Annons

Vad görs för att skydda lärarna?

Relaterat

Två saker i dagens blogg. Det första gäller den utredning som idag presenterades.

Idag presenterade utredningen om elevers möjligheter att nå kunskapskraven sina resultat. Man föreslår bland annat att Skolverket ska ta fram kunskapssammanställningar inom elevhälsa; att ett krav på tillgång till speciallärare eller specialpedagog inom elevhälsan ska införas och att det ska vara obligatoriskt för skolans huvudmän att redovisa tillgång till skolläkare, skolsköterska, psykolog och kurator på skolenhetsnivå. Det är så klart bra men den viktigaste delen och största föreslagna förändringen  ligger i att man föreslår att en ”numerär reglering” av tillgång till elevhälsan ska införas. Man menar att det ska uttryckas explicit att skolläkare får ansvara för högst 7 000 elever, en skolsköterska för högst 430 elever, en psykolog för högst 1 000 elever och en kurator för högst 400 elever.

Det här är i linje med Skolbiblioteksutredningen som föreslår krav på bemannad skolbibliotek på varje enhet. Vad vi ser här är att utredare efter utredare föreslår en tydligare styrning av skolan. Staten har fördelat uppdraget att driva skola till kommuner och privatskolor. Nu börjar staten ställa krav för att en lägstanivå ska kunna garanteras. Det här är viktiga reformer för skolans professioner. Det här ger ramar som man som profession kan jobba inom.

Det andra ämnet handlar återigen om smittan och svenska skolor. Tyvärr befinner vi oss i en situation där det med stor sannolikhet blir en tredje våg av det muterade viruset innan vi hinner tillräckligt långt med vaccinationerna. Utbildningsministern har gjort tydligt att det är prioritet ett att hålla skolorna öppna. Men då måste också lärare skyddas. Ingen är hjälpt av att riskerna för dem och deras familjer försummas eller nedtonas.

Jonas Vlachos och hans kollegor har i en vetenskapligt granskad artikel studerat hur pandemin har påverkat olika lärargrupper i Sverige. I korthet kan man säga att studien visar att öppna skolor har en mindre effekt på smittspridningen i samhället – men att risken för att lärare ska smittas fördubblas. Dessutom smittades deras partners hemma. Dvs öppna skolor innebär en ökad risk för lärare och deras familjer att bli sjuka. Man menar därför att åtgärder för att skydda lärare bör diskuteras. När man nu från statsmakten begär av lärare att de ska ta den risken för att skolan är så viktigt – vad görs då för att skydda dem?

Statistikern Tom Britton har gjort följande kommentar i en Fb-tråd som jag tycker är viktig i sammanhanget:

”Min slutsats är därför att mars månad blir otroligt viktig. Om vi genom att följa alla rekommendationer bättre, gärna i kombination med förstärkta rekommendationer under denna period, kanske vi i stället kan hålla ned R-talet under 1 hela perioden. Något som skulle underlätta för sjukvården och minska lidandet otroligt mycket.

Effekten av olika preventionsåtgärder råder stor osäkerhet om, och är inte heller inte något jag är expert på. Men jag har tittat lite på studier om effekten av munskydd och där anser jag det vara klarlagt att det finns viss positiv effekt (den nyfikne kan kolla följande ännu ej granskade rapport. Och framför allt, i jämförelse med många andra åtgärder, så som att stänga skolor, köpcentrum, restauranger m.m., är ju uppoffringen av att bära munskydd i princip försumbar. Den första ytterligare preventionsåtgärden som jag skulle föreslå är därför utan tvekan att rekommendera munskydd alltid i publika inomhusmiljöer.”

Skolan är utan tvekan en publik inomhusmiljö där munskyddsanvändning skulle kunna spela en roll för att hålla nere r-talet de här månaderna innan vaccinerna ger skydd i befolkningen. Att Folkhälsomyndigheten fortfarande inte rekommenderar detta är en skandal. Det har gått på tok för mycket prestige i frågan.

