Annons

Vill du ha för trånga skor på dig?

På idrotten har jag haft en elev i ettan som har deltagit sporadiskt på idrotten. Vi har haft en massa strul kring skor och strumpor. 

Eleven har vägrat att ta på sig skor och vill inte ta av sig strumporna. Våra golv är så hala i idrottshallen att det går inte att delta om man inte har skor eller är barfota. Det har blivit en säkerhetsregel jag inte kan tumma på, även fast jag skulle vilja. 

Eleven har deltagit sporadiskt med skor men ofta försökt att gömma att hen har strumpor. Eleven älskar idrotten egentligen, sånt kan man se, så hen försöker med alla medel och knep för att jag inte ska se att det springs i strumplästen. 

Jag har kunnat känna mig irriterad. Så många gånger jag får säga till, varför lyssnar eleven inte på mig? Varför gör hen inte som jag säger? Det händer att skorna åker på. Men lika snabbt åker de av igen när jag har gått iväg. Så nu när jag hade lite extra energi själv tänkte jag ta itu med det här dilemmat. Vad är anledningen till att eleven inte vill ha på sig sina skor?

Jag pratar med eleven och frågar om skorna.

– Ska du inte ta på dig dina skor?

– Neej, jag vill inte ha skor!

Eleven springer iväg i salen. Jag lunkar efter.

– Varför vill du inte ha dina skor? frågar jag.

– Jag vill inte ha skor!

– Okej, men är det något fel på dina skor, passar dom inte?

– Nej, dom är för små!

Det är som en blixt från klar himmel som slår ned i min tankeverkstad. För små skor. Klart man inte vill ha på sig det. De gör ju ont. Och här har jag försökt lektion in och lektion ut att pracka på eleven att sätta på skor. Ja, till och med tvingat. Eleven har slingrat sig ut, försökt hitta lösningar för att kunna göra det hen faktiskt tycker om – att idrotta.

Eleven har bara velat delta på idrotten. Jag hade inte ens tänkt tanken. 

Jag letar bland låneskorna och tar fram ett par jag tror kan passa.

– Här testa dom här!

– Nej, inte skor med knäppe. Knytskor!

– Ah, knytskor! Absolut, vi ser vad vi har. Vill du komma och hjälpa mig hitta ett par bra?

Vi letar bland låneskorna tillsammans. Jag har ett skåp som är fullt med skor som glömts kvar genom åren. De fräschaste har vi valt att spara för att kunna erbjuda elever som inte har eller har glömt skor. Man vet aldrig vilken socioekonomisk situation ett barn befinner sig. Att ge valmöjlighet när en annan ram (hala golv) ställer så höga krav ser jag som en absolut nödvändighet. Alla elever som vill ha skor ska få möjlighet till det. 

Det var viktigt att det var knytskor och inte knäppe. Till slut hittade vi ett par som var bra och accepterades.

Eleven vill knyta själv. Skorna åker på, knytna och redo för motorikbanan. Eleven spurtar ut och kör stenhårt hela lektionen igenom. Glad elev – och lärare – deltog för fullt.

Jag kan tänka mig att i den här elevens värld fanns det bara en av- och påknapp. Antingen tvingas ha för små skor, eller inte delta alls. En knapp som jag inte hade identifierat. Men världen är sällan så svart och vit som vi tror. Det är min roll att kunna identifiera där kontraster saknas och skänka färger till detta svartvita fält för att ge elever möjligheten att kunna delta.

För mig är det att anpassa undervisningen.

För egentligen ligger det en fullt rimlig anledning bakom. Vill du ha för trånga skor på dig?

Reagera på inlägget:

Nästan all skolfrånvaro börjar på idrotten

Nästan all skolfrånvaro börjar på idrotten. Det berättar Håkan Larsson, docent i pedagogik på GIH och författare av boken ”Idrott och hälsa igår, idag, imorgon” under kommunens fortbildning för idrottslärare.

