Annons

Vi måste värna den professionella friheten

”Skolan är till för eleverna. För att verksamheten ska kunna fungera måste lärare och studie- och yrkesvägledare ha goda villkor. Samhället måste ha tillit till skolans professioner och professionernas bedömningar och beslut måste alltid stå över skolmarknadens nycker. Lärare och studie- och yrkesvägledare måste vara autonoma i sin yrkesutövning. De måste utifrån sina professionella bedömningar få fatta beslut om de insatser som eleverna behöver.”

Så inleder förbundsstyrelsen sin utbildningspolitiska proposition till kongressen 2020. Detta är målet, så här vill vi att det ska vara. Propositionen sätter en tydlig agenda för förbundet och visar vad vi vill uppnå. Lärare måste ha bestämd undervisningstid och tid till för- och efterarbete måste garanteras. Det är ett mödosamt arbete, men vi måste få våra motparter att förstå detta.

Lärares arbetsbelastning måste minska, vilket kan ske på flera sätt. Dels genom att bestämma lärares undervisningstid, dels genom att andra yrkesgrupper än lärare gör sådant som lärare inte ska ägna sin tid åt.

Reglerna för extra anpassningar och särskilt stöd måste förändras. Vi måste få regeringen att förstå att dagens system inte fungerar. Både elever och lärare blir åksjuka i den ändlösa karusellen av extra anpassningar. Lärare måste få en förskrivningsrätt av speciallärarstöd till eleverna.

Politiker, tjänstemän, föräldrar, ja hela samhället måste börja lita på oss lärare! Vi har en lång akademisk utbildning och en massa erfarenhet. Nu ser Skolverket över vilka arbetsuppgifter som lärare enligt författningarna måste göra, för att på så sätt identifiera vilka uppgifter andra yrkesgrupper kan göra i skolan. Vid en första anblick kan detta låta bra, men det är otroligt viktigt att vi står upp för lärarprofessionen. Vi lärare vet vad vårt uppdrag är och vad som behöver göras. Ge oss professionellt friutrymme och rätt förutsättningar för uppdraget så löser vi det.

Precis som lärarna behöver studie- och yrkesvägledarna en bättre arbetssituation och ökad autonomi i sin yrkesutövning. Men för att det ska fungera krävs tydliga ramar för uppdraget. Ett tak för antal elever att vägleda måste införas. Detta är i dag helt oreglerat och kvaliteten i vägledningen har lämnats vind för våg av huvudmännen. Det är dags att detta styrs upp med centrala riktlinjer. Målsättningen måste också vara att varje studie- och yrkesvägledare inte ska behöva dela sin tjänst på flera skolor. På sikt måste en syv-legitimation inrättas.

Vi vann en stor delseger när studie- och yrkesvägledningen i grundskolan utreddes, men utredningen gick inte alls så långt i förslagen som vi hade velat se. Examenskrav i skollagen för anställning som studie- och yrkesvägledare är ett första viktigt steg vi vill ta.

Alla elever ska mötas av höga förväntningar och utmanas att nå randen av sin förmåga. Detta gäller alla elever, oavsett vilken bakgrund de har eller var i landet de bor. Skolan ska vara likvärdig och ha en kompensatorisk effekt. Skolan ska präglas av ett tydligt kunskapsfokus och starka bildningsideal. Eleverna ska få professionell studie- och yrkesvägledning och alltid utbildas av kunniga och legitimerade lärare som har tid att förbereda och genomföra högkvalitativ undervisning.

Då måste vi ha starka lärar- och studie- och yrkesvägledarprofessioner.

Åsa Fahlén, ordförande Lärarnas Riksförbund
Ledare i Skolvärlden #2 2020

Reagera på inlägget:

2020: Ett år av handling – inte prat

Nu när vi kliver in i ett nytt årtionde hoppas jag att alla lärare och studie- och yrkesvägledare gör det med råg i ryggen. Vi ska vara stolta över att ha lyckats vända de nedåtgående kunskapsresultaten i Pisa i rätt riktning. Jag vet att vi lärare och syv-are kämpar stenhårt för våra elever och det är roligt att se att det hårda arbetet ger utdelning. 

År 2020 kommer, precis som varje nytt år gör, med en rad tuffa utmaningar. Det är utmaningar som kräver att vi i Lärarnas Riksförbund gemensamt och fullt ut engagerar oss. Det finns ett stort arbete att göra innan vi har en likvärdig skola som inte sviker de svagaste, och innan våra medlemmar är rätt värderade och har rätt förutsättningar. Så låt oss kavla upp ärmarna och kraftsamla för skolan och för hela förbundets bästa.

