Annons

Ge dig själv lite power!

Jag läste nyligen en artikel om coronamodet som tydligen skyndat på comforttrenden i modevärlden. Så kallat ”leisurewear” har fått designers att ta fram sportiga och mjuka plagg som får oss att känna oss bekväma i vårt hemmasittande.

Många har som bekant arbetat hemifrån senaste året och även om vi i skolans värld i hög grad är på plats så kan vi fundera lite på vad myskläder har för påverkan för både vår egen men också våra elevers del. När vi har lektioner för våra gymnasieelever som numera återigen har fjärrundervisning så blir det tydligt vilka som har rutiner och vilka som inte har det. Vissa elever har precis vaknat och ligger kvar i sängen med laptopen på bröstkorgen och andra har varit uppe, klätt på sig ”vanliga” kläder, ätit frukost och kanske till och med tränat innan de sätter sig framför datorn. Vilka tror du presterar bäst?

För egen del känner jag igen mig i att det ganska snabbt går utför. Om jag såsar omkring i pyjamasen en hel dag så kommer jag aldrig riktigt igång. Återigen är det ansträngning som gör skillnaden. Det är ju lite jobbigt att byta om och göra sig i ordning men just därför är det ju så viktigt att göra det. Väl ombytt och klar så känner jag mig direkt mer sugen på att träffa andra eller göra något aktivt. Att vara i ordning betyder ju just att vara redo.

I artikeln som jag nämnde ovan beskriver de mode som självvård, att ta hand om sitt yttre, och att det piggar upp särskilt i dystra tider. En nära vän till mig beskrev det ännu bättre. Hon sa att det handlade om ”power”, att de yttre attributen får oss att sträcka på oss och bli lite rakare i ryggen. Att kliva ur pyjamasen och klä upp oss lite gör oss piggare, stoltare och mer alerta. Självvård är mer än att vi bryr oss om hur vi ser ut eller hur andra ser på oss. Det handlar om den emotionella och psykologiska effekten av att helt enkelt ta hand om oss själva.

Amy Cuddy är en forskare som delar med sig av hur kroppsspråket formar den du är. Hon pratar en del om hur viktigt det är att ställa sig i en ”power pose” inför viktiga och avgörande möten. Rent praktiskt innebär det att du intar en ställning som får dig att känna dig stark. Kanske bredbent och med armarna i sidorna. Lite ”bring it on”-känsla. Cuddy pratar också om att vi ska ”fake it till we make it”. Om vi inte känner oss så tuffa och starka som vi vill så kan vi genom vårt kroppsspråk lura oss själva så pass att vi faktiskt blir starkare. Ett annat exempel är att le stort och brett fastän vi inte känner oss så glada. Det får faktiskt hjärnan att tro att den är glad eftersom en massa små muskler sänder signaler till hjärnan om att vi ler och när vi ler känner vi ju oss glada så då betyder väl det här att vi är glada. Och då blir vi glada.

Testa redan idag. Och är du en av oss som varje dag går till jobbet rent fysiskt så testa att klä upp dig lite till. Ansträng dig lite mer. Inför ”fancy Friday” bland dina kollegor och elever. Inspirera andra till att anstränga sig lite mer. Tänk att ha en fjärrlektion där alla elever är uppklädda lite extra och beröm dem för deras ansträngning. Jag lovar att alla kommer att se fram emot din lektion lite extra. För om ingen bryr sig varför ska vi då själva bry oss? Höj förväntningarna på dig själv och de omkring dig och sprid lite ”power” i världen.

Reagera på inlägget:

Jag vill ta vara på det nya årets möjligheter

Aldrig är väl förväntningarna så höga som på en nyårsafton? 2021: Året då jag ska använda tandtråd varje dag, röra på mig minst trettio minuter om dagen, bara äta grönsaker och helt utesluta socker ur min vardag. Jag ska bli bättre på att lyssna och ägna mer tid åt barnen. För att inte tala om vilken bra partner och vän jag ska bli. Förstående, unnande och tålmodig. Den allra bästa versionen av mig själv.

Så kommer nyårsdagen. Som en kalldusch vräker den sig över mig och får mina förväntningar att svämma över. Vadå? Hänger det på mig? Måste jag ANSTRÄNGA mig?

Hur svårt ska det vara då? Att promenera en halvtimme, tandtråda tänderna i trettio sekunder, låta bli läsken och tina broccolin? Svårt kanske det inte är men jobbigt, ja, det ligger ju lite i själva ordet ”ansträngning”. En snabb googling ger mig bland annat följande synonymer: ihärdigt bemödande, strävan, satsning, insats, svårighet och påfrestning. Men det var det ju ingen som talade om för mig när jag stod där och skålade med bubbel i glaset. Då var jag fylld av förväntan över vad det nya året skulle innehålla och hade ingen tanke på att det var jag själv som måste skapa innehållet.