Larsson lyfter upp att detta kan bero på ett flertal faktorer. Bland annat att kunskapsämnet idrott och hälsa fortfarande är starkt påverkat av elitverksamheten och tillåter denna att färga och påverka verksamheten. Det kan leda till ett obehag för elever att inte lyckas på idrottslektionerna.

För vad innebär det egentligen att lyckas på idrotten? Det är en komplex fråga med många svar. Det kan innebära att prestera väl motoriskt på ett moment, resultatbaserade tillfällen som att göra mål eller hoppa långt till att innebära att eleven gjort sitt allra yttersta och försökt.

Larsson berättar även att idrottsläraren ofta är otydlig och abstrakt i sin återkoppling till eleven. Det kan vara en förklaring till en ytterligare aspekt Larsson lyfter där forskning visat att elever tenderar att inte förstå vad de ska lära sig på lektionen. Förstår man inte vad som förväntas av en och vad man ska göra är det givet att det skapar en otrygghet. Och vad gör vi människor när vi känner oss otrygga? Vi försöker ta kontrollen, fly eller spela döda (läs: blir likgiltiga).

Larsson poängterar också att ämnet ofta har för korta progressioner i kvalitativa moment som gör att eleverna upplever att de redan måste kunna och klara av lektionsinnehållet innan det börjat. För de ges inte möjligheten att utforska, träna på samt utveckla sin förmåga kopplat till stoffet.

Det finns mycket att tänka på som kan förklara varför en skolfrånvaro börjar på idrotten. En annan aspekt om problematiken kring närvaron på idrotten som jag vill lyfta är ramfaktorerna.

Idrottsundervisningen skiljer sig från ordinarie klassrumsundervisning. Lektionsstrukturen tenderar att se annorlunda ut, men det som främst sticker ut är tiden före och efter en lektion. Eleverna har förväntningar på sig att byta om före, ofta duscha, samt byta om efter en lektion. Denna omklädningssituation kommer med en problematik som jag tänker bemöta här med förslag hur man kan få eleverna att känna sig mer trygga.

I våra omklädningsrum har vi börjat sätta upp en hel del pyssel. Varför gör vi så? Jo, för att skapa trygghet.

Vi delar in omklädningsrummet i två delar: skidlängan, där ett par riktiga skidor ska upp

och bollhyllan, där fina bollar ska hänga.

På varje sida finns det numrerade krokar, 1–20. Det gör att en elev alltid vet sin plats. Det medför också att varje elev per automatik får tillräckligt med utrymme.

Det ser kanske inte mycket ut för världen. Förhoppningen är att det ska skapa en trygghet för våra elever att ha sin egen plats att gå till, att slippa tänka på var man ska hänga eller bredvid vem. En sådan liten sak kan göra att man orkar komma till idrottslektionen och delta. Kanske finner man även rörelseglädjen. Det är inget som är säkert men en förutsättning för att göra det är att man är där.

Det finns mycket som behöver bemötas kring skolfrånvaron och i synnerhet att idrotten står som syndabock för det mesta. Jag anser att det viktiga är att vi tar denna indikation på allvar och börjar jobba för att göra idrotten tillgänglig, stort som smått.

En nyckel är att se eleven och försöka förstå, på ett empatiskt och respektfullt sätt, dennes bekymmer. Då har man kommit en bra bit på vägen. Ofta finns det små saker som leder till essentiella förbättringar och klarar man inte av att bemöta dessa själv finns det säkerligen de i ens närhet som har rätt kompetens.

Som exempel har alla bilder och vimplar i detta inlägg skapats av min kollega Emma Silver. Hon är fantastiskt duktig på att skapa tillgänglighet i skolan genom bland annat bildstöd och hennes undervisning grundas på en värme och kärlek till eleverna. För de som vill följa hennes arbete går det att göra på instagram: froken.silvers.klassrum. Jag rekommenderar även de som är intresserade av hur idrottsämnet tagit form, var vi befinner oss och är på väg att läsa Håkan Larssons bok ”Idrott och hälsa igår, idag, imorgon”.

