Annons

Måluppfyllelsens dilemman – i praktiken

Relaterat

Vårterminen går snabbare än man tror och snart är det återigen juni månad och skolavslutningar runt om i landets grund- och gymnasieskolor.

Om själva skolavslutningarna kommer se annorlunda ut även i år vet ingen men sannolikheten är stor. Det vi däremot kan vara relativt säkra på är att veckorna efter skolavslutningarna kommer se likadana ut som de senaste tio åren. Varje sommar går nämligen startskottet för kommunernas skrytveckor, de veckor där kommunerna ska offentliggöra, skryta över och bräcka varandra med påståenden om att de skolpolitiska åtgärderna gett positiva resultat.

Det resultat som åsyftas är ökad andel gymnasiebehöriga och ökat betygsgenomsnitt. De senaste åren har även rikspolitiker och Skolverket varit stämmor i kören vilket ter sig utomordentligt naivt av en skolmyndighet som i rapporter och utvärderingar både påvisar glädjebetygen och betygsinflationens existens med största tydlighet.

Betygsgenomsnittet går alltid uppåt. Måluppfyllelsen ökar alltid. Så vad klagar jag över? Varför inte glädjas över att svensk skola, fristående som kommunala, går allt bättre?

Problemet är att vi också är rörande överens i vårt land om att skolan inte alltid går bättre och speciellt inte överallt samtidigt. Men det är ytan (läs: betygen) som räknas i den offentliga debatten och som förblindar oss, ett år i taget. 

Det finns många problem med att ha ”ökad måluppfyllelse” som mål i en skola som till synes är mål- och resultatstyrd skola men där det enda viktiga resultatmåttet som används är betyg som eventuellt kompletteras med trivselenkäter. Anledningarna till det är många och konsekvenserna ännu fler. Man får idag helt enkelt det man frågar efter, till vilket pris som helst.

Nu kanske någon reagerade på att jag skrev ”till synes”? Det gjorde jag medvetet eftersom det finns flera saker som existerar i teorin men inte i praktiken när det gäller mål- och resultatstyrningen av svensk skola. En sådan faktor är marginaler och en annan är olika former av påtryckningar. I teorin ska t.ex. lärare upptäcka elever i behov av stöd och stöd ska sedan sättas in i den omfattning och form som behövs (enligt skollagen).

I praktiken kan det vara så att det finns många elever som har ett sådant behov men det finns inte de ekonomiska marginalerna för att tillgodose alla dessa elevers behov lokalt på skolan. Skolan får helt enkelt börja prioritera i sitt stöd till elever. Kanske är det lästräningen som vissa elever behöver 4 gånger 20 minuter per vecka utöver den vanliga undervisningen som får stryka på foten för någon/några elever?

Allt som inte sker inom ramen för den ordinarie undervisningen är helt enkelt för dyrt.

Konsekvenserna av detta är förödande för den enskilda eleven och på systemnivå för det in skolsystemet i en negativ spiral. Istället för att ge elever stöd har vi infört lösningar som ingen egentligen tror på. Ett exempel på det som relaterar till frågan om särskilt stöd är bestämmelsen om ”extra anpassningar” som innebär att lärare ska trolla med knäna när skolorna inte har råd att stödja alla elever i den omfattning och form som lagen kräver.

Istället får den enskilde läraren som identifierar en elevs stödbehov stå som enskilt ansvarig för elevens misslyckanden när skolans ekonomi inte kan hantera variationer i stödbehov från år till år. Alla förstår ju att en sådan arbetsgång medför en tystnadskultur vad gäller identifierade stödbehov. Det är nämligen den enskilde lärarens hälsa som är i ena vågskålen och elevens stödbehov i den andra. Men är det inte hela skolan som är ansvarig för eleverna och inte bara den enskilda läraren? Självklart är det så. I teorin…

Som jag skrev inledningsvis går vårterminen snabbare än vad man tror. Detta läsår har kantats av ovisshet på grund av den rådande pandemin som brutalt påverkat hela världen. Men måluppfyllelsen rår den inte på, åtminstone inte i praktiken.

Relaterat

Reagera på inlägget:

Misslyckad reform drabbar elever med behov av särskilt stöd

Relaterat

Ett misslyckande och en varning! Så måste jag tyvärr beskriva resultatet av LR:s undersökning som presenteras på Skolvärlden. Det är en av de första utvärderingarna av reformen om extra anpassningar och särskilt stöd som gjorts. År 2014 infördes ett förtydligande i skollagstiftningen gällande stödinsatser i skolan och vi har nu tagit reda på vad denna förändring har lett till. Har den haft någon effekt?

