Annons

Första tecken på mer vetande än tro?

I går presenterade vår nya minoritetsregering sina satsningar på skolan. Jag läste dem som hastigast i går kväll och när jag vaknade på morgonen i dag var de det första som fanns i mina tankar. Och det med ett ganska stort mått av tillfredsställelse måste jag säga.

Det finns flera riktigt bra signaler i det man presenterade i går. Det här var det jag tyckte var bra och viktigt:

För det första erkänner man läget och har en ny attityd. Kunskapsresultaten faller, läraryrket har låg attraktivitet och ojämlikheten ökar, säger man. Bara i detta finns en signal om att man är beredd att lyssna på den forskning som finns och på en av sina skolmyndigheter. Den förra regeringen försökte skylla kunskapsresultaten på tidigare regeringar och förnekade problemen med likvärdigheten.

Förhoppningsvis finns i detta ett frö till ett bättre förhållande mellan Utbildningsdepartementet och dess myndigheter. Mer av lyssnande och respekt än av att använda myndigheten som de som ska utföra beställningar.

Inte så att jag tycker att det är skolmyndigheterna som ska bestämma. Men med den svenska modellen med ett litet (underbemannat?) departement och stora myndigheter är det viktigt att departement och politiker använder sina myndigheter klokt och visar deras sakkunskap respekt.

Kan detta vara ett första tecken på en skolpolitik som bygger mer på vetande än på tro?

Det man vill göra sammanfattar man i tre punkter:

  1. Höja kunskapsresultaten genom tidiga insatser
  2. Höja attraktiviteten i läraryrket
  3. Öka jämlikheten i skolan

Allt detta är bra och klokt. Frågan är bara hur man ska göra det. När det gäller tidiga insatser skriver man:

  1. Mer personal och mindre barngrupper i förskolan
  2. Anställa fler för att lärare ska få mer tid för sitt arbete och klasserna kan bli mindre i lågstadiet, det handlar om lärare med inriktning F-3, speciallärare, specialpedagoger och fritidshemspersonal
  3. Fler speciallärare och specialpedagoger
  4. Kunskapskrav i läsförståelse i årskurs 1 och läsa-skriva-räkna-garanti i lågstadiet

De två sista punkterna håller jag helt med om. Det vill säga om kunskapskraven används för att framställa diagnoser som professionen använder. Men om det blir någon form av nationella prov som man ska jämföra skolor genom blir det bara lök på laxen och tar fokus från det som är det viktiga: Hur säkerställer vi att barn som behöver stöd får det tidigt?

De två övre punkterna innehåller en stor problematik. Hur ska man i det målstyrda system vi har där det inte får finns regler (vilket i sig är en missuppfattning av hur ett målstyrt system kan byggas) göra detta? Ska man ge mer pengar till de huvudmän som nu för att spara/tjäna pengar har stora klasser? Det vill säga belöna dem som nu har dragit fördel av den frihet som de haft? Det jag försöker säga är att den här typen av förslag behöver utredas! Hur kommer det att slå i praktiken!

Man nämner sedan läraryrket och menar att högre lön, större möjligheter till kompetensutveckling och mer tid för undervisningsuppdraget är vad man vill uppnå. Det känns väldigt bra att regeringen tar läget på allvar och inte bara leker med belöningsreformer à la förstelärarreformen. Också bra att man skickade en tydlig signal om att man vill prata med arbetsmarknadens parter om hur man ska göra detta. Det är återigen en signal om ett lite mindre auktoritärt ledarskap från utbildningsdepartementet.

Men återigen är problemet hur man ska göra detta i det system vi har. Staten har inget egentligt inflytande över varken löner, arbetsförhållanden eller kompetensutveckling i det system vi skapat. Här krävs ordentliga diskussioner och utredningar för hur man kan skapa ett system som verkligen garanterar detta för alla lärare i alla skolor!

När man pratar om kompetensutveckling tycker jag man ska ta till sig det som Bengt Göransson skrev i Helsingborgs Dagblad: ”Jag medger att jag aldrig kom på tanken att kalla detta för "mattelyft". Viktiga politiska åtgärder tycker jag alltjämt ska respekteras med annat än marknadsföringsnamn.”

Det får vara slut med u-hjälpsliknande åtgärder som ska fixa, ”lyfta” och ”förbättra” lärarkåren. De kompetensutvecklingssatsningar som görs ska göras med respekt för professionen och de ska vara permanenta inslag som skolor och lärare kan använda när de har behov av det.