För vi måste förstå var vi kommer ifrån och var vi befinner oss för att kunna ta reda på vart vi ska.

Reagera på inlägget:

Passa, heja på, driv – och ta plats

Skolorna har startat här i Umeå. Det är pirriga magar och springiga ben som befolkar skolorna. Själv har jag en som börjar tvåan och en som börjat trean i år. Den yngre är en flicka och den äldre är en pojke. Något som förstås lätt blir avgörande för deras framtida val och förutsättningar.

Båda har sedan de var relativt små ägnat sig åt sport. Det började med dans, blev sedan gymnastik och nu är det fotboll på somrarna och basket respektive innebandy på vintrarna.

När de var små och skulle börja i sina bollsporter var båda två nervösa och hade ganska dålig koll. Såklart, de var ju kring fem/sex år. Ingen av dem hade någon aning om hur de skulle passa, eller än mindre skjuta mål. Men så hände något ganska snart. Min son började ägna rasterna på skolan åt att spela fotboll eller innebandy, tillsammans med sina killkompisar. Min dotter tittade på, tillsammans med sina tjejkompisar, eller gick och gjorde något annat.

Könssegregerade miljöer

Som de flesta av oss vet är skolgårdar ganska tuffa miljöer. Det är mycket att förhålla sig till om man vill passa in. Skolgårdar är dessutom tämligen könssegregerade. Sonen lärde sig tidigt att vara med i sporten, dottern att titta på, eller göra något annat. Och de är tillsynes nöjda med det.

Tillbaka till fotbollsträningen. Där kommer den ena av dem ganska snabbt att bli allt duktigare. Han utmanar sig själv på träningarna genom att driva och dribbla. Ta plats och skjuta. Hon väljer att fortsätta passa bollen. I och för sig inte rakt ut i ingenstans, som tidigare. Men ändock, i stort sett direkt bollen landar vid fötterna för hon den vidare till en lagkamrat. Hon är dessutom en ivrig påhejare av de andra.  

En spelare som alltid passar vidare är kanske en god lagspelare, men får inte möjlighet på att själv träna på att dribbla och driva den framåt. Hon tränar inte på att ta plats på plan och våga skjuta mot mål. Således blir det ju svårt att knäcka koden för själva spelandet. Det blir en balansgång mellan att passa, heja på, driva och ta plats.

En balansgång

Att använda sportmetaforer är kanske uttjatat, men detta passar verkligen in på själva livet. Livet handlar ofta om denna balansgång. Att heja på andra och att delta själv. Vi som vuxna lärare i skolan – oavsett årskurs, måste nog hjälpa våra elever med detta. Vissa behöver träna på att driva framåt och ta plats. Att delta. Andra behöver träna på att stanna upp, se sig om, passa till någon annan och heja på.

Så till alla klassrum, skolgårdar och spelplaner, nu när skolorna kommer igång. Se till att peppa alla att delta, oavsett kön. Inte bara med ord, utan också genom att strukturera raster och lektioner så alla får prova på. Se till att lära vissa stanna upp, se sig om, passa och heja på. Inte bara med ord, utan också genom att strukturera raster och lektioner så alla får prova på. Låt det finnas en genusmedvetenhet kring både klassrumssituationer och raster. Hjälp barnen prova på många olika saker. Hjälp dem bryta begränsande normer.

Det som är viktigt är att aktivt och systematiskt arbeta för att det faktum oavsett om ett barn är en flicka eller pojke, eller något annat, ska inte könstillhörighet styra deras chanser och förutsättningar. Alla barn behöver verktyg för att kunna passa, heja på, driva och ibland ta plats.

