Annons

Syv är ett bristyrke – utan arbetstillfällen

Studie- och yrkesvägledare. Ett bristyrke, eller kanske snarare ett framtidsyrke. För bristyrken är ju framtidsyrken. Men för en blomstrande framtid krävs det ju också arbetstillfällen.

Nyligen blev studie- och yrkesvägledare kategoriserat som ett bristyrke av Saco. Tittar man på Arbetsförmedlingens prognoser så råder det i de allra flesta delar av landet liten eller mycket liten konkurrens om studie- och yrkesvägledarjobben, vilket också är en tydlig indikator på att det råder brist på studie- och yrkesvägledare. Samtidigt kan man hitta ynka 31 utannonserade tjänster via Platsbanken. Hur går det ihop? Ett bristyrke utan arbetstillfällen.

Skollagen är tydlig. Alla elever i alla skolformer utom förskolan och förskoleklassen ska ha tillgång till personal med sådan kompetens att deras behov av vägledning inför val av framtida utbildnings- och yrkesverksamhet kan tillgodoses (Skollag 2010:800 2 kap. 29 §). För att anställas utan tidsbegränsning krävs en utbildning avsedd för sådan verksamhet, helt enkelt en studie- och yrkesvägledarexamen (skollag 2010:800 2 kap. 30 §). Om man inte har en adekvat utbildning får man anställas ett år i taget.

Det här är en av orsakerna, enligt min mening, till det låga antalet utannonserade tjänster trots statusen ”bristyrke”. Jag anser att skollagen ger för stora friheter att uppfylla kraven för studie- och yrkesvägledning. Så som lagen är utformad idag menar jag att huvudmän medvetet eller omedvetet kan sätta elevernas rätt till adekvat och kvalitativ vägledning ur spel. Möjligheten att kunna anställa en obehörig vägledare äventyrar vägledningen för elever. En behörig studie- och yrkesvägledare har en treårig universitetsutbildning i ryggsäcken, något en obehörig saknar. Vi som är behöriga har läst vägledningsteorier och har fått mycket praktisk övning i yrket. Vi är experter inom vårt område.

Med dagens lagstiftning kan en lärare, elevassistent eller vaktmästare, ja egentligen vem som helst arbeta med studie- och yrkesvägledande arbetsuppgifter. Så kan det inte fortsätta. Vem som helst kan inte arbeta som vägledare och bör inte få arbeta som vägledare. Så som jag tolkar skollagen ska tjänster, som i dagsläget besitts av obehöriga vägledare, annonseras ut efter ett år, men jag är nästan helt säker på att huvudmän och skolledare fuskar kring detta och låter anställningen fortsätta. Det skulle innebära att man medvetet bryter mot skollagen. Det blir såklart billigare, men på sikt får bristande studie- och yrkesvägledning samhällsekonomiska konsekvenser.

En annan orsak till att det finns så få utannonserade tjänster tror jag är att många studie- och yrkesvägledare sliter på horribla tjänster med ett högt elevantal och orimlig arbetsbelastning. Många vägledare idag arbetar på flera skolor och ansvarar för långt över 500 elever på en heltidstjänst. När man läser utannonserade tjänster ser man inte sällan deltidstjänster med lika hög arbetsbelastning som en heltidstjänst. Skulle man anställa på rimliga tjänster skulle sannolikt behovet av studie- och yrkesvägledare öka med det dubbla. Istället för att satsa väljer man att rationalisera bort och ”effektivisera” och det tillåter ju skollagen med dess luddiga formuleringar.

Jag anser att det krävs en skärpning i skollagen vad gäller behörighet. Man ska inte kunna anställas utan behörighet, men även jag ser det orimliga i att detta skulle kunna bli verklighet på kort sikt, då det krävs att fler studie- och yrkesvägledare examineras än vad som är möjligt med dagens tre lärosäten.

På sikt behövs det dock en skärpning av skollagen, för att säkerställa kvalitén på vägledningen. För att minska studie- och yrkesvägledares arbetsbörda behöver huvudmannen och skolledare skapa rimliga och hållbara tjänster, vilket också skulle möjliggöra för fler anställningar. Men det är såklart en budgetfråga. Och för att lösa det krävs det att skolan drivs med en budget som satsar på skolan istället för att göra nedskärningar och lägga effektiviseringskrav.

