga inloggningen till Skolverkets bedömningsportal och blev lite spänd av förväntan för att se vad som skulle erbjudas i mina ämnen. Uppgifterna i sig var ingen överraskning och kunskapskraven hade jag koll på. Tanken att enkelt stämma av kunskaper mot en given mall var dock tilltalande.

Så skönt att inte känna att jag eventuellt är fast i mina egna sanningar utan kan se på en given mall hur mina elever ligger till.

Men då slog mig tanken... varken ny eller särskilt innovativ. Gamla nationella prov ligger ju på Skolverkets hemsida. Prov med rättningsmallar. Ska jag inte köra dem, helt enkelt? Plocka ut de bitar som är demokrati- och valrelaterade och bara köra på det?

Som sagt, inga nya tankar eller märkvärdiga knep eller entreprenöriella metoder. Gamla prov känns plötsligt så helt rätt på flera plan.

Sagt och gjort. Hittade ett prov, tog ut alla demokrati- och valrelaterade frågor. Ett prydligt pappershäfte att kopiera. Ingen länk, ingen app eller digitalt dokument. Ett häfte fullt med papper.

Eleverna ska få visa vad de lärt sig samtidigt som vi tränar till det nationella provet, tränar provsituation och dessutom får jag förträffligt underlag och stöd till bedömningen.

Dagen innan. Eleverna förbereds på provsituationen.

Provdagen. Allvaret ligger i luften och fokus när pennorna lyfts och markerar på papperet.

När jag några timmar senare rättar proven så kommer leendet och ett stort lugn. Eleverna kan det här. Upplägget jag haft håller. Sida upp och sida ner. Skön bekräftelse för mig. Eleverna lär och kunskaperna håller enligt den standard som förväntas.

Ett enkelt häfte av papper. En penna. En ordentlig hög att rätta. Så tydligt, så konkret och så bekräftande för både mig och eleverna.

Nationella proven – plötsligt så kreativt och helt rätt.

Reagera på inlägget:

Sidor