Reagera på inlägget:

Första året som lärare får man inte le

Relaterat

Jag har stött på liknande argumentationer tidigare. Första tiden med en ny grupp ska man vara fyrkantig och konsekvent. Kort och koncis.  Att hålla sin kontakt till eleven professionell så man inte blir för mycket kompisar. Annars blir det svårt att hålla ordningen i undervisningssalen. Man behöver vara skådespelare, ryta ifrån och visa sig arg innan man själv kommit till den nivån för att markera.

Saken är den att jag vet att detta fungerar. Jag ryter till ibland när jag måste få uppmärksamheten, ibland låter jag väldigt arg och förbannad. Då blir det riktigt tyst och eleverna spänner sina ögon mot mig. Jag har fått beskrivet från andra att jag kan gå från 0 till 100 och sedan tillbaka till 0 igen.

Jag har sett goda exempel under min VFU (verksamhetsförlagd utbildning) under min studietid. Jag har även sett goda exempel på detta från militären. Om det där hårda befälet som aldrig log, som inte var rädd för att ge en känsla av obehag för grupp eller individ som inte lyckats lösa uppgiften. Ett av mina starkaste minnen från militären är dessutom när jag fick beröm av detta befäl i storforum. Ett befäl som aldrig ger beröm. Tror inte jag har varit så lyrisk i mitt liv tidigare.

Men jag fungerar inte så. Jag vill att det ska finnas en positiv atmosfär i min idrottshall. Jag hatar när den enda metoden jag har är att höja rösten och ryta till bestämt. Hejlskov skulle benämna detta som att man når sitt metodtak.

Jag vill inte leda mina grupper med rädsla. För jag vet hur den känslan känns hos en själv. Det var den känslan som gjorde att jag inte ville gå till idrotten när jag gick i lågstadiet. Jag vill kunna bemöta elevens bekymmer och behov och då tror jag att man måste våga knyta en bra relation till varandra.  

Ändå så händer det att jag höjer rösten och markerar. Kanske hade det varit bättre ifall eleverna hade den respekten för mig som lärare, att de vet att det blir jobbigt för dem om de inte lyssnar. Det jag funderar kring är ifall det jobbiga måste vara präglat av känslor, går det inte att påvisa konsekvenser på ett annat sätt. Måste jag skrika åt eleverna för att de ska lyssna på mig?

Jag vill ändå tro att det går att skapa en tydlig ram och dessutom ha en god relation med eleven. Att vara konsekvent måste inte kopplas till en känsla utan snarare till tydlighet. På gruppnivå tror jag det är svårare att göra en konsekvensanalys som omfattar alla elevers perspektiv så de känner sammanhang. Där kanske det är en tidigare tydligt kommunicerad ram som behöver präntas in. Gärna framtagen i samspel med eleverna. För att sedan på individnivå bemöta eleven genom att reda ut situationen tillsammans:

”Vad var det som hände?”

”Jag tänker, om du gör så här blir det den här konsekvensen, Kan jag göra något annorlunda som hjälper dig? Finns det något i vår gemensamma struktur vi kan ändra på?”

Problemet jag upplever som idrottslärare är att elevernas struktur ofta tas med från klassrummet. Finns en god struktur där brukar det även kunna fungera bra i idrottshallen. Är strukturen otydlig i klassrummet blir det ofta även oreda i idrottshallen.

Mina grupper träffar jag så lite som 40 minuter, två gånger i veckan. Så hur stor möjlighet har jag att påverka denna gruppdynamik på den tiden? Måste jag förhålla mig till den metodiken de redan känner till, även fast den inte stämmer överens med min ledarstil?

Miljön som vi lärare kan befinna oss i kan sätta så höga krav på vår förmåga att det ibland inte går att förhålla sig till bättre metoder än de som är nedärvda. Dessutom finns ramar vi behöver förhålla oss till som gör att våra metoder helt enkelt inte fungerar fullt ut. 