Det visar sig bland annat att 80 procent av lärarna har varit med om att elever som är i behov av särskilt stöd, och där det anmäls till rektor, inte får det. I stället förväntas lärarna göra ytterligare extra anpassningar. Varför fortsätta med konstgjord andning i form av extra anpassningar i stället för särskilt specialpedagogiskt stöd, undrar jag.

För skolan är det ett misslyckande och för den enskilde eleven kan det vara en katastrof, när det specialpedagogiska stödet inte sätts in i tid.

Förändringen i lagen handlade om att lärarna själva skulle besluta om så kallade extra anpassningar som en mindre omfattande stödåtgärd för en elev och som kunde skötas inom ramen för ordinarie undervisning. Syftet var att minska lärarnas dokumentationsbörda så att de skulle kunna fokusera mer på undervisningen.

Men förändringen visar sig tvärtom ha orsakat en ökad arbetsbelastning för lärare med allt mer dokumentation. Fyra av fem av lärarna i undersökningen dokumenterar de extra anpassningarna som görs, framför allt på grund av att rektor eller elevhälsan kräver det, vilket innebär att det dokumenteras betydligt mer än vad regelverket föreskriver. Detta måste vi ta som en varning.

Det behövs ett omtag när det gäller att utreda och föreslå förändringar för att lätta på lärarnas dokumentationsbörda. Det gäller för övrigt också hela arbetsbelastningen. Arbetsgivaren måste ha bättre koll. Annars kommer vi att få se än mer av ökande sjukskrivningar och färre som vill välja läraryrket.

Det är oroande att arbetsbelastningen bland lärare och studie- och yrkesvägledare inte följs upp av arbetsgivarna. I en ny undersökning bland ombud från Lärarnas Riksförbund svarar en fjärdedel att inga skolor hos huvudmannen löpande följer upp arbetsbelastningen och endast 16 procent svarar att det görs på samtliga av huvudmannens skolor. 

Detta är inte acceptabelt. Arbetsbelastningen för Sveriges lärare och studie- och yrkesvägledare har ökat dramatiskt sedan pandemin tog fart och ett fungerande systematiskt arbetsmiljöarbete är nu viktigare än någonsin. 

I de förhandlingar som just nu pågår inom kommunal sektor med SKR är det viktigt att avtalet säkrar att det finns kunskap om och arbete med systematisk arbetsmiljö på varje skola. Vi måste hitta lösningar på arbetsbelastningen med fokus på friskfaktorer för ett hållbart arbetsliv.

Förutom att arbetsgivarna ska följa lagen och ingångna avtal borde de inse att det ligger i deras eget intresse att försöka tillgodose de önskemål som lärarkåren och studie- och yrkesvägledarna har. Vad kan göra att lärare och vägledare känner att det är värt att stanna kvar i yrket?

Relaterat

Reagera på inlägget:

Låt vänligheten frodas till vardagen är åter

Någon mer än jag som tycker att det blåser ordentligt nu? En tredje våg är kanske på väg och sedan den dagliga logistiken som covid-19 skapar med vab, vikarier, schemaändringar och ord om att tid tagen för planering av distansundervisning måste åter till eleverna.

Oroliga elever, trötta kollegor, springande skolledningar och så vi själva – alla är som i mitten av en storm. Där i stormens öga, som en stund av plötsligt lugn, ser jag i flöden att Vänliga veckan är här. I samband med alla hjärtans dag så kommer den tydligen. Jag hade ingen aning, men ack så passande.

Vänliga veckan behövs och i flöden ser jag kloka kollegor runt om i landet som anordnar aktiviteter kring veckan med sina elever.

Efter ett år med covid-19 så har vi helt klart lärt oss mycket mer, men inte kan jag tycka att det har blivit enklare. För vissa kollegor är dagarna exakt lika som innan pandemin. 30 elever i klassrum med minimala utrymmen, stor sjukfrånvaro och inga vikarier. Andra jobbar delvis på distans med nya undervisningsmiljöer att förhålla sig till och ständigt nya beslut som måste tas. Kunskapskrav och planeringar som alltid måste organiseras.

Just nu flera parallella planeringar för distansarbete. En för de som väntar på covid-19 svar och en för undervisning på plats. Nej, ingen har bett om det men vad gör man när sjukfrånvaron är hög och pigga elever väntar på testsvar för att kunna komma tillbaka till skolan. Det är så många saker jag inte kan kontroller just nu. Smittspridningen står bortom min kontroll, kommunens beslut att låta skolan bestämma om det ska vara distans eller inte, den tredje smittvågen som hägrar i horisonten och så all frånvaro till höger och vänster.

Så här är det nu. Jag gillar det definitivt inte men jag måste förhålla mig till läget. Det blåser en del och tempot är högt.