Jag tycker till exempel att en satsning som matematiklyftet ska permanentas så att skolor kan använda det när de upptäcker att de har behov. På samma sätt bör läslyft också hanteras. De kan användas som modeller för ett kollegialt lärande som alla lärare ska ha tillgång till och som internationella studier (TALIS, McKinsey, PISA, forskning (Timperley, Hattie, Darling-Hammond, Hargreaves; Fullan mfl.)) pekar mot är avgörande för att skapa en positiv utveckling och professionalisering av lärarkåren.

Det finns två meningar i regeringens presentation som jag gillar väldigt mycket och som nog var det som gjorde att jag vaknade med ett litet leende i morse.

Den första är ”En nationell samling för läraryrket”. Den meningen signalerade att man är beredd att samtala, diskutera och förankra det man gör, inte bara beordra. Det är ett hoppfullt tecken och en signal om något där jag hoppas att professionerna i skolan får vara aktivt medverkande!

Men den bästa meningen är ändå ”Alla skolor ska vara bra skolor”. Det är något som jag har pratat och föreläst och skrivit om nu i ett antal år. Det har varit centralt för mig både i boken Barnexperimentet och i Alla i mål (det ”råkar” ju också vara en portalparagraf i skollagstiftningen och något där Sverige helt har klappat igenom).

Men jag blir där återigen orolig för de förslag man lyfter fram. Istället för en utredning om hur det har kunnat blivit som det blivit och en diskussion om systemet så vill man lappa och laga. Alla stora skolreformer, inte minst skolval, elevpengssystemet, den nästan fria etableringsrätten, med mera måste utredas. Beslut måste bygga på kunskap, inte tro och övertygelse.

Återigen finns det, precis som när det gäller lärartäthet och annat en stor risk för att snabba outredda åtgärder skapar effekter som man inte alls hade tänkt sig. Hur ska man välja ut de 200 skolor som ska få statligt stöd till exempel? Slipper deras huvudmän då ansvaret för de skolorna? Vad händer med de skolor som hamnar precis utanför listan? Och om en sådan skola med stöd blir bättre och hamnar utanför listan – tas pengarna bort då? Sådana saker måste tänkas igenom och helst ska man göra det innan man presenterar dem som politiska förslag.

Reagera på inlägget:

Ordinationsrätt skulle kunna innebära en reell maktförskjutning i skolan

Man kan fundera över hur svensk skola hade sett ut om inte kommunaliseringen hade skett, eller om reformen hade rivits upp 1991.

De borgerliga partierna var ju klart emot – ändå rörde de inte vid beslutet när de kom till makten. Antagligen för att de var så upptagna med sin egen friskolereform. Men hur hade det sett ut om vi hade haft en statlig skola + en friskolereform? Om inte det offentliga skolsystemet hade varit utspritt i 290 kommuner? Jag tror faktiskt att det hade haft en mycket mildrande effekt på de negativa förändringarna i skolsystemet. Det är viktigt var makten i skolan finns någonstans.

Bengt Göransson var skolminister innan Göran Persson. Han var uppenbarligen orolig för konsekvenserna av en kommunalisering och bromsade reformen. Det är troligt att Göran Persson blev handplockad av Ingvar Carlsson för att – kosta vad det kosta ville – genomföra reformen. Bengt Göransson har uttryckt att det mest olyckliga med kommunaliseringen var att makten inte hamnade där de hade tänkt.

De hade tänkt att makten skulle komma närmare medborgarna men framförallt att skolans rektorer och lärare skulle få mer makt över skolan. Men så blev det inte. För makt kommer inte av fromma förhoppningar, makt kommer av var beslut kommer att fattas, vem som har rätt att fatta dem, och i det här fallet hamnade den makten i kommunledningarna.

Tidigare hade beslut visserligen fattats långt från lärarna, men då i en regelstyrd och professionell skolorganisation. Nu hamnade beslutsmakten i händerna på människor som i många fall inte visste mycket varken om skolans nationella uppdrag eller brydde sig om det.

Samtidigt togs det regelverk bort som de professionella i skolan kunde ha använt för att freda sin profession. Det ersattes med målstyrning och förändrade arbetstidsavtal med mera. Nu kunde inte längre en lärare säga att hen inte skulle undervisa fler elever eller att eleverna hade rätt till halvklasslaborationer eller vad det nu kunde vara. Makten att definiera vad lärarna skulle göra och förutsättningarna för det hamnade helt på en nivå utanför skolans professionella organisation.