Men tills dess att något av ovanstående sker är och förblir studie- och yrkesvägledare ett bristyrke utan arbetstillfällen.

Reagera på inlägget:

Den allvarliga frågan som inte får synas i Almedalen

Relaterat

Två seminarier var ovanligt bra i Almedalen igår. Det var dels Lärarförbundets debatt om hur vi ska få fler lärare och hur man ska kunna minska administrationen. Typiskt för den debatten var dock politikernas tafatthet. En tafatthet som inte beror på bristande varken insikt eller vilja, utan för att den nationella nivån faktiskt inte har något att säga till om.

Man kan på riksnivå tycka hur mycket som helst om detta men det är inte där besluten fattas. Också där bashade framförallt borgerliga politiker statsbidragen i svensk skola. Också där utan att göra någon analys av att de själva är skyldiga till många av dem och att de faktiskt införts eftersom huvudmännen inte gjort vad de ska. Vad är oddsen att huvudmännen nu helt plötsligt ska göra det?

* * *

Den andra debatten som var bra var Lärarnas Riksförbunds stora lansering av ett förslag om statlig finansiering av skolan. Ett beslutsunderlag om förstatligande finns ju i januariöverenskommelsen och ett rimligt utfall av denna borde ju vara just ett förslag om ett sektorsbidrag.

Här blev de två efterföljande debatterna väldigt intressanta ur någon sorts metaperspektiv. Politikerna var försiktigt avvaktande till förslaget från olika utgångspunkter. Moderaternas Kristina Axén Ohlin mest för att hon var rädd för stora reformer. Men hon diskuterade utifrån ett helt förstatligande och inte utifrån det förslag LR faktiskt lade fram. Jag tycker det vore självklart för moderaterna att se på skolan som en nationell angelägenhet och att det skulle bli mer ordning med en statlig finansiering. Jag vet också att både lärare och rektorer skulle välkomna ett sådant system. Däremot tror jag själv inte på att staten ska ta över det direkta arbetsgivaransvaret – men att den via sektorsbidrag bör utöva mer direkt makt i skolan, över till exempel lärares arbetsförhållanden, är självklart.

Politikerdebatten följdes av att SKL och Friskolornas riksförbund fick säga vad de tyckte om förslaget. Här blir det väldigt konstigt. För dessa två har en form av ohelig allians jag inte förstår.

Jag tror att många kommuner skulle välkomna ett sektorsbidrag. Det framgår också av LR:s undersökning. Det skulle också kunna förenkla och styra upp det kaotiska tillstånd vad gäller skolpeng till friskolor, där det pågår någon sorts katt och råtta-lek mellan kommuner och friskoleföretagen. Där de senare bedriver tusentals rättsärenden för att tvinga kommuner att ge dem mer pengar (som de kan sedan kan ta ut i vinst). Staten är nog en rimligare motpart till Kunskapsskolan, Internationella engelska skolan och Academedia än enskilda kommuner.

* * *

Men den som stack ut mest i den debatten var Friskolornas Riksförbunds vd Ulla Hamilton. Hon argumenterade mot en socioekonomisk fördelning i ett sektorsbidrag. Hon gjorde det genom att hävda att forskning visat att socioekonomi inte spelar lika stor roll som förväntningar för skolresultat.

Det är häpnadsväckande att Friskolornas Riksförbund på detta sätt både argumenterar mot gällande skollag – som stipulerar socioekonomisk fördelning – och samtidigt far med osanning. Det är känt sedan länge att socioekonomiska parametrar spelar en mycket stor roll för elevresultat, och att dessa vida överstiger förväntanseffekter.

Jag kan inte förstå vad friskolesektorn tjänar på att deras främste företrädare far med osanning i debatter. Det gör mig också orolig, för vilka politiker förser de med åsiktsunderlag?

* * *

Apropå friskolor: Varför får de idéburna friskolornas riksförbund aldrig vara med i debatter. Varför hörs inte deras röst? Varför bjuds inte de in? De har en helt annan syn på en hel del frågor och är för de flesta ett mycket smakligare alternativ än vinstkoncernerna. Jag tycker att deras åsikter borde synas mycket mer, även om de är färre.

* * *

I övrigt har jag två observationer till. Den ena är att det är ett sant nöje att lyssna till Anna Ekström i alla dessa sammanhang. Hon är fenomenal på att vara både saklig, djupt kunnig, balansera ministeruppdraget med partipolitik samtidigt som hon är personlig. En ovanlig minister.