I många fall kan man förbättra och förfina sitt ledarskap men någonstans finns en gräns för min kapacitet. En gräns där mina inlärda, pedagogiska metoder med stöd från aktuella teorier och forskning kommer övergå till nedärvda metoder laddade med känslor.

Första året som lärare får man inte le. Min förhoppning är att skolan framöver ändrar riktning och lyckas förkorta detta år snarare än att förlänga det.

Relaterat

Reagera på inlägget:

Skolans otryggaste plats

Relaterat

Som idrottslärare bland de yngre åldrarna får man ofta möta elevers bekymmer kring idrotten.

”Måste man duscha idag?”

”Jag blev inte ens svettig”

Eller ”jag har glömt mina kläder, måste jag vara med?”.

Vad är det egentligen som ligger bakom dessa bekymmer som eleverna lyfter? Jag tror det har att göra med skolans otryggaste plats – omklädningsrummet.

Det lever fortfarande kvar en jargong att en människa behöver utsätta sig för jobbiga situationer för att övervinna dem. Att tvinga in en person med fobi för spindlar in i ett rum med dessa kommer inte göra personen mindre rädd för spindlar. Detta är således en sanning med modifikation. För att övervinna en rädsla behöver den mötas stegvis i en trygg miljö.

Ändå hävdas det fortfarande att barnen måste utsättas för dessa omklädningssituationer för att det är så det ser ut i verkligheten. Det här tycker jag är ett felaktigt argument, för det ser inte ut så i verkligheten. Förutom att jag upplever att det är få vuxna som duschar på träningslokaler upplever jag även att det är få vuxna som byter om. Detta görs istället innan hemma, och varför är det så?  Kanske kan det vara så att personen som inte bytte om på gymmet har jobbiga minnen från barndomen. Kanske är det så att hemmet upplevs som en trygg miljö medan gymmet inte gör det.  Men de vuxna som byter om i offentliga omklädningsrum är förhoppningsvis säkra på sig själva, och har sluppit bli exponerade i jobbiga omklädningssituationer som barn.

Själv kommer jag väl ihåg omklädningsrummen under min tid på högstadiet. Som kille, lätt överviktig utan att ha kommit in i puberteten, blir det en känslig fråga att visa sig naken inför andra. Det var även det enda alternativet vi hade på min skola, trots att det fanns duschbås.

De tre alternativen som fanns var ganska enkla. Antingen var du först in i duschen, sist in eller så struntade du i att duscha.

De flesta av oss behövde duscha efter idrotten, de flesta av oss ville. Men klimatet tillät det inte, för att exponera sig själv som tonåring är ingenting man bara gör. Det blir en jobbig situation för någon som älskar att röra på sig. Frågan jag ställde mig själv var ofta hur mycket jag kunde ta i och fortfarande inte behöva duscha, något som ibland hämmade den fysiska aktivitet jag behövde.

När man vill poängtera och hårdra brukar militären kunna användas som referens då den i många fall går åt ett mer extremt håll och visst, det finns exempel att hämta från den verksamheten för detta syfte.

Jag minns ett tillfälle från min värnplikt då vi skulle tvätta oss ute i fält genom att bada i en sjö. Tydliga instruktioner fanns om hur det skulle gå till. Inga kläder, tillsammans med sin stridsparskamrat och max djup upp till knäväcket. När tvagningen var klar skulle man anmäla sig till ett befäl som skulle se till att man var ren.

Men trots att dessa exempel finns är även försvarsmakten tidig med att slussa ut det gemensamma duschandet. De hygienbaracker jag besökt nyligen har fått skiljeväggar men inte bara det, många har även fått låsbara dörrar.