Jag har funderat lite över om det finns något parti som nu egentligen har tänkt förändra något av den här grundläggande maktstrukturen i skolan. Det är prat om ordningsbetyg, om mindre klasser och om att ”satsa på lärarna”. Det är svårt att urskilja var de olika partierna och blocken skiljer sig åt. Det finns minst två partier som säger sig vilja förstatliga skolan, men det ena av dem har haft stort inflytande i utbildningsdepartementet i åtta år utan att tagit ett enda steg i den riktningen.

Jag tror alla partier är eniga om att läraryrkets status måste höjas (fattas bara annat när den självupplevda statusen är lägst i hela OECD!). Men egentligen finns det bara ett förslag som jag har sett som skulle kunna innebära en riktig och reell maktförskjutning i skolan. Och det är Miljöpartiets förslag om ordinationsrätt för lärare när det gäller särskilt stöd. Det är ett förslag som till exempel Lärarförbundet drivit länge (äras den som äras bör).

Varför är det förslaget kanske både riktigt och viktigt? För det första skulle det innebära en tydlig maktförskjutning i riktning mot de professionella i skolan. Istället för prat om läraryrkets status och vikten av en profession, ges den legitimerade kåren med det ett genuint förtroende och lite verklig makt. Det skulle innebära en oerhört viktig signal från samhället om att den nedmontering av läraryrkets autonomi och status som vi sett under en lång följd av år nu är ett avslutat kapitel.

För det andra skulle det stärka lärarkårens motståndskraft mot otillbörlig påverkan. Det är när man får förtroende som man kan växa och ta ansvar. Detta gäller i hög grad en profession. Det är av vikt att professionen är självständig och stark för att till exempel betygssystemet ska fungera. Lärarkårens etik och ansvarstagande är själva grundpelaren i ett fungerande skolsystem. Med mera makt stärks kårens professionella identitet och vilja till ansvarstagande.

Ett av de viktigaste skälen för ordinationsrätt för lärare är för det tredje att vi nu har en fruktansvärt godtycklig situation där stöd till elever varierar från huvudman till huvudman och från skola till skola. Brister i att ge stöd till elever är också en av de vanligaste anmärkningarna från Skolinspektionen.

Nu är det absurda att den enda som i dag kan överklaga beslut om särskilt stöd är en vårdnadshavare. Denne måste då ha både kunskap och ork nog att överklaga beslut och kan komma att kämpa mot en kommuns välbetalda advokater för att barnet ska få rätt till stöd.

Det är självklart att den person som dagligen ser elevens behov och som också har både utbildning och erfarenhet att avgöra detta också bör ha rätten att ordinera stödundervisning. Det ska sedan vara huvudmannen som ska ha bevisbördan att visa att barnet inte behöver det stöd som läraren uppfattar. I dag har en lärare i en sådan situation ingen som helst makt och kan bara uppmuntra föräldrarna att kämpa. Detta kan utan tvekan vara en anledning till den ökning av diverse diagnoser som vi ser. Föräldrar söker diagnoser för att få stöd (och är ibland påhejade av lärare och rektorer i detta).

De invändningar som finns mot ett ordinationssystem är en oro för att lärare ska skjuta ifrån sig sina egna problem samt en oro för skenande kostnader. Ett system med ordinationsrätt måste naturligtvis byggas upp på ett klokt sätt, men jag är övertygad om att man kan sätta ihop ett sådant system som också fångar upp eventuella problem. (Jag menar – om man kan skruva ihop ett helt extremt system med fri etableringsrätt, skolpeng, skolval och vinster och tro sig kunna hålla ihop det med en Skolinspektion så är detta en baggis…)

Och vad skulle problemet vara om en ”dålig” lärare vill skjuta ifrån sig sitt problem genom att ordinera hjälp istället för att på egen hand förbättra sin undervisning eller metodik? Det är väl i så fall alldeles utmärkt! Om någon signalerar att hen inte klarar av situationen är det en oerhörd fördel. Det är ju eleven som är den viktiga här!

Det spelar ingen roll om stödet behövs för att läraren är ”dålig” eller för att elevens behov är så stora. Det är barnets behov som ska styra insatsen från skolan och huvudmannen.