Men min avslutande reflektion är mycket allvarligare och samma som andra år. Det finns en fråga som ständigt försvinner i Almedalen. En fråga som liksom bara inte får synas. Och det är segregationsfrågan. I slutet av Lärarförbundets debatt nämnde visserligen Vänsterpartiets representant Ilona Szatmari Waldau den, men det var också den enda gången. Ändå är det den som kanske är svensk skolas allra obehagligaste fenomen.

Jag pratade för några veckor sedan med professor Richard Elmore som varit flera gånger i Sverige för att studera skolan här. Nu senast 2015 som en del av OECD:s expertgrupp. Han sa att det mest obehagliga med det senaste besöket var vad föräldrar sa. De uttryckte tydligt att det som var bra med skolvalet var att de slapp ha sina barn med de där ”andra”. Det var något som överhuvudtaget inte förekom när han var här 1992 till exempel.

Kittet i befolkningen börjar vittra ner. Hur kommer det sig att det som lyser i ögonen på utomstående betraktare osynliggörs av oss?

Vad gör marknadsskolan med oss som medmänniskor och samhällsmedborgare?

Relaterat

Reagera på inlägget:

Sätt stopp för ”tidsmissbruket” i skolan

När sommarledigheten hade börjat efter ett långt skolår och barnen gladdes åt den långa ledigheten, så sa folkskollärare Malmgren som undervisade för länge sedan i Sandviken till skolbarnen: Snart rodnar vinbären. Det var hans sätt att säga att det roliga tar snart slut.

Skolans uppgift var också att disciplinera som vi alla vet. På den tiden kan man faktiskt säga att lärare också hade sommarlov. Han undervisade bara, i stort sett.

Sveriges lärare, de allra flesta, har nu tagit sommarledigt. En hel del av lärarna arbetar med sommarskolor, dit de svaga elever som inte nått målen förvisas. Det är inte riktigt lika många lärare som arbetar i år, och riktigt varför det är så vet man inte riktigt säkert. Medlen för sommarskolor utnyttjas inte till fullo.

Många yrkeskategorier tittar snett och avundsjukt på lärares så kallade sommarlov, men faktum är att lärare arbetar hela 40 timmar i veckan, utslaget på hela året som de flesta andra arbetstagare. Under terminstid arbetar lärare istället hela 45 timmar. Det finns således inte längre någon anledning att vara avundsjuk på ett långt sommarlov. 

När eleverna inte är i skolan får lärare då ta ut så kallad kompensationsledighet för den tid lärare redan har ”arbetat in” under två terminer. Lärares arbetstid kan givetvis disponeras om, om verksamheten så kräver. Lärare kan då vara med och utforma arbetstidens förläggning på annat sätt och då ska den också kompenseras lönemässigt. Det kan kanske bli en vanlig semestertjänst, eller en helt annan variant som passar skolverksamheten bättre.

Många lärare skulle påstå att verkligheten som beskrivits inte ser ut så. Lärare säger sig arbeta många fler timmar, och det verkar som om antalet arbetstimmar ökat. Det är exempelvis största flertalet gymnasielärarna som med bestämdhet anser att arbetsbelastningen ökat under framför allt de senaste åren. Lärarna toppar ofta stressundersökningar. Hur kan man då förstå och förklara detta?

Lärare ska förarbeta och efterarbeta sin undervisning. De ska svara för uppföljning och utvärderingar. De ska ha kontakter med föräldrar och vårdnadshavare. De ska rätta nationella prov. Det har tillkommit många olika administrativa arbetsuppgifter, som går ut över tiden för samvaron med eleverna. 

Det är då lärare blir stressade. Glädjen över samvaron med eleverna riskerar då att ersättas av alla andra uppdrag som tillkommit genom åren. Det kanske är då som många lärare bestämmer sig för att avsluta sin karriär som lärare. Det är kanske därför som blivande studenter inte väljer läraryrket? Cirka 4000 lärare avslutar sin lärarbana per år.  Anledningarna till avslut kan säkert vara flera. Det är faktiskt självklart att Sverige har en gigantisk lärarbrist.