Varför är det då så svårt att anstränga sig? Det är ju lättare att förstå att det är svårt att helt förvandla sig på mindre än ett dygn men varför har vi så svårt att förstå att de där små men ändå konsekventa stegen i slutändan gör så enormt stor skillnad?

Kanske är det just det tvära som får oss att tveka och känna efter lite för mycket. En ny vana kostar nämligen på. Det är inte själva mödan som är så jobbig, det är tanken på den som får oss att avstå. Hjärnan försöker skydda oss genom att utesluta saker som vi inte gjort innan eller som vi inte är så bra på. Det är ett sätt att spara vår energi.

”Tro inte på allt du tänker”, säger den kloka skogsmunken och författaren Björn Natthiko Lindeblad. Få har väl skänkt ett så gott råd som Björn. Grubbla inte så mycket och framför allt, lyssna inte på allt du säger till dig själv. Det är inte alltid som hjärnan är din bästa vän. Hjärnan ställer inte upp för dig i vått och torrt. Hjärnan vill bara fortsätta som den alltid gjort. Och vill du ha ett annat resultat än det du har idag så behöver du göra andra saker.

Ja, ja, jag vet att du vet detta. Och jag vet att det är lätt att säga men en sak som brukar få mig att lyckas vända något eller börja med något nytt är att tänka att jag ska göra mer av något jag mår bra av och mindre av något jag mår dåligt av. Inte helt utesluta och inte heller börja med något som kräver en jättestor ansträngning. Det ena leder alltid till det andra och även om målet är något stort så är vägen dit inte så svår att gå, trots allt.

Sätt bara den ena foten framför den andra och tänk på att resan oftast är mer utvecklande än själva målet. Något är alltid mer än inget. Det är så enkelt och logiskt att till och med hjärnan kan låta sig övertygas. Lite mer rörelse, lite mer grönt, lite fler positiva tankar, mer energi, mer av det goda och mindre av det som inte är bra för dig. Våga sätta långsiktiga mål och häng inte upp dig på om du går bakåt då och då, huvudsaken är ju att du kommer framåt, att du utvecklas, inte hur snabbt du gör det. Något är alltid mer än inget.  

Reagera på inlägget:

Ni har förtjänat allt gott efter det här året

2020. Vilket år. Jag kommer precis ihåg känslan av tydlig förändring och ovisshet. På skolan hade vi förberett innehållet för studiedagen den 10 mars. På söndagen innan insåg jag och min biträdande rektor att vi skulle bli tvungna att helt slopa innehållet och istället planera för eventuell fjärrundervisning.

Vi hinner bara påbörja studiedagen när Anna Ekström meddelar att gymnasiet rekommenderas införa fjärr- och distansundervisning. Stänga gymnasiet? Historiskt. Overkligt. Min spontana känsla under dagen, ur pedagogisk synvinkel, bekräftades dock genom lärarnas utvärdering av studiedagen: spännande, nytt, roligt att samarbeta, dela med sig av varandras erfarenheter, fokus på undervisningens innehåll.

Fjärrundervisning blev för de flesta grundskolor inte verklighet varken under våren eller hösten 2020. Istället blev det helt andra utmaningar och de började direkt i mars. Att inte få komma till skolan eller förskolan med minsta snuva gjorde att många lärare och pedagoger behövde vara hemma, både själva men också med sina barn.

Det gjorde att vikarier fick sökas med lykta och ljus. All personal fick täcka upp för varandra och det tärde på en redan utmanad och hårt belastad lärarkår. Tillsammans slet vi för att få ihop våren med en någorlunda bibehållen kvalitet. Vi kom varandra närmre även om vi var trötta när terminen var slut.

Kriser för människor samman och vi tenderar att tillföra varandra ännu mer värde när vi befinner oss i svåra situationer. Känslan av att behövas, att vi tillsammans är starka och att vi som individer gör skillnad betyder mer än vi tror.

Många kommenterar 2020 som ett ”förlorat” år, ett misslyckande, en sorg. I flera avseenden har 2020 givetvis inneburit sorg för många och vi kommer länge spekulera i vad som var rätt eller fel i Sveriges strategi. Men när jag ser tillbaka på året i skolans värld så är min känsla positiv. Vi blev starkare, lärde oss att se såväl verksamhetens som varandras styrkor och svagheter, fokuserade på rätt saker och förde faktiskt skolans utveckling framåt.

Vi är mitt i en pandemi och det är mycket vi inte vet. I skolans värld finns det dock ganska mycket som vi faktiskt vet. Vi vet att eleverna gynnas av att vara närvarande, vi vet att vi behöver rutiner och mål, vi vet att vi behöver skratta tillsammans och att vi behöver utvecklas för att må gott, vi vet att vi behöver tänka långsiktigt och att stress under en längre tid inte får oss att må bra.