Diskussionen om skenande kostnader kan vi ta när vi ser att ordinationsrätten har gjort att det inte längre är 13 000 barn per år i Sverige som inte får gymnasiebehörighet och när vi ser att svenska barn läser lika bra som barn i andra länder.

Det är väl ingen som tror att återställaren för svensk skola kommer att bli billig?

För övrigt anser jag att Sverige behöver en riktig skolkommission.

Reagera på inlägget:

Tre reflektioner – om löner, autonomi och tv om skolan

Den svenska lönesättningen av lärare

Jag har haft anledning att läsa en del jämförande material om europeiska skolsystem. En mening i en rapport fick mig att studsa till lite. I rapporten ”OECD Reviews of Evaluation and Assessment in Education, Sweden” från 2011 står det: ”A unique feature of the teaching profession in Sweden is its individual-based pay system”.

Det är lite intressant hur hemmablind man blir. Hur många svenska lärare vet om att de arbetar inom ett lönesystem som är unikt i Europa? Ett där det inte finns en centralt fastställd lönestege efter fasta meriter eller tjänsteår? Ett där de för sin lönesättning helt är i händerna på en enskild rektor och lönekriterier som sätts upp lokalt?

För någon fackförening någon verklig diskussion om detta? Har man problematiserat lönebildningsmodellen? Har den verkligen utvärderats i jämförelse med vad den gett och en annan skulle ge? Det är ju en drömmodell för en arbetsgivare som vill hålla nere lönerna eftersom varje lön blir individuell och effekterna blir i någon mån oöverskådliga.

I samma OECD rapport skriver man: ”The teching profession would benefit from a system of teacher appraisal for registration at key stages in the teaching career to formalise the principle of advancement on merit”. Man rekommenderar alltså ett lönesystem med tydliga formella trappsteg.

Dessa skulle man kunna uppnå mot bakgrund av till exempel formella fortbildningsmeriter och vitsord från kollegor och rektor. Hur mycket säkrare skulle inte det vara för individen och hur mycket tydligare skulle inte lönebildningen bli?

I ett sådant system borde förstelärarreformen kunna bakas in och en hel del av det godtycke som präglar dess utnyttjande kunna byggas bort. Kanske dags att börja diskutera om vi på allvar ska komma åt problemet med lärares löner och status med en annan lönebildningsmodell?

Frånta lärare ämbetsmannarollen?

Linda Skantze skrev en bra artikel i Skolvärlden om det faktum att svenska lärare själva rättar sina nationella prov. Det är som hon skriver ovanligt. Sedan är jag tveksam till slutsatserna som hon drar. Jag håller med henne om att ” …målrelaterade och subjektivt tolkningsbara mål och ett skolsystem med fritt skolval, där konkurrensutsatta skolor slåss om elevpengen, som varit förödande för kunskapsnivån i svensk skola.”. Men är mycket tveksam till om lärarautonomi ska finnas med på den listan. Det måste hon motivera mer för att jag ska köpa det!

Är det verkligen en rimlig slutsats att det är lärarnas rättning som är problemet? Ligger inte problemet i systemet? Varför vill jag problematisera detta - Jo, för att det finns forskning som visar att extern rättning inte löser problem, samt att svenska lärares betygsättning ganska väl förutsäger elevers framgång i vidare studier mm. (I den ovan nämnda OECD-rapporten nämns förresten det svenska systemets tilltro till lärarna som en styrka, men man skriver också om det stöd som lärare behöver för att det ska fungera).

Linda skriver ”De flesta politiker och debattörer i skolfrågor verkar ha skygglappar i frågan om att minska skol- och lärarautonomin i betygsfrågan.” Det är inte alls min bild. Jag tror det finns rätt många aktörer som skulle vilja ha ett annat system. Inte minst finns det företag som gärna skulle ge sig in i en sådan marknad som skulle kunna skapas. Och de inom New Public Management-falangen som vill fortsätta detronisera lärarkåren.

Vad som är risken med Lindas resonemang är en vidare avprofessionalisering av lärarkåren i Sverige. Om de inte ens ska ha ämbetsmannauppdraget att rätta och sätta betyg kvar finns det stor risk för att utvecklingen för lärarkåren fortsätter neråt. Det finns andra vägar att komma åt rättningsproblem till exempel genom organiserad sambedömning och en högre autonomi i och bra fortbildning av lärarkåren. Sedan kanske det vore på sin plats med någon typ av studentexamen av andra skäl.