Vilka ska då ändra på detta? Det är lärarna själva. Vi har haft ett uppfriskande läraruppror i år. Det är huvudmän, politiker, skolförvaltningar och skolledare som måste sätta stopp för ”tidsmissbruket” i skolan. Lärares allra viktigaste uppgift är att undervisa eleverna och till detta måste det finnas tid.

Bodil Jönssons böcker om tid kan vara sommarläsning för stressade lärare. Hon undrar följande: Upplever vi att vi har mer tid om vi tänker att vi får tid, istället för att stressas av känslan av att den ständigt går förlorad? Bodil Jönsson vill få oss att fundera över det. Hon kortar sin ställtid genom att skapa längre sjok av ostörd, oavbruten, tid.

Något för stressade lärare?

Reagera på inlägget:

Det finns inte en krona att spara in

Relaterat

Nyligen presenterade Lärarnas Riksförbund en undersökning som jämförde Sveriges kommuner som huvudmän för grundskolan. Rapporten ”Lyckas din kommun med skolan utifrån sina förutsättningar?” fick stor uppmärksamhet. Tanken var inte att skapa ytterligare en ranking och enskilda kommuners placering var inte det viktiga, utan syftet var att skapa en diskussion om de stora och orimliga skillnader som uppstår när landets 290 kommuner får lov att ha olika ambitioner för skolan. 

Dessvärre bekräftade undersökningen återigen vår bild av att det nuvarande systemet nått vägs ände, men reaktioner ute från kommunerna visar glädjande nog att vi lyckats åstadkomma just den diskussion vi efterlyste.

Den kraftiga besparingsvåg som nu drar genom hela landet är ett annat exempel på det dysfunktionella i svensk skola. Enligt den ekonomirapport som SKL presenterade nyligen är kommunernas finanser svagare än på många år. Många kommuner väljer nu att spara på skolan i ett läge där antalet elever stiger och lärarbristen tilltar. Det riskerar att leda till kännbara och långtgående konsekvenser för både elever och lärare. Det går inte att springa snabbare och undervisa fler utan att kvaliteten i undervisningen försämras. 

Alla elever drabbas, men de elever som har det tuffast kommer att förlora allra mest. Och när lärare förväntas göra allt mer på kortare tid blir det svårare att få legitimerade lärare att stanna i yrket. Våra politiker måste komma ihåg att vi står inför en brist på närmare 80 000 lärare och att samtliga huvudmän måste ta sitt fulla ansvar för att vända utvecklingen.
I det läget finns det inte en krona att spara in. 

De stora variationerna i skolans förutsättningar och resultat samt utmaningarna med finansieringen av välfärden är en illustration av varför kommunerna inte borde ansvara för skolan överhuvudtaget. Det brådskar nu med att helt flytta över skolans finansiering från kommunerna till staten. 

Runtom i landet har det organiserats protester och enskilda initiativ mot besparingarna på skolan. Det är häftigt att se vilken kraft det finns i lärarleden. Lärarnas Riksförbund har stöttat alla dessa initiativ som rimmar väl med kärnan i vårt fackliga arbete: att kämpa för minskad arbetsbelastning för lärarna så att de orkar jobba kvar. Men också att strida för att eleverna ska få den undervisning och de resurser som de har rätt till. Elevernas livschanser får inte vara beroende av vare sig kommuners olika ekonomiska förutsättningar eller olika ambitionsnivå.

Kritik mot den svenska skolans utveckling mot försämrad likvärdighet har återkommit i ett flertal OECD-rapporter de senaste åren. I Skolvärlden kan vi dock läsa om något annat som OECD undersöker, nämligen hur det kommer att bli att vara lärare i framtiden. Vi vet inte vilken kunskap och vilka förmågor framtiden kommer att kräva, men en sak vet vi: Förutsättningarna för läraryrket måste bli helt annorlunda än i dag om vi ska lyckas. 

Vi lärare vill leverera det vårt land förväntar sig av oss. Men det kan vi inte så länge vi har politiker som anser att kommunernas självstyre är viktigare än likvärdig skola.

Åsa Fahlén, ordförande Lärarnas Riksförbund
Ledare i Skolvärlden #5 2019

Relaterat

Reagera på inlägget:

Obehöriga lärare är faktiskt guld värda

Relaterat

Skolverkets stöd till obehöriga lärare legitimerar insatser för gruppen, men anses alltjämt vara kontroversiellt.