Förra året präglades av nedskärningar i skolan, runtom i landet. Antagligen har vi bara fått försmaken av dem. Under 2020 måste vi ta kampen för att få kommunerna att överge sina nedskärningsplaner som riskerar att ytterligare urholka likvärdigheten och dra undan mattan för den positiva kunskapsutvecklingen.

På kort sikt behövs det nu snabba statliga tillskott till skolan. Sedan måste det till en hållbar och långsiktig lösning som avslutar de irrfärder som den svenska skolan sedan trettio år befunnit sig i. 

Att staten tar över ansvaret för svensk skola kommer förstås inte med ett trollslag kunna lösa alla problem, men det är en alldeles nödvändig förutsättning för att skolan ska kunna bli mer likvärdig i hela landet. Det är glädjande att det börjar röra på sig i rätt riktning. Då menar jag januariavtalets punkt om ett beslutsunderlag för statlig skola, liksom att två statliga utredningar snart ska lämna slutrapporter med förslag på hur staten ska kunna öka sitt ansvarstagande för grundskolan och för gymnasieskolan.

Men vi är långt ifrån nöjda. Den riktigt stora utmaningen blir att få till politiskt agerande. Det är nog med utredningar som blir hyllvärmare. Det är nog med vackra ord om hur viktigt det är att satsa på skolan. För ord betyder väldigt lite om de inte leder till politisk handling. 

Så om jag får önska mig något av det nya året, önskar jag att 2020 blir ett år som präglas av politiskt mod som leder till handling och förändring i rätt riktning. Lärarnas Riksförbund kommer att jobba hårt för fortsatt genomslag för våra tankar om hur svensk skola ska förändras och utvecklas. 

Arbetet för ett ännu starkare förbund tar inte heller paus. Nu är det fyra månader kvar till kongressen och förberedelserna inför den är i full gång.  Kongressen är Lärarnas Riksförbunds högsta beslutande organ och hålls vart fjärde år. Den är viktig på många sätt. 

Den beslutar om förbundets långsiktiga mål, det vill säga färdriktningen i framtiden. Det handlar om förbundets strategiska utveckling, vart vi siktar, hur vi ska ta oss dit och vilken ledning som ska driva arbetet framåt. Så vi har onekligen börjat på ett spännande år, både för skolan och för Lärarnas Riksförbund.  

Välkommen att följa med på den resan!

Åsa Fahlén, ordförande Lärarnas Riksförbund
Ledare i Skolvärlden #1 2020

Reagera på inlägget:

Likvärdighet kräver statlig skola

Det är mycket glädjande att svenska 15-åringar nu presterar över OECD-genomsnittet inom alla tre ämnesområden som Pisa undersöker, men den bristande likvärdigheten fortsätter dessvärre att vara ett stort och allvarligt problem.

Kritik mot den svenska skolans bristande likvärdighet har återkommit i ett flertal tunga OECD-rapporter de senaste åren. En av dem, ”Equity in education” (Likvärdighet inom utbildning), visade i fjol att bristande likvärdighet är ett problem för skolsystem runt hela världen men att Sverige ligger sämre till än genomsnittet. OECD:s utbildningschef Andreas Schleicher skrev då i förordet att ”postnummer är alltjämt det bästa underlaget för att förutspå kvaliteten på en elevs framtida utbildning.” En dystrare sanning får man leta efter.

Det är ett oerhört stort nederlag för Sverige att vi inte lyckas kompensera för elevers olika socioekonomiska bakgrund. Resultatskillnaderna ökar. Även OECD antyder att vi måste ta tag i detta, annars är vi illa ute.  

Den 8 december för exakt 30 år sedan tog Sveriges riksdag, trots intensiva protester, ett beslut som startade en utveckling som inte gynnat svensk skola. Kommunaliseringen av skolan i kombination med ett skolvalssystem som förstärker boendesegregationen har gjort att Sverige har hamnat i en svår situation. Och det är svårt att stoppa tillbaka anden i flaskan när man väl har släppt ut den. 