För problemet är inte lärarna utan faktiskt systemet. I ett system som Linda korrekt beskriver får betyg och nationella provresultat en kraftig high-stakes karaktär. Då kanske det istället är systemet för finansiering som ska ändras och incitamenten för betygsinflation som ska ändras?

För där är vi ju ännu mer unika! Nu när Chile kommer att lägga om sitt skolsystem på grund av de problem de upplevt med segregation (bland annat) kommer Sverige att vara ensamt i världen om att ha en kombination av skolval, skolpeng och offentligt finansierade skolor drivna i vinstintresse. De som hävdar att man inte kan ha friskolor utan dessa incitament har uppenbarligen aldrig varit utanför Sveriges gränser.

Världens bästa skitskola

URs Världens bästa skitskola var ett riktigt bra program. Det säger jag inte bara för att jag fick vara med utan för att jag tycker att det speglade några viktiga problem i svensk skola och det absurda sätt som kommunaliseringen genomfördes på. Sedan fick man verkligen sitta och hålla sig i stolskarmarna när några svenska kommunpolitiker avslöjade sin okunskap och inkompetens. Hur kan det vara att de professionella i skolan i 25 år har lämnats i händerna på ett sådant system?

Redan första programmet satte oss på det sluttande planet och nästa vecka kommer programmet om friskolreformen … Lita på att friskolelobbyister kommer att försöka skademinimera framöver.

Det är svårt att hitta exempel på en så vittgående reform med så stora konsekvenser för en så stor samhällssektor som genomförts på så lite underlag. Och de som skrev reformen var ett litet gäng (då) yngre män, som sedan dess gjorts sig hundratals miljoner i privata förmögenheter på det lagförslag som de totade ihop …

För övrigt anser jag att Sverige behöver en riktig skolkommission.

Reagera på inlägget:

Talis: Förhoppningsvis sista spiken i den svenska skolkistan

Den 25 juni, med resultaten från Talis, kom förhoppningsvis den sista spiken i den svenska skolkistan.
Det vill säga den som kanske gör att vi till slut kan få politiker att reagera.

Men detta är bara en i raden av extremt tydliga indikationer på att experimenterandet i den svenska skolan har gett oacceptabla konsekvenser. De signaler vi fått innan har inte lett till en sjukdomsinsikt. Så sent som för några dagar sedan publicerades två debattartiklar i DN om hur bra skolval, vinster och privat läxhjälp är…

Den internationella mätningen av lärares villkor, "Talis", är en mycket bekymmersam läsning. Och återigen en rapport som bekräftar det lärare och andra förgäves har försökt få gehör för under lång tid. Villkoren för svenska lärare och rektorer är inte OK.

Egentligen innehåller inte rapporten något som inte alla redan känner till. Redan Niklas Stenlås rapport "En kår i kläm", Johanna Ringarps avhandling, Johanssons och Nihlfors SNS-rapport, Lewins utredning och Skolverkets analyser med flera rapporter har redan visat det.

Svenska lärare och rektorers arbetsförhållanden är usla. De arbetar mest, de arbetar dessutom mest med fel saker, de får inte vettig utvärdering av det de gör och för lite kompetensutveckling som är bra.

Men nu har Talis också visat det i en internationell jämförelse. Än en gång visar en internationell undersökning hur oerhört viktiga sådana analyser kan vara för att få syn på problem och brister i ett skolsystem. Egentligen skulle jag inte behöva orda så mycket om rapporten. Skolverkets pressmeddelande gör jobbet utmärkt:

  • Fem procent av de svenska lärarna upplever att deras yrke har hög status i samhället. I Finland är motsvarande siffra 59 procent. Genomsnittet i Talis är 31 procent.
  • Bara drygt varannan svensk lärare uppger att de skulle välja att bli lärare igen och det är den lägsta siffran bland alla länder i undersökningen.
  • Svenska lärare får mindre kompetensutveckling och deltar sällan i introduktions- och mentorskapsverksamheter.
  • Ogiltig frånvaro, sen ankomst och hot och glåpord bland elever är vanligare i Sverige. När det gäller ogiltig frånvaro ligger Sverige i topp tätt följt av Finland.
  • I jämförelse med andra lärare i undersökningen uppger svenska lärare att de arbetar fler timmar i veckan och att de ägnar sig åt undervisning i mindre grad och administration i högre grad.
  • Svenska rektorer har lite tid att vara pedagogiska ledare. Svenska rektorer hör till dem som använder mest tid till administration.
  • Sannolikheten är hälften så stor att svenska lärare med lång yrkeserfarenhet arbetar på en skola med hög andel elever från socioekonomiskt mindre gynnade hem.
  • Svenska lärare får i mindre utsträckning återkoppling på sin undervisning. Fler än genomsnittet uppger att de aldrig fått återkoppling.