Sen kommer förmodligen den viktigaste poängen av dem alla; finns det belägg för obligatorisk dusch och ombyte i läroplanen? Vi kollar vad skolinspektionen skrev i sin rapport 2012:

”I de fall skolor inte erbjuder eleverna tillräckligt med undervisning, handlar det i de flesta fall om att skolorna räknar in aktiviteter i undervisningstiden som enligt skollagen inte kan ses som undervisning. Det är till exempel inte ovanligt att ombyte inför och dusch efter lektionen räknas som undervisning.

Det är viktigt att peka på att dusch och ombyte kan vara en del av undervisningen. Men detta kräver att skolan utför dessa aktiviteter inom ramen för skollagens definition av undervisning och utgår från innehållet i kursplanen för idrott och hälsa. Vid de observerade tillfällena var dock detta inte fallet, utan dusch och ombyte leddes inte av någon lärare och saknade koppling till kursplanen.” (Skolinspektionen, 2012, ss. 10-12)

Enligt skolinspektionen ska dusch och ombyte vara lärarledda aktiviteter för att de ska kunna kopplas till undervisningen. Dessutom ska det återfinnas en tydlig koppling till kursplanen. Det gör att dessa blir svårmotiverade som obligatorium kring undervisningen. Påverkar det en elevs betyg ifall hen inte skulle duscha? Ifall eleven då ifråga kan redogöra för när man bör duscha, varför och hur ofta – väger det praktiska momentet med att visa det tyngre än kunskapen?

Trygghetsundersökningar på skolan jag jobbar på har sammantaget visat att omklädningsrummen ligger i topp bland skolans otryggaste platser. Vilket i sig inte är så konstigt. Här ska barn, vars kroppar befinner sig i förändring, samexistera. Innan våra trygghetsundersökningar gjordes genomfördes detta även utan vuxenuppsyn.

För de yngre eleverna är det alltid viktigt att en vuxen finns nära till hands, särskilt i utsatta situationer. Det är en trygghet barnet behöver få i omklädningsrummet och frågan blir då vad som krävs för att skapa denna. Miljön på en skola ska inte vara så pass sårbar att det ska behövas en vuxen i varje omklädningsrum vid varje ombyte. 

Jag skulle hävda att skiljeväggar och draperier är bra, men inte tillräckligt. Ett draperi skapar enbart en falsk trygghet då man som barn, naken i duschen, inte garanteras full kontroll över när draperiet öppnas. När man är naken ska man ha rätt att kunna bestämma vilka som kan se en eller inte, särskilt som barn.

Att en elev lyfter sitt bekymmer med att duscha eller byta om är inte heller en självklarhet. Det bygger på att eleven har en tillit till läraren, något som kan minska med åldern, då eleven inte fått sina bekymmer bekräftade. Det gör att många elever lider i det tysta, utan att våga nämna sitt bekymmer. Oroliga för konsekvensen, att bli tillrättavisad eller att sticka ut från normen. I bra fall så kommer eleven till lektionen ändå, men är inte ombytt. Eleven kanske till och med deltar ändå. I värsta fall så kommer eleven inte alls. Denna press känner flera elever av på sin skola. En rädsla för att befinna sig i en utsatt miljö som gör att valet att inte gå till skolan upplevs som en mildare konsekvens än att behöva byta om och duscha. Det är ett problem vi bör ta på allvar.

Så tills omklädningsrummen är trygghetssäkrade kan jag inte motivera att en elev måste duscha efter idrotten. Till och med när de är trygghetssäkrade är det svårt att hitta argument som gör duschandet obligatoriskt efter en lektion. Särskilt när det finns elever med en sensorisk överkänslighet som upplever smärta vid duschning eller det faktum att många duschar för ofta som ger motsatt effekt på hygienen.

Jag motsäger inte att fysisk aktivitet bör efterföljas av en dusch, det är något jag ofta rekommenderar mina elever efter en högintensiv idrottslektion. Det jag ifrågasätter är varför denna duschning ska ske exponerat bland ett dussin andra.

Relaterat

Reagera på inlägget:

Sidor