Därför kändes Vänliga veckan så välkomnande. För hur starkt är inte ett vänligt ord? ”Det här gör du skitbra” fick jag höra i dag och som det stärkte i stunden. Jag blev nästan förvånad över att det fanns ett sådant gott ord i blåsten – men ack så välkommet det var. Jag kommer vårda det som en exklusiv present här i vinden. Jag kommer unna mig att njuta av den.

För mitt i all vind så finns det ändå en sak som jag faktiskt kan göra, även fast det stundom låter helt paradoxalt, och det är att vara snälla mot mig själv. Ja, i dag blev det helt enkelt högläsning och en stund att måla flaggor. Det fick bli förmiddagen. Just nu är jag inte på topp. Just nu är jag inte, och kan inte vara, den mest innovativa läraren. Förhoppningsvis kan jag vara den aningen bättre kollegan och läraren, men definitivt inte den mest innovativa.

För när det blåser så kan jag först vara snäll mot mig själv och när jag ändå är i farten kanske även skicka ett snällt ord till grannen i arbetsrummet. Kanske behöver den det till och med mer än vad jag själv gör just nu. Kanske har dagen bara varit för mycket och kanske har ett beslut tagits som inte var helt genomtänkt men av nöden tvunget blev det som det blev.

Låt oss göra Vänliga veckan till två veckor. Kanske till och med in i sportlovet. Låt vänligheten frodas till vardagen är åter. Pandemin verkar inte lugna sig än på ett tag men kanske vänligheten kan göra att det blåser lite mindre och med ljummare vindar.

Reagera på inlägget:

Dags att kliva upp på scenen!

Jag minns en föreläsning med Per Holknekt som jag var på för flera år sedan. Per berättade att han vid ett visst tillfälle i livet själv gick upp på scenen istället för att sitta i publiken och se på när andra uppträdde. Det får mig att tänka på att vi ofta ägnar vår tid åt att fundera på hur andra är och vad andra gör och vad vi säger till varandra att vara och göra. Vi ägnar mer tid än någonsin åt att titta på serier och sociala medier. På andra som uppträder.

Så varför kliver vi inte själva upp på scenen och gör det vi drömmer om att göra?

Kanske är vi osäkra på vad vi vill framföra i livet. Kanske är vi rädda för att misslyckas. Det är alltid lättare att se någon annan lyckas eller misslyckas. Och prata om det. Åsikter finns det gott om och jag kan ibland fundera på vilket värde en åsikt egentligen har. Alla tycker ju något och verkar veta vad som behöver göras. Mod är mer sällsynt och den som vågar gå mot strömmen har ofta en förmåga att inspirera oss och plötsligt få oss att vilja lyssna. Inspiration kan ge oss mod att våga försöka kliva upp på scenen.

Visste du att ordet inspiration betyder inandning? Att fylla lungorna med luft. En aktivitet som är alldeles nödvändig för att vi alls ska leva. Utan inspiration dör vi. Kanske är det inte den aktivitet som vi först tänker på när vi inspireras men det kan få oss att förstå hur viktigt det är med nya intryck och att se andra lyckas med något vi själva drömmer om. I en lärandesituation (det vill säga livet) kan det vara alldeles nödvändigt för den som är osäker och rädd att se att personen bredvid klarar uppgiften. Det kan vara helt avgörande för att den som tvekar ska våga sig på att själv försöka.

Johannes Hansen är en person som ofta inspirerar mig med sina slagkraftiga ord. Ett exempel är när han säger ”Peppa mig eller flytta på dig!”. Vid flera tillfällen har det hänt att elever kommer till mig och säger att deras vänner eller familj frågar dem varför de inte klarar skolan bättre än de gör eller som säger att de inte borde välja ett visst program för att det nog är för svårt för dem. Vilka är andra att säga till oss att vi inte klarar av svåra uppgifter?

Visst är det lite märkligt att vi inte ger oss själva lite mer cred, lite mer tro. Vi verkar ibland ha en illusion om att vi måste ha ett snabbt resultat och alldeles för ofta glömmer vi att alla stordåd kräver många små steg, små ansträngningar och små justeringar. Om du aldrig hoppat höjdhopp så kan du ju förstå att det kommer att krävas extremt mycket träning för att du ska hoppa lika högt som Stefan Holm. Men när det kommer till andra utmaningar har vi mycket svårare att acceptera att träning krävs. Många misslyckade försök kommer att kanta vår väg till framgång men endast den som ger upp har misslyckats.

Vi behöver ge oss själva regelbunden inspiration. Ny luft behöver fylla våra lungor för att vi ska vilja fortsätta och inte falla för frestelsen att ge upp eller lyssna på andra som säger att du inte kan. Fundera lite på vem du vill inspireras av.