PS: För övrigt rekommenderar jag att läsa den här utmärkta understreckaren i Svenska Dagbladet som avslutas med: ”Allt fler börjar känna samma oro som liberalen Fridtjuv Berg gjorde för 140 år sedan, nämligen `att människor, som från sin spädaste ålder, då de djupaste intrycken mottagas, varit skilda i två läger, skola känna sig som främlingar och motståndare. Man kan blunda för detta sakförhållande, men man kan icke genom sitt blundande undanröja det.´”

Relaterat

Reagera på inlägget:

Måluppfyllelsens dilemman – i praktiken

Relaterat

Vårterminen går snabbare än man tror och snart är det återigen juni månad och skolavslutningar runt om i landets grund- och gymnasieskolor.

Om själva skolavslutningarna kommer se annorlunda ut även i år vet ingen men sannolikheten är stor. Det vi däremot kan vara relativt säkra på är att veckorna efter skolavslutningarna kommer se likadana ut som de senaste tio åren. Varje sommar går nämligen startskottet för kommunernas skrytveckor, de veckor där kommunerna ska offentliggöra, skryta över och bräcka varandra med påståenden om att de skolpolitiska åtgärderna gett positiva resultat.

Det resultat som åsyftas är ökad andel gymnasiebehöriga och ökat betygsgenomsnitt. De senaste åren har även rikspolitiker och Skolverket varit stämmor i kören vilket ter sig utomordentligt naivt av en skolmyndighet som i rapporter och utvärderingar både påvisar glädjebetygen och betygsinflationens existens med största tydlighet.

Betygsgenomsnittet går alltid uppåt. Måluppfyllelsen ökar alltid. Så vad klagar jag över? Varför inte glädjas över att svensk skola, fristående som kommunala, går allt bättre?

Problemet är att vi också är rörande överens i vårt land om att skolan inte alltid går bättre och speciellt inte överallt samtidigt. Men det är ytan (läs: betygen) som räknas i den offentliga debatten och som förblindar oss, ett år i taget. 

Det finns många problem med att ha ”ökad måluppfyllelse” som mål i en skola som till synes är mål- och resultatstyrd skola men där det enda viktiga resultatmåttet som används är betyg som eventuellt kompletteras med trivselenkäter. Anledningarna till det är många och konsekvenserna ännu fler. Man får idag helt enkelt det man frågar efter, till vilket pris som helst.

Nu kanske någon reagerade på att jag skrev ”till synes”? Det gjorde jag medvetet eftersom det finns flera saker som existerar i teorin men inte i praktiken när det gäller mål- och resultatstyrningen av svensk skola. En sådan faktor är marginaler och en annan är olika former av påtryckningar. I teorin ska t.ex. lärare upptäcka elever i behov av stöd och stöd ska sedan sättas in i den omfattning och form som behövs (enligt skollagen).

I praktiken kan det vara så att det finns många elever som har ett sådant behov men det finns inte de ekonomiska marginalerna för att tillgodose alla dessa elevers behov lokalt på skolan. Skolan får helt enkelt börja prioritera i sitt stöd till elever. Kanske är det lästräningen som vissa elever behöver 4 gånger 20 minuter per vecka utöver den vanliga undervisningen som får stryka på foten för någon/några elever?

Allt som inte sker inom ramen för den ordinarie undervisningen är helt enkelt för dyrt.

Konsekvenserna av detta är förödande för den enskilda eleven och på systemnivå för det in skolsystemet i en negativ spiral. Istället för att ge elever stöd har vi infört lösningar som ingen egentligen tror på. Ett exempel på det som relaterar till frågan om särskilt stöd är bestämmelsen om ”extra anpassningar” som innebär att lärare ska trolla med knäna när skolorna inte har råd att stödja alla elever i den omfattning och form som lagen kräver.

Istället får den enskilde läraren som identifierar en elevs stödbehov stå som enskilt ansvarig för elevens misslyckanden när skolans ekonomi inte kan hantera variationer i stödbehov från år till år. Alla förstår ju att en sådan arbetsgång medför en tystnadskultur vad gäller identifierade stödbehov. Det är nämligen den enskilde lärarens hälsa som är i ena vågskålen och elevens stödbehov i den andra. Men är det inte hela skolan som är ansvarig för eleverna och inte bara den enskilda läraren? Självklart är det så. I teorin…

Som jag skrev inledningsvis går vårterminen snabbare än vad man tror. Detta läsår har kantats av ovisshet på grund av den rådande pandemin som brutalt påverkat hela världen. Men måluppfyllelsen rår den inte på, åtminstone inte i praktiken.

Relaterat

Reagera på inlägget:

Utredningen kan bidra till förståelse mellan lärare och skolbibliotekarier

Relaterat

Före detta utbildningsministern och folkhögskolläraren Gustav Fridolin står bakom utredningen ”Skolbibliotek för bildning och utbildning”. Utredningen syftar till att utreda och föreslå åtgärder för att stärka skolbiblioteken och ge alla elever en likvärdig tillgång till skolbibliotek. Det föreslås också i utredningen att tillgången till utbildade skolbibliotekarier skall öka.

Lovvärda initiativ som lyfter fram stora kvalitetsskillnaderna idag i skolbiblioteken, tycker många lärare. Ett skolbibliotek idag är inte bara en samling hyllor med böcker. Skolbibliotek är ett stort och vittomfattande verksamhetsområde i dagens skola.

Skolbiblioteken är inte alls identiskt ordnade, vittnar många lärare om. Skollagens krav på tillgång till skolbibliotek har lösts på ett flertal olika sätt. Egna skolbibliotek, samverkan med folkbibliotek och helt egna lösningar förekommer. ”Tusen blommor blommar idag!” kommenterade en lärare dagens skolbibliotek.

Det finns också en koppling till läromedel och utredningen ska föreslå statens roll när det gäller läromedel. Det är faktiskt idag upp till enskilda lärare och rektorer att försäkra sig om att det material som används fyller sitt syfte. Produktionen av läromedel hanteras av privata företag och staten har ett mycket begränsat inflytande över vilka läromedel som ges ut och som används i undervisningen. I den svenska likvärdighetesmodellen blir det sannolikt någon form av ny statlig förhandskontroll av läromedel. Det blir troligen någon form av reglering av statens roll när det gäller läromedel.

Utredningen är en tegelsten på drygt 450 sidor och det finns inte en aspekt på skolbiblioteken som saknas. I utredningen talas det om att skolbiblioteken har stor betydelse för såväl elevens bildning och utbildning och det vet varje lärare, inte minst nu under coronapandemin.

Utredningen säger att kvaliteten i skolbiblioteksverksamheten skall vara hög, oavsett var verksamheten bedrivs och oavsett vilken huvudman som ansvarar för verksamheten. I utredningen föreslås också åtgärder för att stärka skolbiblioteken i syfte att ge alla elever en likvärdig tillgång till ändamålsenlig skolbiblioteksverksamhet med fackutbildade bibliotekarier. Krav finns på behörighet för lärare, men motsvarande behörighetskrav har tidigare inte ställts på skolbibliotekarier.

Skolbiblioteken är idag en gemensam och ordnad resurs av medier och information, en pedagogisk och didaktisk resurs till både lärare och elever, allt enligt IFLA och Unesco som har utarbetat riktlinjer för skolbibliotek. I ”Unescos Skolbiblioteksmanifest 1999” tas det upp att skolbiblioteken ska ha tillräckligt med medel för material, teknik, utrustning och personal med utbildning. Unesco berör således även utbildad personal. IFLA står för ”The International Federation of Library Associations and Institutions” som också ställer tydliga krav.

Just nu har skolbibliotekarierna en särskilt stor och viktig uppgift under coronapandemin. Det finns en rad aktiviteter som betyder mycket för hela skolverksamheten, enligt lärares bedömning. Exempelvis boksamtal online och regelrätta lektioner om källkritik på distans. Skolbiblioteken har också ökat sitt digitala stöd till lärare och elever. Det är särskilt välkommet nu när fjärrundervisning införts.

Utredningen kan förhoppningsvis bidra till att skolbiblioteksverksamheterna stramas upp och blir mer likvärdiga. Det är intressant att se om relationerna till folkbiblioteken fortsättningsvis kommer att skilja sig åt lika mycket som idag? Skollagens formuleringar ska nu bättre stödja likvärdigheten.

Samarbetet mellan lärare och skolbibliotekarier är viktigt för att öka elevers lärande. Skolbibliotekarier kopplas samman med ett undersökande arbetssätt och lärare vittnar om värdet av samarbetet. Relationerna mellan lärare och skolbibliotekarierna kan alltjämt givetvis variera och skolbibliotekarierna kan delta i en mängd olika sammanhang. Skolbibliotekariers och lärares förståelse för varandras olika kompetenser är central för ett väl fungerande samarbete och det kan utredningen bidra till.

Utredningen är viktig att ta del av för både lärare och skolbibliotekarier.

Relaterat

Reagera på inlägget:

Misslyckad reform drabbar elever med behov av särskilt stöd

Relaterat

Ett misslyckande och en varning! Så måste jag tyvärr beskriva resultatet av LR:s undersökning som presenteras på Skolvärlden. Det är en av de första utvärderingarna av reformen om extra anpassningar och särskilt stöd som gjorts. År 2014 infördes ett förtydligande i skollagstiftningen gällande stödinsatser i skolan och vi har nu tagit reda på vad denna förändring har lett till. Har den haft någon effekt?

Det visar sig bland annat att 80 procent av lärarna har varit med om att elever som är i behov av särskilt stöd, och där det anmäls till rektor, inte får det. I stället förväntas lärarna göra ytterligare extra anpassningar. Varför fortsätta med konstgjord andning i form av extra anpassningar i stället för särskilt specialpedagogiskt stöd, undrar jag.

För skolan är det ett misslyckande och för den enskilde eleven kan det vara en katastrof, när det specialpedagogiska stödet inte sätts in i tid.

Förändringen i lagen handlade om att lärarna själva skulle besluta om så kallade extra anpassningar som en mindre omfattande stödåtgärd för en elev och som kunde skötas inom ramen för ordinarie undervisning. Syftet var att minska lärarnas dokumentationsbörda så att de skulle kunna fokusera mer på undervisningen.

Men förändringen visar sig tvärtom ha orsakat en ökad arbetsbelastning för lärare med allt mer dokumentation. Fyra av fem av lärarna i undersökningen dokumenterar de extra anpassningarna som görs, framför allt på grund av att rektor eller elevhälsan kräver det, vilket innebär att det dokumenteras betydligt mer än vad regelverket föreskriver. Detta måste vi ta som en varning.

Det behövs ett omtag när det gäller att utreda och föreslå förändringar för att lätta på lärarnas dokumentationsbörda. Det gäller för övrigt också hela arbetsbelastningen. Arbetsgivaren måste ha bättre koll. Annars kommer vi att få se än mer av ökande sjukskrivningar och färre som vill välja läraryrket.

Det är oroande att arbetsbelastningen bland lärare och studie- och yrkesvägledare inte följs upp av arbetsgivarna. I en ny undersökning bland ombud från Lärarnas Riksförbund svarar en fjärdedel att inga skolor hos huvudmannen löpande följer upp arbetsbelastningen och endast 16 procent svarar att det görs på samtliga av huvudmannens skolor. 

Detta är inte acceptabelt. Arbetsbelastningen för Sveriges lärare och studie- och yrkesvägledare har ökat dramatiskt sedan pandemin tog fart och ett fungerande systematiskt arbetsmiljöarbete är nu viktigare än någonsin. 