Jag vill ändå kommentera två bilder och göra en annan kommentar. Det här är naturligtvis en av rapportens mest tragiska bilder:

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

I inget annat land ångrar lärarna i så hög utsträckning sitt yrkesval.

Vad ska man säga?

Och i vårt land finns det ändå politiker och andra som försöker skylla skolkrisen på att lärarna inte gör vad de ska. Det är INTE lärarna som är problemet.

Problemet är att huvudmännen inte gör/gjort vad de ska. Nämligen ge förutsättningar för lärare och rektorer att göra ett bra jobb.

När huvudmännen nu efter 25 år av kommunalt huvudmannaskap och 20 år av friskoleexperiment inte tagit det ansvaret så kan inte staten längre vara avvaktande. Staten kan, för att låna Lewins ord, inte abdikera från sitt ansvar för detta.

En annan bild som jag tycker är viktig är denna:

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Det är av denna anledning som jag i föreläsningar, i det arbete i den kommun jag arbetade i och i min senaste bok "Alla i mål" tjatar om några saker – vikten av ge lärare och rektorer rätt förutsättningar och betydelsen av återkoppling och kollegialt lärande.

Det visar sig också i Talis att vi är ovanligt dåliga på det. Svenska rektorer besöker också lektioner i låg omfattning och har inte tid med det pedagogiska ledarskapet.

Den tredje jag vill kommentera är det faktum att Talis bekräftar vad Pisa redan visat. Att svenska rektorer och lärare i mer utsatta skolor har mindre utbildning och mindre erfarenhet. Detta är ett svek mot dessa barn och ett brott mot den grundprincip som svenska skolan bygger på.

Det är också detta som jag och Bo Jansson pekade på i vår debattartikel i Aftonbladet häromdagen. Mängder av svenska skolor är helt enkelt olagliga på grund av huvudmännens agerande eller brist på agerande och fler blir det hela tiden.

Om detta ska kunna förändras finns det bara en väg framåt och det är att staten nu mycket tydligt tar hand om situationen och visar svenska lärare och rektorer att det är de som är de viktiga i skolsystemet.

Det viktiga är inte en imaginär valfrihet, ett marknadssystem, inte friskolornas möjligheter till vinster på offentliga medel, inte skolkonkurrens genom nationella provresultat och pennalistisk inspektionskultur utan kloka genomtänkta system där professionella människor vill och kan arbeta med det viktigaste vi har – det uppväxande släktet.

Lärare och rektorer behöver stabila system där förutom resurser att möta elevers behov, också möjlighet till utveckling och kollegialt lärande är deras rättighet. Där det finns ett regelverk som skyddar professionernas möjligheter till ansvarstagande och ger de utsatta barnen lika bra lärare som de som har det bättre förspänt.

Jag tycker man ska återinföra USK men jag tycker att det är minst lika viktigt med en KKUSK, det vill säga en garanterad rätt och skyldighet att arbeta med kollegial kompetensutveckling för alla lärare i alla skolor.

Det är dags för svenska politiker att se hur verkligheten verkligen ser ut. Men kanske de inte vågar.

Makten och den med den medföljande härligheten är kanske viktigare än barnen och deras möjligheter?

S, Mp, V och Fi: Här har ni vid ett maktskifte en verklig uppgift och möjlighet. Ni skulle kunna bli ihågkomna som de som ställde svensk skola på fötter igen. Men då måste ni faktiskt bli mycket modigare!

(Vad gäller alliansen så får ni ursäkta men efter era partikamraters agerande mot mig i Upplands Väsby har jag inte så mycket hopp om att ni vill veta något om verkligheten. Men ni får gärna bevisa att jag har fel.)