Vi i Lärarnas Riksförbund vet att en mer likvärdig skola kräver statlig finansiering och statligt ansvarstagande. Det lokala ledarskapet räcker inte för nationell likvärdighet. Vi har länge varit ensamma om att kämpa för det, men januariavtalets punkt om att ta fram ett beslutsunderlag för statlig skola visar att det börjar röra på sig.

Men i väntan på detta börjar jag bli otålig. För just nu hotas skolan av nedskärningar i ett stort antal kommuner. Tre av fyra kommunala skolchefer uppger till Sveriges Radio att det blir besparingar på skolan nästa år. Så här kan det inte fortgå.

När jag åker runt i landet berättar medlemmar och ombud om konsekvenserna, både för den egna arbetsmiljön och för elevernas möjligheter att få en god och kompensatorisk skolgång. Nedskärningarna måste stoppas! I väntan på statlig skola måste staten skjuta till mer resurser till kommunerna. Därför har vi bland annat krävt att en statlig skolakut ska inrättas.

Skolvärlden presenterar en undersökning om tystnadskultur, alltså när lärare undviker att kritisera sin arbetsgivare eftersom de är rädda för repressalier. Det visar sig att varannan lärare upplever att det råder en tystnadskultur på den egna skolan. Åtta av tio lärare är rädda för att eventuell kritik ska påverka deras lön. Mer än fyra av tio lärare har faktiskt upplevt att de blivit straffade för att de kritiserade verksamheten. Det är fullkomligt oacceptabelt! Det borde vara självklart att man har rätt att berätta om vilka förutsättningar man ges att göra sitt jobb. 

I grunden handlar även detta om ett politiskt misslyckande. Återigen kommer vi in på det faktum att en dysfunktionell styrning av skolan, där kraven ökar parallellt med att resurserna minskar, skapar rädda organisationer. Uppdrag och förutsättningar måste gå hand i hand för att skolan ska lyckas med sitt viktiga uppdrag.

Åsa Fahlén, ordförande Lärarnas Riksförbund
Ledare i Skolvärlden #10 2019

Reagera på inlägget:

Allt är inte nattsvart för svensk skola

I tider av lärarbrist målas det upp en bild av att ”ingen” längre vill bli lärare. Verkligheten är dock inte fullt så dyster. Intresset för lärarutbildningar är faktiskt det högsta sedan 2012! 

Det är Universitets- och högskolerådets nya antagningsstatistik som visar att söktrycket till lärarutbildningarna har ökat kraftigare än för övriga högskoleutbildningar totalt. Antalet examinerade har också ökat samtidigt som vi ser att många lärare som lämnat yrket nu kommer tillbaka, liksom att intresset för att karriärväxla ökar. 

Även om vi skulle behöva många fler för att mota lärarbristen, gläds jag åt den statistiken. Den visar att loppet på intet sätt är kört när det gäller svensk skola. Det finns oerhört många människor som vill bli lärare. Och konstigt vore det annars. 

Det är få yrken förunnat att varje dag kunna påverka unga människors framtid på ett så påtagligt och konkret sätt som läraryrket gör. Vi måste nu vårda denna positiva trend och göra mer för att ännu fler ska vilja bli lärare och stanna i yrket. De nedskärningar på skolan som nu genomförs riskerar att dra undan mattan för den positiva trenden – och den utvecklingen måste stoppas!

En annan statistik att glädjas åt är att Lärarnas Riksförbund växer stadigt och den senaste tiden har vi sett ett starkt tillflöde av nya medlemmar. Jag vill önska alla varmt välkomna och samtidigt tacka för allt fackligt engagemang! 

Medlemsökningen gör naturligtvis att förutsättningarna att bedriva framgångsrikt fackligt arbete ökar. Fler engagerade medlemmar gör större skillnad och tillsammans ska vi forma förbundet så att det blir det bästa för våra medlemmar. 

En av frågorna som vi måste fortsätta driva på i rätt riktning är lönefrågan. För trots att det även här har skett en förbättring under senare år är läraryrket fortfarande i dag ett av få yrken med en negativ livslön.

skolvärlden.se och i senaste numret av magasinet kan du läsa om Lärarnas Riksförbunds stora löneundersökning ”Lärare behöver ett lönesystem byggt på meriter”. Den visar att det finns stora problem med lärarnas lönebildning. Förutom att lärare är förlorare i ett livslöneperspektiv, premieras erfarenhet för dåligt och det finns på många håll stora oskäliga skillnader i vad lärare tjänar. 

Vår rapport visar bland annat att lärare i grundskolans senare år och i gymnasieskolan har haft sämst löneutveckling. Det har skett en marginell återhämtning under senare år, inte minst tack vare hårt fackligt arbete, men ännu är det alltså inte tal om en uppvärdering, bara en återställare.

År 1996 överfördes samtliga grundskole- och gymnasielärare från tarifflönesystemet till ett system med individuella och differentierade löner. Det har inte fungerat och kommunerna och friskolorna har brustit i sitt ansvar som arbetsgivare.

Vi på Lärarnas Riksförbund vill se ett lönesystem där lönen kan härledas till individers erfarenhet, skicklighet och formella meriter. I vår lönerapport ges ett förslag till ett sådant system. 

Vi lärare är värda bättre!

Åsa Fahlén, ordförande Lärarnas Riksförbund
Ledare i Skolvärlden #9 2019

Reagera på inlägget:

Ett envist arbete för utbildning ger resultat

Framgångsrikt opinionsarbete kräver långsiktighet och envishet. Det vet Lärarnas Riksförbund. Vi började driva frågan om lärarlegitimation 1992 – i dag är det ett krav för att få en fast anställning. Sedan kongressen 2008 har vi verkat för statligt ansvar för skolan – nu har våra krav fått fäste och ska utredas av regeringen. Vi har också under decennier, sedan 1980-talet faktiskt, drivit kravet på en tioårig grundskola. Det är därmed en stor seger att de första stegen nu tas i regeringens budget för att göra den möjlig.

Det är således dags att lämna diskussionen om för- och nackdelar med en tidigare skolstart. Kraften måste i stället läggas på att se till att reformen genomförs på ett sätt som gör den framgångsrik. Det förutsätter att politikerna inser att reformen inte är en gratis ”quick-fix”. För att enbart legitimerade lärare ska ansvara för och utföra undervisningen i det nya fyraåriga lågstadiet krävs det omfattande insatser och därför måste tillräckligt med medel avsättas – det vill säga på en helt annan nivå än de 190 miljoner som regeringen utlovat för 2021. Här pratar vi både om fler lågstadielärare och fler speciallärare.

För trots att det verkar finnas en vilja, blev regeringens budget tyvärr en kalldusch för skolan. Jag menar inte att det saknas satsningar, men de var långt ifrån tillräckliga satt i relation till kommunernas stora underskott. Att verkligheten ute på skolorna kommer att bli ännu tuffare går bara inte, för gränsen är faktiskt redan nådd. Jag har på nära håll mött de drastiska effekterna av nedskärningarna i skolan på de resor jag under hösten genomför runt om i landet. Det är oroade elever, lärare, fackliga ombud och skolledare som berättar om de allvarliga konsekvenserna av ”effektiviseringar” och besparingar.

Dessutom har jag mött pressade och närmast förtvivlade kommunstyrelseordföranden som brottas med att få den kommunala budgeten att gå ihop och kunna tillhandahålla den välfärd som kommunen är skyldig att stå för. Det är nu uppenbart för mig att landets lokala skolpolitiker inte ens själva tror på kommunernas förmåga att klara av att finansiera skolan. En majoritet av de kommunala skolpolitikerna menar rentav att likvärdigheten i skolan skulle förbättras om staten tog över finansieringen.

Skolan måste skyddas från de brutala nedskärningarna som väntar. Detta kan bara göras genom att regeringen tar sitt ansvar och ser till att januariavtalets intentioner vad gäller att ta fram beslutsunderlag för statligt huvudmannaskap för skolan skyndsamt blir verklighet. Att skolans finansiering snarast flyttas från kommunerna till staten är helt avgörande för hela landets framtid. Uppdrag och förutsättningar måste gå hand i hand.

Att ha en likvärdig och högkvalitativ skola i hela landet är också en förutsättning för att kunna ta oss an den största framtidsfrågan, klimatet. Denna viktiga fråga ställer krav på oss alla, givetvis även på Lärarnas Riksförbund. Vi har därför arrangerat en digital manifestation där lärare har fått dela med sig av sin klimatundervisning och visa vilken skillnad lärare gör för klimatet. Utbildning är nyckeln till att nå en hållbar utveckling och vårt arbete tillsammans med alla ungas engagemang kan göra skillnad på riktigt.

Åsa Fahlén, ordförande Lärarnas Riksförbund
Ledare i Skolvärlden #8 2019

Reagera på inlägget:

Sidor