I de förhandlingar som just nu pågår inom kommunal sektor med SKR är det viktigt att avtalet säkrar att det finns kunskap om och arbete med systematisk arbetsmiljö på varje skola. Vi måste hitta lösningar på arbetsbelastningen med fokus på friskfaktorer för ett hållbart arbetsliv.

Förutom att arbetsgivarna ska följa lagen och ingångna avtal borde de inse att det ligger i deras eget intresse att försöka tillgodose de önskemål som lärarkåren och studie- och yrkesvägledarna har. Vad kan göra att lärare och vägledare känner att det är värt att stanna kvar i yrket?

Relaterat

Reagera på inlägget:

Det är en samhällsskuld vi pratar om nu

Okej, jag håller med er. Den här pandemin suger och det talas alldeles för lite om hur den påverkar oss som varje dag befinner oss i skolan. Många röster i den debatt som finns rör självklart hur vi som är i skolan kan skydda oss mot covid-19 genom att hålla avstånd, bära munskydd och visir och hålla nere antalet individer i kollektivtrafiken och på andra gemensamma ytor. Den debatten håller jag mig utanför i det här inlägget. Jag vill istället lyfta fram vilka konsekvenser kvaliteten får på den utbildning som eleverna ska få i skolan.

Jag delar en känsla av hjälplöshet och otillräcklighet med mina lärare. Och vi bevittnar tillsammans en sårbarhet hos alla våra elever som försöker lära sig fysik, kemi, matematik och andra omfattande ämnen på egen hand hemifrån, med läraren som handledare som gör allt hen kan för att eleverna ska få den bästa kvaliteten.

Ni som läst mina tidigare inlägg vet att jag är en optimist. Jag ser oftast saker och ting i ett ljust perspektiv och försöker välja att hantera situationerna jag hamnar i så att de kan tillföra något i mitt liv. Pandemin är ingen situation vi hamnat i, den är ett tillstånd och om jag ska leva som jag själv lär så borde jag välja att inte tänka för mycket på den.

Jag försöker verkligen men blir förstås precis som ni andra påmind om den varje dag i arbetet. Olika individer reagerar väldigt olika på det som händer omkring oss men gemensamt för oss flesta är att vi tvingas arbeta dag för dag eller i bästa fall vecka för vecka.

Och jag förstår att det är svårt att ge besked om hur vi ska organisera undervisningen i skolan, det gör jag verkligen. Det är snabba vändningar och smittläget kan förändras med kort varsel. Det jag inte förstår är varför regeringen oftast lämnar beskedet någon dag innan veckan är slut och på så sätt ger lärarna en dag (som ofta är fylld av egna lektioner) till att kasta om hela sin planering för några veckor framåt. Och sedan igen. Och igen.

Det finns visserligen få som är så flexibla som lärarna och de har varit helt lysande på att ställa om från närundervisning till fjärrundervisning och de är med kort varsel helt inställda på att växla från fjärrundervisning till närundervisning. Men att, under obestämd tid, planera för en undervisning som klarar en successiv återgång för eleverna innebär både när- och fjärrundervisning, för vissa klasser, årskurser eller elever.

Ett sådant upplägg är inte bara utmanande för alla inblandade utan påverkar oundvikligen även kvaliteten på undervisningen. Lägg därtill eleverna som anses vara sårbara. Och eleverna som inte kommer att få de betyg de önskar för att de helt enkelt inte kan ta till sig kunskapen på den nivå som de vill eftersom de inte kan få den utveckling som de skulle fått i klassrummet.

Vi lär oss av varandra och vi gör så gott vi kan på distans men de elever som valt att läsa på ett gymnasium där de får umgås med och lära sig av varandra, där de får ha lärarna omkring sig som på ett ögonblick snappar upp om någon inte mår så bra, är utanför gemenskapen, inte löser en uppgift eller uttalar orden fel, de hamnar i kläm.

Regeringen talar om en utbildningsskuld och trots min sprudlande optimism måste jag ändå bekänna att det är inte längre tal om en utbildningsskuld. Det är tal om en samhällsskuld.

Reagera på inlägget:

Sidor