/Per

Ett litet PS:
Jag har ofta funderat över vad som skulle kunna vara anledningen till Finlands fallande resultat i Pisa. Med min rätt begränsade kunskap om finska skolan var det inte lätt att ha någon klok tanke om det, men jag hade en misstanke. För i det jag har sett av finsk skola har jag sett ganska lite av pedagogiskt målinriktat ledarskap bland rektorer och fått intrycket av att fortbildningen av lärare inte är särskilt bra. Det verkar som om Talis ger mig rätt i det.

Det räcker inte med en bra lärarutbildning och hög status. Man måste också ha system för kontinuerlig utveckling av klassrumspraktiken. Här har Finland en del att lära av många andra länder och frågan är om inte en del av det som sker i Sverige kring formativ bedömning, learning studies, matematiklyft med mera är något som Finland faktiskt skulle ha nytta av?

Reagera på inlägget:

Apropå läxförbud - är nästa steg att politiker bestämmer läkares ordinationer?

Om ambitiösa och kämpande elever lär sig mindre, minskar skillnaderna i skolan. Är det en eftersträvansvärd form av jämlikhet? Frågan måste tydligen ställas, trots att Skollagen säger att alla elever ska få utvecklas så långt som möjligt. 

Debatten om läxförbud i skolan har seglat upp igen, i en ny kommun. Det anmärkningsvärda är att det är röda partier som driver frågan. Partier till vänster skapades ur insikten att de fria marknadskrafterna måste tyglas. Dessa partier såg också till att använda skolan som ett bildningsprojekt för arbetarklassen. Istället för att livschanser skulle styras av medfödd klasstillhörighet, skulle flit och begåvning premiera dem som slet. Personer skulle kunna klättra på samhällsstegen. Vägen dit gick genom en högkvalitativ skola för alla – och möjligheter att lära. 

Det tragiska med idén om att förbjuda läxor är att idén går hand i hand med den genomträngande marknadifieringen av den svenska skolan. Om läxorna tas bort, kan detta användas i marknadsföringen av skolan för att locka elever. Därför finns det redan ett mer eller mindre outtalat tryck på lärare att minska på läxorna. (Precis som det finns ett tryck om att sätta höga betyg.) Det är tragiskt att personer som förmodligen menar väl argumenterar för att ta bort läxor av något slags jämlikhetssträvan, eftersom risken är stor att det blir en särskild grupp elever som söker sig till läxfria skolor – just de personer som mest skulle behöva en skola som faktiskt ställer krav. Repetition är kunskapens moder. Den uppenbara risken med att ta bort läxor är att eleverna helt enkelt lär sig mindre.

Läxor är ingen separat sidoverksamhet som lärarna tvingar sina elever till för att plåga dem. Läxor ges som en naturlig del av undervisningen och förbereds och följs upp i klassrummet. Då är de mycket effektiva och bidrar till bättre inlärning. Dessutom bidrar de till att hjälpa ungdomar att skapa studievanor och att organisera sig. Då förbereds de för högre studier. Lite tillspetsat rosenskimrande kanske man också kan säga att de förbereds för livet, och det ligger faktiskt något i det.

Det kan också påpekas att traditionella läxor med läxförhör inte ska ses som en disciplinerande rest från den tidens skola som kan ses i Alf Sjöbergs ”Hets”. Faktum är att svaga elever genom enklare läxor och läxförhör ges en chans att visa att också de, med en begränsad plugginsats, kan få många poäng på ett test. Detta kan stärka deras självförtroende. Skickliga lärare använder läxor på olika sätt med olika syften i olika grupper. 

”Läxor” kan för övrigt betyda många saker, allt från traditionella glosläxor och matteuppgifter, till intervjuer med bekanta eller referat av en händelse på fritiden, till varianter som snarast är prov, som inlämningar och hemtentor. Kanske bör man därför snarare tala om hemuppgifter, som är ett mindre laddat ord. Exakt vad som åsyftas i debatten är ofta oklart. Ska allt hemarbete förbjudas? 

Tillfälliga politiska majoriteter bör knappast detaljstyra lärares arbete och bestämma huruvida de ska kunna ge eleverna hemuppgifter. Eller ska landstingspolitikerna börja bestämma vad läkarna ska ordinera sina patienter? Sådana här idéer bryter direkt med det löfte som politiker tvärs över det politiska spannet gett: att lärarprofessionen ska ges mer autonomi och tillit från samhället, eftersom det gagnar eleverna. Pedagogiska frågor bör hanteras av den pedagogiska professionen.

Reagera på inlägget:

Sidor