Vems tankar är värda att lyssna på? Vem har lyckats med det du vill göra? Vilka omkring dig är värdefulla för just dig och dina drömmar?

Träna på att formulera din dröm och låt bli att argumentera mot dig själv. Försök istället att hitta de förutsättningar du behöver för att själv kliva upp på scenen och om du behöver så säg till dina vänner, lärare eller kollegor att de ska peppa dig eller flytta på sig.

Reagera på inlägget:

Den gränslösa läraren

Jag kan ofta själv märka att jag ibland hamnar i situationer där jag får svårt att parera mellan mina egna känslor av irritation och stress samt att kunna vara konsekvent och bemötande till elevernas behov. Allt behövs så ofta på samma gång.  

Det gör att ibland upplever jag att följden blir en svårighet för mig att navigera i det här gränslandet som leder till att mina gränser tappas helt. Konsekvenser försvinner och uteblir, jag blir en ”låt-gå”-ledare. 

En ”låt-gå”-ledare kan vara det farligaste för en lektion. Det innebär att man släpper situationer som borde få en konsekvens. Således får gruppen ett friare spelrum. Även fast jag vet hur dåligt detta kan bli gör etiska dilemman och avvägningar att jag ibland finner mig. 

Tillika kan jag hamna för långt på andra skalan. Konsekvenser ska upprätthållas till varje pris. Jag är rädd för att bli en ”låt-gå”-ledare.

Jag tror att elever mår bra av konsekvenser. När vi skriver upp namn på tavlan för varningar över regelöverträdelser, då fokuserar gruppen. När en elev blir utskickad från lektionen blir det ett lugn hos gruppen. Detta lugn försvinner om jag som lärare plockar bort alla konsekvenser. Och det är en reell konsekvens av att försöka applicera lågaffektivt bemötande på fel sätt.

För det är just vad det handlar om. Att vara lågaffektiv är inte att sluta ställa krav. Faktiskt handlar det mer om att tydliggöra vilka krav som ställs och inte ge en konsekvens innan den är uttalad. Ändå hamnar jag ofta bland dessa etiska frågor. 

Hur och vilka konsekvenser kan jag ställa innan det blir skadligt?

Hur många behov kan jag tillmötesgå innan jag måste säga stopp? För ordningens skull, för gruppens bästa?

Dessa etiska frågor är svåra. Och linjen mellan rätt och fel är sällan rak, utan går som vågor. Jag kan bli gränslös åt bägge håll. 

Därför gillar jag att ta det bästa från två världar: militären och psykologin. 

I militären hittar vi fenomen som att ens instruktioner ska vara korta och koncisa. Det ska inte finnas outtalade faktorer och all osäkerhet kring vad som ska ske och vem som är ansvarig ska helt suddas ut. Militären är konsekvent. När ett fel görs blir det en konsekvens.

Ett exempel är från min värnplikt. Vi sprang milen första gången och det var några rekryter som genade på banan. Detta kom fram och våra befäl kom med vår konsekvens: vi alla fick springa om milen, samma dag. En fullt naturlig konsekvens, gör om gör rätt, och ingen fuskade igen. 

Samtidigt är psykologin och lågaffektivt bemötande extremt gynnsamma. Vi människor hatar när andra blir sura och arga på oss. Vissa blir rädda, andra arga. En tredje apatisk. Det vi vet är att känslor smittar, och de enda känslor vi bör försöka smitta är de positiva.

Och där kommer vi tillbaka till militären igen. Här finns det nämligen utrymme för lite jädra anamma. Här kan en vara högaffektiv och smitta av sig med sin positiva känsla. Se, uppmuntra, förstärk. 

Frågan är då om skolan är gränslös och ifall det saknas konsekvenser? Jag tror att som regel är den inte det, men ju mer som belastar lärarens axlar desto större är risken att det blir så. Större elevgrupper, mer undervisningstid, mindre möjlighet mellan lektionen att möta barnen. Jag tror att den största gränslösheten hos lärare beror på ett svårare uppdrag, framför kompetens att möta svåra situationer.

För problem uppstår när behov ställs mot varann. Ibland korrelerar de också. Är det individens eller gruppens behov som ska få gå först? är en klassisk frågeställning. Terrängen styr, skulle militären säga. Omständigheterna är det som avgör. Jag finner viss trygghet I det. Samtidigt som jag förstår att det aldrig är så pass simpelt att en kan välja individen eller gruppen. 

Så det jag finner min trygghet i är att ibland gör jag fel, och det är okej. Så länge jag har strävan att fortsätta göra rätt. Det är mitt livslånga lärande. Att ständigt utveckla min förmåga att sätta gränser och släppa gränser. Vara konsekvent eller förlåtande. 

Reagera på inlägget:

Sidor