Läsåret 2018/2019 är snart slut och sommarlovet tar sin början. Om bara ett par månader kommer återigen tusentals elever att gå till höstterminens första skoldag och mötas av lärare som inte är lärarutbildade och därmed inte behöriga.

Dessa obehöriga lärare har ofta olika akademiska utbildningar, men saknar adekvat lärarutbildning. Skolinspektionens granskningar visar att obehöriga lärare inte får det stöd och den introduktion som är så viktig för att de ska kunna utföra sitt arbete på ett så bra sätt som möjligt, skriver Skolverkets generaldirektör Peter Fredriksson.

Det är absolut inte något nytt. Det visste vi alla. Så har det varit över tid med obehöriga lärare. Behöriga lärare får stöd av mentorer, men inte obehöriga. Behöriga lärare får ta del av kompetensutbildning, men inte de obehöriga. Olika särskilda utbildningsinsatser för obehöriga fanns förr i tiden, men finns inte idag.

Läsåret 2018/2019 undervisar cirka 31 000 personer utan lärarutbildning i grundskolan och gymnasieskolan, och cirka 40 procent av alla anställda i förskolan har förskollärarutbildning. Vi har absolut inte råd att behandla obehöriga lärare illa, som faktiskt sker idag. Verksamheten i skolan och förskolan står och faller med obehöriga.

Skolverkets senaste prognos visar att det totalt kommer att saknas omkring 80 000 lärare när vi ser tio år framåt. Sverige klarar inte av att hantera den stora lärarbristen utan de obehöriga lärarna, och då måste vi också ge dem stöd, skriver Skolverkets generaldirektör Peter Fredriksson i en intressant och tänkvärd artikel i DN.

Det är utmärkt att generaldirektören tar till orda och legitimerar stöd till obehöriga lärare. Nu kanske huvudmännen vågar stödja obehöriga lärare.

Det kan uppfattas som mycket kontroversiellt att Skolverket ger stöd till obehöriga lärare och förskollärare. I vårt decentraliserade skolsystem är det förstås huvudmännen, det vill säga rektorer, kommuner och fristående skolor som har det yttersta ansvaret för att ge stöd till lärare, såväl behöriga som obehöriga.   

En granskning som Skolinspektionen gjort visar att i mindre än hälften av de granskade skolorna fick obehöriga lärare ett fungerande stöd i det dagliga arbetet.

Stödet som Skolverket ger finns tillgängligt för alla och det finns på Skolverkets webb och är uppdelat i två spår: Ett som vänder sig till lärare i skolan och ett som vänder sig till personal i förskolan. Det tar upp sådant som egentligen alla med ansvar för barns och ungdomars lärande och utveckling måste ha kunskap om.

Det finns också möjligheter till fördjupning inom varje område:

  • Skolans respektive förskolans uppdrag, skollagen och läroplanerna.
  • Undervisning, bedömning, betygssättning, uppföljning och analys av lärande och utveckling.
  • Skolan och förskolan som social arena (Skolverkets hemsida). Det är viktiga områden som valts ut.  

Det finns också en uppsjö av böcker men väldigt få som vänder sig direkt till obehöriga lärare. I boken ”Uppdrag vikarie – ledarskap i klassrummet” ger författaren John Steinberg en grundläggande introduktion till de kompetenser och kunskaper som vikarier kan använda sig av för att skapa arbetsro och arbetsglädje med hjälp av ledarskap, bemötande och val av metoder. Varje kapitel avslutas med praktiska övningsuppgifter. Det är ett utmärkt initiativ och boken kan med fördel användas i stödet av obehöriga lärare. Den är konkret och praktisk.

De obehöriga lärarna behövs i förskolan och skolan. Utan dem skulle det, med dagens lärarbrist, vara tomt i katedern i många klassrum. Uppmuntra att obehöriga lärare och förskollärare tar del av stödet. Det kan gynna skolan på flera sätt, men stödet har ett överordnat syfte – alla elevers rätt att få en bra och likvärdig utbildning, även de som har obehöriga lärare.

Men Skolverkets stöd är bara en insats av flera. Det behövs många, många fler insatser för obehöriga lärare. Återuppta utbildningar för oexaminerade lärare, stärk obehöriga. De är faktiskt guld värda.

Relaterat

Reagera på inlägget:

Sidor