Just därför behöver vi fokusera extra mycket på det vi vet och det vi har snarare än det vi inte vet och det vi inte har. Att känna lycka är en förmåga som vi alla kan träna på. Den lyckliges signum är just att se vad den har och inte stirra sig blind på det den saknar. Se dig omkring. Vilka har du omkring dig, vilka får dig att skratta och må bra? Vilka elever lyckas och vilka är du duktig på att nå och skapa relationer till? Vad gör du som utvecklar din verksamhet och hur blir du mer drivande i utvecklingen? Vad hinner du göra på en dag och vad känns extra meningsfullt?

Det finns problem och så finns det tillstånd. Problem är just problem eftersom de kan lösas. Tillstånd låter sig inte förändras lika lätt. Pandemin är ett tillstånd som vi har svårt att påverka men lätt att påverkas av. Vi kan inte välja bort den situation vi hamnat i men vi kan välja hur vi vill hantera den. Vi vet hur vi bäst kan planera undervisningen utifrån de förutsättningar vi har och därför behöver vi vara mer aktiva i vår hantering av rådande läge.

Vi är tillsammans så oerhört erfarna, värdefulla, kompetenta och vi vill varandra och våra elever så väl. Så vila nu alla lärare, rektorer och pedagoger. Återhämta er, gör roliga saker och sträck ut er i soffan. Njut av fika, glögg, sällskapsspel, böcker och familj. Ni har förtjänat allt efter det här året. Vilka hjältar ni är! När vi ses i januari så är vi redo för att återigen bestämma oss för att klara av det här. Tillsammans.

Reagera på inlägget:

Jag tror på skolan och människans vilja att lära

Jag gillar skolan. Det har jag inte alltid gjort, åtminstone inte under min egen skolgång men sedan jag själv valde att utbilda mig till lärare så har jag tyckt om att vara just här, bland kollegor som delar mina intressen och bland barn och ungdomar som vill bygga upp sina egna intressen. Ingen fara, jag är inte naiv utan fullt medveten om att elevernas intressen inte alltid är desamma som mina.

Alla går (konstigt nog) inte igång på tyska verb i olika tempus eller hur man kommer fram till derivatan av roten ur x men jag tycker nog ändå att de flesta av oss tycker det är kul att lära oss något vi inte visste innan. Det vet vi ju inte alltid förrän vi vet det. Det vi ska lära oss måste nämligen kännas meningsfullt och görbart på något sätt. Om vi inte tror att vi klarar av en uppgift så blir vi inte så sugna på att genomföra den heller. Och lyckas vi med att få någon annan att vilja lära sig så är grunden för det demokratiska samhället lagt. Ju mer vi lär oss desto mer vill vi lära oss och på så sätt ser vi att vi kan lära oss precis vad och hur mycket som helst.

Under våren 2019 blev jag inspirerad av många olika människor. Jag ville veta hur andra nått sina framgångar och hur de vågat lyssna till sina innersta drömmar och därefter själva vågat kliva upp på scenen istället för att sitta i publiken och se på när andra gjorde sina framträdanden i livet. En av mina drömmar är just att lyfta fram det bästa hos alla barn, elever och personalen i skolan. För att börja någonstans så skrev jag en bok till just lärarna. Vi som är lärare tillhör nämligen den skara av människor som kan göra störst skillnad i ett barns liv. När vi mår bra och trivs med vår skolvardag så får vi andra att må bra och trivas. För att vi ska orka och välja att vilja vara i en miljö där vi ständigt utmanas, utvecklas och tänjer på våra och andras gränser så är jag övertygad om att vi behöver inspiration.

Så vem är jag att tro att jag kan inspirera just dig?

Jo, jag tror att det finns mer gott än ont i världen och att det finns fler människor som vill väl än de som vill illa. Jag tror på skolan och på vår nutid, liksom vår framtid. Jag tror på relationer och jag tror på människan och hennes förmåga att sprida både omtanke och kunskap. Jag tror på människans vilja att lära. Jag tror på dig. Jag tror på tillsammans. Och jag tror på att du och jag tillsammans kan utveckla skolan.

Det mesta här i livet är ett val och även om vi inte alltid kan välja de situationer vi hamnar i så kan vi i de flesta fall välja hur vi vill hantera dem. Min blogg kommer att blanda tänkvärdheter med erfarenheter och förhoppningsvis hjälpa dig och mig att reflektera mer över det vi gör för det är då det händer. Det är då vi utvecklas. Jag vill genom mina texter få dig att vilja investera i dig själv. Vad du får är en konsekvens av vad du ger och när du väljer att tillföra dig själv värde så kommer du vilja tillföra värde till andra och när du gör det så blir du ännu mer värdefull. Välj att vilja och håll utkik efter mitt nästa inlägg där jag skriver om hur viktigt det är att vi känner stolthet över vårt yrke och varför vi aldrig ska nöja oss med good enough i skolans värld.

Jag är ny här men har en hel del erfarenhet från skolans värld, både i min roll som lärare och rektor.

Varmt välkommen till min blogg här på Skolvärlden!

Reagera på inlägget: