Annons

Betyg i fyran en fråga för huvudmännen – inte rektorn

Relaterat

Det ligger nu en lagrådsremiss som regeringen har beslutat om och som föreslår att rektor ska kunna besluta om att betyg ska sättas från årskurs 4. Det gäller förstås skolor inom rektors ansvarsområde.

Det sägs att lärarna ska få möjlighet att yttra sig inför ett sådant beslut. Det är självklart en viktig fråga för lärare, som faktiskt är de som ska sätta betygen. De skolor som då väljer att sätta betyg ska inte behöva upprätta skriftliga individuella utvecklingsplaner för de elever som beslutet gäller. En individuell utvecklingsplan ska tydligen ersättas av betyg? Det är ett problematiskt tänkande. En utvecklingsplan är framåtsyftande, betyg är summerande. Planer måste finnas även om betyg sätts i åk 4.

Det här förslaget verkar vara ett rent olycksfall i arbetet. Betyg i åk 4 bör absolut inte beslutas av rektor på en enskild skola. Detta måste vara ett beslut av huvudmannen och ska absolut inte flyttas till skolnivå. Förslaget skulle innebära att beslut om betyg eller inte i princip skulle kunna omprövas vid varje rektorsbyte och idag sker rektorsbyten frekvent. Beslut av rektor riskerar att göra tillvaron väldigt ryckig för elever och lärare. Stabila och goda förutsättningar främjar goda resultat i skolan och det måste vara huvudmannens ansvar att ge sådana förutsättningar.

Denna märkliga situation faller tillbaka på januariavtalet, där de ingående regeringspartierna, centerpartiet och liberalerna, vill att skolor ska kunna införa betyg från åk 4. Ett av centerns och liberalernas främsta argument är att betyg från åk 6 gav bättre resultat i PISA-undersökningen. Då är det alltså dags för betyg från åk 4. Socialdemokraterna och miljöpartiet menar att betyg från åk 4 kommer att gynna de elever som det går bra för i skolan, medan elever som är i behov av stöd kommer att missgynnas.

Sverige är ett land där man egentligen introduceras sent med betygen under skolgången i jämförelse med många andra länder. De länder som Sverige normalt sett jämför sig med och som har en tidig betygsålder får tydligen betydligt bättre resultat än vad Sverige kan visa. Betyg från åk 4 är direkt kopplat till förväntningar om bättre resultat och en skola med bättre kartläggning av elevernas kunskaper.

Vetenskapsrådet har tidigare gjort en kartläggning av den forskning som finns kring betyg och de konstaterar:

”En slutsats man kan dra av resultaten från de inkluderande studierna är att betyg generellt differentierar och påverkar äldre och yngre elever och låg- och högpresterande elever på olika sätt. Lågpresterande och yngre elever verkar påverkas mer negativt av betygssättning jämfört med äldre och högpresterande elever.”

Betyg sätter stämplar på barn och ger barn en självbild som kan prägla hela deras skolgång. Det är med vetskap om detta som förslaget lagts.

Det blir nu alltså upp till rektor att bedöma om det är lämpligt att införa tidigare betyg på skolan. Rektor ska också besluta om vilka åtgärder som kan krävas för att minska eventuella negativa effekter, exempelvis ökad stress hos eleverna.

De här nya bestämmelserna om betyg från åk 4 föreslås träda i kraft den 1 april 2021. Betygen ska då införas från höstterminens 2021. Försöksverksamheten med betyg från åk 4 som pågått sedan 2017. Betyg ska annars sättas från och med åk 6.

En fråga som borde varit med i diskussionen är hur betyg ska kunna sättas på ett mera likvärdigt sätt än som sker idag.

Relaterat

Reagera på inlägget:

Här är mina fem förslag att göra läraryrket hållbart och attraktivt

Det pratas mycket om att göra läraryrket attraktivt och hållbart. Vi hör alltifrån försök med att renodla läraruppdraget där lärarassistenter ska ta över administrativa uppgifter så att läraren kan fokusera på sitt huvuduppdrag, undervisningen. 

Vi hör exempel på lönemodeller med förstelärare, särskilt skickliga lärare. A- och B-lag av lärarkåren med andra ord där pengar blir en motiverande faktor. Andra faktorer som lyfts är att lärarutbildningen ska få antagningsprov eller att hårdare tag med skarpare regler och ordningsomdömen ska sättas in.

Alla dessa förslag saknar poäng. Alla dessa förslag missar det viktiga uppdrag som faktiskt finns. Nämligen att skapa en stabil och kompetent lärarkår. Snart är det även dags för avtalsrörelse inför HÖK21. Därför delger jag här fem förslag för att göra läraryrket hållbart och attraktivt:

1. Undervisningstak
Ingen lärare ska ha mer än 16,5 timmar undervisningstid per genomsnittsvecka. Taket går att höja vid specifika fall då i samverkan med lärare och fack med eftergifter såsom undervisning i halvklass eller motsvarande acceptabel lösning.

2. Lärarens kalenderår och ramtid
Lärarens ramtid, som rektor kan fördela, ska uppgå till 30 timmar. Utöver detta tillfaller 10 förtroendetimmar. Läraren är ledig alla lov, lika länge som eleverna, bortsett från sommarlovet där en vecka tjänstgörs på skolan innan och efter. Huvudman ansvarar för att erbjuda fortbildningstillfällen fysiskt samt på distans. 18 timmar per lov. Lärare väljer själv det hen vill delta på. Minst ett distansalternativ måste erbjudas.

3. Tarifflön
Tarifflön för lärare införs. Lönen baseras på erfarenhet i yrket och utgör en grund för lönen. Utöver detta går det via särskilda uppdrag i samråd med rektor/huvudman att få lönetillägg. Sådana uppdrag kan vara arbetslagsledare, utvecklingslärare, läromedelansvarig eller IT-ansvarig med mera.

4. Tjänstebeskrivning
Alla lärare skall ha en tjänstebeskrivning där alla arbetsuppgifter finns definierade. Dessa ska även vara prioriterade i en prioriteringsordning som gör att läraren kan, i samband med rektor, plocka bort arbetsuppgifter när det blir för mycket för att hinna med.

5. Vikariering
Vid exempelvis akutsjukdom har rektor rätt att sätta in lärare som inte har undervisning vid det tillfället som är berört mot skälig ersättning. Vikarieringen måste dock fortfarande efterleva alla skrivelser i arbetsmiljölagen.

Detta är mina fem förslag för att göra läraryrket till ett hållbart och attraktivt yrke som lockar rätt människor till ett av de viktigaste yrkena som finns. Jag anser inte att lärare bör vara rädda för att ställa höga krav. I avtalsrörelsen ska vi gå ut stenhårt. SKR är inte rädda för att göra det, tillika är det inget vi heller ska vara. 

Det vi gör är viktigt. Vårt arbete kräver att vi har goda förutsättningar för att kunna lyckas. Det finns ingen som tycker annorlunda och varenda förälder i hela landet vill att deras unge ska få en god skolgång präglad av bildning och studiero. Varje skola måste vara en bra skola. Och det börjar med läraren. Det är ett oerhört komplext uppdrag och ett uppdrag som förtjänar en god status i samhället. 

Folk måste börja vilja bli lärare igen.

Reagera på inlägget:

Det som är bra för LR:s medlemmar är bra för hela Sverige

När vi i Lärarnas Riksförbund klubbade av höstkongressen gjorde vi det som ett förbund med stort självförtroende och mycket energi – och med en bra färdplan för framtiden. Med den positiva känslan i ryggen ger vi oss nu med full kraft i färd med att vässa och stärka oss. Allt för att kunna göra större skillnad för lärare och studie- och yrkesvägledare. 

Förbundet har fått stort gehör i många systemfrågor som är viktiga för svensk skola. Samtidigt måste vi hela tiden ha medlemsnyttan i fokus och fråga oss om det finns något vi kan göra ännu bättre. För att uppnå fackliga framgångar i en tid där vi går stora utmaningar till mötes, måste vi utveckla vårt arbetssätt och bli ännu mer slagkraftiga. 

Det innebär att det Lärarnas Riksförbund som ni möter framöver är ett smalare och vassare förbund som för en tuffare politik. Som rejält växlar upp kampen för lärarnas och studie- och yrkesvägledarnas arbetsmiljö, löner och villkor och för den omläggning av skolans styrning som är helt nödvändig. 

Det innebär också att vi ska vända på varje sten för att se om vi kan organisera oss på ett bättre sätt för att skapa de bästa möjliga förutsättningarna för er medlemmar. 

Förbundets kongress sa tydligt ja till att utreda frågan och vi säger aldrig nej till samverkan. Tvärtom, med en utsträckt hand vill vi bjuda in Lärarförbundet till ett ännu närmare samarbete. Det är helt avgörande att vi hittar en gemensam grund och konstruktiva former för hur vi tillsammans kan bli tuffare och tydligare vid det lokala och centrala förhandlingsbordet. Det är resultaten för våra medlemmar som måste stå i fokus.

Nästa stora prövning är att flytta fram positionerna när det gäller att teckna ett nytt kommunalt avtal, HÖK21, med Sveriges kommuner och regioner, SKR.

Redan före coronapandemin dignade kommunerna under ansvaret att finansiera skolan. Nu försöker arbetsgivarna motivera dåliga löneförhöjningar med hänvisning till coronakrisen och det ännu svårare ekonomiska läget. Det finns kommuner som hellre hankar sig fram med obehöriga än betalar sina lärare vad som krävs. Det håller inte.

Löneläget för lärare är en av grundorsakerna till lärarbristen. En annan är den tuffa arbetssituationen. På alltför många håll ökar lärarnas redan tunga arbetsbelastning på grund av de nedskärningar som pågår i kommunerna. Det brådskar med förändring. 

Samtidigt som arbetsgivarna måste inse allvaret och erkänna lärarnas betydelse, måste regeringen inse att kommunerna inte har kapacitet att vända utvecklingen och utgöra basen för ett utbildningssystem som präglas av hög grad av likvärdighet och läraryrkets höga status. Det blir en tuff match, men vi ska ge järnet för att få igenom våra krav.

Jag är stolt över vår devis ”Vi är LR” som i denna tid får en allt större betydelse. Tillsammans är vi starka och den kraften ska vi lägga på att bli ännu bättre på att tillvarata dina intressen.

Det som är bra för Lärarnas Riksförbunds medlemmar är bra för hela Sverige.

Åsa Fahlén, ordförande Lärarnas Riksförbund
Ledare i Skolvärlden #8 2020

Reagera på inlägget:

Lärarutbildningsboken alla politiker bör läsa

Skolan antas forma elever som i sin tur formar samhället på lång sikt. Lärarkåren är därför ofta en måltavla för politiska reformer, vilket den också varit i Sverige under lång tid. I stort sett varje ny regering har reformerat lärarutbildning. Men hur formas då lärarutbildningen av reformer, av vilka och med vilket fokus? I den nyutkomna boken Professionalisering av lärarutbildningen analyseras den svenska lärarutbildningen, hur den har förändrats över tid samt vilka ideal och aktörer som ligger bakom utvecklingen. Den svenska lärarutbildningen jämförs med den finska. 

Vid en snabb och ytlig betraktelse ter lärarutbildningarna sig närmast identiska, men som visas i boken är de diametralt olika i en lång rad avseenden. Boken ingår i en ny serie som heter INSIKT. Serien är vetenskapligt granskad forskningslitteratur, inriktad på organisation, ledning och styrning. Böckerna fokuserar på centrala frågeställningar och riktar sig till forskare och studenter samt till praktiker. 

Redaktörer för boken Professionalisering av lärarutbildningen är Eva Bejerot och Hans Hasselblad, båda från Handelshögskolan i Örebro. Författare i antologin är såväl svenska som finska forskare. 

Skillnaderna mellan svensk och finsk lärarutbildning har historiska rötter som synliggörs i den nya antologin. I Sverige har lärarutbildningen ganska låg status. Utvärderingar ger svidande kritik och visar stora brister.  Den svenska lärarutbildningen har reformerats ett antal omgångar sedan andra världskriget: 1968, 1977, 1988,1992, 2001 och 2011. Ytterligare en reform är på väg. 

I Finland är läget det omvända. Lärarutbildningen har hög status. I Finland är det svårt att få en studieplats på lärarprogrammet. Efter en grundläggande reform i slutet av 1970-talet har förändringarna varit mindre och skett inom ramen för den befintliga utbildningsstrukturen.

Boken ger läsaren en möjlighet att lära sig om historien om den svenska och finska lärarutbildningen. Det är intressant att se i boken att lärarutbildningen egentligen inte blivit bättre för att den görs om. Läsaren kan tvärtom se att det blir problematiskt med många reformer. 

Den finska lärarutbildningens kvalitet och status har gynnats av att den inte gjorts om från grunden. Förändringar har gjorts naturligtvis, men inom befintlig ram och i största möjliga samförstånd. För den svenska lärarutbildningen är det i det närmaste tvärtom, det vill säga det har blivit problem med de täta reformerna och framför allt konflikterna kring dessa. I Sverige har det aldrig någon gång varit konsensus i lärarutbildningsutveckling.

Frågan är om politiker och experter tagit lärdom av detta? Boken är, enligt min uppfattning, synnerligen lämplig att läsa för politiker och lärarutbildningsexperter. Det kunde ha lagts till i informationen om till vilka boken är ämnad.  

Den förra socialdemokratiska regeringen drog faktiskt inte igång någon ny utredning, trots att den var genomförd av en borgerlig regering. En utredning tillsattes däremot när Pisa-resultaten visade den svenska skolans problem. Rapporten publicerades 2017 och lyfte fram att det fanns problem i lärarutbildningen. Samtidigt sa utredningen att lösningen kanske inte var en ny reform utan kanske skulle man mera förändra inom befintlig struktur. 

Den svenska höga reformtakten framstår som problem i boken. Men vi har ändå ännu en reform på gång. I Januariöverenskommelsen har regeringen slagit fast att lärarutbildningen ska reformeras. Nu ska kraven skärpas igen och intagningskraven ska höjas igen. Flera lärarledda timmar ska införas igen. Kopplingen mellan teori och praktik ska stärkas och det ska bli ett fokus på metodiken. 

Mitt bidrag i boken handlar om metodiken, som nu ska komma tillbaka i lärarutbildningen. Mycket intressant utveckling.

Reagera på inlägget:

Skickliga lärare ska inte till förorterna, de är redan där

Ett fenomen finner jag väldigt lustigt. Ni vet det där med att det finns de som tror det går att flytta "extra skickliga" lärare till utsatta områden och överösa dem med pengar så kommer skolresultaten att skjuta i höjden? Det är totalt orimligt.

Jag ska ge ett exempel.

Jag har nyligen fått en ny idrottslärarkollega. En oerhört skicklig lärare med god koll på betyg och bedömning. Ämneskunnig och intresserad av ämnet över lag. Han fick en chock först när han kom till vår skola.  

”Ungarna lyssnar ju inte här!”

”Nej, vad hade du förväntat dig?”

”På min förra skola, då satt alla som ljus. Alla ville prestera.”

Och innan någon anklagar min arbetsplats för att vara stökig – det är den inte. Jag skulle klassa den som en typisk skola. Många elever vill prestera. Alla elever är trevliga och vill innerst inne väl. Det blir bara lite tokigt ibland, och alla älskar inte skolan villkorslöst eller har föräldrar med långtgående planer för dem.

Så tillbaka till min kollega och hans tidigare arbetsplats. Han satte väldigt många A:n. Det var nästan hårt att sätta B på vissa elever. Så duktiga var klasserna. Det var på riktigt en väldigt hög nivå, inga glädjebetyg.

På vår skola har vi en större fördelning. Där har vi en hel del som kommer få E, C och A. Vi har hela skalan. Många elever är helt nöjda med ett kommande E i betyg. Varför har detta en relevans då?

Jo, en skulle kunna säga att min kollega är en särskilt skicklig lärare som gav upphov till så höga betyg och högpresterande elever. Hade någon sett hans lektioner på förra skolan hade han säkerligen dömts som en sådan. Allt fungerade ju kanonbra! Lika bra att erbjuda 50 000 i månaden och skicka honom till en skola i Tensta. Då kommer eleverna på den skolan börja prestera också! Givetvis är det inte så det fungerar i verkligheten.

Lärare är skickliga på olika delar. Och det är svårt – kanske till och med omöjligt – att jämföra lärare sinsemellan för att så många parametrar skiljer sig åt. En lärare blir duktig på sin arena, med sina elever. Det blir ens naturliga miljö. Ens habitat. 

När den här miljön inte fungerar anser jag att det i flest fall beror på sådant som är bortom lärarens kontroll att påverka. Att enbart rikta insatser mot läraren, eller till och med helt byta ut denne, är inte hållbart. För det är något annat som skaver. Förmodligen ligger det för mycket på bordet för läraren. Och visst, vissa klarar av en tyngre arbetsbörda än vad andra gör.

Det jag vill ha sagt är att en skicklig lärare i innerstan blir inte skicklig per automatik i orten.

Det är större risk att denna lärare bränner ut sig i panik av den skilda miljön. Därför vill jag bestämt hävda att de som jobbar på förortsskolorna, med stor sannolikhet, är extremt skickliga lärare. Annars hade de inte jobbat kvar där. Det orkar man inte som lärare.

Så ska några hyllas – och lyftas – så är det våra lärare som idag är verksamma i förorten. Ge inte bara alla dessa 50 000 i månaden. Ge dessa lärare en dräglig arbetsmiljö med få undervisningstimmar och mycket tid mellan lektioner. Ge dessa lärare många kollegor. 

Det är så de har tid att bemöta de oroliga själarna som behöver lite extra uppskattning. Det är så de får ork att erbjuda egna extra grupper där de som vill, och behöver, kan få extra stöd i matten. Det är så samhället kan se till att engagerade lärare befinner sig där de behövs som mest. I socioekonomiskt utsatta området. Och allt börjar med de lärare som redan är där.

Skickliga lärare ska inte till förorterna, de är redan där.

Reagera på inlägget:

Sidor